Förvåren är här
Nu tror jag att särbon snart kan få rätt om han dristar sig till att prata om förvår igen. I alla fall här i Örebro.
Jag är fortfarande kraftigt förkyld, men idag rinner det inte rakt ut ur näsan när jag står upp, så jag har kunnat gå omkring i huset i upprätt ställning utan att vara 100% laddad med pappersnäsdukar.
När jag då kom till hallen och solen lyste in insåg jag raskt varför jag inte har något emot skuggiga dagar. Det var nämligen förskräckligt mycket sten och grus i min hall.
Jag tycker självklart om solen och allt vad det medför när den behagar visa sig. Där är jag är inte anti på något vis, även om jag inte ligger och pressar soliga dagar, utan hävdar att "Pale is beautiful".
Solen är varm, jag avskyr att frysa, behöver jag skriva mer?
Hallen var inte så fräsch. Trots mitt usla tillstånd rev jag fram snabeldraken och körde runt ett tag på hela nedervåningen. I lillhallen tog jag t o m ut mattorna och skakade av och vad ser jag då?
Jo, detta som får mig att skriva rubriker såsom: "Förvåren är här".
Titta sjäv!
Detta är min lilla rabatt på framsidan. De murkna löven hoppas jag att maskarna drar med sig ner i jorden när de vaknar, annars får jag väl plocka bort dem själv. Det var dock inte de bruna bladen som gjorde mig så glad, självklart inte. Här kommer det krokus och annat trevligt framöver.
Lite längre in mitt i vintergrönan stack en annan liten klunga upp sina ljusgröna små spetsar.
Rätt så skön dag, den här allra sista, i vintermånaden februari.
Jag är fortfarande kraftigt förkyld, men idag rinner det inte rakt ut ur näsan när jag står upp, så jag har kunnat gå omkring i huset i upprätt ställning utan att vara 100% laddad med pappersnäsdukar.
När jag då kom till hallen och solen lyste in insåg jag raskt varför jag inte har något emot skuggiga dagar. Det var nämligen förskräckligt mycket sten och grus i min hall.
Jag tycker självklart om solen och allt vad det medför när den behagar visa sig. Där är jag är inte anti på något vis, även om jag inte ligger och pressar soliga dagar, utan hävdar att "Pale is beautiful".
Solen är varm, jag avskyr att frysa, behöver jag skriva mer?
Hallen var inte så fräsch. Trots mitt usla tillstånd rev jag fram snabeldraken och körde runt ett tag på hela nedervåningen. I lillhallen tog jag t o m ut mattorna och skakade av och vad ser jag då?
Jo, detta som får mig att skriva rubriker såsom: "Förvåren är här".
Titta sjäv!
Detta är min lilla rabatt på framsidan. De murkna löven hoppas jag att maskarna drar med sig ner i jorden när de vaknar, annars får jag väl plocka bort dem själv. Det var dock inte de bruna bladen som gjorde mig så glad, självklart inte. Här kommer det krokus och annat trevligt framöver.
Lite längre in mitt i vintergrönan stack en annan liten klunga upp sina ljusgröna små spetsar.
Rätt så skön dag, den här allra sista, i vintermånaden februari.
Svar på terror från Åsa......
...... som inte har någon blogg än!
Åsa om Terror från dotter och hennes syster:
Åsa om Terror från dotter och hennes syster:
Klart jag antar utmaningen mitt i brödbak och Let´s dance....
Jag har ju inte den lättaste bokstaven men gör ett tappert försök...
1. Vad heter du?: Åsa
2. Ett ord på fyra bokstäver: Åter
3. Flicknamn: Åse
4. Pojknamn: Åke
5. Yrke: Ångmaskinist
6. Färg: Åskgul
7. Klädesplagg: Åtsmitande jeans
8. Mat: Ålsoppa
9. Sak i badrummet: Ånga
10. Plats/stad: Åmål
11. En orsak att vara sen: Åtrå ;-)
12. Något man skriker: Åh fy faaaan
13. Film: Åskbollen
14. Något man dricker: Åbro
15. Band: Ådahl
16. Djur: Åsna
17. Gatunamn: Ågatan
19. Sång: Å jänta å ja
Hur tycker du jag klarade mig???
Det må jag då säga, jag är IMPONERAD! Jag tyckte verkligen synd om dig Åsa som börjar på Å, men du är en klar begåvning på fler områden än de jag hittills upptäckt! BRA JOBBAT!
Hälsoläget här i huset är ungefär som igår, fast idag är jag matt och trött också. Jag antar att jag tillfrisknar så pass att jag inte behöver vara hemma nästa vecka.
Kastanjen ute vid lilla parkeringen ska visst tas bort idag. Jag är starkt emot det, men vad hjälper det. Jag går väl ut och tar ett kort på stubben sen och lägger in.
Trist är det att de tar bort friska träd, för att någon får en rotknöl under asfalten där de går och en annan lite nektar på bilen under en begränsad tid. Vi har fri parkering på gatan, men det är väl för jobbigt? Har man betalat 50 kronor för sin plats ska man inte behöva stå på gatan.........SUCK!
Terror från dotter och hennes syster
Det här har jag fått som utmaning från min lilla dotter, som fått det från sin syster.
Hon skriver att det kommer att ta tid att förlåta systern, för det var inte alls lätt!
Jag testar och ser om jag kan tänka mig att förlåta dotra!
Regler:
Det här är svårare än du tror! Kopiera detta till din blogg, utmana 5 personer och berätta det för dom. Varje svar måste börja med första bokstaven i ditt namn! Alla svar måste vara riktiga, hitta inte på ord! Om personen som utmanade dig har ett namn som börjar med samma bokstav som ditt, får du inte ge samma svar som han/hon gjort. Du får heller inte skriva samma svar två gånger eller skriva ditt eget namn som svar! Lycka till!
1. Vad heter du?: Susanne
2. Ett ord på fyra bokstäver: Svår
3. Flicknamn: Signe
4. Pojknamn: Sven
5. Yrke: Sotare
6. Färg: Svart
7. Klädesplagg: Strumpor
8. Mat: Skinkpaj
9. Sak i badrummet: Spegel
10. Plats/stad: Sävar
11. En orsak att vara sen: Sov för länge
12. Något man skriker: SATAN
13. Film: Såsom i himmelen
14. Något man dricker: Sodavatten
15. Band: Stones
16. Djur: Siameskatt
17. Gatunamn: Storgatan
19. Sång: Sjörövar-Fabbe
Jag måste erkänna att jag hade en äckligt, lätt bokstav. Förlåt mig mitt barn att du fick ett nam som börjar på J. Jag förlåter dig för utmaningen också, den var bara rolig.
Undrar vad Åsa tycker, som är en av dem jag utmanar. Åsa, du får gå in och besvara din som kommentar hos mig eftersom du inte skaffat någon blogg än. Ska du inte börja snart? Det är ROLIGT!
Alltså: Jag utmanar Åsa, Inga, mammistankar(Sofie), fridab (Frida) och panycebolla (Maggie)
Det var knappt jag fick ihop 5 stycken, men jag tänker kolla på era bloggar om ni är lika "lydiga" som jag och svarar.
Jag inser också att jag måste skaffa mig några fler bloggkompisar!
Nu är det dags för kurering så att jag orkar med TV-soffan en stund.
Festen ikväll fick jag lämna återbud till. Dels hade jag nog inte orkat med min VINTERFÖRKYLNING i kroppen, dels hade de andra festdeltagarna nog inte tyckt det varit så trevligt att ha mig som bordssällskap. Jag är inte så "smaklig" kan jag säga, utan att säga för mycket.
Nej, nej, nej, lilla barn, inga detaljer!
Hon skriver att det kommer att ta tid att förlåta systern, för det var inte alls lätt!
Jag testar och ser om jag kan tänka mig att förlåta dotra!
Regler:
Det här är svårare än du tror! Kopiera detta till din blogg, utmana 5 personer och berätta det för dom. Varje svar måste börja med första bokstaven i ditt namn! Alla svar måste vara riktiga, hitta inte på ord! Om personen som utmanade dig har ett namn som börjar med samma bokstav som ditt, får du inte ge samma svar som han/hon gjort. Du får heller inte skriva samma svar två gånger eller skriva ditt eget namn som svar! Lycka till!
1. Vad heter du?: Susanne
2. Ett ord på fyra bokstäver: Svår
3. Flicknamn: Signe
4. Pojknamn: Sven
5. Yrke: Sotare
6. Färg: Svart
7. Klädesplagg: Strumpor
8. Mat: Skinkpaj
9. Sak i badrummet: Spegel
10. Plats/stad: Sävar
11. En orsak att vara sen: Sov för länge
12. Något man skriker: SATAN
13. Film: Såsom i himmelen
14. Något man dricker: Sodavatten
15. Band: Stones
16. Djur: Siameskatt
17. Gatunamn: Storgatan
19. Sång: Sjörövar-Fabbe
Jag måste erkänna att jag hade en äckligt, lätt bokstav. Förlåt mig mitt barn att du fick ett nam som börjar på J. Jag förlåter dig för utmaningen också, den var bara rolig.
Undrar vad Åsa tycker, som är en av dem jag utmanar. Åsa, du får gå in och besvara din som kommentar hos mig eftersom du inte skaffat någon blogg än. Ska du inte börja snart? Det är ROLIGT!
Alltså: Jag utmanar Åsa, Inga, mammistankar(Sofie), fridab (Frida) och panycebolla (Maggie)
Det var knappt jag fick ihop 5 stycken, men jag tänker kolla på era bloggar om ni är lika "lydiga" som jag och svarar.
Jag inser också att jag måste skaffa mig några fler bloggkompisar!
Nu är det dags för kurering så att jag orkar med TV-soffan en stund.
Festen ikväll fick jag lämna återbud till. Dels hade jag nog inte orkat med min VINTERFÖRKYLNING i kroppen, dels hade de andra festdeltagarna nog inte tyckt det varit så trevligt att ha mig som bordssällskap. Jag är inte så "smaklig" kan jag säga, utan att säga för mycket.
Nej, nej, nej, lilla barn, inga detaljer!
VSB
VSB, det skulle man skriva i något ämne i skolan minns jag. Jag tror mig också minnas att det betyder:
"Vilket Skulle Bevisas." Det handlade säkert om matte, det är därför jag inte har en aning om i vilket ämne vi skulle skriva VSB efter svaret.
Nu har jag i alla fall uppnått ett VSB-stadium!
JAG ÄR GENOMFÖRKYLD och har snytit bort allt skinn under näsan sen eftermiddagen.
Så här är det har jag kommit fram till efter ett klokt tankeresonemang med mig själv.
* Jag tycker inte om vintern!
* Jag har fått för mig att man måste tycka om vintern och gör våld på mig själv
* Jag har köpt ett par sköna, varma thermobyxor för att utmana vintern
* Jag har varit på vinterfriluftsdag och dragit i mig massor med frisk (kall) luft
* Ingen har nånsin blivit sjuk av frisk luft (just den här delen är jag inte så förtjust i i mitt resonemang), men jag tar med det för att slippa få kommentarer på bloggen om att frisk luft bara är nyttigt och inte alls sjukdomsframkallande.
* Vintern tyckte inte om att bli utmanad
ALLTSÅ!!!!!!
1. Jag har vistats ute en hel vinterdag för 2 ½ dag sen
2. Inkubationstiden på förkylning är 2 - 3 dagar
3. Jag är genomförkyld
SLUTSATS
Vintern är osund och framkallar sjukdom. VSB
Så var det med det, jag är tillbaka på ruta ett när det gäller mitt förhållande till vintern!
"Vilket Skulle Bevisas." Det handlade säkert om matte, det är därför jag inte har en aning om i vilket ämne vi skulle skriva VSB efter svaret.
Nu har jag i alla fall uppnått ett VSB-stadium!
JAG ÄR GENOMFÖRKYLD och har snytit bort allt skinn under näsan sen eftermiddagen.
Så här är det har jag kommit fram till efter ett klokt tankeresonemang med mig själv.
* Jag tycker inte om vintern!
* Jag har fått för mig att man måste tycka om vintern och gör våld på mig själv
* Jag har köpt ett par sköna, varma thermobyxor för att utmana vintern
* Jag har varit på vinterfriluftsdag och dragit i mig massor med frisk (kall) luft
* Ingen har nånsin blivit sjuk av frisk luft (just den här delen är jag inte så förtjust i i mitt resonemang), men jag tar med det för att slippa få kommentarer på bloggen om att frisk luft bara är nyttigt och inte alls sjukdomsframkallande.
* Vintern tyckte inte om att bli utmanad
ALLTSÅ!!!!!!
1. Jag har vistats ute en hel vinterdag för 2 ½ dag sen
2. Inkubationstiden på förkylning är 2 - 3 dagar
3. Jag är genomförkyld
SLUTSATS
Vintern är osund och framkallar sjukdom. VSB
Så var det med det, jag är tillbaka på ruta ett när det gäller mitt förhållande till vintern!
Helt slut
Idag är jag helt slut, eller rättare sagt....... jag börjar om.
I eftermiddag och ikväll är jag helt slut. Jag beslöt direkt efter jullovet att gå mina arbetskamrater till mötes och följa med på en friluftsdag i Storstenshöjden under vårterminen. Den dagen har varit idag.
Frisk luft är mycket tröttande. Jag har inte gjort något vettigt alls sen jag kom hem vid 16.30-tiden. Innan det var jag på bokrea på Akademibokhandeln och fick tag på precis allt vi prickat för i katalogen. Det var glädjande, men piggade bara upp mig mentalt.
Hur kan kroppen bli så trött av frisk luft? Ingen ska inbilla sig att jag åkt vare sig slalom eller snowboard. ABSOUT INTE! Jag är väl inte galen heller.
Förresten står all min vinterutrustning kvar i garaget i Umeå, om det inte hamnat på Myrorna. Det vet jag inte, här är det i alla fall inte. Jag har ingen användning för vintern, för jag kan inte hantera den.
Dock har jag gjort en eftergift, för älskade särbon vill gärna dra ut mig året runt, inte bara det halvåret jag vill och det är förstås den snöbefriade delen av året..
KOLLA VAD JAG KÖPTE IGÅR EFTERMIDDAG!!!!!!!!!
Jättesköna, jag har inte frusit på hela dagen och jag har varit ute i princip hela tiden, pulsande runt i snön och hjälpt till här och där, där det behövts. Knäppt slalomskor, fixat hjälmar, hjälpt till vid liften osv. Jag kan, även om jag gör motstånd.
Ska jag ändå häva mig ut medan det fortfarande inte är min del av året, ska jag åtminstone inte frysa och nu vet jag att jag inte gör det. Upptill hade jag min röda, supervarma North Face jacka som jag köpte i Beijing tillsammans med A, när vi gick där i februari 2001 och det blåste från Sibirien. Jag hade t o m mössa !
Byxorna är Team Sportias egna, 699 kronor och så 50 % på det. Inte alls illa, jag känner mig nöjd och vet att jag överlever om jag säger ja till arbetskamraterna en gång till. De lär dessutom räcka många år framåt, för de kommer inte att nötas alltför mycket.
Sen en sak till!
Jag testade att åka skicart och det var JÄTTEROLIGT! Lite "vinterskadad" är jag nog.
I eftermiddag och ikväll är jag helt slut. Jag beslöt direkt efter jullovet att gå mina arbetskamrater till mötes och följa med på en friluftsdag i Storstenshöjden under vårterminen. Den dagen har varit idag.
Frisk luft är mycket tröttande. Jag har inte gjort något vettigt alls sen jag kom hem vid 16.30-tiden. Innan det var jag på bokrea på Akademibokhandeln och fick tag på precis allt vi prickat för i katalogen. Det var glädjande, men piggade bara upp mig mentalt.
Hur kan kroppen bli så trött av frisk luft? Ingen ska inbilla sig att jag åkt vare sig slalom eller snowboard. ABSOUT INTE! Jag är väl inte galen heller.
Förresten står all min vinterutrustning kvar i garaget i Umeå, om det inte hamnat på Myrorna. Det vet jag inte, här är det i alla fall inte. Jag har ingen användning för vintern, för jag kan inte hantera den.
Dock har jag gjort en eftergift, för älskade särbon vill gärna dra ut mig året runt, inte bara det halvåret jag vill och det är förstås den snöbefriade delen av året..
KOLLA VAD JAG KÖPTE IGÅR EFTERMIDDAG!!!!!!!!!
Jättesköna, jag har inte frusit på hela dagen och jag har varit ute i princip hela tiden, pulsande runt i snön och hjälpt till här och där, där det behövts. Knäppt slalomskor, fixat hjälmar, hjälpt till vid liften osv. Jag kan, även om jag gör motstånd.
Ska jag ändå häva mig ut medan det fortfarande inte är min del av året, ska jag åtminstone inte frysa och nu vet jag att jag inte gör det. Upptill hade jag min röda, supervarma North Face jacka som jag köpte i Beijing tillsammans med A, när vi gick där i februari 2001 och det blåste från Sibirien. Jag hade t o m mössa !
Byxorna är Team Sportias egna, 699 kronor och så 50 % på det. Inte alls illa, jag känner mig nöjd och vet att jag överlever om jag säger ja till arbetskamraterna en gång till. De lär dessutom räcka många år framåt, för de kommer inte att nötas alltför mycket.
Sen en sak till!
Jag testade att åka skicart och det var JÄTTEROLIGT! Lite "vinterskadad" är jag nog.
Vargen kommer, eller..........
Idag har det varit tufft, både för mig och min omgivning, samt för Vicke hund.
I ett svagt ögonblick hade jag lovat vara hundvakt några timmar till mitt lilla "barnbarn". Han älskar ju sin mormor så ofantligt mycket att han kan hoppa nästan två meter rakt upp, bara för att ge henne (mig alltså) en blöt slick mitt i nyllet.
Jag hade bestämt mig för att vi skulle ta en lång promenad, öva att gå fint, lukta på snön, ha lite nosträning och bli väldigt trötta så att åtminstone han sov resten av tiden i väntan på matten.
Det blir inte alltid som man tänkt sig.........
Han kom, fick mat medan hans livboj (matten) var kvar. Vi klädde på oss och gick ut samtidigt och så smidigt var det att han passade på att bajsa innan hon hunnit åka. Alltså slapp jag omaket att plocka upp det.
FY FARAO vad det stinker. Värre än katternas små högar. Jag tog påsen i nypan och gick direkt till soptunnan och kastade bort det. Samtidigt gled matten iväg med bilen och allt gick helt smärtfritt.
Vi gick iväg och 100 meter senare bajsade det lilla livet en gång till. SUCK!
Sen gick jag där och dinglade med snuskpåsen tills vi kom till bajspapperskorgen i dungen, en bra bit bort.
LillVickehund, han är så duktig, han nosade och gick fint. Morrade eller skällde inte en enda gång. Vi hade lite nosträning och det gick också bra. 40 minuter promenerade vi och sen hem igen. Sova? NEJ, NEJ, NEJ, sen började eländet........
Han gnällde, letade efter matte, sprang upp och ner för trappen, kollade i hallen och sovrummet, fram och tillbaka. VAR VAR HON?
Smarta hundmormor hade väl ett smarrigt märgben på lut och det tog jag fram. Jag fick även ta fram en gammal matta som han fick hålla till på, inte gick det att ligga på sitt fina fårskinn och äta inte. Han var faktiskt lugn i nästan 10 minuter.
Sen fortsatte "ropandet" och gnällandet efter matte.
Jag gick till övervåningen efter att ha lekt lite med honom, han följde efter och var klängigare än en liten mammasjuk unge.
Jag hade honom i knät ett tag, men han är lite för stor för det nu. Många pussar fick jag, fast jag värjde mig, sen gick vi ner igen. Jag hoppades fortfarande på att märgbenet skulle vara intressant, men nej, det var det inte..
Så där höll det på, till slut stod han i hallen och ylade värre än en varg. Långa strupljud med huvudet lyft mot ovan.
AAAAAAOOOOOOOOUUUUUUU ! ! ! ! ! ! ! ! !
Jag höll på att bli galen. Han sprang mellan ytterdörren och köksbordet och tjöt.
Vilken mormor va? Hoppas jag klarar ev. människobarnbarn lite bättre.
Vad tänkte grannarna ? ? ?
OJ DÅ, har vi fått vargen hit till Nya Hjärsta? Det låter väldigt nära!
Han ylade värre och värre och halvt desperat hämtade jag ett grisöra och mutade honom med, Då var det tyst i cirka 4 minuter, sen hade han massakrerat det, dessutom gav det honom mer kraft att yla högre.
Till slut stod jag inte ut längre. Jag gick ut och gick med honom igen och då blev det äntligen lite lugnare.
Här är det lilla livet,väntande på den viktigaste människan i hans liv!
VÄLDIGT SÖT, MEN HÖGLJUDD!!!!
I ett svagt ögonblick hade jag lovat vara hundvakt några timmar till mitt lilla "barnbarn". Han älskar ju sin mormor så ofantligt mycket att han kan hoppa nästan två meter rakt upp, bara för att ge henne (mig alltså) en blöt slick mitt i nyllet.
Jag hade bestämt mig för att vi skulle ta en lång promenad, öva att gå fint, lukta på snön, ha lite nosträning och bli väldigt trötta så att åtminstone han sov resten av tiden i väntan på matten.
Det blir inte alltid som man tänkt sig.........
Han kom, fick mat medan hans livboj (matten) var kvar. Vi klädde på oss och gick ut samtidigt och så smidigt var det att han passade på att bajsa innan hon hunnit åka. Alltså slapp jag omaket att plocka upp det.
FY FARAO vad det stinker. Värre än katternas små högar. Jag tog påsen i nypan och gick direkt till soptunnan och kastade bort det. Samtidigt gled matten iväg med bilen och allt gick helt smärtfritt.
Vi gick iväg och 100 meter senare bajsade det lilla livet en gång till. SUCK!
Sen gick jag där och dinglade med snuskpåsen tills vi kom till bajspapperskorgen i dungen, en bra bit bort.
LillVickehund, han är så duktig, han nosade och gick fint. Morrade eller skällde inte en enda gång. Vi hade lite nosträning och det gick också bra. 40 minuter promenerade vi och sen hem igen. Sova? NEJ, NEJ, NEJ, sen började eländet........
Han gnällde, letade efter matte, sprang upp och ner för trappen, kollade i hallen och sovrummet, fram och tillbaka. VAR VAR HON?
Smarta hundmormor hade väl ett smarrigt märgben på lut och det tog jag fram. Jag fick även ta fram en gammal matta som han fick hålla till på, inte gick det att ligga på sitt fina fårskinn och äta inte. Han var faktiskt lugn i nästan 10 minuter.
Sen fortsatte "ropandet" och gnällandet efter matte.
Jag gick till övervåningen efter att ha lekt lite med honom, han följde efter och var klängigare än en liten mammasjuk unge.
Jag hade honom i knät ett tag, men han är lite för stor för det nu. Många pussar fick jag, fast jag värjde mig, sen gick vi ner igen. Jag hoppades fortfarande på att märgbenet skulle vara intressant, men nej, det var det inte..
Så där höll det på, till slut stod han i hallen och ylade värre än en varg. Långa strupljud med huvudet lyft mot ovan.
AAAAAAOOOOOOOOUUUUUUU ! ! ! ! ! ! ! ! !
Jag höll på att bli galen. Han sprang mellan ytterdörren och köksbordet och tjöt.
Vilken mormor va? Hoppas jag klarar ev. människobarnbarn lite bättre.
Vad tänkte grannarna ? ? ?
OJ DÅ, har vi fått vargen hit till Nya Hjärsta? Det låter väldigt nära!
Han ylade värre och värre och halvt desperat hämtade jag ett grisöra och mutade honom med, Då var det tyst i cirka 4 minuter, sen hade han massakrerat det, dessutom gav det honom mer kraft att yla högre.
Till slut stod jag inte ut längre. Jag gick ut och gick med honom igen och då blev det äntligen lite lugnare.
Här är det lilla livet,väntande på den viktigaste människan i hans liv!
VÄLDIGT SÖT, MEN HÖGLJUDD!!!!
Julkortskänsla
Idag sov jag ut kan man säga. Klockan 10.00 slog jag upp mina blå och kisade mot ljuset som strömmade in genom persiennerna. Jag ville INTE gå upp, men efter en stunds uppvaknande insåg jag att det bara var att masa sig ur sängvärmen om det skulle bli något kvar av dagen.
Jag såg framför mig en skön söndagspromenad, ända tills jag sett hur det såg ut bakom persiennerna.
Vi diskuterade om det över huvudtaget fanns några vägar att gå på. Det vräkte ner stora lappvantar vilket får mig osökt att tänka på gammeldags julkort, typ Jenny Nyström där glada barn tumlar runt i snön som faller med stora, stora, vita flingor. Så var det utanför köksfönstret.
Barnen i kvarteret fröjdas så klart, vem gjorde inte det innan man kom till insikt?
Vi hittade bilen under snön och tog den istället. For till respektive kyrkogård och tände ljus för våra fäder som båda har sin födelsedag på tisdag.
För att ändå ha gjort något utöver det vanliga, förespråkade jag en sväng förbi "Högen". Jag skulle inte drömma om att försöka åka upp, om det nu händelsevis skulle vara öppet, men jag ville se den iklädd vinterdräkt.
Vid foten av Högen
Bara jag ser det här känner jag suget efter att gå omkring däruppe och titta och lukta -
- och när jag sett hur kallt och blåsigt det såg ut däruppe försvann suget, för att återkomma framåt våren.
Vi fick åka en bit för att få en något så när vettig bild av sjäva Högen. Det ser väldigt kallt ut!
Eftersom det här är särbons forna tassemarker blev det en liten nostalgisk resa på småvägarna där omkring. Då ser jag huset som jag inte skulle vilja bo i.
Varför målar man så? Även om det är två olika material kan man väl välja samma färg?
Vid det här laget stönade särbon och undrade om jag var tvungen att fotografera allt jag såg, samtidigt som han väste "Blogg, blogg, blogg". Jag får nog ta det lite lugnt om han inte ska få bloggutslag framöver.
MEN, medge att det inte var så smakfullt färgsatt?
Vi återvände hemåt, vi var i lite tidsnöd med tanke på mat och allt möjligt annat.
På väg in från parkeringen träffade en av mina favoriter här på området där jag bor.
NISSE!
Han "sa" att han inte tyckte det var så skönt med den kalla, lite blöta kramsnön, men han är så otroligt kelig att han måste fram och hälsa när man kommer och säger "Hej Nisse".
Han gick där fram och tillbaka på räcket, tills jag sopade av en liten bit under hans träd och där parkerade han så att vi fick prata en stund.
Visst är han söt? (Kattmänniskan har talat!)
Jag såg framför mig en skön söndagspromenad, ända tills jag sett hur det såg ut bakom persiennerna.
Vi diskuterade om det över huvudtaget fanns några vägar att gå på. Det vräkte ner stora lappvantar vilket får mig osökt att tänka på gammeldags julkort, typ Jenny Nyström där glada barn tumlar runt i snön som faller med stora, stora, vita flingor. Så var det utanför köksfönstret.
Barnen i kvarteret fröjdas så klart, vem gjorde inte det innan man kom till insikt?
Vi hittade bilen under snön och tog den istället. For till respektive kyrkogård och tände ljus för våra fäder som båda har sin födelsedag på tisdag.
För att ändå ha gjort något utöver det vanliga, förespråkade jag en sväng förbi "Högen". Jag skulle inte drömma om att försöka åka upp, om det nu händelsevis skulle vara öppet, men jag ville se den iklädd vinterdräkt.
Vid foten av Högen
Bara jag ser det här känner jag suget efter att gå omkring däruppe och titta och lukta -
- och när jag sett hur kallt och blåsigt det såg ut däruppe försvann suget, för att återkomma framåt våren.
Vi fick åka en bit för att få en något så när vettig bild av sjäva Högen. Det ser väldigt kallt ut!
Eftersom det här är särbons forna tassemarker blev det en liten nostalgisk resa på småvägarna där omkring. Då ser jag huset som jag inte skulle vilja bo i.
Varför målar man så? Även om det är två olika material kan man väl välja samma färg?
Vid det här laget stönade särbon och undrade om jag var tvungen att fotografera allt jag såg, samtidigt som han väste "Blogg, blogg, blogg". Jag får nog ta det lite lugnt om han inte ska få bloggutslag framöver.
MEN, medge att det inte var så smakfullt färgsatt?
Vi återvände hemåt, vi var i lite tidsnöd med tanke på mat och allt möjligt annat.
På väg in från parkeringen träffade en av mina favoriter här på området där jag bor.
NISSE!
Han "sa" att han inte tyckte det var så skönt med den kalla, lite blöta kramsnön, men han är så otroligt kelig att han måste fram och hälsa när man kommer och säger "Hej Nisse".
Han gick där fram och tillbaka på räcket, tills jag sopade av en liten bit under hans träd och där parkerade han så att vi fick prata en stund.
Visst är han söt? (Kattmänniskan har talat!)
Söderut igen
Idag har vi varit i Nora där jag köpt akvarellen av Ted Ström, som jag tidigare skrivit om här på bloggen. Nu står den på mitt vardagsrumsgolv och väntar på en placering. Tavlor har jag gott om, det är sämre med väggar, ändå kunde jag inte låta bli den.
"Nu kommer vintern".
Jag är väldigt nöjd, jag har inte kunnat släppa den med tanken och särskilt förtjust är jag i tåget som susar fram i natten där bakom gården.
Sen blev det att välja väg hem och jag förespråkade "Bergen", den gammelgamla vägen från Nora till Örebro. Jag såg framför mig i fantasin, att det skulle vara nästan trolskt att åka där i vinterlandskapet.
Usch, det låter som jag har fått nån slags störning, vad bryr jag mig om vinterlandskap? Eller, har det hänt något? Ens smakramar förändras ju vart sjunde år har jag hört, kan det gälla känslan för snö också?
Travesterar vilt här: "Frnsk Susannes känsla för snö, i en föränderlig tid". Undrar vad Peter Hoeg tycker om det?
Måste medge att det är vackert!
Passerar den stora kraftledningen och jag tänker varje gång jag ser den: Hur mår de som bor under den där?" Det kan absolut inte vara hälsosamt. Särbon brukar kalla den för "Harsprånget", kanske är det därifrån den kommer (eller går?)
Vi letade lingon under den en gång, men jag tyckte inte om att gå där. Det kändes inte bra!
Sen blev det rena kyrkvägen när vi kommit ner till civilisationen igen.
Närkes Kil
Eker
Och den i Varberga som jag är osäker om namnet på - Mariakyrkan kanske?
Alla dessa fotograferade under pågående färd och "Behind windows". Det funkar uppenbarligen rätt bra!
Väl hemma gjorde jag lasagne - JÄTTEGOTT och en supersmarrig sallad som jag verkligen proppade in massor av!
Visst är zebrorna söta?
"Nu kommer vintern".
Jag är väldigt nöjd, jag har inte kunnat släppa den med tanken och särskilt förtjust är jag i tåget som susar fram i natten där bakom gården.
Sen blev det att välja väg hem och jag förespråkade "Bergen", den gammelgamla vägen från Nora till Örebro. Jag såg framför mig i fantasin, att det skulle vara nästan trolskt att åka där i vinterlandskapet.
Usch, det låter som jag har fått nån slags störning, vad bryr jag mig om vinterlandskap? Eller, har det hänt något? Ens smakramar förändras ju vart sjunde år har jag hört, kan det gälla känslan för snö också?
Travesterar vilt här: "Frnsk Susannes känsla för snö, i en föränderlig tid". Undrar vad Peter Hoeg tycker om det?
Måste medge att det är vackert!
Passerar den stora kraftledningen och jag tänker varje gång jag ser den: Hur mår de som bor under den där?" Det kan absolut inte vara hälsosamt. Särbon brukar kalla den för "Harsprånget", kanske är det därifrån den kommer (eller går?)
Vi letade lingon under den en gång, men jag tyckte inte om att gå där. Det kändes inte bra!
Sen blev det rena kyrkvägen när vi kommit ner till civilisationen igen.
Närkes Kil
Eker
Och den i Varberga som jag är osäker om namnet på - Mariakyrkan kanske?
Alla dessa fotograferade under pågående färd och "Behind windows". Det funkar uppenbarligen rätt bra!
Väl hemma gjorde jag lasagne - JÄTTEGOTT och en supersmarrig sallad som jag verkligen proppade in massor av!
Visst är zebrorna söta?
Söderut
Torsdag var min hemresedag. Då var det enl SMHI "bara" - 26 på natten till skillnad mot natten innan, då det var -28. Som om det skulle göra någon skillnad.
Jag packade in sånt som inte kunde frysa sönder redan på onsdagkvällen, så det inte skulle vara så mycket kvar på morgonen när man är trött och vill iväg.
När jag står där i polarkvällen och öppnar bakluckan hör jag hur det pyser och det puffar till mot mitt ansikte. Gaspatronen, tänkte jag direkt och såg framför mig hur jag i framtiden skulle vara tvungen att ha med mig ett kvastskaft för att kunna ställa upp luckan. Sen pratade jag med särbon och det var inga problem sa han, bara att byta. Jag har tydligen varit helt felinformerad tidigare, då det var samma problem med min japanska pygméambulans (Suzukin).
Jag kom iväg från Umeå vid 9-tiden, det blev senare än planerat av en massa olika anledningar.
Trots att jag tyckte jag hade stenkoll på mina grejer, blev min fårtarm kvar på hatthyllan. Man kanske ska säga fårboa, men det passar inte tycker jag. Den är jättevarm och skön, en julklapp från kärestan, som vet hur jag fryser.
Gudrun Haglund - Eriksson heter tillverkaren och hon har VÄLDIGT mycket fina saker.
Ganska fort kom jag till Ö-vik.
Friska Viljors hoppbacke ser man varenda gång man passerar stan. Nu är den förevigad också.
Jag är imponerad över att det kan bli så pass till bild när jag sitter i bilen vid ett trafikljus och väntar. Jag ställer in på "behind window", men jag har ingen aning om det påverkar.
Ö-vik har sen tidernas begynnelse för min och familjens del alltid inneburit ett stopp på OK innan man åker vidare. Där finns en prima toalett och en mack som är som ett smärre varuhus. Så även denna dag, det går bara inte att åka förbi. Jag besökte faciliteterna, samt inköpte ett pecanwienerbröd dagen till ära.
Det hade förutspåtts snöväder lite söderut, men det var torra fina vägar och inte alltför mycket trafik. Det var förstås en hel del lastbilar, men vägarna är så pass bra numera att det är ganska lätt ändå att ta sig fram.
Lögdeå med Värdshuset Silverlaxen som har en STOR lax bredvid vägen, vilket alltid fascinerade barnen och i synnerhet sonen som liten. Fiske är ett av hans allra största intressen och självklart var jättelaxen en av milstolparna förr, på väg till mormor och morfar i Hallsberg.
Oj då, laxen blev visst väldigt liten, fångad i farten, han "står" på kullen.
Det var en vacker, solig vinterdag, nästan för solig när man ska sitta och köra långt. Jag tycker inte om när det är för ljust, det har jag tjatat om ett antal gånger här på bloggen. Vitt och fint...........!
Vidare söderut.
Bengt Lindströms stora Y som markerar att man träder in i Timrå kommun / Y-län, är också en bra milstolpe.
Jag stannade i Iggesund och åt min stora baguette med 2 stekta ägg. Bästa pålägget när man är på vift och till efterrätt pecanwienerbrödet.
Termosen ska få respass, vattnet var bara ljummet när jag skulle göra te. Jag inbillade mig att det bruna jag drack, ändå smakade lite te.
Mätt och belåten gick det väldigt snabbt ganska länge. Vädret blev sämre, men snöfallet uteblev. Det var vägarbeten och sänkt hastighet, jag lyssnade på talbok och tog det med ro. Så plötsligt började det stå Örebro på skyltarna.
Helt ointressant vägskylt, men det står faktiskt Örebro och Avesta på den.
I Avesta svängde jag av för ännu en kort paus av akut karaktär. Man kan inte gärna missa den rastplatsen och den passar bra för mig som är till hälften dalkulla.
Lite mer vägarbeten, men jag var hemma i god tid till Antikrundan, som tilltalar en gravt medelsålders kvinna som jag är.
Jag packade in sånt som inte kunde frysa sönder redan på onsdagkvällen, så det inte skulle vara så mycket kvar på morgonen när man är trött och vill iväg.
När jag står där i polarkvällen och öppnar bakluckan hör jag hur det pyser och det puffar till mot mitt ansikte. Gaspatronen, tänkte jag direkt och såg framför mig hur jag i framtiden skulle vara tvungen att ha med mig ett kvastskaft för att kunna ställa upp luckan. Sen pratade jag med särbon och det var inga problem sa han, bara att byta. Jag har tydligen varit helt felinformerad tidigare, då det var samma problem med min japanska pygméambulans (Suzukin).
Jag kom iväg från Umeå vid 9-tiden, det blev senare än planerat av en massa olika anledningar.
Trots att jag tyckte jag hade stenkoll på mina grejer, blev min fårtarm kvar på hatthyllan. Man kanske ska säga fårboa, men det passar inte tycker jag. Den är jättevarm och skön, en julklapp från kärestan, som vet hur jag fryser.
Gudrun Haglund - Eriksson heter tillverkaren och hon har VÄLDIGT mycket fina saker.
Ganska fort kom jag till Ö-vik.
Friska Viljors hoppbacke ser man varenda gång man passerar stan. Nu är den förevigad också.
Jag är imponerad över att det kan bli så pass till bild när jag sitter i bilen vid ett trafikljus och väntar. Jag ställer in på "behind window", men jag har ingen aning om det påverkar.
Ö-vik har sen tidernas begynnelse för min och familjens del alltid inneburit ett stopp på OK innan man åker vidare. Där finns en prima toalett och en mack som är som ett smärre varuhus. Så även denna dag, det går bara inte att åka förbi. Jag besökte faciliteterna, samt inköpte ett pecanwienerbröd dagen till ära.
Det hade förutspåtts snöväder lite söderut, men det var torra fina vägar och inte alltför mycket trafik. Det var förstås en hel del lastbilar, men vägarna är så pass bra numera att det är ganska lätt ändå att ta sig fram.
Lögdeå med Värdshuset Silverlaxen som har en STOR lax bredvid vägen, vilket alltid fascinerade barnen och i synnerhet sonen som liten. Fiske är ett av hans allra största intressen och självklart var jättelaxen en av milstolparna förr, på väg till mormor och morfar i Hallsberg.
Oj då, laxen blev visst väldigt liten, fångad i farten, han "står" på kullen.
Det var en vacker, solig vinterdag, nästan för solig när man ska sitta och köra långt. Jag tycker inte om när det är för ljust, det har jag tjatat om ett antal gånger här på bloggen. Vitt och fint...........!
Vidare söderut.
Bengt Lindströms stora Y som markerar att man träder in i Timrå kommun / Y-län, är också en bra milstolpe.
Jag stannade i Iggesund och åt min stora baguette med 2 stekta ägg. Bästa pålägget när man är på vift och till efterrätt pecanwienerbrödet.
Termosen ska få respass, vattnet var bara ljummet när jag skulle göra te. Jag inbillade mig att det bruna jag drack, ändå smakade lite te.
Mätt och belåten gick det väldigt snabbt ganska länge. Vädret blev sämre, men snöfallet uteblev. Det var vägarbeten och sänkt hastighet, jag lyssnade på talbok och tog det med ro. Så plötsligt började det stå Örebro på skyltarna.
Helt ointressant vägskylt, men det står faktiskt Örebro och Avesta på den.
I Avesta svängde jag av för ännu en kort paus av akut karaktär. Man kan inte gärna missa den rastplatsen och den passar bra för mig som är till hälften dalkulla.
Lite mer vägarbeten, men jag var hemma i god tid till Antikrundan, som tilltalar en gravt medelsålders kvinna som jag är.
Onsdag i Umeå
"Jag hurves," som man säger här i Västerbotten. Det är så himla kallt att jag måste tänka ut ställen jag kan gå in och värma mig på om jag känner att jag håller på att frysa ihjäl innan jag är inne i centrum.
Efter en lugn morgon sen de små liven jag gästar, hade gått till sina respektive arbeten, pälsade jag på mig ordentligt och gick mot stan. Än en gång träffar jag en f.d. körkompis som också var ute och gick. Visserligen bor hon i samma hus som "barnen", men det är inte där jag träffat henne.
Vi stod och pratade en stund och orden rök ut ur våra munnar, då säger hon plötsligt att hon måste gå hem, för hon ska iväg till en osto-nånting och fixa ryggen. "Osteopat," föreslog jag och kände mig väldigt kunnig när hon bara stirrade på mig och sa "JAAAAA!"
Nu är det inte så märkvärdigt som det låter, det är dotterns bästa kompis häruppe och hennes far, som har praktik på stan. Båda är diplomerade osteopater och det är en mycket behaglig behandling man får av dem.
Jag fick reda på var praktiken låg och bestämde mig för att gå och säga hej till min lilla extradotter J och samtidigt kunna värma mig lite. Väl inne i trapphuset irrade jag runt på alla våningarna och det var en gammal ståndsmässig trappuppgång skulle jag vilja påstå.
Jag fascinerades av den urgamla hissen, som fortfarande var i funktion. Gamla spegeldörrar, som tydligt visade skillnaden på folk och folk. Köksingångarna fanns nämligen kvar.
Bilder !
Så här mörk var hissen, nästan som i en gammal film!
Jag dristade mig till att åka ner och det gick bra.
Jag hittade även mottagningen till slut, de delade dörr med en frisör. Det var härligt att krama om lilla extradottern igen!
Frys - och myspojkarna i soffan
På begäran kommer här ännu en bild på gossarna som tittade på Björklöven - Mora igår.
Gsetikulerande ser väldigt väl regisserat ut, det är det absolut inte, men det måste ha hänt något som upprörde dem båda, eftersom de kröp ur värmen med varsin hand och viftade runt.
Gsetikulerande ser väldigt väl regisserat ut, det är det absolut inte, men det måste ha hänt något som upprörde dem båda, eftersom de kröp ur värmen med varsin hand och viftade runt.
Lite här och där i Umeå igår
Jag har bilen med mig hit upp, det betyder att jag är mer flyttbar än när jag flyger eller åker tåg. Sen kvarstår min totala brist på lokalsinne - helt tillbakabildat. I förlängningen betyder det att jag får se avsevärt mycket mer av omgivningen än jag har planerat när jag ger mig ut. Sen har en och annan väg fått ny sträckning också, vilket medför att jag kommer fel ibland.
Här hamnade jag t ex i rondellen vid Strömpilen, när jag skulle in till centrum efter att ha varit på Alvik och hämtat sonens skateboard. Det är en historia i sig, men jag vet inte om jag orkar skriva om eländet. Vi får se längre fram!
Hur som helst, den här rondellskulpturen är en av mina favoriter, oavsett stad eller land.
Jag tog mig hem, men det var en aning tålamodsprövande, för när jag skulle svänga in till Berghem för att tanka, fanns inte den vägen kvar. Den var under mig och jag skulle svängt höger för att komma till vänster. Lättbegripligt eller?
Efter det ställde jag bilen och gick ner till stan.
Här är statyn på Renmarkstorget.
På sommaren är det vatten i den. Det är bänkar runtom, där alla trötta människor av alla kategorier har en liten viloplats när inte benen bär längre, av ena eller andra anledningen.
Jag hade stämt träff med min sörländska syster E, som fortfarande sliter med att bo här i kyla och snö. Vi var på NK och fikade = Nya Konditoriet. Kolla gärna på följande adress. http://www.nordmills.se/html/siktat/pdf/nr_56/Siktat_56_15.pdf
Jag skulle tro att det är stans äldsta fik, så namnet är inte av dags dato.
NK är ett måste när man är i Umeå, så även deras citronpaj. Den här gången var ingen av barnen med och behövde skämmas, alltså kunde jag be om den allra största biten. Tjejen bakom disken hade full förståelse när E förklarade att jag var på kort hemvändarbesök och hon sökte pajen runt för att hitta den största biten. Sen konstaterade hon att alla var lika stora. Jag tog det med jämnmod och sa att det gick bra ändå. Då tar hon tillbaka mitt fat, lägger på en bit till och säger : "Sådärja, nu är det den största".
Mmmmmm, det var mumsigt, men blev faktiskt för sött innan jag var färdig. E förbarmade sig över en liten bit, men hon hade kunnat ta mer.
Sen gick vi ut i polareftermiddagen. Det hade alltså varit - 28 under natten och på em var det "något" varmare!
Vid Rådhusesplanaden är det varje år en snöskulpturtävling nån gång framöver. Där låg stora snökuber och väntade, ända från Rådhustorget och ner mot stationen. Fast mellan dem hade någon förskola varit och gjort en massa djur i snö. Riktigt fina var de, men i allt detta vita, fina (citat) var det lite svårt att göra dem rättvisa på bild.
Kuberna syns i bakgrunden, på sista djurbilden.
En bit längre bort fanns ett "hus", där det lyste blått. Måste se ! ! ! !
Utsidan!
Insidan !
Fönstren var av is och lamporna därinne lyste med blått sken, därav de blå fönstren.
Det fanns även ett högt fönster med infruset ljus som såg ut som glöd!
Efter besöket i detta isiga hus var jag tvungen att söka mig hemåt och inomhus. Inte så konstigt alls !
Björklöven - Mora på TV
Sonen och jag har ätit surströmming ikväll. Vi fick order att vädra ordentligt efteråt och ute är ganska kallt. GANSKA! Under - 20 om jag fattat det hela rätt och det har jag säkert. Det känns betydligt kallare. I morse var det - 33 i Vännäs, som ligger 3 mil härifrån.
I alla fall började ishockeymatchen mellan Löven och Mora medan vi åt och sen blev det dags att vädra. Korsdrag var anbefallt och så blev det.
Här sitter sonen och hans kompis framför TV.n och myser...............
Själv hade begravt mig i ett skållhett diskvatten ute i köket, under fönstret som var öppet så det skulle dra ut fort.
Nu luktar det bara nybryggt kaffe och lite falukorv.
P.S. En bit in i andra perioden leder Löven med 2 - 1. Härligt !
I alla fall började ishockeymatchen mellan Löven och Mora medan vi åt och sen blev det dags att vädra. Korsdrag var anbefallt och så blev det.
Här sitter sonen och hans kompis framför TV.n och myser...............
Själv hade begravt mig i ett skållhett diskvatten ute i köket, under fönstret som var öppet så det skulle dra ut fort.
Nu luktar det bara nybryggt kaffe och lite falukorv.
P.S. En bit in i andra perioden leder Löven med 2 - 1. Härligt !
Sävar
Jag hade lovat en annan kompis sen Umetiden att jag skulle höra av mig om jag kom dit. Hon bor i Sävar med sin familj, som bl a består av 3 hundar, förutom människorna (man och barn).
Hundarna är Ulla, Kajsa och Sonja. Ulla och Kajsa är boxrar och Sonja en Münsterländer. Alla tre var väldigt trevliga och mycket sociala och ville gärna vara med och umgås i skaran av oss andra kvinnor som fanns i huset just då.
Det var förutom Åsa och jag, även hennes ena bonusdotter E och dottern Malin.
Ulla på kökssoffan. Hon tyckte att jag gott kunde parkera bredvid och ägna mig åt att klia henne överallt där det kändes skönt.
Sonja var lite mer diskret inledningsvis, men hon tog igen det senare.
Sist men inte minst Kajsa, hon var söt som en karamell i ansiktet och hur kelsugen som helst.
Det var första gången jag hälsade på i det här huset, för det var ganska många år sen sist vi sågs. Malin hade blivit stora damen och höll på att göra paj tillsammans med E när jag kom.
För att inte störa dem för mycket tog vi med oss vårt fika och gick ut i växthuset och satte oss. Sen blev det förstås ett väldigt pratande, även om vi avhandlat en del i telefon innan.
Motljusbilder är alltid svåra, men jag vill förutom plantorna även visa snömängden/vintern. Det var -16 när jag åkte hem. HUVA, som man säger norrut!
Det var inte något litet orangeri som nästansystern kallar sitt växthus, utan ganska stora odlingar. Åsa driver upp bl a pellor och säljer. Företaget hör ihop med hennes andra, men har ett eget namn som jag redan har glömt. Jag blev så överväldigad över alla blommor, även om de var små än så länge, att teflonhjärnan trädde in för ett tag.
Det andra företaget har många år på nacken och långtidsminnet är det inget fel på. Det heter "Lapp på lapp". Hon tillverkar massor med trevligheter för både stora och små, mest små.
Jag är stor och har bl a ett fantastiskt strykbrädesöverdrag. (Puh, det där ordet var långt, finns det verkligen?) Oavsett ordet, jag stryker på Lilla spöket Laban och det är inte alls så dumt . Det gör även numera min lilla dotter, som länge haft ett gott öga till min strykbräda. Nu fick hon en egen Laban i julklapp, så nu är det lugnt.
Hemsidans adress http://www.lappalapp.se/
Det finns massor med fina saker till de små barnen, detta är bara ett litet tips.
Vi pratade så mycket, att det blev störningar i strömförsörjningen och det gick en säkring. Då återvände vi in till hundar och döttrarna. Där pågick fortfarande matlagning, men nu var Malin less och ville gå till datorn. Här sitter och och lyssnar och tittar på sina favoritinlägg på YouTube.
JA, lockarna är äkta.
Hundarna tyckte förstås det var toppen att vi kom in och alla ville vara med just oss. Det blev ett väldigt svansviftande och det är ju trevligt för boxern att de kan ägna sig åt det numera. Tack och lov att de får ha sina svansar kvar.
Här har jag lyckats samla ihop alla fyra damerna, då har jag räknat in Åsa. Förresten, nu tog jag väl i, jag samlade inte ihop ett enda dugg, jag startade kameran för att få en bra bild när Åsa fått ihop sin flock. Det gick imponerande fort.
Sen gick eftermiddagen ganska fort kan man säga. Så är det när man har trevligt. Ute började mörket falla och jag hade ett gäng potatisar hemma hos barnen som väntade på att bli skalade.
En sista mysbild på Kajsa som gärna sitt/ligger i fåtöljen. Skulle tro att hon anser att den är hennes.
Vi ses nästa gång jag är här på besök ! ! ! !
Hundarna är Ulla, Kajsa och Sonja. Ulla och Kajsa är boxrar och Sonja en Münsterländer. Alla tre var väldigt trevliga och mycket sociala och ville gärna vara med och umgås i skaran av oss andra kvinnor som fanns i huset just då.
Det var förutom Åsa och jag, även hennes ena bonusdotter E och dottern Malin.
Ulla på kökssoffan. Hon tyckte att jag gott kunde parkera bredvid och ägna mig åt att klia henne överallt där det kändes skönt.
Sonja var lite mer diskret inledningsvis, men hon tog igen det senare.
Sist men inte minst Kajsa, hon var söt som en karamell i ansiktet och hur kelsugen som helst.
Det var första gången jag hälsade på i det här huset, för det var ganska många år sen sist vi sågs. Malin hade blivit stora damen och höll på att göra paj tillsammans med E när jag kom.
För att inte störa dem för mycket tog vi med oss vårt fika och gick ut i växthuset och satte oss. Sen blev det förstås ett väldigt pratande, även om vi avhandlat en del i telefon innan.
Motljusbilder är alltid svåra, men jag vill förutom plantorna även visa snömängden/vintern. Det var -16 när jag åkte hem. HUVA, som man säger norrut!
Det var inte något litet orangeri som nästansystern kallar sitt växthus, utan ganska stora odlingar. Åsa driver upp bl a pellor och säljer. Företaget hör ihop med hennes andra, men har ett eget namn som jag redan har glömt. Jag blev så överväldigad över alla blommor, även om de var små än så länge, att teflonhjärnan trädde in för ett tag.
Det andra företaget har många år på nacken och långtidsminnet är det inget fel på. Det heter "Lapp på lapp". Hon tillverkar massor med trevligheter för både stora och små, mest små.
Jag är stor och har bl a ett fantastiskt strykbrädesöverdrag. (Puh, det där ordet var långt, finns det verkligen?) Oavsett ordet, jag stryker på Lilla spöket Laban och det är inte alls så dumt . Det gör även numera min lilla dotter, som länge haft ett gott öga till min strykbräda. Nu fick hon en egen Laban i julklapp, så nu är det lugnt.
Hemsidans adress http://www.lappalapp.se/
Det finns massor med fina saker till de små barnen, detta är bara ett litet tips.
Vi pratade så mycket, att det blev störningar i strömförsörjningen och det gick en säkring. Då återvände vi in till hundar och döttrarna. Där pågick fortfarande matlagning, men nu var Malin less och ville gå till datorn. Här sitter och och lyssnar och tittar på sina favoritinlägg på YouTube.
JA, lockarna är äkta.
Hundarna tyckte förstås det var toppen att vi kom in och alla ville vara med just oss. Det blev ett väldigt svansviftande och det är ju trevligt för boxern att de kan ägna sig åt det numera. Tack och lov att de får ha sina svansar kvar.
Här har jag lyckats samla ihop alla fyra damerna, då har jag räknat in Åsa. Förresten, nu tog jag väl i, jag samlade inte ihop ett enda dugg, jag startade kameran för att få en bra bild när Åsa fått ihop sin flock. Det gick imponerande fort.
Sen gick eftermiddagen ganska fort kan man säga. Så är det när man har trevligt. Ute började mörket falla och jag hade ett gäng potatisar hemma hos barnen som väntade på att bli skalade.
En sista mysbild på Kajsa som gärna sitt/ligger i fåtöljen. Skulle tro att hon anser att den är hennes.
Vi ses nästa gång jag är här på besök ! ! ! !
Täby och färd norrut
Igår vakande jag i Täby hos mina barns gudmor, min själssyster och kära väninna M - vi som var på Glenn Miller kvällen innan.
Jag skulle vidare till Umeå och hade ställt klockan på 7.30. Bara för det vaknade jag 6.30, tyckte det var i tidigaste laget med tanke på att jag släckte efter 0.30, så jag drog mig en liten stund. Sen ut i duschen och då vaknade förstås M och gick iväg och fixade frukost till oss.
Jag måste visa några fina bilder hemifrån M.
De kommer från Elfenbenskusten - jättefina!
Hon har även blivit en fena på orkideér. Nu är det så många i min närhet som får dessa blommor att blomma om och om och om, att jag börjar känna mig en aning udda som bara har 3 helgröna därhemma i fönstret.
Jag är nöjd när mina pellor blommar om och känner mig så nöjd och duktig då. Nu får jag ta ett par lektioner hos brorsdottern som bor närmast och höra mig för hur jag ska få mina orkideér att förstå, att även de ska blomma om. Hon är en mästare på att få dem att komma igen och visa upp sig i all sin prakt.
Den här var M extra stolt över och det är inte svårt att förstå.
På eftermiddagen, innan jazzkvällen, var vi ute och rastade Maja, det är en liten spanjorska som är en mönsterhund. Hon kan man bara tycka om, hur mycket kattmänniska man än är (vilket jag är).
Hon är helt bedårande, söt, älsklig, trevlig osv osv. Hon kan utan vidare gå lös och skulle aldrig nånsin drömma om att inte lyda mattes kommando om de t ex möter barn eller en annan hund. Dessutom är hon tvåspråkig och det är ganska härligt att se hur hon klarar både spanska och svenska utan minsta problem.
Här försöker hon få oss att förstå att vi ska kasta kotten så hon får löpa iväg och apportera. Det går även bra med is, men då blir hon så ivrig att hon oftast tuggar sönder den och då är det svårt att kasta.
Gosestund med matte, eller omvänt - gosestund med Maja, välj själv!
Åter till gårdagen.
Efter frukost, vid pass 8.30, åkte jag norrut, mot Umeå.
På väg över "Höga Kusten bron".
Jag höll bara upp kameran medan jag körde i full fart, knäppte och kollade inte förrän jag var framme. Ganska nöjd blev jag när jag såg resultatet. Synd bara att jag inte kunde ta kort mitt på bron, på omgivningarna. Det är hisnande vackert, även i gråväder.
Jag lyckades inte lika bra med Skuleberget, men här är det i alla fall.
Efter det inga fler bilder.
Det tog mig 7 timmar till Umeå, rastade en gång, tankade en gång. Det gick väldigt bra och Sydney skötte sig med den äran.
Jag skulle vidare till Umeå och hade ställt klockan på 7.30. Bara för det vaknade jag 6.30, tyckte det var i tidigaste laget med tanke på att jag släckte efter 0.30, så jag drog mig en liten stund. Sen ut i duschen och då vaknade förstås M och gick iväg och fixade frukost till oss.
Jag måste visa några fina bilder hemifrån M.
De kommer från Elfenbenskusten - jättefina!
Hon har även blivit en fena på orkideér. Nu är det så många i min närhet som får dessa blommor att blomma om och om och om, att jag börjar känna mig en aning udda som bara har 3 helgröna därhemma i fönstret.
Jag är nöjd när mina pellor blommar om och känner mig så nöjd och duktig då. Nu får jag ta ett par lektioner hos brorsdottern som bor närmast och höra mig för hur jag ska få mina orkideér att förstå, att även de ska blomma om. Hon är en mästare på att få dem att komma igen och visa upp sig i all sin prakt.
Den här var M extra stolt över och det är inte svårt att förstå.
På eftermiddagen, innan jazzkvällen, var vi ute och rastade Maja, det är en liten spanjorska som är en mönsterhund. Hon kan man bara tycka om, hur mycket kattmänniska man än är (vilket jag är).
Hon är helt bedårande, söt, älsklig, trevlig osv osv. Hon kan utan vidare gå lös och skulle aldrig nånsin drömma om att inte lyda mattes kommando om de t ex möter barn eller en annan hund. Dessutom är hon tvåspråkig och det är ganska härligt att se hur hon klarar både spanska och svenska utan minsta problem.
Här försöker hon få oss att förstå att vi ska kasta kotten så hon får löpa iväg och apportera. Det går även bra med is, men då blir hon så ivrig att hon oftast tuggar sönder den och då är det svårt att kasta.
Gosestund med matte, eller omvänt - gosestund med Maja, välj själv!
Åter till gårdagen.
Efter frukost, vid pass 8.30, åkte jag norrut, mot Umeå.
På väg över "Höga Kusten bron".
Jag höll bara upp kameran medan jag körde i full fart, knäppte och kollade inte förrän jag var framme. Ganska nöjd blev jag när jag såg resultatet. Synd bara att jag inte kunde ta kort mitt på bron, på omgivningarna. Det är hisnande vackert, även i gråväder.
Jag lyckades inte lika bra med Skuleberget, men här är det i alla fall.
Efter det inga fler bilder.
Det tog mig 7 timmar till Umeå, rastade en gång, tankade en gång. Det gick väldigt bra och Sydney skötte sig med den äran.
En kväll på Glenn Miller Café
På väg till Umeå för att hälsa på de nyhemkomna barnen och även känna att jag gör något på sportlovet, tar jag en liten omväg för att stimulera själen en aning.
Gör, i bemärkelsen inte enbart vara hemma och städa, plantera om blommor och sova länge på morgnarna.
Jag åkte till barnens gudmor som numera bor i huvudstaden, jag hade kollat om hon kunde tänka sig att följa med mig på Glenn Miller Café, för att lyssna på Opposite Corner som har återförenats några gånger på sistone. Det kunde hon!
Sen var planen att fortsätta till Umeå dagen därpå. Jag valde att åka bil den här gången, dels hade jag mycket saker som skulle med, dels ville jag ha friheten att bestämma restid och resdag själv.
Glenn Miller är ett "hål" i väggen, men så otroligt mysigt och ett ställe som verkligen känns genuint och som den äkta jazzklubb det är !
Hon hade bokat bord i god tid, så vi hade varsin sittplats vilket inte det stora flertalet hade, visade det sig under kvällen.
Vi kom dit vid 18-tiden, för att få äta i lugn och ro.
Vi beställde varsin bouillabaisse och varsin Baron Trenck. MYCKET, MYCKET GOTT!
När vi kom var bandet där och repade. Det är Lars Jansson på piano, Lubbe Helje på bas, Gunnar Lindgren på saxofon och Paul Svanberg på trummor. Lubbe är en mycket god vän till mig, tillika musikterapeutkollega och det här var första gången jag skulle få höra honom "live".
Här är Lars och Lubbe -
- och här Paul och Gunnar
De var inte kvar så länge, så vi kunde avnjuta vår måltid i lugn och ro. Sen kom de tillbaka och började spela 20.30.
Nu kommer vi till det här med musikrecension igen. Jag tror jag säger som han med långa håret i Antikrundan.
"WOW, nu är det ett Hallelujamoment". Sån var kvällen. De har inte tappat gnistan och glöden. Det var JÄTTEBRA!
Glenn Miller var knökfullt, folk stod nästan på varandra och vi som hade glädjen att ha sittplats kände hur vi trycktes allt närmare bordet ju längre kvällen led. Vi led dock inte ett dugg.
Tyvärr hade vi ett pendeltåg (eller vad det nu heter) att passa, så vi fick inte höra hela sista set. Tur de spelade tre, det är då inte jag bortskämd med. Det blev alltså ändå ganska mycket musik för vår del.
Jag var alldeles euforisk efteråt och detsamma gällde M. som här har placerat sig på en lämplig ( ? ) plats på hemvägen. Vet inte om hon kände sig lite utmattad efter all härlig jazz och tyckte sig ha rätt att sitta där.
Jag kan säga att jag somnade direkt jag la huvudet på kudden och när jag kommer hem, ska jag se till att vår jazzklubb tar med Opposite på programmet så fort som möjligt. Fast det lär dröja till nästa vår, hösten är i princip redan spikad.
Gör, i bemärkelsen inte enbart vara hemma och städa, plantera om blommor och sova länge på morgnarna.
Jag åkte till barnens gudmor som numera bor i huvudstaden, jag hade kollat om hon kunde tänka sig att följa med mig på Glenn Miller Café, för att lyssna på Opposite Corner som har återförenats några gånger på sistone. Det kunde hon!
Sen var planen att fortsätta till Umeå dagen därpå. Jag valde att åka bil den här gången, dels hade jag mycket saker som skulle med, dels ville jag ha friheten att bestämma restid och resdag själv.
Glenn Miller är ett "hål" i väggen, men så otroligt mysigt och ett ställe som verkligen känns genuint och som den äkta jazzklubb det är !
Hon hade bokat bord i god tid, så vi hade varsin sittplats vilket inte det stora flertalet hade, visade det sig under kvällen.
Vi kom dit vid 18-tiden, för att få äta i lugn och ro.
Vi beställde varsin bouillabaisse och varsin Baron Trenck. MYCKET, MYCKET GOTT!
När vi kom var bandet där och repade. Det är Lars Jansson på piano, Lubbe Helje på bas, Gunnar Lindgren på saxofon och Paul Svanberg på trummor. Lubbe är en mycket god vän till mig, tillika musikterapeutkollega och det här var första gången jag skulle få höra honom "live".
Här är Lars och Lubbe -
- och här Paul och Gunnar
De var inte kvar så länge, så vi kunde avnjuta vår måltid i lugn och ro. Sen kom de tillbaka och började spela 20.30.
Nu kommer vi till det här med musikrecension igen. Jag tror jag säger som han med långa håret i Antikrundan.
"WOW, nu är det ett Hallelujamoment". Sån var kvällen. De har inte tappat gnistan och glöden. Det var JÄTTEBRA!
Glenn Miller var knökfullt, folk stod nästan på varandra och vi som hade glädjen att ha sittplats kände hur vi trycktes allt närmare bordet ju längre kvällen led. Vi led dock inte ett dugg.
Tyvärr hade vi ett pendeltåg (eller vad det nu heter) att passa, så vi fick inte höra hela sista set. Tur de spelade tre, det är då inte jag bortskämd med. Det blev alltså ändå ganska mycket musik för vår del.
Jag var alldeles euforisk efteråt och detsamma gällde M. som här har placerat sig på en lämplig ( ? ) plats på hemvägen. Vet inte om hon kände sig lite utmattad efter all härlig jazz och tyckte sig ha rätt att sitta där.
Jag kan säga att jag somnade direkt jag la huvudet på kudden och när jag kommer hem, ska jag se till att vår jazzklubb tar med Opposite på programmet så fort som möjligt. Fast det lär dröja till nästa vår, hösten är i princip redan spikad.
Indoktrinerad
Nu har det hänt igen!!!!!!!
Jag har varit ute och gått på det vita. Kallt som på Antarktis och fryser som en nedfrusen räka.
Vad är det som driver ut mig?
Är jag fylld av demoner som jag tror kan frysas ut och därför ger mig ut i vintermörkret. Jag kan inte vara fullt klok, för i så fall hade jag gått ut medan solen var framme. Jag kanske inte klarar av dagsljuset? Är jag en varulv som bara kan gå ut på mörka halvan av dygnet? Tror jag att jag är duktig när jag ger mig ut?
Medan jag travade på där i snön som en besatt ,började alla dessa tankar virvla runt i mitt huvud.
Hjärnan gick i alla fall på högvarv, men definitivt inte termostaten i min kropp. Det är knappt minus 4 grader och jag fryser som jag legat ute i vinterbivack 3 -4 dygn.
Jag började tänka på det jag läst om hundtäckenas vara eller ickevara. Jag är dock hundmormor.
Nu har inte Vickehund något täcke, för jag har läst om det bruna och det vita fettet och diskuterat detta med dottern. Det bruna fettet har man som ursprungsvarelse sen nån gång i forntiden och det hjälper kroppen att hålla kvar värmen när man är ute i kylan. Hundar har det, förutsatt att de inte klemas bort med täcken o dyl, som gör att det tillbakabildas och ersätts med vitt. Det vita värmer inte!
Det där var ett mycket hastigt, komprimerat sammandrag om varför djuren inte fryser.
Det har också fått mig att inse att jag ingalunda härbärgerar något brunt fett i min mjuka lekamen. Allt som väller ut i muffinsmidjan, kärlekshandtagen på ryggen och bullarna som sitter både här och där, består uteslutande av vitt, dallrande fett (späck??)
Inte särskilt uppmuntrande!
Jag är indoktrinerad, det är särbon som med sina rapporter om hur han pulsar omkring i djupsnön när han friskvårdar. Han stretar på en halvmil varje gång, det är det som driver ut mig. Jag lider av tvångs!!!!! Varför skulle detta drabba mig mitt i värsta vintern?????
Jag har varit ute och gått på det vita. Kallt som på Antarktis och fryser som en nedfrusen räka.
Vad är det som driver ut mig?
Är jag fylld av demoner som jag tror kan frysas ut och därför ger mig ut i vintermörkret. Jag kan inte vara fullt klok, för i så fall hade jag gått ut medan solen var framme. Jag kanske inte klarar av dagsljuset? Är jag en varulv som bara kan gå ut på mörka halvan av dygnet? Tror jag att jag är duktig när jag ger mig ut?
Medan jag travade på där i snön som en besatt ,började alla dessa tankar virvla runt i mitt huvud.
Hjärnan gick i alla fall på högvarv, men definitivt inte termostaten i min kropp. Det är knappt minus 4 grader och jag fryser som jag legat ute i vinterbivack 3 -4 dygn.
Jag började tänka på det jag läst om hundtäckenas vara eller ickevara. Jag är dock hundmormor.
Nu har inte Vickehund något täcke, för jag har läst om det bruna och det vita fettet och diskuterat detta med dottern. Det bruna fettet har man som ursprungsvarelse sen nån gång i forntiden och det hjälper kroppen att hålla kvar värmen när man är ute i kylan. Hundar har det, förutsatt att de inte klemas bort med täcken o dyl, som gör att det tillbakabildas och ersätts med vitt. Det vita värmer inte!
Det där var ett mycket hastigt, komprimerat sammandrag om varför djuren inte fryser.
Det har också fått mig att inse att jag ingalunda härbärgerar något brunt fett i min mjuka lekamen. Allt som väller ut i muffinsmidjan, kärlekshandtagen på ryggen och bullarna som sitter både här och där, består uteslutande av vitt, dallrande fett (späck??)
Inte särskilt uppmuntrande!
Jag är indoktrinerad, det är särbon som med sina rapporter om hur han pulsar omkring i djupsnön när han friskvårdar. Han stretar på en halvmil varje gång, det är det som driver ut mig. Jag lider av tvångs!!!!! Varför skulle detta drabba mig mitt i värsta vintern?????
Jazzklubben
I tisdags var det en höjdarkväll på jazzklubben. Det var Blues Up som var i stan.
De bildades 1995 och hur länge de höll på innan de tog paus vet jag inte, men nu är de i alla fall återförenade och det var ingen dum idé av vem det nu var. Max Schultz tror jag.
Gruppen består av Magnus Lindgren på diverse instrument, men i huvudsak saxofon, tvärflöjt och klarinett, Pierre Svärd hammond, Max Schultz gitarr, Fredrik Jonsson bas och Martin Jonsson trummor.
Där i mörkret lyfte jag min lilla kamera och försökte få med hela gruppen, inte helt lätt kan jag säga.
Jazzklubben håller numera till på Frimis och där är nyrenoverat med en väldigt mörk tapet bakom scenen. Fast, jag tror inte min blixt hade räckt till ändå, dessutom har jag lycktas bränna av det mesta ljuset i håret på folket framför mig.
Den lilla bilden har jag tagit från jazzklubbens hemsida, där är det något ljusare och man ser några små myror som är bandet.
Jag är numera med i styrelsen i klubben, så jag är där de flesta kvällar. Det var jag förut också, nu är det dock lite mer förpliktigande, men det är bara roligt.
Just den här kvällen hade jag med mig ett par kompisar och vi satt ganska mitt framför bandet, bara en liten bit ifrån. Vi både såg och hörde bra.
Jag tyckte de var helt suveräna, jag bara njöt, men som de flesta andra kvällar, var ljudnivån väldigt hög. Gissa om jag var nöjd att jag hade mina öronproppar med mig. Jag har såna som är formgjutna efter mina öron och med 25 db dämpning. Fast när Magnus spelade tvärflöjt tog jag ut dem.
Min kompis E hörde inte ett enda ord när jag försökte säga något till henne medan de spelade och när kvällen var slut påstod hon att det surrade i hela skallen.
Musikresencioner kan jag inte skriva märker jag, orden vill inte infinna sig. Det var helt enkelt bra, väldigt bra, jättebra, toppen ! ! !
Det var intressant att upptäcka denna brist i mina annars så skrivnödiga fingrar.
Konstaterar två saker:
1. Jag kommer att köpa Blues Ups skiva.
2. Jag kommer inte att försöka skriva musikrecensíoner!
Så var det med det!
De bildades 1995 och hur länge de höll på innan de tog paus vet jag inte, men nu är de i alla fall återförenade och det var ingen dum idé av vem det nu var. Max Schultz tror jag.
Gruppen består av Magnus Lindgren på diverse instrument, men i huvudsak saxofon, tvärflöjt och klarinett, Pierre Svärd hammond, Max Schultz gitarr, Fredrik Jonsson bas och Martin Jonsson trummor.
Där i mörkret lyfte jag min lilla kamera och försökte få med hela gruppen, inte helt lätt kan jag säga.
Jazzklubben håller numera till på Frimis och där är nyrenoverat med en väldigt mörk tapet bakom scenen. Fast, jag tror inte min blixt hade räckt till ändå, dessutom har jag lycktas bränna av det mesta ljuset i håret på folket framför mig.
Den lilla bilden har jag tagit från jazzklubbens hemsida, där är det något ljusare och man ser några små myror som är bandet.
Jag är numera med i styrelsen i klubben, så jag är där de flesta kvällar. Det var jag förut också, nu är det dock lite mer förpliktigande, men det är bara roligt.
Just den här kvällen hade jag med mig ett par kompisar och vi satt ganska mitt framför bandet, bara en liten bit ifrån. Vi både såg och hörde bra.
Jag tyckte de var helt suveräna, jag bara njöt, men som de flesta andra kvällar, var ljudnivån väldigt hög. Gissa om jag var nöjd att jag hade mina öronproppar med mig. Jag har såna som är formgjutna efter mina öron och med 25 db dämpning. Fast när Magnus spelade tvärflöjt tog jag ut dem.
Min kompis E hörde inte ett enda ord när jag försökte säga något till henne medan de spelade och när kvällen var slut påstod hon att det surrade i hela skallen.
Musikresencioner kan jag inte skriva märker jag, orden vill inte infinna sig. Det var helt enkelt bra, väldigt bra, jättebra, toppen ! ! !
Det var intressant att upptäcka denna brist i mina annars så skrivnödiga fingrar.
Konstaterar två saker:
1. Jag kommer att köpa Blues Ups skiva.
2. Jag kommer inte att försöka skriva musikrecensíoner!
Så var det med det!
Uppiggning
När det blir så här mycket snö måste jag piggas upp. Det sköter jag för det mesta om alldeles själv och det brukar bli så väldigt bra.
Med tanke på att det faktiskt är vinter tänkte jag att det kunde hjälpa att ta ner den vinröda gardinen i köket, den som fått tjäna som julgardin och sätta upp något ljusare istället. Något som får mig att tänka framåt, t ex till slutet av mars och in i april. Då när det är riktig vår, ska jag förresten sätta upp en tunnare variant, men även den i ljusa färger.
Att byta gardin fick dessutom dubbel uppiggningsverkan, för det enda det kostade var mödan att stryka den. Jag är dock så konstig, att jag älskar att stryka, så det var rena njutningen.
Jag hade tur också, för det var alldeles för kallt för att tvätta fönstret. Det hade bara blivit en massa rimfrost och bara det i sig gjorde genast att jag piggnade till. Det var förresten inte särskilt smutsigt, för jag tvättade fönstret till jul, då när det var mildväder.
Jag rotade i mina gardingömmor och hittade den här fina. Extra fin tycker jag med tanke på att jag är "teoman" , svårt beroernde av te och inmundigar mängder varje dag. Alldeles nyss har jag druckit en kanna Earl Grey de Luxe från Tehörnan i Umeå.
Jag köpte tyget i Nora och tänkte att det var gjort just till mig.
Närbild av tyget kommer här!
Går man sen tillbaka till mitt köksfönster kan man se hur äckligt mycket snö jag tittar på varje morgon när jag drar upp persiennen, det är inte uppiggande.
Längst till vänster i fönstret står en svårt missväxt pella. Jag vet inte vad jag ska göra med den. Det är en som jag gav till min mor och som nu hamnat hos mig igen. Den heter Gigant och nog är den ganska mycket gigant på längden, även om resten är allt annat än stort. Modern toppade den aldrig, för hon hade sina fönsterbänkar så lågt ner. Jag vågar inte, tänk om det inte kommer några nya skott därnere och om det som jag tar av ruttnar eller bara tynar bort. Jag vill ju ha den kvar.
Bortsett från den har det börjat spritta i de andra pellerinorna. Jag är lite ambivalent hur jag ska ha det i år. De som finns här får naturligtvis finnas kvar, men jag har tänkt trappa ner lite. Min lilla dotter är inte road av att åka hit och vattna 60 pellor om jag behagar resa bort några dagar.
"Tänk lite på mig mamma," har hon klagat genom åren, alltmedan jag sätter nya skott och det bara växer överallt. Nu tänker jag lite på dig mitt lilla barn! Jag ska inte ha 60 stycken i år, men de jag har får du pallra dig hit och vattna, så är det bara ! ! !
Förra året tog sig allt jag klippte av, precis allt. Jag hade pellor överallt, ute, inne, på uterummet, på baksidan. Ändå vågar jag inte kapa av Gigant. Vilken fegis jag är!
Med tanke på att det faktiskt är vinter tänkte jag att det kunde hjälpa att ta ner den vinröda gardinen i köket, den som fått tjäna som julgardin och sätta upp något ljusare istället. Något som får mig att tänka framåt, t ex till slutet av mars och in i april. Då när det är riktig vår, ska jag förresten sätta upp en tunnare variant, men även den i ljusa färger.
Att byta gardin fick dessutom dubbel uppiggningsverkan, för det enda det kostade var mödan att stryka den. Jag är dock så konstig, att jag älskar att stryka, så det var rena njutningen.
Jag hade tur också, för det var alldeles för kallt för att tvätta fönstret. Det hade bara blivit en massa rimfrost och bara det i sig gjorde genast att jag piggnade till. Det var förresten inte särskilt smutsigt, för jag tvättade fönstret till jul, då när det var mildväder.
Jag rotade i mina gardingömmor och hittade den här fina. Extra fin tycker jag med tanke på att jag är "teoman" , svårt beroernde av te och inmundigar mängder varje dag. Alldeles nyss har jag druckit en kanna Earl Grey de Luxe från Tehörnan i Umeå.
Jag köpte tyget i Nora och tänkte att det var gjort just till mig.
Närbild av tyget kommer här!
Går man sen tillbaka till mitt köksfönster kan man se hur äckligt mycket snö jag tittar på varje morgon när jag drar upp persiennen, det är inte uppiggande.
Längst till vänster i fönstret står en svårt missväxt pella. Jag vet inte vad jag ska göra med den. Det är en som jag gav till min mor och som nu hamnat hos mig igen. Den heter Gigant och nog är den ganska mycket gigant på längden, även om resten är allt annat än stort. Modern toppade den aldrig, för hon hade sina fönsterbänkar så lågt ner. Jag vågar inte, tänk om det inte kommer några nya skott därnere och om det som jag tar av ruttnar eller bara tynar bort. Jag vill ju ha den kvar.
Bortsett från den har det börjat spritta i de andra pellerinorna. Jag är lite ambivalent hur jag ska ha det i år. De som finns här får naturligtvis finnas kvar, men jag har tänkt trappa ner lite. Min lilla dotter är inte road av att åka hit och vattna 60 pellor om jag behagar resa bort några dagar.
"Tänk lite på mig mamma," har hon klagat genom åren, alltmedan jag sätter nya skott och det bara växer överallt. Nu tänker jag lite på dig mitt lilla barn! Jag ska inte ha 60 stycken i år, men de jag har får du pallra dig hit och vattna, så är det bara ! ! !
Förra året tog sig allt jag klippte av, precis allt. Jag hade pellor överallt, ute, inne, på uterummet, på baksidan. Ändå vågar jag inte kapa av Gigant. Vilken fegis jag är!
Omgruppering
Harry Martinsson har skrivit en roman som heter "Vägen till Klockrike".
Jag kan snart skriva del 2! Fast vi pratar definitivt inte om samma klockrike.
NU HAR DET HÄNT IGEN!
Jag tror faktiskt att det är för sista gången på ganska länge, för det behovet börjar vara mättat.
Den här klockan heter Ella bestämde jag igår, det var då den fick flytta. Min kompis A som sålde den till särbon, trodde sig veta att en tidigare ägare hetat just Ella. Det är ett passande namn, tycker jag.
Det är alldeles sant, han har köpt en till! Jag har börjat vänja mig, så helt plötsligt tycker jag den är fin. Jag, som aldrig ägnat minsta tanke åt klockors vara eller inte vara, än mindre deras utseende.
Vi pratades vid igår kväll och då hade han ägnat aftonen åt omgrupperingar. Nu sitter Örnen inne i sovrummet, just bredvid där jag ska sova. Tack och lov slår den inte. Det sköter Linköping i Bupprummet om och Ella har fått hedersplatsen inne i vardagsrummet där Örnen tidigare satt.
Nu är det en i varje rum, samt en isärplockad som sitter på en skåpvägg så man kan pilla lite i den då och då och fundera över varför den inte sköter sig lika exemplariskt som de andra uren.
Badrummet är hittills förskonat från tick tack, oro och pling, plong. Det är jag glad för!
Nu är det vinter!
Jag har kapitulerat ! ! Ingen ide att sträva emot längre. Det är vinter enligt almanackan och nu är det det enligt naturens vilja också.
Grannbarnen kvittrar och leker i allt det vita, särbon skottar som en besatt för att få fram bilarna och snön är tjock och kompakt. Kramsnö är det så det räcker och blir över. Om jag hade haft lite sämre omdöme kanske jag hade varit ute och gjort en snölykta. Nu blev det inte så.
Samtidigt tänker jag på barnen down under. Jag pratade med sonen igår och där var det +46. Hemma i Umeå, dit de ska framöver, skulle det kunna bli ner mot -20. En differens på 66 grader. Han sa helt ärligt att han faktiskt föredrar -20 mot den där hettan.
Idag är det stora rubriker i tidningen om bränderna därnere och värmen har ökat en grad till, + 47. Orolig moder skickar sms och hoppas att allt är bra med dem, omtänksam son ringer en kort stund efteråt och talar om att de mår bra och att nu är det bara + 25 och folk går hem och hämtar koftor och jackor.........
Bränderna är dessutom ute i bushen, men hittills hade det dött över 50 personer.
Jag tittar ut igen på mitt lilla fågelhus. Där har jag en liten indikation på hur mycket det snöat. Nu kan inte allt ligga kvar på det lilla huset, det är mer på marken, men ändå. Jag skulle inte vilja vara blåmes och sitta där om det rasar från taket.
Ännu en prövning i snön
Det är lördag, ledig dag och det inre tvånget gör sig gällande. Ut och gå, dra in frisk luft, känna sig duktig och kämpa på trots att det defenitivt inte är förvår. Det är Luther som sitter på axeln och pickar mig i skallen som gör att jag går ut, trots min antivintergen.
Särbon travar gärna omkring i förvåren, både i december, januari och som nu i februari. Jag hävdar fortfarande att det är vinter och inget annat!
Så här såg det ut när vi kom till Rynningeviken.
Just här, vid den stigen där skylten satt, skulle han nödvändigt gå.
Ikväll har jag lyssnat på hans utläggning om hur ont det gör i benen, muskler och vad man nu har där som kan göra ont. Jag undrar förstrött varför han har ont just i dag. Jo, det var för att han spände sig så när jag sa att det var is under snön. Detta för att jag såg en kille som stöp på rumpan precis framför oss på en av stigarna vi gick på och kommenterade att det var isigt under nysnön.
Jag som inte vill gå ut på vintern, men ändå tvingar ut mig, följde bara med in på den här osandade gångvägen. Tack och lov att jag ställt ner cykeln i källaren så jag åtminstone inte tvingar ut mig på den mitt i vintern.
Bara en bit in såg jag det här som jag tyckte var som ett riktigt naturens konstverk. Det är "bara" Svartån, men så fint!
Trava på i snön och lite fåglar hörde vi, men såg inte en enda.
Vi gick bron vid Rävgången och kom fram till vattnet som naturligtvis är fruset så här års. Nu till min noja: JAG VÄGRAR GÅ UT PÅ SJÖISAR! JAG KOMMER NOG ALDRIG ATT GÖRA DET, VARFÖR SKULLE JAG?
Här var det fullt av folk som i diset trimmade sina ungar i diverse vintersporter som skridskoåkning och ishockey.
Långfärdsskridskoåkare såg jag också därute i dimman och jag bara rös. Jag säger bara ALDRIG ! ! Det fanns t o m föräldrar som dragit ut barnvagn och ungar på pulka på isen. Jag bryr mig inte om hur tjock den är (isen alltså), jag går inte ut.
Vi gick sen jag hade ryst färdigt!
Då såg jag en stor parkering med massor av bilar, där har jag aldrig nånsin sett en bil tidigare, trots att jag på andra årstider är en flitig besökare här nere.
En disig dag i Rynningeviken är m a o höjdpunkten för ett stort antal innevånare i Örebro stad.
Sen blev särbon och jag nästan osams, nej, inte osams, men jag blev riktigt sur på honom! Jag med Sveriges sämsta lokalsinne styrde stegen mot en av broarna lite länger ner, som helt lämpligt går över vattendraget vi nyss passerat vid Rävgången. Sen jag väl tagit mig upp på den snöiga träbron tycker han att det är helt åt skogen fel håll. Jag med min totala brist på känsla för riktning känner instinktivt att jag är på rätt väg.
Nu har jag lärt mig att inte lita på mig, så jag lyssnar förstås på min ledare som har en inbyggd kompass i näsan. Han hävdar att vi ska gå åt andra hållet.
Vad händer? Jag kapitulerar och följer med. Fast, jag går inte långt, jag säger att det är fel väg. Sen håller vi på ett tag och gafflar om vart vi är och då helt plötsligt säger han att han är helt vilsen och inte har en aning om var vi är. Det är för vitt och ser likadant ut överallt. Helt ute och cyklar med andra ord.
Jag tappar besinningen och säger: "Du får gå vart du vill, jag går över bron", sen gör jag det och gissa............. Han följer med.
Väl över får han syn på Naturens hus långt innan jag ens fattat att jag haft rätt. Detta låter han meddela genom att säga: "Ska vi fika här eller hemma"? Då ser även jag huset och skrockar belåtet inombords.
Väl framme pekar han på en för mig, helt obekant stig och säger: "Där skulle vi ha kommit fram om vi gått min väg."
Nu är jag så nöjd att jag inte säger ett enda ord, jag bara travar på i nysnön och undrar än en gång varför jag är ute och går så här års. Jag har t o m mössa på mig, lite onaturligt känns det allt.
Särbon bjuder på fika inne på Naturens hus. Jag väljer en Cappucino för att öva upp kaffetarmen ytterligare. Dessutom utan socker. Det är gott! Är jag sjuk?
Stämningen oss emellan är som vanligt igen, eller blir det åtminstone när lilla älskligen min börjar tala om det fina bildspelet som visas på stor skärm på väggen bakom mig. Jag byter plats och vi tittar tillsammans på en massa fina naturbilder.
Koltrasten har en gul ring runt ögat konstaterar vi, mannen undrar lite vad vi tittar på, är det på honom?
Sen ser särbon en likadan almanacka som han fick i julklapp av mig, den där fina med fåglar av Stefan Gustafsson och till höger om den även en fin tavla av honom. Efter det är allt precis som innan jag tvingades välja väg därute i nysnön.
Väl hemma gör jag ett stort lass raggmunk med fläsk till middag - den absolut godaste mat jag vet !
Jag åt 7 stycken!
Särbon travar gärna omkring i förvåren, både i december, januari och som nu i februari. Jag hävdar fortfarande att det är vinter och inget annat!
Så här såg det ut när vi kom till Rynningeviken.
Just här, vid den stigen där skylten satt, skulle han nödvändigt gå.
Ikväll har jag lyssnat på hans utläggning om hur ont det gör i benen, muskler och vad man nu har där som kan göra ont. Jag undrar förstrött varför han har ont just i dag. Jo, det var för att han spände sig så när jag sa att det var is under snön. Detta för att jag såg en kille som stöp på rumpan precis framför oss på en av stigarna vi gick på och kommenterade att det var isigt under nysnön.
Jag som inte vill gå ut på vintern, men ändå tvingar ut mig, följde bara med in på den här osandade gångvägen. Tack och lov att jag ställt ner cykeln i källaren så jag åtminstone inte tvingar ut mig på den mitt i vintern.
Bara en bit in såg jag det här som jag tyckte var som ett riktigt naturens konstverk. Det är "bara" Svartån, men så fint!
Trava på i snön och lite fåglar hörde vi, men såg inte en enda.
Vi gick bron vid Rävgången och kom fram till vattnet som naturligtvis är fruset så här års. Nu till min noja: JAG VÄGRAR GÅ UT PÅ SJÖISAR! JAG KOMMER NOG ALDRIG ATT GÖRA DET, VARFÖR SKULLE JAG?
Här var det fullt av folk som i diset trimmade sina ungar i diverse vintersporter som skridskoåkning och ishockey.
Långfärdsskridskoåkare såg jag också därute i dimman och jag bara rös. Jag säger bara ALDRIG ! ! Det fanns t o m föräldrar som dragit ut barnvagn och ungar på pulka på isen. Jag bryr mig inte om hur tjock den är (isen alltså), jag går inte ut.
Vi gick sen jag hade ryst färdigt!
Då såg jag en stor parkering med massor av bilar, där har jag aldrig nånsin sett en bil tidigare, trots att jag på andra årstider är en flitig besökare här nere.
En disig dag i Rynningeviken är m a o höjdpunkten för ett stort antal innevånare i Örebro stad.
Sen blev särbon och jag nästan osams, nej, inte osams, men jag blev riktigt sur på honom! Jag med Sveriges sämsta lokalsinne styrde stegen mot en av broarna lite länger ner, som helt lämpligt går över vattendraget vi nyss passerat vid Rävgången. Sen jag väl tagit mig upp på den snöiga träbron tycker han att det är helt åt skogen fel håll. Jag med min totala brist på känsla för riktning känner instinktivt att jag är på rätt väg.
Nu har jag lärt mig att inte lita på mig, så jag lyssnar förstås på min ledare som har en inbyggd kompass i näsan. Han hävdar att vi ska gå åt andra hållet.
Vad händer? Jag kapitulerar och följer med. Fast, jag går inte långt, jag säger att det är fel väg. Sen håller vi på ett tag och gafflar om vart vi är och då helt plötsligt säger han att han är helt vilsen och inte har en aning om var vi är. Det är för vitt och ser likadant ut överallt. Helt ute och cyklar med andra ord.
Jag tappar besinningen och säger: "Du får gå vart du vill, jag går över bron", sen gör jag det och gissa............. Han följer med.
Väl över får han syn på Naturens hus långt innan jag ens fattat att jag haft rätt. Detta låter han meddela genom att säga: "Ska vi fika här eller hemma"? Då ser även jag huset och skrockar belåtet inombords.
Väl framme pekar han på en för mig, helt obekant stig och säger: "Där skulle vi ha kommit fram om vi gått min väg."
Nu är jag så nöjd att jag inte säger ett enda ord, jag bara travar på i nysnön och undrar än en gång varför jag är ute och går så här års. Jag har t o m mössa på mig, lite onaturligt känns det allt.
Särbon bjuder på fika inne på Naturens hus. Jag väljer en Cappucino för att öva upp kaffetarmen ytterligare. Dessutom utan socker. Det är gott! Är jag sjuk?
Stämningen oss emellan är som vanligt igen, eller blir det åtminstone när lilla älskligen min börjar tala om det fina bildspelet som visas på stor skärm på väggen bakom mig. Jag byter plats och vi tittar tillsammans på en massa fina naturbilder.
Koltrasten har en gul ring runt ögat konstaterar vi, mannen undrar lite vad vi tittar på, är det på honom?
Sen ser särbon en likadan almanacka som han fick i julklapp av mig, den där fina med fåglar av Stefan Gustafsson och till höger om den även en fin tavla av honom. Efter det är allt precis som innan jag tvingades välja väg därute i nysnön.
Väl hemma gör jag ett stort lass raggmunk med fläsk till middag - den absolut godaste mat jag vet !
Jag åt 7 stycken!
Repriser
Det känns som jag lever i en repris då och då.
Repris 1:
Idag t ex, särbon kommer, gamgambil'n är återigen kaputt och han ska ner under motorhuven och rota. Detta för att lilla dottern ska kunna utnyttja vraket tills det är dags för Porschebörjes inträde på arenan.
"Operationen" gick bra än en gång, nu sitter en ny/begagnad startmotor på plats och MFN spinner förhoppningsvis igång utan att föraren behöver nyttja kötteder.
Repris 2:
Sedan in till klockorna för att kolla statusen på dem.
VE OCH FASA ! ! !
Morfarsklockan har stannat och jag har inte ens noterat det. Ska jag skämmas? Nej, det gör jag inte. Innan stilleståndet var konstaterat hade jag talat om att både den och lilla Hjo gick för fort, men inte hade jag märkt att morfars inte gick alls.
Pannan i djupa veck. "Vad har hänt"? Fast sen drog han upp den och såg till att den tickade igång alldeles rätt, så det var nog inte så allvarligt.
Till köket där lilla Hjo hänger. Den behövde verkligen också dras upp och än en gång har vi en stunds palaver om plingplonget. Jag står inte ut att ha två klockor som slår och då får jag för första gången höra att det inte är bra om de inte dras upp ordentligt då och då. En klocka behöver slå så där en 14 dagar och detta ska göras minst en gång i kvartalet.
"Det får bli när jag åker till Umeå, jag blir tokig annars", sa jag och sen sa vi inget mer. Inte förrän för en stund sen när vi sitter i godan ro och dricker Norakaffe, kokat på nymalda bönor.
Repris 3:
DÅ sätter Hjo igång och slår som besatt. Jag bara stirrar och tjuter:
"VAD HAR DU GJORT? ÄR DU GALEN? SKA JAG LIGGA OCH LYSSNA PÅ DET DÄR PÅ NÄTTERNA NU IGEN?"
Snabb replik: "Nej, jag har inte dragit upp den, det kan bli så där ibland".
Ja, jag vet inte vad jag ska tro, vi får väl se om det bara blev så och är tyst i fortsättningen.
Det har kommit ett postpaket!
Repris 4:
Jag tror det räcker med bilder, inga ord behövs och det belåtna skrockandet från särbon går ändå inte att återge i text.
Hela årgång 1960, sånär som på nummer 6 0ch 7, så om någon har dem liggande i gömmorna är särbon spekulant.
Han kommer garanterat inte att höra vare sig om klockorna slår eller står nu ett tag framöver.
Repris 1:
Idag t ex, särbon kommer, gamgambil'n är återigen kaputt och han ska ner under motorhuven och rota. Detta för att lilla dottern ska kunna utnyttja vraket tills det är dags för Porschebörjes inträde på arenan.
"Operationen" gick bra än en gång, nu sitter en ny/begagnad startmotor på plats och MFN spinner förhoppningsvis igång utan att föraren behöver nyttja kötteder.
Repris 2:
Sedan in till klockorna för att kolla statusen på dem.
VE OCH FASA ! ! !
Morfarsklockan har stannat och jag har inte ens noterat det. Ska jag skämmas? Nej, det gör jag inte. Innan stilleståndet var konstaterat hade jag talat om att både den och lilla Hjo gick för fort, men inte hade jag märkt att morfars inte gick alls.
Pannan i djupa veck. "Vad har hänt"? Fast sen drog han upp den och såg till att den tickade igång alldeles rätt, så det var nog inte så allvarligt.
Till köket där lilla Hjo hänger. Den behövde verkligen också dras upp och än en gång har vi en stunds palaver om plingplonget. Jag står inte ut att ha två klockor som slår och då får jag för första gången höra att det inte är bra om de inte dras upp ordentligt då och då. En klocka behöver slå så där en 14 dagar och detta ska göras minst en gång i kvartalet.
"Det får bli när jag åker till Umeå, jag blir tokig annars", sa jag och sen sa vi inget mer. Inte förrän för en stund sen när vi sitter i godan ro och dricker Norakaffe, kokat på nymalda bönor.
Repris 3:
DÅ sätter Hjo igång och slår som besatt. Jag bara stirrar och tjuter:
"VAD HAR DU GJORT? ÄR DU GALEN? SKA JAG LIGGA OCH LYSSNA PÅ DET DÄR PÅ NÄTTERNA NU IGEN?"
Snabb replik: "Nej, jag har inte dragit upp den, det kan bli så där ibland".
Ja, jag vet inte vad jag ska tro, vi får väl se om det bara blev så och är tyst i fortsättningen.
Det har kommit ett postpaket!
Repris 4:
Jag tror det räcker med bilder, inga ord behövs och det belåtna skrockandet från särbon går ändå inte att återge i text.
Hela årgång 1960, sånär som på nummer 6 0ch 7, så om någon har dem liggande i gömmorna är särbon spekulant.
Han kommer garanterat inte att höra vare sig om klockorna slår eller står nu ett tag framöver.
Bishop Arms
Onsdagkväll = körövning!
Så är det i princip varenda onsdag, men just idag skulle herrarna få en extra gnuggning i framförandet av Mendelsohn och då passade jag och en av körkamraterna på att besöka en annan lokal på stan. Vi bestämde direkt vi fick veta att det skulle bli herrövning, att vi skulle träffas på Bishop Arms.
Jag fick ett fasligt sjå att hinna, för vi ville gärna vara där när de öppnar 17.00. Då har man nämligen chans på de sköna skinnfåtöljerna längst ner i lokalen, vid den konstgjorda brasan. Ganska snart förstod jag att jag inte skulle hinna, men min kära väninna I lovade att ta över stafettpinnen från mig. Förra gången var jag där först och bufflade mig in först av alla.
Kära dottern och lille Vicke skjutsade mig i gamla bilen, så jag blev i alla fall bara 10 minuter sen till Järntorget och sen var det ganska kort bit kvar.
Slottet tänkte jag när jag gick förbi, det är stort och pampigt och det vill jag gärna ha in här på bloggen. Vad jag inte tänkte på var att min lilla kamera inte alls har den blixt som erfordras för att lysa upp hela det där stenhuset som är Örebro Slott.
Vill man se mörkerbild går det bra..... ( ? ) med min, eller?
Jaja, det är ändå bara ett slott.
På väg till Bishop får jag syn på det fina fönstret på hotellet. Förr hette hotellet rätt och slätt "Storan". Numera är det visst Elite hotel eller något sånt internationellt gångbart.
I alla fall tycker jag mig ha hört att det här fönstret är någon lite finare utsmyckning. Jag lär väl få nån kommentar om det är så att jag är ute och cyklar helt och hållet. Ganska fint och ovanligt är det i alla fall.
Väl framme sitter I och väntar på mig just där jag hade hoppats. Hon har tydligen lika bra löpsteg in och vassa armbågar som jag. Vi vantrivs inte direkt i de där sköna fåtöljerna. Där blev vi sittande i över tre timmar. Varsin Ceasarsallad åt vi också och det var väldigt gott efter den lilla skvätten potatissoppa jag hade i magen. God, kall öl med rejäl beska passade väldigt bra till för min del.
Allra härligast var ändå att få sitta i lugn och ro och bara bubbla om allt och inget, lösa en massa världsliga och ovärdsliga problem, häva ur sig lite frustrationer till en god lyssnerska, visa att man var lika god lyssnerska själv , samt konstatera hur otroligt skönt det är att ha en så god vän. Det är lycka! Goda vänner ska man vårda ömt.
När det till slut blev dags att gå till bussen sträckte jag ut mig och fick syn på dekorationerna i taket. Förutom ett par åror och ett par tennisracketar satt dessa. Det ska jag komma ihåg om det blåser upp till snöstorm någon sen afton när jag sitter där och ska hem.
Så är det i princip varenda onsdag, men just idag skulle herrarna få en extra gnuggning i framförandet av Mendelsohn och då passade jag och en av körkamraterna på att besöka en annan lokal på stan. Vi bestämde direkt vi fick veta att det skulle bli herrövning, att vi skulle träffas på Bishop Arms.
Jag fick ett fasligt sjå att hinna, för vi ville gärna vara där när de öppnar 17.00. Då har man nämligen chans på de sköna skinnfåtöljerna längst ner i lokalen, vid den konstgjorda brasan. Ganska snart förstod jag att jag inte skulle hinna, men min kära väninna I lovade att ta över stafettpinnen från mig. Förra gången var jag där först och bufflade mig in först av alla.
Kära dottern och lille Vicke skjutsade mig i gamla bilen, så jag blev i alla fall bara 10 minuter sen till Järntorget och sen var det ganska kort bit kvar.
Slottet tänkte jag när jag gick förbi, det är stort och pampigt och det vill jag gärna ha in här på bloggen. Vad jag inte tänkte på var att min lilla kamera inte alls har den blixt som erfordras för att lysa upp hela det där stenhuset som är Örebro Slott.
Vill man se mörkerbild går det bra..... ( ? ) med min, eller?
Jaja, det är ändå bara ett slott.
På väg till Bishop får jag syn på det fina fönstret på hotellet. Förr hette hotellet rätt och slätt "Storan". Numera är det visst Elite hotel eller något sånt internationellt gångbart.
I alla fall tycker jag mig ha hört att det här fönstret är någon lite finare utsmyckning. Jag lär väl få nån kommentar om det är så att jag är ute och cyklar helt och hållet. Ganska fint och ovanligt är det i alla fall.
Väl framme sitter I och väntar på mig just där jag hade hoppats. Hon har tydligen lika bra löpsteg in och vassa armbågar som jag. Vi vantrivs inte direkt i de där sköna fåtöljerna. Där blev vi sittande i över tre timmar. Varsin Ceasarsallad åt vi också och det var väldigt gott efter den lilla skvätten potatissoppa jag hade i magen. God, kall öl med rejäl beska passade väldigt bra till för min del.
Allra härligast var ändå att få sitta i lugn och ro och bara bubbla om allt och inget, lösa en massa världsliga och ovärdsliga problem, häva ur sig lite frustrationer till en god lyssnerska, visa att man var lika god lyssnerska själv , samt konstatera hur otroligt skönt det är att ha en så god vän. Det är lycka! Goda vänner ska man vårda ömt.
När det till slut blev dags att gå till bussen sträckte jag ut mig och fick syn på dekorationerna i taket. Förutom ett par åror och ett par tennisracketar satt dessa. Det ska jag komma ihåg om det blåser upp till snöstorm någon sen afton när jag sitter där och ska hem.
Orolig
NÄÄÄÄÄ, nu blir jag nästan orolig över mig. Vad är det som händer? Håller jag på att omvandlas till någon/något jag inte riktigt har kontakt med?
En biltur häromdagen har fått förödande konsekvenser för mitt vintermissnöje, för att inte säga hat. Jag kan känna ett uns av positivism, trots att det är kallt och snö. Vadan detta?
Jag tog en tur över det vi kallar "Bergen". Det är gamgamla vägen mellan Närkes Kil och Pershyttan.
Det blir en ganska brant stigning mitt på ungefär, därav namnet. Väl däruppe var det himmelskt vackert. Det kan vara det mitt i vintern har jag upptäckt, (förvåren kan lugnt vänta ett tag till, det är definitivt för tidigt för sånt) även om det inte märks ett dugg sedan, när man kommer ner på låglandet igen.
Mitt i all natur står det numera en skylt: "Välkommen till Ekopark Kilsbergen". Jag kom från Pershyttan och strax efter skylten kommer ett rejält stort kalhygge. Numera står det kvar enstaka frö- och (tror jag) fågelträd på hyggena, men det är lika fult för det.
Ramsjön som ligger där till höger var frusen.
Solen hade letat sig fram mellan träden och en och annan ledig hurtbulle var ute och älskade vintern allt vad de orkade. Huva, tänkte jag när jag såg en dam skida fram i full fart! Det är den lilla lodräta pricken till höger på bilden, borta vid barrträden.
Jag föredrog att titta mot solen, medan jag funderade på varför det trots min antivintergen kändes rätt så skönt. Jag menar, jag är ändå ganska bra på att undvika solen sommartid - "Pale is beauiful !" Därför tyckte jag inte att det enbart kunde bero på att den var framme en stund och lyste.
Sedan är jag urless på att höra om att allt det vita lyser upp så fint. Det räcker med att solen kommer fram så lyser det alldeles tillräckligt utan allt det vita. Förresten, om det är mycket snö i kombination med stark sol, är det absolut inte hälsosamt för ögonen. Man kan bli snöblind = skada hornhinnan. Det uppstår små sår för snön reflekterar solljuset så starkt. Det är bara att konstatera, antingen sol eller snö och då föredrar jag ändå solen. Så var det sagt (igen).
Nu till min oro. Jag är väldigt ambivalent inför vad jag tycker, för jag tycker VERKLIGEN att följande bilder är vackra! Bevislingen är de fulla med snö, men jag håller i skrivande stund på att analysera vad som händer med min övertygelse.
JO, det förstås, rimfrosten på träden gör att allt det vita ser så mjukt och fint ut. Det blir inte så hårt som "vanlig" snö!
Förresten, jag tror jag vet!
Det är den blå färgen på himlen som gör det. Den påminner om en högsommar dag!
En biltur häromdagen har fått förödande konsekvenser för mitt vintermissnöje, för att inte säga hat. Jag kan känna ett uns av positivism, trots att det är kallt och snö. Vadan detta?
Jag tog en tur över det vi kallar "Bergen". Det är gamgamla vägen mellan Närkes Kil och Pershyttan.
Det blir en ganska brant stigning mitt på ungefär, därav namnet. Väl däruppe var det himmelskt vackert. Det kan vara det mitt i vintern har jag upptäckt, (förvåren kan lugnt vänta ett tag till, det är definitivt för tidigt för sånt) även om det inte märks ett dugg sedan, när man kommer ner på låglandet igen.
Mitt i all natur står det numera en skylt: "Välkommen till Ekopark Kilsbergen". Jag kom från Pershyttan och strax efter skylten kommer ett rejält stort kalhygge. Numera står det kvar enstaka frö- och (tror jag) fågelträd på hyggena, men det är lika fult för det.
Ramsjön som ligger där till höger var frusen.
Solen hade letat sig fram mellan träden och en och annan ledig hurtbulle var ute och älskade vintern allt vad de orkade. Huva, tänkte jag när jag såg en dam skida fram i full fart! Det är den lilla lodräta pricken till höger på bilden, borta vid barrträden.
Jag föredrog att titta mot solen, medan jag funderade på varför det trots min antivintergen kändes rätt så skönt. Jag menar, jag är ändå ganska bra på att undvika solen sommartid - "Pale is beauiful !" Därför tyckte jag inte att det enbart kunde bero på att den var framme en stund och lyste.
Sedan är jag urless på att höra om att allt det vita lyser upp så fint. Det räcker med att solen kommer fram så lyser det alldeles tillräckligt utan allt det vita. Förresten, om det är mycket snö i kombination med stark sol, är det absolut inte hälsosamt för ögonen. Man kan bli snöblind = skada hornhinnan. Det uppstår små sår för snön reflekterar solljuset så starkt. Det är bara att konstatera, antingen sol eller snö och då föredrar jag ändå solen. Så var det sagt (igen).
Nu till min oro. Jag är väldigt ambivalent inför vad jag tycker, för jag tycker VERKLIGEN att följande bilder är vackra! Bevislingen är de fulla med snö, men jag håller i skrivande stund på att analysera vad som händer med min övertygelse.
JO, det förstås, rimfrosten på träden gör att allt det vita ser så mjukt och fint ut. Det blir inte så hårt som "vanlig" snö!
Förresten, jag tror jag vet!
Det är den blå färgen på himlen som gör det. Den påminner om en högsommar dag!
Söndagspromenad
Igår fanns det ingen återvändo, det var dags för en frisk, stärkande långpromenad. Egentligen vet jag inte varför jag kände ett motstånd när det nu äntligen blev tid att få gå ut i det fria?
Det kan ha berott på att det var - 6 grader, att jag inte gått på dylika promenader sen långt före jul, samt att jag känner ett evigt motstånd mot vintern. Att det skulle vara för att jag är lat, är helt otänkbart!
Efter frukost byltade jag på mig långkallingar, kofta, mössa och varma vantar och tog särbon i hand och klev iväg. Han hade en runda klar för sig som vi skulle gå och jag förvarnade om att jag nog inte skulle orka hela. Det är cirka en halvmil och brukar ta 50 minuter när vi båda är i form.
Han har minsann friskvårdat i flera veckor med halvmils promenader varje gång, så nog var han i god vigör. Efter 5 minuter kändes benen som stolpar, det VÄRKTE och jag sa än en gång att jag nog inte skulle orka, utan att jag kunde vända efter ett tag och inte gå hela rundan.
Precis då kom det en riktig hurtbulle och spänstade om oss med svängande armar. Jag steg åt sidan, för jag befarade att hon skulle "köra" rakt över mig. Det var en bekant till särbon, så han sa: "Du går ofta här va?" Hon svarade mitt i utandningen, att det var man minsann tvungen att göra dagligen! Suck, vad slapp jag kände mig.
Hur som helst, när vi gått lite till kändes det lite lättare och sen kom vi till en helt dysfunktionell mötesskylt som satt på fel sida vägen och inne bland snåren. Den fick oss båda att skratta och eftersom jag tog kort fick jag ju vila lite.
Vi blev stående där vid skylten en liten stund och rätt som det är stirrar särbon ut över nejden och säger: "Det är så härligt, när det är förvår".
FÖRVÅR?
VAD DÅ VÅR?
Det var för höge Farao 1 februari igår och han börjar surra om vår. Jag hävdade bestämt att det var VINTER och absolut inget annat. Jag var raskt tvungen att ta en bild till för att försäkra mig om att jag inte sovit nån Törnrosasömn och vaknat i slutet av mars.
Är detta förvår?
Jag travade iväg, för nu kände jag dessutom att det var kallt att stå stilla. Då hör jag särbon klucka fram lite glatt "Oj då, nu kom storkbenen igång, du ser, du orkar mer än du tror".
Han tycker jag har så långa ben och brukar skämta om att jag har storkben. Efter detta fortsatte vi framåt, med undantag för ett stopp där jag skulle stirra ner i dikeskanten och titta på att det inte var helfruset, man såg lite vatten därnere. Han envisades med sin förvår och jag var lika envis om min vinter, för lite längre bort var det kompakt snö och is i diket.
Så här dags hade vi gått halva rundan, så det var bara att fortsätta hemåt och jag måste tillstå att det var otroligt skönt. Ibland känner jag att jag vansläktas som kan känna så, för jag brukar hävda att jag inte går ut om vintern. Jag är dock inte sämre än att jag kan ändra mig.
Vi passerade en gammal lagård och där fanns den där skylten kvar som satt på alla bondgårdars uthus förr. Jag har faktiskt ingen aning om vad det betyder. MANUS.
En bit bort passerade vi det här fina överhänget och här fick jag det slutliga beviset för att det är vinter, eller hur?
Väl hemma stretchade vi riktigt duktigt och sen kände jag mig som årets hurtbulle och väldigt nöjd med mig själv!
Det kan ha berott på att det var - 6 grader, att jag inte gått på dylika promenader sen långt före jul, samt att jag känner ett evigt motstånd mot vintern. Att det skulle vara för att jag är lat, är helt otänkbart!
Efter frukost byltade jag på mig långkallingar, kofta, mössa och varma vantar och tog särbon i hand och klev iväg. Han hade en runda klar för sig som vi skulle gå och jag förvarnade om att jag nog inte skulle orka hela. Det är cirka en halvmil och brukar ta 50 minuter när vi båda är i form.
Han har minsann friskvårdat i flera veckor med halvmils promenader varje gång, så nog var han i god vigör. Efter 5 minuter kändes benen som stolpar, det VÄRKTE och jag sa än en gång att jag nog inte skulle orka, utan att jag kunde vända efter ett tag och inte gå hela rundan.
Precis då kom det en riktig hurtbulle och spänstade om oss med svängande armar. Jag steg åt sidan, för jag befarade att hon skulle "köra" rakt över mig. Det var en bekant till särbon, så han sa: "Du går ofta här va?" Hon svarade mitt i utandningen, att det var man minsann tvungen att göra dagligen! Suck, vad slapp jag kände mig.
Hur som helst, när vi gått lite till kändes det lite lättare och sen kom vi till en helt dysfunktionell mötesskylt som satt på fel sida vägen och inne bland snåren. Den fick oss båda att skratta och eftersom jag tog kort fick jag ju vila lite.
Vi blev stående där vid skylten en liten stund och rätt som det är stirrar särbon ut över nejden och säger: "Det är så härligt, när det är förvår".
FÖRVÅR?
VAD DÅ VÅR?
Det var för höge Farao 1 februari igår och han börjar surra om vår. Jag hävdade bestämt att det var VINTER och absolut inget annat. Jag var raskt tvungen att ta en bild till för att försäkra mig om att jag inte sovit nån Törnrosasömn och vaknat i slutet av mars.
Är detta förvår?
Jag travade iväg, för nu kände jag dessutom att det var kallt att stå stilla. Då hör jag särbon klucka fram lite glatt "Oj då, nu kom storkbenen igång, du ser, du orkar mer än du tror".
Han tycker jag har så långa ben och brukar skämta om att jag har storkben. Efter detta fortsatte vi framåt, med undantag för ett stopp där jag skulle stirra ner i dikeskanten och titta på att det inte var helfruset, man såg lite vatten därnere. Han envisades med sin förvår och jag var lika envis om min vinter, för lite längre bort var det kompakt snö och is i diket.
Så här dags hade vi gått halva rundan, så det var bara att fortsätta hemåt och jag måste tillstå att det var otroligt skönt. Ibland känner jag att jag vansläktas som kan känna så, för jag brukar hävda att jag inte går ut om vintern. Jag är dock inte sämre än att jag kan ändra mig.
Vi passerade en gammal lagård och där fanns den där skylten kvar som satt på alla bondgårdars uthus förr. Jag har faktiskt ingen aning om vad det betyder. MANUS.
En bit bort passerade vi det här fina överhänget och här fick jag det slutliga beviset för att det är vinter, eller hur?
Väl hemma stretchade vi riktigt duktigt och sen kände jag mig som årets hurtbulle och väldigt nöjd med mig själv!
På stan i Nora 2
Mitt i stan, som sig bör med tanke på hur de byggde förr, ligger kyrkan. Uttrycket kyrkan mitt i byn har en väldig relevans om man tänker tillbaka. Nora kyrka är från slutet av 1800-talet och riktigt pampig. 
Precis vid torget ligger även anrika Leon Sandbergs Bosättningsaffär. De firar 150-års jubileum i år och är en fantastisk affär. Jag försöker handla det mesta av husegerådspresenter och julklappar där, jag vill gärna att den ska få finnas kvar. Så här såg den här sortens affärer ut när jag var liten. 
Nora är väl värt ett besök för den som inte varit i den här gamla trähusidyllen.
Nu kommer lite bilder från olika gator i stan, för att visa hur de olika gamla husen finns kvar, ihopbyggda med varandra och lite snett och vint är det här och var, men uppenbarligen fungerar det bra ändå.
Det här är Göthlinska gården. Det är en 1800-talsgård som idag visas upp för turister och andra intresserade. Den är välbevarad och trädgården väldigt fin. Där finns en liten scen där det är olika evenemang under sommaren.
Det här är uthuset med sina humlestörar, ovanför dörr och fönster på Göthlinska. Om jag nu ska vara riktigt ärlig och det ska jag...... Jag har inte varit där än. Kanske jag åtgärdar det i sommar.
GÅGATAN - SHOPPINGEN, eller???
ICA ligger där, Hans&HÅkan (en utmärkt skoaffär), Bokhandeln, lite klädaffärer, urmakeri och lite annat, men framför allt lilla trevliga butiken inte tre, som väl vore typiskt för Nora, utan "Två små gummor".
Där finns jättemycket härliga presentartiklar, goda saker för badet - sitt hemmaspa om man vill det och bra och fina märkeskläder för oss kvinnor. De har också en liten avdelning med finheter för våra minsta.
De skyltar alltid lite extra och annorlunda. Ett av skyltfönstren.
Efter denna stadsvandring drog jag mig mot bilen. Då ser jag skylten som får mig att stanna upp. Konst är alltid trevligt och det här ville jag inte missa.
Vilken jobbig dag det blev för min plånbok. Den är som redan tidigare nämnt, svårt ansträngd den här månaden.
HÄR fanns mer jag vill ha. Titta bara vilken underbar akvarell av Ted Ström - numera Norabo.
Det fanns många fler och jag skulle kunna tänka mig ett par stycken. Inte har jag ont om tavlor sen tidigare, bara lite ont om väggar. Jag är inte säker på hur det här kommer att sluta.
Här är en till som jag också kan tänka mig. Tyvärr lite svårfotograferat därinne.
Efter allt detta var jag ganska nöjd med min Noradag!
