Första advent
Jag sjunger i kör! Nikolai Motettkör heter den och jag har varit med i drygt ett år. Första advent sjunger väl i princip hela körsverige antar jag? I alla fall är jag då van vid att det är så. Vår kör sjöng både under högmässan och nu ikväll en "Adventskonsert" klockan 18.00 i Nikolaikyrkan. Den här gången var jag bara med på kvällskonserten och det var så härligt att vara med och sjunga in advent.
Små bilder på en stor och pampig kyrka. Ikväll startade och slutade vi även mycket pampigt, med Otto Olssons "Advent" och Händels "Hallelujakör", tillsammans med Örebro Kammarstråkar. Man kan lugnt säga att det var en helkväll för mig. Jag älskar julen och alla förberedelser, gillar att sjunga i kör, tycker mycket om stråkmusik och min käre särbo satt i publiken och tyckte det var jättevackert. Vilken lycka för mig att vi kan dela detta intresse trots att han inte alls sysslar med musik i någon form.
Jag har såklart tänt adventsljusstakarna, både de elektriska och de med levande ljus och nu måste jag visa min allra finaste. Den är smidd i bysmedjan i Samsala utanför Hallsberg och jag fick den i julklapp av min mor och far medan jag bodde långt borta i förskingringen i Västerbotten. Då var det hemkänsla varje jul när jag tog fram den. I år är första gången jag har annan färg än röda ljus, ganska snyggt tycker jag, trots att jag inte gillar grönt så särskilt mycket.
Det är riktiga äpplen om någon funderar på det. De får bytas ut några gånger innan julen är över, järnpiggar är inte så hälsosamt för dem så de ruttnar.
En sista liten notering.
Idag den 30 november kom lilla Hjoklockan hem igen. Den hörde alltså hemma här hos mig och nu har jag fått den av särbon. Jag har världens bästa man!
Små bilder på en stor och pampig kyrka. Ikväll startade och slutade vi även mycket pampigt, med Otto Olssons "Advent" och Händels "Hallelujakör", tillsammans med Örebro Kammarstråkar. Man kan lugnt säga att det var en helkväll för mig. Jag älskar julen och alla förberedelser, gillar att sjunga i kör, tycker mycket om stråkmusik och min käre särbo satt i publiken och tyckte det var jättevackert. Vilken lycka för mig att vi kan dela detta intresse trots att han inte alls sysslar med musik i någon form.
Jag har såklart tänt adventsljusstakarna, både de elektriska och de med levande ljus och nu måste jag visa min allra finaste. Den är smidd i bysmedjan i Samsala utanför Hallsberg och jag fick den i julklapp av min mor och far medan jag bodde långt borta i förskingringen i Västerbotten. Då var det hemkänsla varje jul när jag tog fram den. I år är första gången jag har annan färg än röda ljus, ganska snyggt tycker jag, trots att jag inte gillar grönt så särskilt mycket.
Det är riktiga äpplen om någon funderar på det. De får bytas ut några gånger innan julen är över, järnpiggar är inte så hälsosamt för dem så de ruttnar.
En sista liten notering.
Idag den 30 november kom lilla Hjoklockan hem igen. Den hörde alltså hemma här hos mig och nu har jag fått den av särbon. Jag har världens bästa man!
Julmarknadernas tid
Det är mycket härligt just nu för en julälskare som jag är. Första advent imorgon och vi skulle iväg på årets första julmarknad för vår del. Jag ville till Getingebergs gård och Hantverksloftet. På Getingeberg har jag inte varit sen jag sommarjobbade där som dräng när jag var tonåring. Min kompis Inez jobbade som barnflicka och vi ville nödvändigtvis vara på samma ställe, så jag fick bli bonddräng. Inga problem, jag kunde både mjölka kor och köra trakor med släp och en hel del annat nödvändigt för en dräng.
Nu var det dock julen som hägrade och jag ville återse stället, för nu är det riktigt fint där! Den här applikationen av loftet
hängde på väggen som dekoration
Direkt vi kom in blev vi bjudna på glögg och pepparkakor och det luktade så gott av den varma glöggen! Vi försäkrade oss om att den var alkoholfri, vilket husets herre intygade. De hade tavlor till försäljning därnere och en trappa upp väntade julmarknaden. Jag känner mig alltid lika förväntansfull som ett litet barn på julafton, vad som väntar när man kommer in.
Här på Getingeberg var det gott om fina saker som genast startade habegäret i mig. Jag som definitivt inte behöver varken en enda tomte eller ängel till. SUCK och DUBBELSUCK! Titta och njuta kunde jag dock göra.
Luciatåget från Sia fick mig i trans, jag ackade och oade och inte en enda liten plutthylla har jag hemma för att ställa det på. Det fick följaktligen stå kvar där på loftet till någon annan lycklig människa som har mer hyllor än vad jag har.
Den här tomten behövde jag inte, men han satt där uppflugen på kassaapparaten och gjorde en glad när man skulle betala.
Och när jag såg den här lilla nallen som gungade på ett ulligt får - typ gunghäst - längtade jag plötsligt efter barnbarn! Tänk om jag blir en sån farmor och mormor som bara MÅSTE köpa till de små så fort jag är ute på något sånt här. En sån mormor har mina barn alltid haft och det har varit väldigt roligt och underbart. Misstänker starkt att jag är likadan, även om det är latent än så länge.
Jag arbetade mig inåt loftet och där stod då Rudolf i egen hög "person", eller renperson kanske?
Jag behövde inte honom heller! Det jag behövde blev jag bjuden på av särbon som satt sig ner längst bort på loftet. Där serverades kaffe/te med lussekatter och pepparkakor. Väldigt mumsiga lussekatter, nu vill jag också baka saffransbröd känner jag.
Jag handlade lite, lite, lite, mest kort, som alltid är användbart att ha hemma och jag hade inte just den sorten sen tidigare. (Fast väldigt många andra).
På hemvägen blev vi stoppade i en poliskontroll och särbon som körde fick blåsa. Det var inga problem, men tänk om de hade värmt fel glögg där på julmarknaden.........!
Nu var det dock julen som hägrade och jag ville återse stället, för nu är det riktigt fint där! Den här applikationen av loftet
hängde på väggen som dekoration
Direkt vi kom in blev vi bjudna på glögg och pepparkakor och det luktade så gott av den varma glöggen! Vi försäkrade oss om att den var alkoholfri, vilket husets herre intygade. De hade tavlor till försäljning därnere och en trappa upp väntade julmarknaden. Jag känner mig alltid lika förväntansfull som ett litet barn på julafton, vad som väntar när man kommer in.
Här på Getingeberg var det gott om fina saker som genast startade habegäret i mig. Jag som definitivt inte behöver varken en enda tomte eller ängel till. SUCK och DUBBELSUCK! Titta och njuta kunde jag dock göra.
Luciatåget från Sia fick mig i trans, jag ackade och oade och inte en enda liten plutthylla har jag hemma för att ställa det på. Det fick följaktligen stå kvar där på loftet till någon annan lycklig människa som har mer hyllor än vad jag har.
Den här tomten behövde jag inte, men han satt där uppflugen på kassaapparaten och gjorde en glad när man skulle betala.
Och när jag såg den här lilla nallen som gungade på ett ulligt får - typ gunghäst - längtade jag plötsligt efter barnbarn! Tänk om jag blir en sån farmor och mormor som bara MÅSTE köpa till de små så fort jag är ute på något sånt här. En sån mormor har mina barn alltid haft och det har varit väldigt roligt och underbart. Misstänker starkt att jag är likadan, även om det är latent än så länge.
Jag arbetade mig inåt loftet och där stod då Rudolf i egen hög "person", eller renperson kanske?
Jag behövde inte honom heller! Det jag behövde blev jag bjuden på av särbon som satt sig ner längst bort på loftet. Där serverades kaffe/te med lussekatter och pepparkakor. Väldigt mumsiga lussekatter, nu vill jag också baka saffransbröd känner jag.
Jag handlade lite, lite, lite, mest kort, som alltid är användbart att ha hemma och jag hade inte just den sorten sen tidigare. (Fast väldigt många andra).
På hemvägen blev vi stoppade i en poliskontroll och särbon som körde fick blåsa. Det var inga problem, men tänk om de hade värmt fel glögg där på julmarknaden.........!
Slut vinter
Det är slut på snön, jag tycker det är skönt!
Vad ska man ha den till egentligen? Jo, jag vet, barnen tycker det är roligt och det har jag sagt förut att det kan jag ta under några veckor. Men mer då? Jag frågar igen : Vad ska man ha den till? Alla säger att det blir så vitt och fint, vad då vitt och fint???? Det kan väl lika gärna vara svart och fint och då är det inte nån gammal skit som ligger gömd under det där vita täcket och man förleds att tro att man vandrar fram i en ren och vacker värld. Ingen risk att trampa på en massa äcklus* (ordförklaring nedan) som ligger dolt under snön. Ingen risk att halka och bryta diverse, allt skörare ben i kroppen. Ingen risk att köra av vägen pga halka och jag slipper sopa bilen på morgonen innan jag ska iväg till jobbet. Jag skulle kunna räkna upp massor, men det räcker så här.
Nu har jag orerat färdigt om detta uttjatade ämne. Jag är vinter- och snöfientlig, det är bara så! När jag flyttade från Umeå till Örebro lämnade jag kvar: Täckbyxor, längdskidor med skidskor, slalomskidor med pjäxor (om detta ord fortfarande existerar), skridskor och t o m sparken. Idag kan jag ångra täckbyxorna, för jag är rätt så frusen, men jag kan köpa ett par nya nu när det snart blir rea på vintersaker. Innan dess håller jag mig mest inomhus.
* Äcklus: Använt inom familjen allmänt för allt som är slibbigt, äckligt, odefinierbart. Uppstod när sonen var liten och med glatt mod högg in på en moussaka i tron att det var lasagne. Han blev plötsligt som förstenad med munnen full av aubergine och sa: "Det är något läbbigt äcklus i maten idag". Tilläggas bör att han är det minst kräsna barn jag nånsin råkat på.
Claes Jansson
Igår kväll var det dags igen för en afton på jazzklubben. Fr o m den här hösten håller de till på Frimis. Sen jag började gå på jazzklubben här i stan, hösten 2002, har de bytt lokal flera gånger. Det har varit på Svensson, Svensson, El Sombrero, K2 (annat namn på Svensson), Nöjeskrogen, Strömpis och nu på Frimis. Det är lite ovant för mig, för i Umeå var de på Scharinska i många år och sen på Studion i Folkets hus och det var liksom jazzklubbens hemvist. OJ, vilken utvikning!
Claes Jansson var det.
Jag har varit och lyssnat på honom ett par gånger tidigare och inte vet jag om det berott på mig eller honom, men jag har inte varit överdrivet imponerad. Jag har inte tyckt om sättet han sjungit på. Igår fick jag ändra uppfattning. Nu sjöng han med Mikael Skoglunds kvartett och det var riktigt, riktigt bra. Jag njöt av musiken hela kvällen och det hade inte alls behövt ta slut så fort.
Det jag däremot inte njöt av var inomhusklimatet. Det var SVINKALLT! ! ! Det blåste nordan där inne och kändes som man satt på en utomhuskonsert på senhösten.
Lydig ankunge som jag är hade jag lämnat in min jacka i garderoben. 20 kronor kostar det och det må vara hänt, även om jag inte förstår att det måste kosta 20 kronor/person att låna en galge några timmar. Visserligen finns det någon som tittar till ens kläder, men ändå. Igår var det 250 personer där, det är 5000 i bara garderobsintäkter!
Jag satte mig med en bekant som ville äta och jag tänkte att jag väl kunde ta en gubbröremacka och lite vatten och hålla henne sällskap. Sagt och gjort, vi beställde och jag började känna hur det drog iskallt omkring mig. Jag frågade henne om hon tyckte det var kallt, vilket hon bekräftade. Efter 10 minuter var jag genomfrusen och såg att det satt folk lite här och där med jackan över axlarna. Jag gick ut och hämtade min och tog med in. 2 kronor i minuten kostade det att ha den därute i garderoben (JAG ÄR INTE SNÅL, BARA IRONISK!)
Det var ganska skönt kan jag tala om att hänga den över axlarna. Efter ett tag tog jag på mig sjalen och virade den tre varv runt halsen. Sen kröp jag in i jackan, för jag frös ändå. Isbitarna i mitt vatten smälte mycket långsamt och fler och fler människor hämtade sina ytterkläder.
När servetterna började fladdra och ljusen nästan slocknade, bad vi en servitris att vara snäll och kolla varför det blåste så otroligt. Fick ett snäsigt svar, att de hade minsann försökt och ingen visste hur man skulle göra för att ändra och för övrigt så hade de en vaktmästare till sånt. PUNKT OCH SLUT! Inga charmpoäng där inte.
Jag drog upp blixtlåset och försökte stampa mig varm i takt med musiken, kunde inte med att ta på mig luvan också. Claes och bandet var jättebra! Det var Nat King Cole låtar, Billie Holliday, Monica Zetterlunds repertoar, Cornelis, Povel mm mm. Var det så man frös de fysiska öronen av sig fick i alla fall musikörat sitt.
Runt 22.20 klev jag ut i den mörka kvällen och tänk, trots att det var - 7 grader kändes det ganska skönt. Det blåste åtminstone inte!
Claes Jansson var det.
Jag har varit och lyssnat på honom ett par gånger tidigare och inte vet jag om det berott på mig eller honom, men jag har inte varit överdrivet imponerad. Jag har inte tyckt om sättet han sjungit på. Igår fick jag ändra uppfattning. Nu sjöng han med Mikael Skoglunds kvartett och det var riktigt, riktigt bra. Jag njöt av musiken hela kvällen och det hade inte alls behövt ta slut så fort.
Det jag däremot inte njöt av var inomhusklimatet. Det var SVINKALLT! ! ! Det blåste nordan där inne och kändes som man satt på en utomhuskonsert på senhösten.
Lydig ankunge som jag är hade jag lämnat in min jacka i garderoben. 20 kronor kostar det och det må vara hänt, även om jag inte förstår att det måste kosta 20 kronor/person att låna en galge några timmar. Visserligen finns det någon som tittar till ens kläder, men ändå. Igår var det 250 personer där, det är 5000 i bara garderobsintäkter!
Jag satte mig med en bekant som ville äta och jag tänkte att jag väl kunde ta en gubbröremacka och lite vatten och hålla henne sällskap. Sagt och gjort, vi beställde och jag började känna hur det drog iskallt omkring mig. Jag frågade henne om hon tyckte det var kallt, vilket hon bekräftade. Efter 10 minuter var jag genomfrusen och såg att det satt folk lite här och där med jackan över axlarna. Jag gick ut och hämtade min och tog med in. 2 kronor i minuten kostade det att ha den därute i garderoben (JAG ÄR INTE SNÅL, BARA IRONISK!)
Det var ganska skönt kan jag tala om att hänga den över axlarna. Efter ett tag tog jag på mig sjalen och virade den tre varv runt halsen. Sen kröp jag in i jackan, för jag frös ändå. Isbitarna i mitt vatten smälte mycket långsamt och fler och fler människor hämtade sina ytterkläder.
När servetterna började fladdra och ljusen nästan slocknade, bad vi en servitris att vara snäll och kolla varför det blåste så otroligt. Fick ett snäsigt svar, att de hade minsann försökt och ingen visste hur man skulle göra för att ändra och för övrigt så hade de en vaktmästare till sånt. PUNKT OCH SLUT! Inga charmpoäng där inte.
Jag drog upp blixtlåset och försökte stampa mig varm i takt med musiken, kunde inte med att ta på mig luvan också. Claes och bandet var jättebra! Det var Nat King Cole låtar, Billie Holliday, Monica Zetterlunds repertoar, Cornelis, Povel mm mm. Var det så man frös de fysiska öronen av sig fick i alla fall musikörat sitt.
Runt 22.20 klev jag ut i den mörka kvällen och tänk, trots att det var - 7 grader kändes det ganska skönt. Det blåste åtminstone inte!
Hoppe hare
Idag kom jag hem vid 17-tiden efter att ha konstaterat att närkingarna är väldigt osäkra att köra på vinterväglag. Känner mig lite kaxig som bott i Västerbotten så länge och har en grundtrygghet när det slirar under hjulen. Fast, nog kan jag köra av vägen, det är ingen konst alls. Jag har nog stått i en och annan driva under mina vintrar i norr.
I alla fall satt lilla Hoppe hare mitt på vägen när jag svängde in på min gata. Han trodde nog att vargavintern var här och skulle in och botanisera i trädgårdarna för att se vad folk lämnat kvar för godsaker i rabatter och trädgårdsland.
Varje gång jag ser en hare hoppa förbi här tänker jag på sonen, vars högsta önskan är att jag ska skjuta den och skicka den till honom. Detta förutsatt att det är en skogshare förstås och det är det ju inte (vilket är tur för mig). Förresten har jag inte ens ett ärtrör, än mindre ett skjutvapen.
Tids nog ska han nog få sig en hare, men inte kommer jag att vara dess baneman, det är ett som är säkert och inte ska det vara en sån som hoppar omkring här bland gungor och avgaser heller.
Helgpromenad
Visserligen har det kommit snö och det är bland det värsta jag vet, men när solen tittar fram och vi är lediga drar det ändå lite i "Gåutochgåbehovet". Vi motionerar inte, vi promenerar. 
Efter en kort diskussion valde vi än en gång Rynningeviken. Det är så fint därnere och finns massor med olika stigar att välja på. Tar det emot är det bara att tänka på belöningen inne på Naturens Hus efteråt. Mmmmmmm, deras goda fika!
Sagt och gjort, vi stegade iväg på snöiga stigar och nere vid Svartån stod en ensam fiskare. Alldeles bredvid där de står och fiskar, finns grillplatser och han hade klokt nog skaffat sig en värmekälla. Kanske han tänkte glödsteka gös, men han hade inte fått något när vi passerade, dock var han väldigt trevlig och berättade om fisket i ån och hur det var under olika årstider.
Det enda som "kokade" i vattnet var en skock gräsänder som fick bröd av en tjej lite längre bort.
Det var roligt med nysnön, för vi såg massor med djurspår. Jag kände igen hare - vem gör inte det? Särbon är lite mer skogsvan än jag och visade mig på rådjursspår. Tänk när människorna har lämnat platsen för dagen tar nästa omgång innevånare över hela området.
Vi gick där tills vi kände oss nöjda och tydligen hade vi gått i cirklar och kom tillbaka precis där vi började!
Vilken tur! ! ! ! Det var väl jag med det optimala lokalsinnet som styrde antar jag.
Jag måste visa hur läckert de erbjuder vanligt vatten till gästerna! Den här gången var det citron, kumquats och röda vinbär som låg i som smaksättare.
De som känner oss kan säkert lätt räkna ut vem som fikade vad! Undrar om vi hade förbränt lika mycket som vi stoppade i oss
Klockrike
Nu tror jag snart att stoppuret stannar för målgång i klockracet. Ett stoppur är väl förresten också ett slags klocka?
I alla fall har vi gjort varsin insats på klockarenan idag och då måste jag säga att min är den originellaste. Jag har nämligen inhandlat en riktigt annorlunda, tidsanknuten present till kära särbon. Jag t o m frågade honom innan jag slog till om han verkligen ville ha den och lika säker som jag var på att han skulle svara JA, gjorde han det.
Vi har varit på loppis i Vasakyrkan och där fanns en 100% anpassad present till honom. Jag skriver inte mer om vad, här kommer bilden som visar en del av inköpet!
Servisen innehåller 12 kaffekoppar, 6 stora och 6 små assietter, gräddsnäcka, sockerskål, kaffepanna och stort kakfat. Jag har aldrig sett något likande, motiven är en massa olika väggklockor. För mig är det mer roligt än vackert, men jag tycker dock att nu har den här servisen kommit hem!!!!!!
Allt detta till den facila summan av 180 kronor. Nu ligger den väl inpackad för vidare transport hem till honom. Jag vill av förklarliga skäl inte äga den. Kan dock tänka mig att bli sambo med även dessa klockor i framtiden, men då är det mer för att jag vill bo med honom än med klockorna.
Själv for han iväg på eftermiddagen och köpte det där vägguret strax utanför Örebro. Det hänger tillfälligt nere i min hall och tickar. Slagverket hickade lite förut, men jag hoppas det är okej. Det är nämligen förutsättningen för att min lilla "kärlek" från Hjo får flytta hit.
Kommentar till förra inlägget.
Bildrubrikerna på dalmatinern hamnade lite fel när jag publicerade i och med att bilderna inte kom efter varandra. Det är dock lätt att se var texten om grisörat hör hemma om man har lite fantasi.
Så var det med det!
Mitt liv som hund . . . . . . . .
Jag vet inte riktigt hur det har blivit med mitt liv på senare tid. Från en klockfientlig kattmänniska till en klockomgiven hundmänniska. Allt helt utan egen förskyllan.
Igår var vi till särbons äldste son och hans sambo. De har ingen katt, inte så mycket klockor som fadern, men väl en hund. Det är en dalmatiner och hon är verkligen en trevlig bekantskap. När man kommer dit, eller hon kommer till oss drar hon alltid upp läpparna som om hon skrattar och hon skäller nästan aldrig. Jag har aldrig hört mer än ett litet voff någon enstaka gång.
Här ligger hon och myser på sin fårskinnsfäll, en sån ska "min" lille Vicke också få har jag tänkt. Den ska han ha hemma hos mormor (mig alltså).
Medan vi satt och fikade kom hon och skulle visa hur tuff hon var. Hon har en stor plastkatt (vilket fick mig att rysa, stackars lilla killemillen) som hon slänger runt med. Jag hoppas verkligen att hon inte gör likadant om hon träffar en levande. Å andra sidan skulle den nog inte hamna i hennes mun så lättvindligt.
Här är det katten som ligger illa till och som hon stolt visar upp för oss! Grisöra är ändå godast!
Nu kan jag inte koncentrera mig längre, för nere i köket sitter älsklingen min och grejar med nya klockan. Den slår och slår och slår, så i natt kanske jag hamnar i något annat klocktorn. Den låter dock lite mildare än den förra!
Igår var vi till särbons äldste son och hans sambo. De har ingen katt, inte så mycket klockor som fadern, men väl en hund. Det är en dalmatiner och hon är verkligen en trevlig bekantskap. När man kommer dit, eller hon kommer till oss drar hon alltid upp läpparna som om hon skrattar och hon skäller nästan aldrig. Jag har aldrig hört mer än ett litet voff någon enstaka gång.
Här ligger hon och myser på sin fårskinnsfäll, en sån ska "min" lille Vicke också få har jag tänkt. Den ska han ha hemma hos mormor (mig alltså).
Medan vi satt och fikade kom hon och skulle visa hur tuff hon var. Hon har en stor plastkatt (vilket fick mig att rysa, stackars lilla killemillen) som hon slänger runt med. Jag hoppas verkligen att hon inte gör likadant om hon träffar en levande. Å andra sidan skulle den nog inte hamna i hennes mun så lättvindligt.
Här är det katten som ligger illa till och som hon stolt visar upp för oss! Grisöra är ändå godast!
Nu kan jag inte koncentrera mig längre, för nere i köket sitter älsklingen min och grejar med nya klockan. Den slår och slår och slår, så i natt kanske jag hamnar i något annat klocktorn. Den låter dock lite mildare än den förra!
Snart........
Kolla in mitt köksfönster, det drar ihop sig och nu är det verkligen på riktigt. Notera dock att ljusstaken är släckt och det kommer den att förbli till nästa helg då det ÄNTLIGEN är dags. Första advent! Julen är på väg och jag njuter så jag ryser över allt som vi ska göra nu i det här härliga mörkret som råder.
Jag har alltså putsat fönstret, trots att det var minus 2.8 ute och trots att jag inte hittade det fantastiska, ljusblå undret från Clas Ohlsson som fixar fönstren nästan utan min hjälp. Det var min nästansyster Anna som ringde och yrade om den för något år sen. Jag ilade raskt iväg och köpte mig en och måste hålla med att den verkligen är fantastisk. Det är väl nån slags mirakeltrasa antar jag. Efter det strök jag julgardinen och satte upp. Jul och jul, den är röd.
Sen iväg ner till källaren och plocka fram kassarna med adventssaker och det är samma lycka varje år när jag får ta fram det som legat i glömska sen tjugondag Knut. Äsch, det blev fel, nu måste jag rätta mig, jag står aldrig ut så länge. Jag häver ut julen redan på trettonhelgen, för då längtar jag efter tulpaner och sköldpaddor istället för tomtar.
Här har jag inte tid att sitta och blogga, jag har plockat fram adventsljusstakarna för vanliga ljus också. De ska laddas och jag måste leta fram röda ljus till smidesstaken, samt köpa hem små mörkröda Ingrid Marie som barbariskt ska spetsas på piggarna. Det går åt 8 stycken och ett antal att byta med alltefter de ruttnar. På den andra ljuststaken som ska stå på köksbordet tror jag att jag ska ha gröna ljus i år. Får jag samma tokryck som häromåret kan det bli snygga chatteringar på kökstapeten.
Det året var det röda ljus och särbon skulle blåsa ut dem efter vi ätit. Jag fick nån tillfällig sinnesstörning, trodde han skulle blåsa för hårt så det skulle stänka och hojtade NEJ! ! ! Sen hugger jag tag i min gaffel och smackar ner den, rakt ner i ljuset. Precis som planerat slocknade det och..............................................hela väggen bredvid köksbordet blev rödprickig av stearin. Jag bara stirrade. Hur kunde det hända? Det har jag inte förstått än, förmodligen för att jag inte vill. Kärestan sa så lugnt som bara han kan: Måste du ha så bråttom jämt? Den kvällen hade jag det väldigt lugnt, jag satt i kökte med en liten trubbig kniv och skrapade stearin. Men tänk om det händer igen nu i år, då blir det precis som Calle Bildt sa om förra regeringen: En rödgrön röra!
Klockhistorien tickar vidare
Min käre särbo och jag brukar ringa till varandra varje kväll ungefär 22.00 för att kolla hur våra respetive dagar varit och för att säga god natt, puss och kram, sov gott och allt det där. Så även igår kväll.
Vi småpratade en stund så säger han:
- Jag har köpt en klocka!
- Nähä?!?!
- Jo, jag har köpt en klocka!
- Nähä, du skämtar?
- Nej jag skämtar inte, jag har köpt en på Blocket!
- Nähä! (Aningen tjatigt, men hur blir man tror ni?)
- Jooooo!
- Skämtar du inte?
- Nej, den finns i Landskrona, så det blir lite långt att åka och hämta den.
- VAAAAAA?
- Gå in på Blocket så får du se.
Snabbt som ögat kastar jag mig upp från horisontalläget och loggar jag in på Blocket och är så spattig att jag inte lyckas komma fram till "Säljes". Så blir det en stunds palaver om det och han ger mig instruktionerr:
- Klicka på Örebro.
- Men jag klickar på Skåne och jag kommer inte in.
- Har du ett annat Blocket än jag? Klicka på Örebro.
Jag gör så, för att sen kunna välja Skåne tänker jag, men då får jag veta att klockan finns i Örebro län. Han driver lite med mig, men har verkligen bestämt sig för den och vi ska hämta den i helgen.
Det var alltså sant!
Tanken är att använda det verket till St Paulsklockan och återställa Hjoklockan i originalskick.
Nu rör sig detta i mitt huvud:
Tänker han låta mig få den vi köpte i Hjo?
Jag behöver inte fria för att bli sambo med klockan i så fall.
Vill vi bli sambos i framtiden är det inte pga ett habegär till en klocka!
Klocka nummer 3 ser ut så här! Fin den också tycker jag.
Vi småpratade en stund så säger han:
- Jag har köpt en klocka!
- Nähä?!?!
- Jo, jag har köpt en klocka!
- Nähä, du skämtar?
- Nej jag skämtar inte, jag har köpt en på Blocket!
- Nähä! (Aningen tjatigt, men hur blir man tror ni?)
- Jooooo!
- Skämtar du inte?
- Nej, den finns i Landskrona, så det blir lite långt att åka och hämta den.
- VAAAAAA?
- Gå in på Blocket så får du se.
Snabbt som ögat kastar jag mig upp från horisontalläget och loggar jag in på Blocket och är så spattig att jag inte lyckas komma fram till "Säljes". Så blir det en stunds palaver om det och han ger mig instruktionerr:
- Klicka på Örebro.
- Men jag klickar på Skåne och jag kommer inte in.
- Har du ett annat Blocket än jag? Klicka på Örebro.
Jag gör så, för att sen kunna välja Skåne tänker jag, men då får jag veta att klockan finns i Örebro län. Han driver lite med mig, men har verkligen bestämt sig för den och vi ska hämta den i helgen.
Det var alltså sant!
Tanken är att använda det verket till St Paulsklockan och återställa Hjoklockan i originalskick.
Nu rör sig detta i mitt huvud:
Tänker han låta mig få den vi köpte i Hjo?
Jag behöver inte fria för att bli sambo med klockan i så fall.
Vill vi bli sambos i framtiden är det inte pga ett habegär till en klocka!
Klocka nummer 3 ser ut så här! Fin den också tycker jag.
Bishop Arms
Jag har varit på After Work med min goda vän I-M. Hon är en relativt ny bekantskap som jag tycker mycket om och vi har så roligt när vi träffas.
Nu hade vi hittat en eftermiddag när vi båda kunde gå på s.k. after work på puben och så blev det också. Vi hade bestämt att den som kom först skulle rusa in och "paxa" de sköna fåtöljerna vid den öppna spisen med den konstgjorda brasan. Jag som är en sällsynt frusen art av människosläktet tänkte att det nog kunde värma lite, även om det bara är fejk. Följaktligen såg jag till att jag stod utanför och stampade 16.55. Det var många där som ville in, men om det nu beror på vassa armbågar, bra spurt eller ren tur var jag i alla fall först vid fåtöljerna, trots att jag ingalunda gick in först. I-M kom bara 5 minuter senare och vi slog oss ner i varsin fåtölj för att bestämma vad vi skulle ha. (Fejkbrasan var släckt).
Jag dricker absolut inte vin, men gärna öl och helst med rätt så mycket beska. Det fick bli en Gambrinus. I-M ville ha ett glas vitt och något att äta. Jag som testat deras Ceasarsallad sen tidigare rekommenderade den, för den är verkligen god, i synnerhet med kräftstjärtar. Jag hade ätit hemma, så jag nöjde mig med öl.
Vi blev sittande där i 3 timmar och hann prata en hel del. Hon är en väldigt spänstig person, är ute och joggar, går på gym och tränar och äter en bl a en bra frukost. Det tycker jag också att jag gör, så jag talade stolt om att jag minsann bara åt nyttigheter på morgonen, dvs en tallrik youhurt med 1 matsked av vardera kruskakli, havrekli, krossat linfrö och solrosfrö. Fast, jag medgav att jag köper lättsockrad youhurt med citronsmak - är otroligt förtjust i citron.
Hon kontrade raskt med en tallrik yoghurt naturell - lätt dessutom (fast det är nog min också tror jag), ett mått, hur stort det nu var, med norskt havrekli och ett dito med något annat osötat frö eller kli. Oj, tyckte jag, det var då väldigt nyttigt och plötsligt kände jag mig lätt syndfull som köper och äter lättsockrat.
Då kom det allra bästa! Jo, hon kom på att hon toppar med något verkligt gott uppepå allt osötat och gissa vad ! ! ! ! ! ! ! Torkade nässlor! Gissa om jag fick ett skrattanfall. Jag talade om att detta var jag bara tvungen att skriva om på bloggen. Jag hade förväntat mig en halv dl oboy eller krossade kaksmulor eller något sånt, men torkade nässlor! Jaja, vi har alla olika smak och jag har skrattat gott ikväll kan jag tala om.
Förresten, för att vara riktigt ärlig händer det att hon tar lite hallon som alternativ till nässlorna.
Nästa gång vi ses på After work ska vi fortsätta lösa diverse livsgåtor ännu ej upptagna till ytan!
Kram på dig I-M och jag önskar dig en god frukost om så där 8 timmar!
Nu hade vi hittat en eftermiddag när vi båda kunde gå på s.k. after work på puben och så blev det också. Vi hade bestämt att den som kom först skulle rusa in och "paxa" de sköna fåtöljerna vid den öppna spisen med den konstgjorda brasan. Jag som är en sällsynt frusen art av människosläktet tänkte att det nog kunde värma lite, även om det bara är fejk. Följaktligen såg jag till att jag stod utanför och stampade 16.55. Det var många där som ville in, men om det nu beror på vassa armbågar, bra spurt eller ren tur var jag i alla fall först vid fåtöljerna, trots att jag ingalunda gick in först. I-M kom bara 5 minuter senare och vi slog oss ner i varsin fåtölj för att bestämma vad vi skulle ha. (Fejkbrasan var släckt).
Jag dricker absolut inte vin, men gärna öl och helst med rätt så mycket beska. Det fick bli en Gambrinus. I-M ville ha ett glas vitt och något att äta. Jag som testat deras Ceasarsallad sen tidigare rekommenderade den, för den är verkligen god, i synnerhet med kräftstjärtar. Jag hade ätit hemma, så jag nöjde mig med öl.
Vi blev sittande där i 3 timmar och hann prata en hel del. Hon är en väldigt spänstig person, är ute och joggar, går på gym och tränar och äter en bl a en bra frukost. Det tycker jag också att jag gör, så jag talade stolt om att jag minsann bara åt nyttigheter på morgonen, dvs en tallrik youhurt med 1 matsked av vardera kruskakli, havrekli, krossat linfrö och solrosfrö. Fast, jag medgav att jag köper lättsockrad youhurt med citronsmak - är otroligt förtjust i citron.
Hon kontrade raskt med en tallrik yoghurt naturell - lätt dessutom (fast det är nog min också tror jag), ett mått, hur stort det nu var, med norskt havrekli och ett dito med något annat osötat frö eller kli. Oj, tyckte jag, det var då väldigt nyttigt och plötsligt kände jag mig lätt syndfull som köper och äter lättsockrat.
Då kom det allra bästa! Jo, hon kom på att hon toppar med något verkligt gott uppepå allt osötat och gissa vad ! ! ! ! ! ! ! Torkade nässlor! Gissa om jag fick ett skrattanfall. Jag talade om att detta var jag bara tvungen att skriva om på bloggen. Jag hade förväntat mig en halv dl oboy eller krossade kaksmulor eller något sånt, men torkade nässlor! Jaja, vi har alla olika smak och jag har skrattat gott ikväll kan jag tala om.
Förresten, för att vara riktigt ärlig händer det att hon tar lite hallon som alternativ till nässlorna.
Nästa gång vi ses på After work ska vi fortsätta lösa diverse livsgåtor ännu ej upptagna till ytan!
Kram på dig I-M och jag önskar dig en god frukost om så där 8 timmar!
London??
Hamnade jag i London igår, eller hur blev det egentligen? Jag vet att jag följde med särbon hem för att övernatta, men innan jag somnade är jag osäker på om jag genomgått någon slags transferering till en annan plats och hamnat i London, närmare bestämt i St Pauls Cathedral!
Vi åkte hem till särbon på eftermiddagen och han riktigt spann sen vi ätit och han kunde ge sig hän in i klockornas värld. Nu skulle själva "hjärtat" eller om det är "hjärnan" i klockorna byta plats. Den nya visade sig slå med en otroligt vacker klang när den preliminärt hängde på nedervåningen på min hallvägg. Den gamla, hade inget fungerande slagverk alls och den var tänkt att sitta i särbons vardagsrum, medan den lilla (den som jag ska fria till vad det lider) skulle vara i gästrummet. Det är en bra tanke tyckte jag, gäster som övernattar kanske inte är så trakterade av ding, dång mitt i natten.
Jag bakade lite rågbröd i väntan på att få ett vettigt ord ur mannen, han var djupt koncentrerad på sitt lilla klockpyssel och inte särskilt social. Till slut var han ändå nöjd, det gick bra att skifta plats på verken och började borra för att sätta upp de båda klenoderna. Jag måste tillstå att det blev fint, även om den lilla passade mycket bättre hemma hos mig (tids nog.......) än i hans gästrum. Han ställde in rätt tid och båda två gick igång direkt. Han var så nöjd och vi satte oss i soffan och tittade på den stora, det är den som är på bilden. (Örnen är lite skadad på bilden, men han har läkt ihop nu. )
Sen packade jag mitt nybakade bröd och vi gick och la oss. Jag låg och läste, djupt försjunken i min bok när första halvslaget kom. Jag nästan lyfte ur sängen, klockan satt precis på väggen in till sovrummet. Hela rummet blev som en enda stor akustikbox och snacka om förstärkning av klangen. Det gick väl an när det var halvslag, men jag genomled både 10, 11 och 12 helslag också innan jag insåg att jag kunde läsa ända till halv två och bara behöva lyssna på ett slag i havtimmen. Då var jag så trött att jag lyckades somna innan tvåslaget kom.
Jag kände mig helt seriöst som jag låg i klocktornet på St Pauls Cathedral, men då tyckte kärestan att jag var lite kinkig, petig eller vad det nu var. Han i sin tur skrockade nöjt och sa att det bara var hemtrevligt. Ikväll är han förmodligen ute och snokar runt på Blocket igen. Det kan ju ha kommit ut någon ny väggklocka med fungerande slagverk, som passar i sovrummet. Än så länge har han bara en väckarklocka och en annan lite större på hyllan därinne.
Vi åkte hem till särbon på eftermiddagen och han riktigt spann sen vi ätit och han kunde ge sig hän in i klockornas värld. Nu skulle själva "hjärtat" eller om det är "hjärnan" i klockorna byta plats. Den nya visade sig slå med en otroligt vacker klang när den preliminärt hängde på nedervåningen på min hallvägg. Den gamla, hade inget fungerande slagverk alls och den var tänkt att sitta i särbons vardagsrum, medan den lilla (den som jag ska fria till vad det lider) skulle vara i gästrummet. Det är en bra tanke tyckte jag, gäster som övernattar kanske inte är så trakterade av ding, dång mitt i natten.
Jag bakade lite rågbröd i väntan på att få ett vettigt ord ur mannen, han var djupt koncentrerad på sitt lilla klockpyssel och inte särskilt social. Till slut var han ändå nöjd, det gick bra att skifta plats på verken och började borra för att sätta upp de båda klenoderna. Jag måste tillstå att det blev fint, även om den lilla passade mycket bättre hemma hos mig (tids nog.......) än i hans gästrum. Han ställde in rätt tid och båda två gick igång direkt. Han var så nöjd och vi satte oss i soffan och tittade på den stora, det är den som är på bilden. (Örnen är lite skadad på bilden, men han har läkt ihop nu. )
Sen packade jag mitt nybakade bröd och vi gick och la oss. Jag låg och läste, djupt försjunken i min bok när första halvslaget kom. Jag nästan lyfte ur sängen, klockan satt precis på väggen in till sovrummet. Hela rummet blev som en enda stor akustikbox och snacka om förstärkning av klangen. Det gick väl an när det var halvslag, men jag genomled både 10, 11 och 12 helslag också innan jag insåg att jag kunde läsa ända till halv två och bara behöva lyssna på ett slag i havtimmen. Då var jag så trött att jag lyckades somna innan tvåslaget kom.
Jag kände mig helt seriöst som jag låg i klocktornet på St Pauls Cathedral, men då tyckte kärestan att jag var lite kinkig, petig eller vad det nu var. Han i sin tur skrockade nöjt och sa att det bara var hemtrevligt. Ikväll är han förmodligen ute och snokar runt på Blocket igen. Det kan ju ha kommit ut någon ny väggklocka med fungerande slagverk, som passar i sovrummet. Än så länge har han bara en väckarklocka och en annan lite större på hyllan därinne.
Söndagmorgon ganska tidigt.
Jag vaknar abrupt ur min jättesköna sömn, på min tilltänkta sovmorgon. Det var något som smällde. När hjärnan "kammat sig lite" insåg jag att det var något så simpelt som toalettlocket som släpptes, bara rakt ner BANG! Då förstod jag att det var lugnt och gjorde som Sir Väs i tecknade Robin Hood, borrade ner huvudet i kudden och förberedde mig för den planerade sovmorgonen.....
VAD HÄNDER???????
Den nya klockan börjar slå och slå och slå! Jag räknar till 12 slag, blir förstås pigg igen och ropar :
- Vad gör du?
- Grejar med klockan.
- NU?
- Jaaa!
- Vad är klockan?
- Sex.
Tystnad från mig.
SEX! Klockan är bara sex. Jag tänkte att nu har det slagit om, inte bara för klockan, utan även för kärestan. Ska jag sova, eller ska jag säga något mer? Ska jag hasa mig ner och titta hur han ser ut? Men, jag orkade inte och i samma ögonblick började den slå igen och igen och igen. Det var ett slag och tre slag och till slut orkade jag inte ens räkna.
Jag tog helt sonika hans huvudkudde och borrade in skallen från undersidan i den = Världens största öronpropp. Det fungerade, jag somnade om och när jag vaknade nästa gång klockan 9 låg han bredvid mig lugnt sovande och såg alldeles normal ut.
Till frukosten medgav han att han lurat mig, klockan var inte sex, den var sju! Som om det skulle göra någon skillnad en söndagsovmorgon!
VAD HÄNDER???????
Den nya klockan börjar slå och slå och slå! Jag räknar till 12 slag, blir förstås pigg igen och ropar :
- Vad gör du?
- Grejar med klockan.
- NU?
- Jaaa!
- Vad är klockan?
- Sex.
Tystnad från mig.
SEX! Klockan är bara sex. Jag tänkte att nu har det slagit om, inte bara för klockan, utan även för kärestan. Ska jag sova, eller ska jag säga något mer? Ska jag hasa mig ner och titta hur han ser ut? Men, jag orkade inte och i samma ögonblick började den slå igen och igen och igen. Det var ett slag och tre slag och till slut orkade jag inte ens räkna.
Jag tog helt sonika hans huvudkudde och borrade in skallen från undersidan i den = Världens största öronpropp. Det fungerade, jag somnade om och när jag vaknade nästa gång klockan 9 låg han bredvid mig lugnt sovande och såg alldeles normal ut.
Till frukosten medgav han att han lurat mig, klockan var inte sex, den var sju! Som om det skulle göra någon skillnad en söndagsovmorgon!
Hjo
Idag - lördag - var det dags igen!
Min käre särbo hade återigen hittat en klocka på Blocket, som han så gärna ville ha. Den fanns i Hjo och dit åker jag mer än gärna. Denna lilla fina trästad kan man bara älska, i alla fall är det så för mig.
Lika bra jag visar en bild på klockan direkt, för när jag väl fick se den kände jag ett habegär som inte har ett dugg med mig att göra. Jodå, jag vill ha ganska mycket, men klockor vill jag INTE ha. Jag undviker dem så mycket jag bara kan. I skolan är jag tvungen att inordna mig, men armbandsuret åker av så fort jag stiger innanför dörren hemma. Denna klocka kände jag dock att jag vill ha.
Jag får väl fria nästa skottår så jag kan bli delägare. Det är förmodligen enda möjligheten att komma över den.
Visst är den fin?
SMHI hade lovat 9 grader varmt och SOL! Den lyste med sin frånvaro om jag nu ska vara lite vitsig. Varmt var det på termometern, men fy Farao vad det blåste. Vi stannande och tog en titt på Vättern sen vi passerat Askersund och nog var det vackert, men ack så in i Nordens kallt.
Det är jag! Väl inpackad
På denna karga, frusna bergknalle som jag hoppade omkring på iförd min stora, varma jacka fanns det uppenbarligen lite näring i skrevorna. Där växte smultronblad, jag trodde knappt mina ögon, men nog är det smultron?
Väl framme i Hjo parkerade vi på ett av torgen. Det pågick torghandel, men det var bara en enda tapper säljare där. Jag tyckte faktiskt synd om honom, för han var tämligen ensam.
De människor som var ute, var mest inne, för det var fullt både på cafeét precis vid torget och inne på den underbara lilla handelsboden Njuta. http://www.njuta.info/
Dit ska jag återvända det är ett som är säkert. Nu tillbringade jag minst en halvtimme därinne och handlade en hel kasse full med "finheter" både till mig och andra! (Ssssssscchhh - snart jul). Det var proppfullt med folk och särbon, som inte är lika passionerat förtjust som jag i handelsbodar, var tvungen att gå ut och lufta sig i blåsten!
Efter ett par mycket goda mackor på cafeét vid torget åkte vi en bit utanför stan, där de bodde som skulle sälja klockan.
De var väldigt trevliga och vi blev kvar bra mycket längre än det tar att köpa en klocka. De var 50-talsfantaster och hade bland mycket annat en helt fantastisk Wurlitzer som fungerade. Det blev en nostalgikick tillbaka till barndomen när min mor under några år hade Lampas Café i Hallsberg och jag fick spela hur mycket jag ville på jukeboxen.
Väggen bakom pryddes av gamla singel och EP-fodral. Det var så himla härligt att sitta där och bara titta på allt!
Hela rummet andades 50-tal och jag började känna mig väldigt ung när jag tittade runt. En del saker hade jag långt bak i minnets arkiv därinne bland möglet i skallen, men det poppade upp ganska lätt. De här fina huvudena som fanns när jag var liten, är bara ett exempel. Tack snälla ni för att vi fick se allt detta härliga och tack lilla klockan som gav upphov till den här dagen i Hjo!
OBS. Jag fick löfte av far i huset att publicera bilderna på min blogg! Om nu någon skulle undra!
Min käre särbo hade återigen hittat en klocka på Blocket, som han så gärna ville ha. Den fanns i Hjo och dit åker jag mer än gärna. Denna lilla fina trästad kan man bara älska, i alla fall är det så för mig.
Lika bra jag visar en bild på klockan direkt, för när jag väl fick se den kände jag ett habegär som inte har ett dugg med mig att göra. Jodå, jag vill ha ganska mycket, men klockor vill jag INTE ha. Jag undviker dem så mycket jag bara kan. I skolan är jag tvungen att inordna mig, men armbandsuret åker av så fort jag stiger innanför dörren hemma. Denna klocka kände jag dock att jag vill ha.
Jag får väl fria nästa skottår så jag kan bli delägare. Det är förmodligen enda möjligheten att komma över den.
Visst är den fin?
SMHI hade lovat 9 grader varmt och SOL! Den lyste med sin frånvaro om jag nu ska vara lite vitsig. Varmt var det på termometern, men fy Farao vad det blåste. Vi stannande och tog en titt på Vättern sen vi passerat Askersund och nog var det vackert, men ack så in i Nordens kallt.
Det är jag! Väl inpackadPå denna karga, frusna bergknalle som jag hoppade omkring på iförd min stora, varma jacka fanns det uppenbarligen lite näring i skrevorna. Där växte smultronblad, jag trodde knappt mina ögon, men nog är det smultron?
Väl framme i Hjo parkerade vi på ett av torgen. Det pågick torghandel, men det var bara en enda tapper säljare där. Jag tyckte faktiskt synd om honom, för han var tämligen ensam.
De människor som var ute, var mest inne, för det var fullt både på cafeét precis vid torget och inne på den underbara lilla handelsboden Njuta. http://www.njuta.info/
Dit ska jag återvända det är ett som är säkert. Nu tillbringade jag minst en halvtimme därinne och handlade en hel kasse full med "finheter" både till mig och andra! (Ssssssscchhh - snart jul). Det var proppfullt med folk och särbon, som inte är lika passionerat förtjust som jag i handelsbodar, var tvungen att gå ut och lufta sig i blåsten!
Efter ett par mycket goda mackor på cafeét vid torget åkte vi en bit utanför stan, där de bodde som skulle sälja klockan.
De var väldigt trevliga och vi blev kvar bra mycket längre än det tar att köpa en klocka. De var 50-talsfantaster och hade bland mycket annat en helt fantastisk Wurlitzer som fungerade. Det blev en nostalgikick tillbaka till barndomen när min mor under några år hade Lampas Café i Hallsberg och jag fick spela hur mycket jag ville på jukeboxen.
Väggen bakom pryddes av gamla singel och EP-fodral. Det var så himla härligt att sitta där och bara titta på allt!
Hela rummet andades 50-tal och jag började känna mig väldigt ung när jag tittade runt. En del saker hade jag långt bak i minnets arkiv därinne bland möglet i skallen, men det poppade upp ganska lätt. De här fina huvudena som fanns när jag var liten, är bara ett exempel. Tack snälla ni för att vi fick se allt detta härliga och tack lilla klockan som gav upphov till den här dagen i Hjo!
OBS. Jag fick löfte av far i huset att publicera bilderna på min blogg! Om nu någon skulle undra!
Härlig kväll
Direkt efter jobbet styrde jag kosan söderut till min älskade brorsdotter S som bor på landet där även jag har bott en gång i världen. Vi längtade så mycket efter varandra att det inte vår så mycket att fundera på, mer än att åka dit. Hon hade lite påtryckningsmedel på mig också. Jag hade beställt en Tupperwaresak, en superhackare av något slag, så effektiv att jag knappt behöver vara med i köket. Den fixar allt och snart ska den upp till bevis!
Den ser inte så mycket ut för världen och ganska liten är det också, men rackars så duktig. Jag blev imponerad av demonstrationen, trots att vi körde den tom. Jag var nämligen inte med när det var partydags, utan fick en egen demo vid ett annat besök. Med tanke på hur bråttom jag har, utan att jag vill ha det, kommer det förmodligen att uppstå blodvite, för det var väldigt vassa knivar där inuti.
Sen hade min käre man beställt lite annat också, men det är lite hemligt med tanke på att det snart är jul!
När man är hos S är det ingen risk att man dör svältdöden - TVÄRTOM! Jättegod mat och mumsigt fika och det finns alltid plats för en till runt hennes bord med alla barn ovanför midjehöjd och alla djuren på fotnivå. Först fick jag alltså mat, det var som vanligt jättegott. Då drar jag mig till minnes detta lilla barn, som numera är gourmetkock, som en gång satt på köksbordet och åt smör med smörkniven, för inget annat var gott och lök var det absolut värsta. Det enda som finns kvar från den tiden är ketchupberoendet och det kan hon väl få ha kvar! Själv förbrukar jag ungefär en flaska om året. Dock är vi släkt, helt klart!
Så hann vi bara stöka undan maten så blev det teatime! Jag älskar att dricka te med henne. Vi sitter med varsin mugg, mittemot varandra och pratar och fikar. Hon fyller på min mugg hela tiden, för jag dricker tre medan hon håller på med sin första. Nu blev det hembakade kakor och eftersom vi var "så svultna" tog hon fram 6 stycken Silviakakor och en hel burk dubbla flarn med choklad. De senare var dock köpta för att gynna någons klass eller vad det var.
Ja, nog fick vi raskt i oss 2 Silvia var, sen lyckades i alla fall jag pressa ner 2 flarn ockås, mot slutet av det andra började jag må lite, lite illa. Inte så jag ville spy, men jag kände mig rätt så överfylld. Hur som helst drack jag lite mer te och då gick den sista biten flarn ner. Sen låg då en Silvia där och såg så lagom upptinad ut och tänk.......... efter bara några minuter hade den lilla känslan av illamående lagt sig till ro och jag kunde klämma ner en till. Det var inte precis slimline denna afton.
Förresten äter familjens katter rätt så bra också, dessutom kan hela den vuxna ungskaran äta samtidig, medan lilla modern vilar lugn på stolen under bordet.
När jag kom hem drack jag ett glas vatten ! ! ! ! ! ! Imorgon kanske jag tar en långpromenad ! ! ! ! ! ! !
Tack kära unge för en härlig kväll !
Den ser inte så mycket ut för världen och ganska liten är det också, men rackars så duktig. Jag blev imponerad av demonstrationen, trots att vi körde den tom. Jag var nämligen inte med när det var partydags, utan fick en egen demo vid ett annat besök. Med tanke på hur bråttom jag har, utan att jag vill ha det, kommer det förmodligen att uppstå blodvite, för det var väldigt vassa knivar där inuti.
Sen hade min käre man beställt lite annat också, men det är lite hemligt med tanke på att det snart är jul!
När man är hos S är det ingen risk att man dör svältdöden - TVÄRTOM! Jättegod mat och mumsigt fika och det finns alltid plats för en till runt hennes bord med alla barn ovanför midjehöjd och alla djuren på fotnivå. Först fick jag alltså mat, det var som vanligt jättegott. Då drar jag mig till minnes detta lilla barn, som numera är gourmetkock, som en gång satt på köksbordet och åt smör med smörkniven, för inget annat var gott och lök var det absolut värsta. Det enda som finns kvar från den tiden är ketchupberoendet och det kan hon väl få ha kvar! Själv förbrukar jag ungefär en flaska om året. Dock är vi släkt, helt klart!
Så hann vi bara stöka undan maten så blev det teatime! Jag älskar att dricka te med henne. Vi sitter med varsin mugg, mittemot varandra och pratar och fikar. Hon fyller på min mugg hela tiden, för jag dricker tre medan hon håller på med sin första. Nu blev det hembakade kakor och eftersom vi var "så svultna" tog hon fram 6 stycken Silviakakor och en hel burk dubbla flarn med choklad. De senare var dock köpta för att gynna någons klass eller vad det var.
Ja, nog fick vi raskt i oss 2 Silvia var, sen lyckades i alla fall jag pressa ner 2 flarn ockås, mot slutet av det andra började jag må lite, lite illa. Inte så jag ville spy, men jag kände mig rätt så överfylld. Hur som helst drack jag lite mer te och då gick den sista biten flarn ner. Sen låg då en Silvia där och såg så lagom upptinad ut och tänk.......... efter bara några minuter hade den lilla känslan av illamående lagt sig till ro och jag kunde klämma ner en till. Det var inte precis slimline denna afton.
Förresten äter familjens katter rätt så bra också, dessutom kan hela den vuxna ungskaran äta samtidig, medan lilla modern vilar lugn på stolen under bordet.
När jag kom hem drack jag ett glas vatten ! ! ! ! ! ! Imorgon kanske jag tar en långpromenad ! ! ! ! ! ! !
Tack kära unge för en härlig kväll !
"Mormor"
Jag ska bli hundmormor!
Jag, som är född kattmänniska ska få den stora äran att bli "mormor" till en liten hund. Han ska flytta hem till lilla dottern redan nu i veckan, hoppas hon på och jag måste säga att jag är ganska bedårad av hans charm. Han är 16 veckor och heter faktiskt Mille. Det låter inte klokt med tanke på att kära brorsdotterns son heter Mille. Dessutom är det ett smeknamn på dotterns bästa kompis. Det kommer dock att upphöra i och med Millehunds ankomst.
Jag vidhåller att jag är mer förtjust i katter, mycket mer. De är så underbara och härliga och definitivt mina faovritdjur! Bara för det la den här krabaten sig väl tillrätta i mitt knä när vi var och tittade på honom. När jag får en katt i knät utför min kropp en massa automatiserade rörelser. Jag sätter mig bekvämt, så att även katten sitter skönt. Jag kliar och pillar lite på sköna ställen, bakom öronen, på magen och den del som djuret behagar exponera för de mina händer och ganska fort sover den i mitt knä. Det var exakt vad som hände med Mille också. Han tittade på mig med sina bruna, söta ögon, suckade och la sig ner och ögonspringorna blev mindre och mindre tills han sov som en stock. "Jaha," sa jag, " det är jag som inte tycker om hundar". Han tyckte uppenbarligen om mig och lika bra är det när han nu ska bli en i barnbarnsdjurflocken.
På bilden däruppe har en av tikarna, "Inky", tvättat hans öron riktigt noggrannt. Det såg väldigt roligt ut, för de blev liggande bakåtslickade och öppna och alldeles skära! Han ser lite - äsch, jag vill inte säga vad han ser ut som, då blir den blivande matten sårad och jag får mig ett uttag.
Jag lägger in en bild till, där försöker han se farlig ut oh drar upp läppen, när han leker med Inky, men han är bara söt tycker jag!
Det är en jättefin kennel som heter Lilla Piröns kennel med webbadress: www.lpk-pinscher.se/ Titta gärna!!!
Som tur är finns det katter också i Pirön, så han är van. Nu gäller det bara att kattbarnbarnen hemma vänjer sig vid honom också.
Detta är Piröns katter, helt bedårande tycker jag förstås och fick gosa även med den grå ulltussen som heter Snoddas.
Snarkofag
I morse vaknade jag och mådde så pest man kan när man lagt sig i förhoppningen att man är bra morgonen efter.
Halsen har varit som en brännugn i två dagar - torsdag och fredag. Sen var jag "bara" hostig och snuvig igår och tyckte det kändes relativt okej. Lite spak var jag och jag blundade gärna för att jag även drogs med aningen feber. Vi skulle nämligen på kalas på kvällen. Käre särbons svåger i Hallsberg, fyllde jämnt och vi var bjudna på en trerätters i deras goda vänners lag. Vi hade tackat ja för längesen, köpt present och sett till att vi hade katt- och hundhårsfria kläder då svägerskan är extremt allergisk. Inte hade jag planerat någon mat heller, så vi var bara tvungna att åka iväg om vi inte skulle drabbas av undernäring och svältdöd.
Det var en trevlig tillställning med runt 50 personer, jättegod mat och allt så välordnat. Bara att sitta och beställa vad man ville ha. Jag hade erbjudit mig att köra bilen hem, så mitt usla tillstånd idag beror enbart på virus och baciller.
Jag har sovit oroligt och vaknade vid 6, inte orkade jag läsa särskilt länge igår kväll, trots att fredagar och lördagar är mina bästa läsnätter när jag vet jag kan sova länge morgonen efter. Jag orkade bara igenom några sidor i en gammal VI-tidning, sen fick jag släcka och somnade ganska direkt. Klockan var bara drygt 23.00. Olikt mig!
Jag steg inte upp klockan 6, utan tog en kudde till och slumrade om till 8. När jag då började röra på mig hör jag en trött röst som säger: "Inatt har jag legat i snarkofagen och inte fått en blund i ögonen!" Jag är inte förvånad, för jag hade svårt att andas igår. Snarkofag är ett härligt nyord, undrar om det finns? Där kommer jag nog att ligga inatt också, men då stör jag ingen mer än mig själv.
Här är två sätt att slippa snarkning. Jag tror heller jag börjar med didgeridoo om det fortsätter, än sover som tjuren Ferdinand med nosring. Hur snygg blir man då? Man kanske kan sätta något hänge i den för all del?
För övrigt kan jag meddela att jag är den som brukar ligga vaken och våndas i snarkofagen, för det är inte jag som snarkar normalt sett. Däremot har jag utvecklat en ganska effektiv tåfjutt som träffar särbon på vaden när han går an som värst. och där sitter tydligen avstängningsknappen för snarkning. Synd han inte hittade min inatt.
Imorgon tänker jag vara frisk, jag har varit hemma tillräckligt deh här terminen!
Halsen har varit som en brännugn i två dagar - torsdag och fredag. Sen var jag "bara" hostig och snuvig igår och tyckte det kändes relativt okej. Lite spak var jag och jag blundade gärna för att jag även drogs med aningen feber. Vi skulle nämligen på kalas på kvällen. Käre särbons svåger i Hallsberg, fyllde jämnt och vi var bjudna på en trerätters i deras goda vänners lag. Vi hade tackat ja för längesen, köpt present och sett till att vi hade katt- och hundhårsfria kläder då svägerskan är extremt allergisk. Inte hade jag planerat någon mat heller, så vi var bara tvungna att åka iväg om vi inte skulle drabbas av undernäring och svältdöd.
Det var en trevlig tillställning med runt 50 personer, jättegod mat och allt så välordnat. Bara att sitta och beställa vad man ville ha. Jag hade erbjudit mig att köra bilen hem, så mitt usla tillstånd idag beror enbart på virus och baciller.
Jag har sovit oroligt och vaknade vid 6, inte orkade jag läsa särskilt länge igår kväll, trots att fredagar och lördagar är mina bästa läsnätter när jag vet jag kan sova länge morgonen efter. Jag orkade bara igenom några sidor i en gammal VI-tidning, sen fick jag släcka och somnade ganska direkt. Klockan var bara drygt 23.00. Olikt mig!
Jag steg inte upp klockan 6, utan tog en kudde till och slumrade om till 8. När jag då började röra på mig hör jag en trött röst som säger: "Inatt har jag legat i snarkofagen och inte fått en blund i ögonen!" Jag är inte förvånad, för jag hade svårt att andas igår. Snarkofag är ett härligt nyord, undrar om det finns? Där kommer jag nog att ligga inatt också, men då stör jag ingen mer än mig själv.
Här är två sätt att slippa snarkning. Jag tror heller jag börjar med didgeridoo om det fortsätter, än sover som tjuren Ferdinand med nosring. Hur snygg blir man då? Man kanske kan sätta något hänge i den för all del?
För övrigt kan jag meddela att jag är den som brukar ligga vaken och våndas i snarkofagen, för det är inte jag som snarkar normalt sett. Däremot har jag utvecklat en ganska effektiv tåfjutt som träffar särbon på vaden när han går an som värst. och där sitter tydligen avstängningsknappen för snarkning. Synd han inte hittade min inatt.
Imorgon tänker jag vara frisk, jag har varit hemma tillräckligt deh här terminen!
Igår med Povel
OJ, det var TOPPEN! ! ! Hjalmar Bergman teatern var fullsatt sånär som på några stolar på översta raden. Det var så otroligt bra och ett fantastiskt upplägg där artisterna turades om och i vissa låtar sjöng de tillsammans.
De hade gjort en del nya texter till gamla låtar som t ex i "Titta det snöar" som var omgjord till datatiderna som råder nu. De satt allihopa med varsin laptop, som kraschade på slutet i låten och den avslutades med sitt traditionella "Titta det snöar"-tema. Det var bara ett exempel.
Både Lotta och Mikael var riktigt bra och man kan lugnt säga att de med bravur kan föra Povels storhet vidare. Mikael jobbar för övrigt som musikterapeut här i Örebro, men vi är inte utbildade inom samma riktning.
Monica Dominique vid pianot var helt suverän! Jag blir lika fascinerad varje gång, hon gjorde ett par sångnummer också och en underbar tolkning av "Den sista jäntan" tillsammans med Niclas Sunde´n på dragspel. Jag är definitivt ingen vän av dragspel, men här var det fantastiskt!
Svante Thuresson håller hur gammal han än blir verkar det som, vad bra han är! Han snubblade lite på ett par ord i första låten, men vad gör det med tanke på hur många tungor man vrickat på Povels texter.
Annelie Rydé är bara hur bra som helst, vilken röst och vilken styrka, riktigt bra på blues också. Hon och Svante lät väldigt bra tillsammans.
Den för mig okände Stephan Lundin var också bra. Nu vet jag att han och Povel hade ett gott samarbete de senare åren i Povles liv och att han är estradör och musikeragent eller vad det nu heter.
Som gästartist hade de Charlotte Strandberg. Hon var helt underbar i en låt där hon hummade fram en del av texten och fyllde i med diverse dramatiska ord så det blev en helhet i en totalt galen låt. Den var förstås också av Povel, men i skrivande stund har jag glömt vad den heter.
Som lite extra information när jag nu låter som en konsertrecensent, vet jag att både Annelie Rydé och Mikael Ramel fått Karamelodiktstipendiet.
Föreställningen höll på från 19.00 till cirka 21.30 och de timmarna gick alldeles för fort. På lätta fötter travade vi ut i regnet alldeles fyllda av eufori. Det var inte helt lätt att somna efteråt och så brukar det bli när man haft en sån här härlig upplevelse.
Tur att han hann med att göra runt 950 låtar! Tack Povel där i din himmel skulle jag vilja säga!
Fredag
ÄNTLIGEN fredag skulle jag vilja vråla ut. Det låter som något flåshurtigt radio - eller TV-program och det kanske det är också fast inte jag vet om det.
Det är fortfarande jätteroligt att arbeta igen, efter 7 veckors sjukskrivning för den opererade axeln, men ack vad det tär på en gammal möglig, gravt medelsålders kvinna. Jag förstår inte varför jag inte kan vara klok och kvällstrött och gå och lägga mig i tid någon gång, så jag slipper vara så trött på morgonen. En kväll den här veckan lyckades jag faktiskt släcka sänglampan redan 22.45 och jag tror jag somnade ganska fort också. Det var dock inte igår kväll, då blev det midnatt. Nu när det äntligen är ett par lediga dagar ser jag fram emot att sova utan väckarklockan som piper strax före 6.
För att späka mig ytterligare har jag flängt runt i hela huset hela den här eftermiddagen, först med dammtrasa, sen snabeldraken och sist moppat nästan överallt. Jag till och med hävde ut mattan från uterummet, för där var det gott om höstlöv som dragits med in. Hoppas innerligt att ingen granne såg mig när jag dammsög trappen och fotskrapan utanför huset.
Jag har som bekant börjat sköta om kvarterets småfåglar. På framsidan vankas solrosfrö i en liten stuga som hänger på behörigt avstånd från katter. Medan Kosmos levde fick de söka sin mat någon annanstans, men det finns ju fler än han i närheten. På baksidan är det talgbollar som gäller, de hänger i en automat i grannen Karins syren. Skatorna har väldiga bekymmer över hur de ska komma åt godbitarna. Oj, nu blev det en sån där lång utvikning igen.
Jag dammsög fotskrapan, för de små liven sitter på hängrännan och äter, sen släpper de ner skalen precis framför ytterdörren och vips har man dragit in hur mycket som helst som fastnar i mattorna innanför dörren. Det håller förstås inte så länge, men just nu är det i alla fall fritt från solrosfröskal både ute och inne.
Ikväll ska vi gå och lyssna på "Kolla Povel". Jag gillar verkligen hans låtar, hela hans språk förresten. En ordekvilibrist av stora mått och bra musik också för den delen. Det är hans båda barn Lotta och Mikael, Svante Thuresson, Annelie Rydé och Stephan Lundin som gör en konsert med Povels repertoar. Den sistnämnde känner jag inte till, men de andra är helt klart bra artister. Det känns som det vore svårt att misslyckas med ett sånt koncept. I alla fall ska det bli skönt att släppa ner den rådbråkade städkroppen i en mjuk stol på Hjalmar Bergmanteatern i ett par timmar och bara njuta.
Det är fortfarande jätteroligt att arbeta igen, efter 7 veckors sjukskrivning för den opererade axeln, men ack vad det tär på en gammal möglig, gravt medelsålders kvinna. Jag förstår inte varför jag inte kan vara klok och kvällstrött och gå och lägga mig i tid någon gång, så jag slipper vara så trött på morgonen. En kväll den här veckan lyckades jag faktiskt släcka sänglampan redan 22.45 och jag tror jag somnade ganska fort också. Det var dock inte igår kväll, då blev det midnatt. Nu när det äntligen är ett par lediga dagar ser jag fram emot att sova utan väckarklockan som piper strax före 6.
För att späka mig ytterligare har jag flängt runt i hela huset hela den här eftermiddagen, först med dammtrasa, sen snabeldraken och sist moppat nästan överallt. Jag till och med hävde ut mattan från uterummet, för där var det gott om höstlöv som dragits med in. Hoppas innerligt att ingen granne såg mig när jag dammsög trappen och fotskrapan utanför huset.
Jag har som bekant börjat sköta om kvarterets småfåglar. På framsidan vankas solrosfrö i en liten stuga som hänger på behörigt avstånd från katter. Medan Kosmos levde fick de söka sin mat någon annanstans, men det finns ju fler än han i närheten. På baksidan är det talgbollar som gäller, de hänger i en automat i grannen Karins syren. Skatorna har väldiga bekymmer över hur de ska komma åt godbitarna. Oj, nu blev det en sån där lång utvikning igen.
Jag dammsög fotskrapan, för de små liven sitter på hängrännan och äter, sen släpper de ner skalen precis framför ytterdörren och vips har man dragit in hur mycket som helst som fastnar i mattorna innanför dörren. Det håller förstås inte så länge, men just nu är det i alla fall fritt från solrosfröskal både ute och inne.
Ikväll ska vi gå och lyssna på "Kolla Povel". Jag gillar verkligen hans låtar, hela hans språk förresten. En ordekvilibrist av stora mått och bra musik också för den delen. Det är hans båda barn Lotta och Mikael, Svante Thuresson, Annelie Rydé och Stephan Lundin som gör en konsert med Povels repertoar. Den sistnämnde känner jag inte till, men de andra är helt klart bra artister. Det känns som det vore svårt att misslyckas med ett sånt koncept. I alla fall ska det bli skönt att släppa ner den rådbråkade städkroppen i en mjuk stol på Hjalmar Bergmanteatern i ett par timmar och bara njuta.
Natur
När vi var ute och gick nere i Vattenpaken i söndags fanns det otroligt mycket vackert att se, trots att det på något sätt är tillrättalagd natur. Där vi klafsade runt vid sidan av "allfartsvägen" var det allt annat än tillrättalagt. Jag är glad att inte jag blev liggande där mitt i smeten, för jag är århundradets snubbelnisse. Jag kan t o m ramla spik nykter på släta golv, det är min kära dotter vittne på om någon tvivlar. Den gången dök jag på ett kruttorrt badrumsgolv och landade mellan elementet och toalettstolen. Hon som var därinne samtidigt skrattade så hon kiknade sen hon insett att jag inte skadat mig. Jag vet inte vad som händer, det bara blir så. För det mesta går det bra! Det var en rejäl utvikning från ämnet. Ursäkta!
Jag kan bli stående och stirra på något helt trivialt och nästan falla i trans, den här tuvan med nån slags mossa t ex. Förmodligen heter den något på stjärn, eller hur? Visst är det hur vackert som helst?
Jag blev ohjälpligt efter hela tiden vi gick, för det var en sån fin dag, ljuset så skirt och härligt att fotografera i. Såna här daar får mig att känna mig som en riktig skogsmulle och jag önskar att jag visste mycket, mycket mer vad det är jag ser.
Sen kommer man ju fram till andra företeelser som får en att undra över folks förståndsgåvor....... Vem i hela friden är det som törs göra upp en eld på detta underlag? Nu verkar det för all del ha gått bra, men visste de det innan? Jag muttrade något oskrivbart när jag såg det här!
Ute på den stora floden Svartån - hörde faktiskt nån som häromdagen sa att det var en flod, var en annan naturentusiast ute och luftade sig. Det såg onekligen härligt ut, men jag är övertygad om att en som kan falla på släta golv garanterat skulle kantrat! Inga namn!
Hoppas det dröjer läääääääääääääääääääääääääääääääääänge innan snön kommer!
Jag kan bli stående och stirra på något helt trivialt och nästan falla i trans, den här tuvan med nån slags mossa t ex. Förmodligen heter den något på stjärn, eller hur? Visst är det hur vackert som helst?
Jag blev ohjälpligt efter hela tiden vi gick, för det var en sån fin dag, ljuset så skirt och härligt att fotografera i. Såna här daar får mig att känna mig som en riktig skogsmulle och jag önskar att jag visste mycket, mycket mer vad det är jag ser.
Sen kommer man ju fram till andra företeelser som får en att undra över folks förståndsgåvor....... Vem i hela friden är det som törs göra upp en eld på detta underlag? Nu verkar det för all del ha gått bra, men visste de det innan? Jag muttrade något oskrivbart när jag såg det här!
Ute på den stora floden Svartån - hörde faktiskt nån som häromdagen sa att det var en flod, var en annan naturentusiast ute och luftade sig. Det såg onekligen härligt ut, men jag är övertygad om att en som kan falla på släta golv garanterat skulle kantrat! Inga namn!
Hoppas det dröjer läääääääääääääääääääääääääääääääääänge innan snön kommer!
Samma söndagsmål
Ännu en solig söndag utan snö. Vi måste ut så klart och efter en stunds diskuterande blev det samma mål som förra helgen. Dock bestämde vi redan här hemma att vi skulle gå i en annan riktning. Det är gott om promenadvägar därnere och vi gick mot Vattenparken.
Ingen idé att försöka komma in på områdets toaletter. Stängt för säsongen. Någon har tydligen varit akut nödig sen den låstes, så nu var det rejält förspikat. Kofot medföres vid behov!
Ganska fort kom vi fram till samma ställe som vi gick förra söndagen, så vi svängde av rakt in i grönskan. Där fanns en liten stig under alla löv och kvistar, ganska blött, men vi var ordentligt skodda, så vi travade på. Där gick inte en enda människa mer än vi två, ganska skönt.
Jag som har rik och livlig fantasi började spåna om att vi var på väg in i ett mangroveträsk, man fick blunda lite för björkarna och kylan, så var det inte så långt i från......... i alla fall inte i min hjärna.
När vi stannade upp och lyssnade hördes en hel del fågelsång. Sen såg vi ganska många fåglar. Talgoxe och blåmes kände jag lätt igen sen fadern lärt upp mig vid fågelbordet som liten, men det fanns en annan liten grå sak, spräcklig skulle jag vilja säga, som jag inte kände igen och vi såg även en sotsvart, för oss okänd flygande varelse. Liten den också, så jag klämde till med att det var en ollonborr,vilket jag genast fick mothugg på. Jag försökte bara vara rolig, men där mitt i "träsket" var det plötsligt allvar. Inga ollonborrar här inte!
Vi tågade vidare in i vegetationen och då blev det plötsligt väldigt svenskt och åter till verkligheten.
Spår efter bäver och då menar jag förstås inte fotspår. Han hade gnagt på fler ställen och det är rejäla spån han lämnar, som riktig flis.
Björken full med tickor hör nog också mer hemma här än i mangroveträsket där långt borta!
Tillbaka mot Naturens hus, för vi blev hungriga på den svåra exkursionen. Där fanns några buskar med lite "mat" på, men vi lämnade det till våra bevingade vänner. Säkert godare nu sen de blivit frostnupna.
Bonden hade också gett upp för säsongen, han är väl ute och söker fru på TV 4!
Efter en mycket god Boeuf bourgogne på restaurangen lämnade vi detta härliga paradis för den här helgen.
Utanför satt lilla jag och undrade var matte och husse tagit vägen?????? "Jag ser dem därinne i värmen!"
Lördag allhelgonahelgen
Käre särbon är klocktokig! Det är bara så och jag som är precis tvärtom har anpassat mig. Hur skulle det gå annars?
Nu hade han köpt ett lodur på Blocket och ville hämta det själv så det inte skulle fara illa i transporten. Klokt! Jag följer gärna med ut och åker, så vi drog iväg direkt efter frukost (som intogs under Melodikrysset, inte alltför tidigt alltså).
I det här lilla huset bodde säljaren. Väl därinne fokuserade vi genast på helt olika saker. Han så klart på sin kära klocka, men jag hittade något mycket mer intressant. Kolla själv!
Och inte nog med det här lilla paret (Nymfparakiter för den som inte känner till olika papegojor).
De bodde förstås i två burar, men varannan, var tredje dag var det fri flygning därinne. Tapeten var "fint" putsad i kanterna, som det blir när man har fåglar lösa inomhus, men de såg ut att stortrivas. En tog en sväng över skallen på mig, men inga problem, den var inte intresserad av mitt hår - lika bra det, tyckte jag.
Vi åkte hem över Godegård, ett ställe som jag är väldigt förtjust i, utan att riktigt veta varför. En massa gamla fina hus sen brukstiden och där finns även ett underbart porslinsmuseum som jag tycker alla ska åka och titta på. http://www.godegard.se/
Det som inte tilltalade mitt öga var vintern som anlänt till den här delen av landet. Förmodligen bara på kort besök, men ändå, man såg ju snön...........! Och mycket var det också! HUVA ! ! ! ! ! ! ! ! !
Tog vägen hem om kyrkogården och där var så fint på gravarna, mors och fars och morfars. De hade varsina lyktor och inte behövde jag tända mina ljus heller, det var redan gjort. TACK Sofie, du är underbar! Skönt att träffa dig o ett par av barnen, därute också. Det är en skön stämning den här kvällen och så otroligt vackert med alla ljus för våra nära och kära.
Lite suddigt, men inte mindre vackert för det. Kameran förmår inte lika mycket som fotografen önskar.
Nu hade han köpt ett lodur på Blocket och ville hämta det själv så det inte skulle fara illa i transporten. Klokt! Jag följer gärna med ut och åker, så vi drog iväg direkt efter frukost (som intogs under Melodikrysset, inte alltför tidigt alltså).
I det här lilla huset bodde säljaren. Väl därinne fokuserade vi genast på helt olika saker. Han så klart på sin kära klocka, men jag hittade något mycket mer intressant. Kolla själv!
Och inte nog med det här lilla paret (Nymfparakiter för den som inte känner till olika papegojor).
De bodde förstås i två burar, men varannan, var tredje dag var det fri flygning därinne. Tapeten var "fint" putsad i kanterna, som det blir när man har fåglar lösa inomhus, men de såg ut att stortrivas. En tog en sväng över skallen på mig, men inga problem, den var inte intresserad av mitt hår - lika bra det, tyckte jag.
Vi åkte hem över Godegård, ett ställe som jag är väldigt förtjust i, utan att riktigt veta varför. En massa gamla fina hus sen brukstiden och där finns även ett underbart porslinsmuseum som jag tycker alla ska åka och titta på. http://www.godegard.se/
Det som inte tilltalade mitt öga var vintern som anlänt till den här delen av landet. Förmodligen bara på kort besök, men ändå, man såg ju snön...........! Och mycket var det också! HUVA ! ! ! ! ! ! ! ! !
Tog vägen hem om kyrkogården och där var så fint på gravarna, mors och fars och morfars. De hade varsina lyktor och inte behövde jag tända mina ljus heller, det var redan gjort. TACK Sofie, du är underbar! Skönt att träffa dig o ett par av barnen, därute också. Det är en skön stämning den här kvällen och så otroligt vackert med alla ljus för våra nära och kära.
Lite suddigt, men inte mindre vackert för det. Kameran förmår inte lika mycket som fotografen önskar.
