Leontina

Igår var det dags för syjunta. Min kompis Mary och jag satt och spånade för ganska längesen (mer än ett år sen) om att förr hade kvinnorna syjunta. En del har det idag också, men före TV.n och datorns inträde i våra liv var det mycket vanligt förekommande. Vi bestämde oss för att det skulle vara trevligt och att vi fråga en kompis var om vi inte skulle ta upp denna gamla tradition.

Sagt och gjort, jag frågade Eva och Mary frågade Margareta och vips hade vi en liten junta. Det blev en gång hemma hos var och en av oss, ev. två gånger hos någon, sen rann det liksom ut i sanden som sommaren kom dragande med.

Eva och jag träffas ganska ofta och för ett par veckor sen skickade vi helt sonika ett sms till Mary, som ofta träffar Margareta, att var det så att de inte var intresserade längre så skulle vi maska av. Vi fick ett raskt svar, att de skulle allt maska på igen och vi fick välja vilken kväll vi ville hemma hos Margareta vecka 44. KUL tyckte vi och bestämde tisdag - igår kväll var det alltså dags. Vi hade en jättetrevlig kväll, men..........

.......vi är nog ingen riktig syjunta. Eva hämtade mig, hon hade med samma grytlapp som året innan, i en påse. Jag tog med den nästan färdiga koftan som också varit med förut och som fortfarande saknade hals- och framkant. 

Ny adress var det för Margareta hade flyttat. Vi irrade runt på rätt gata med tillhörande gård i nästan 20 minuter (detta är sant) innan vi hittade entredörren men till slut var vi inne i huset. Väl inne i lägenheten var vi bara 3. Mary hade glömt bort att hon skulle vara barnvakt, så hon skulle bli lite sen, men skulle ha med sig rutor som hennes mamma virkat på sin tid. Margareta låtsades inte ens att hon skulle handarbeta, hon vill hellre umgås och det går också bra. Hon visade oss i alla fall väldigt fina mormorsrutor och spånade lite om att hon kanske kunde göra en kudde av dem - nån gång!.

Vi fick otroligt gott fika och eftersom vi nu har så trevlig på våra möten blev vi sittande i 2 timmar och fikade och pratade. Till slut bytte vi köksstolarna mot soffan och då äntligen, vid pass 20.30 hörde Mary av sig, ytterligare lite senare kom hon.

22.00 blev klockan innan vi bröt upp efter en väldigt rolig kväll och fick skjuts hem av Eva.

Vad vi åstadkom???? Jo, lite blev det faktiskt! Eva hann runt några varv på sin grytlapp. Jag stickade hela 5 varv på min halskant. Mary visade en hög olika fina rutor och blommor, men plockade raskt ner dem igen för att hinna med fikat som hon längtat efter hela kvällen. Margareta, hon hade som sagt knåpat ihop sitt "handarbete" redan innan vi kom: Hembakat bröd med ost, skinka, grönsaker, sås, en superb äpplepaj med grädde och dukat så vackert att bara det var ett konstverk.

Än har vi inte maskat av! Fortsättning följer med fotodokumentation från nästa träff.

Idag har jag äntligen börjat jobba igen! Jag trodde inte jag skulle längta så efter skolan och arbetskamraterna som jag har gjort.

Jag spelar väldigt mycket piano i mitt jobb som musikterapeut och sitter långa stunder utan stöd för armarna. Så visade det sig då så småningom att jag tydligen inte var så muskulös som jag trodde. Jag fick mer och mer ont i min vänstra axel. Testade med alla möjliga och omöjliga kurer. Jag gick på massage, vilket var den allra bästa av alla kurerna, för det var så himla skönt.  Trots att jag blev skönt uppmjukad, trött, slapp och mjuk i kroppen,  och tom i plånboken blev inte axeln ett dugg bättre.

Så blev det till att botanisera på Apoteket. Där finns långa rader med smärtlindring och eftersom jag inte är någon större anhängare av att äta piller riktade jag blicken mot  hyllan med salvor/krämer som går på djupet. De kryper in under "ontet" och låter det krypa upp i små pilar mot hudytan och försvinna. Som en trollformel bara: SIMSALABIM och vips slinker vesslan och man blir bra !
Zon hette den första som kära särbon smorde in min axel och skuldra med, nja, ingen större effekt.
Sen tipsade vår kompis Ingvar om en med Aloe som värmde och som fanns på hälsokosten. Den luktade väldigt gott, men ont hade jag fortfarande. Tillbaka till Apoteket och nu blev det Voltaren - ingen skillnad, till slut gick jag på reklamen om Eeze spray vilken inte fordrade närvaro av särbon, utan jag kunde spraya kontinuerligt en hel vecka. Blev jag bra då? Nej, det blev jag inte !

Någon gång under hela detta egna kvackande hade jag sökt ett antal läkare som alla hade olika teorier. Den jag minns allra bäst var den absolut ärligaste läkare jag någonsin träffat på. Han hade tre förslag som han delgav mig på bruten svenska, efter att ha gjort diverse tester och kontroller av min axelfunktion. Så här sa han:
 "Du kan vara utsliten, eller du kan ha kalkaxel och det kan vara bursan (med reservation för stavningen)". Jag hade ingen aning om vad en bursa var. Bursan är en liten slemsäck som sitter inne i axeln, förklarade han för mig som förmodligen såg ut som ett kryss i ansiktet vid det laget.
Sen sa han: "Man kan ge en spruta rakt in i bursan med cortison och lite bedövning och jag kan det till 50/50, så om du vill kan vi prova?" Han log ett charmigt leende, jag stirrade förskräckt på honom, tänkte på min sprutskräck som jag teraperat mig mot i väldigt många år genom att vara blodgivare, men ändå inte kommit över helt och tackade vänligt med bestämt nej! Han såg inte särskilt ledsen ut för det, men hur många läkare är så ärliga när man sitter där och söker hjälp för det ena och det andra?

Till slut opererades jag i alla fall i axeln, fick akut en återbudstid 9 september. Vid det laget hade jag väldigt ont och var starkt begränsad i rörligheten i vänster arm. Jag blev förstås mycket tacksam att slippa den 6-8 månader långa kön, jag hade bara avverkat hälften av den tiden. De fräste bort en del som växt till på nyckelbenet, rensade takbenet som var fullt med nånting(?), samt tog bort den inflammerade "bursan", eller möjligen del av den.

Jag blev sjukskriven i 8 veckor och det kändes väldigt skönt då, men sanningen att säga har det varit ganska tråkigt. Jag har haft för ont för att kunna köra bil, baka bröd, lyfta saker mm mm.  Det har blivit lite kortare promenader och sen har jag förstås läst väldigt mycket böcker. En del främmande har jag också haft = ROLIGT! Men, allra roligast var att åka till skolan idag! Jag skulle egentligen inte börja förrän nästa måndag, men nu ville jag ut hemifrån.

Trots att vi inte haft några elever idag var jag så trött när jag kom hem vid 16.30 att jag bara sjönk ihop på soffan. Sen fick jag en energikick när jag låg där uthälld och bara stirrade i taket. Förmodligen stod det något budskap däruppe, för jag var tvungen att gå till köket och baka kakor. Jag skrattade för mig själv, nog är man knäpp, men jag mådde jättebra när de stod i ugnen. Det är nog bäst att jag tar med mig några och bjuder arbetslaget på imorgon, det kan ju vara så att de kollar min blogg ikväll och undrar varför jag kommer utan kakor när de nu var så uppiggande!

Det var den dagen det!



Hallongrottor, fast med hjortronsylt, på rekommendation från kompisen Ellika i Umeå! Garanterat goda!

Hjälmare kanal är en kanal som förbinder Hjälmaren med Arbogaån och sedan vidare med Mälaren. Kanalen byggdes 1623-1639 med syftet att underlätta transporten av gods mellan Bergslagen och Stockholm/Östersjön. Kanalen fick 1819-1829 en delvis ny sträckning. (Detta kopierade jag från Wikipedia, undrar om sånt är tillåtet, måste fråga min instruktör......)

Oj vad detta med bloggandet maler i mitt huvud. Varför fattar jag inte hur man gör när man godkänner en kommentar? Ska det vara så himla svårt? Värre ändå, hur kommenterar jag en kommentar och värst, hur i hela världen lägger jag ut en bild som jag, utan att begripa hur jag gjorde, fått in under rubriken "Bild", samt skrivit kommentar till. Mögel kan jag tydligen inte skylla på, för jag har inte arbetat i en mögeskola. Man kanske kan mögla lite av för flitigt ätande av Gorgonzola? Inga, är det så?

I alla fall, i kväll, efter en skön sittning i TV-soffan med en spansk lufttorkad korv, en bit Manchego (spansk ost för den som ev. undrar, fårost tror jag), en jätteklase vindruvor och ett par tjeckiska öl samt käre särbon Janne, smög jag mig upp till datorn. Smög, för Janne slumrade så sött, halvsittande i soffan. Jag vet att han bara samlar kraft för att orka gå uppför trappan till sängen.
Efter en stunds knappande kom jag in på en ny sida och plötsligt hade jag visst godkänt det som kommit in. I och för sig har jag inte kollat än, men det såg ut som det skulle fungera, tänk om bilden också kommit fram? Låter lovande va? Dock, det är det inte, för jag vet inte  vad jag gjorde och jag känner mig inte redo att konsumera kor, fårost, druvor och öl varje gång jag vill att hjärnan ska gå igång. Det måste finnas något enklare sätt.
Jag tror jag trots allt ska anlita Telia och ringa en vän snart.

Efter denna utläggning ska jag smyga ner och väcka hjärtevännen ,så han kan fortsätta sova i horisontalläge istället. Dels är det bekvämare, dels trevligare för min del i morgon bitti när han ligger bredvid mig och snusar och sover.

P.S. den där profilen man ska skriva för att ev läsare ska veta lite mer ligger också väl sparad, men ej publicerad. Suck!

Har lärt mig av min kära vän I, som är en flitig bloggare, att vi har mögel i våra "skallar", det är förmodligen någon omskrivning för åldrande.  Min är då akut angripen för närvarande, skriva kan jag som sagt, men inte lyckas jag med så värst mycket mer här på bloggen. Har försökt lite allt möjligt, men jag får nog ringa min instruktör och be om hjälp. Instruktören är samma I som möglar ikapp med mig, men hon är en fena på allt som har med bloggande att göra, så där vilar jag trygg.

Ringa en vän kan man göra om man är med i TV, men det funkar även i mitt liv, så kommer jag inte längre än så här snart, så hör jag av mig! ! Det är värre att försöka fråga publiken i mitt fall, med tanke på att mannen i mitt liv är särbo och barnen utflugna och 50/50 har ingen effekt alls.

Som nu den uppmärksamme kan förstå tittar jag gärna på TV4 fredagar och lördagar 19.30. Jag  är en stor fantast av frågeprogram, ett av arven från de vetgiriga föräldrarna. Jag har slutat hetsa upp mig över reklamen som stör mitt i koncentrationen, då slår jag över på 1:an och tittar lite på nyheterna som går parallellt. Vid det här laget har jag lärt mig att jag kan titta i minst 5 minuter utan att missa Richard Sjöberg efter paus. Sen får jag gnugga hjärnan en liten stund till innan det är slut. Ja, jag erkänner, jag har en lott i postkodlotteriet också, detta enbart för att jag och nästansystern A lyckades hetsa varandra att gå med, för tänk om man får se grannen stå härutanför och vifta med ett guldkuvert och Magdalena Graf om halsen. Den sistnämnda kan jag avstå ifrån, men inte skulle det göra ont med ett guldkuvert, eller hur? Förresten 10.000 är nog så bra om det skulle vara så.

Hur som helst så vinner jag flera hundra tusen en del helger, andra lite mindre, fast......... det är förstås hemma i soffan!