Leontina

Låtsas nyttig!!!

Jag är bra på att "göra om" lite, så det blir nyttigare än det är. 

 

Fisk är ju väldigt nyttigt, det har jag fått höra sen barnsben. Intelligent skulle man också bli om man åt det och inte var och inte är det svårt för mig, för jag älskar fisk. Jag tror inte det påverkat min intelligens, men kanske min fantasi, för jag kan fara iväg långt in i Fablernas värld, som kärestan kallar det när jag orerar i ord och text mellan varven.

 

Nu är jag på gång. Det handlar om fisk. Jag har varit "nyttig".

 

Jag vill ju vara det, äta kruska och frön, vara avsockrad, slippa hål i tänderna och lönnfetma - valken ovanför naveln, tvärs över. Den dök upp efter nyår, då hade jag sockrat på rätt så rejält. Nu sockrar jag av varje måndag, men hittills har det spruckit redan på tisdagen.

 

Den här veckan var inget undantag. Måndag rejäl mat på skolan, grov macka, ost, grönsaker, apelsin och te på kvällen. Tisdag, grönsaker i massor och en vegatarisk potatisgratäng med spenat och fetaost till mat på skolan.

 

Kvällen....... jag åt fisk!

 

Eller i alla fall nästan. Jag blundade lite för sanningen, sedan åt jag och njöt. Det var så himla gott........

 

 

 

...... och rejält "påsockrad blev jag än en gång". SUCK! Nu är sockersuget ett faktum igen! 

Veckans Otto

Redan i måndags var jag hemma hos Otto och hans föräldrar. Elefantgardinerna och den omklädda lampskärmen skulle levereras + en del annat. 

 

Jag arbetade till 17.00, så det hade blivit helmörkt innan jag kom dit. Om vi bor på landet ganska ensligt, bor de ännu mer på vischan och inte heller särskilt tättbefolkat, även om de utökat sin by med en ny samhällsmedlem nu.

 

Som nästan alla andra unga människor har de inte heller särskilt mycket lampor, t ex ingen taklampa i vardagsrummet där vi befann oss, för där är eldstaden och i det rummet samlas alla levande, människor såväl som djuren.

 

Jag fick honom i famnen direkt jag kommit in och det var såååå underbart att sitta där och titta på honom. Han sov hela tiden, men vad gjorde det? Till slut kände jag att jag skulle ta lite kort innan han vaknade och var hungrig, för då ville jag inte störa med kamera och blixtar. Då ska det vara lugn och ro.

 

Jag fick nådigast tillstånd att ta en säger en bild med blixt och då la jag ner det lilla knytet på fårskinnet och tryckte av.

 

Han är så fin och jag anser nog helt opartiskt, att han är den finaste lilla pojken i hela världen! :-)

 

 

Utan blixt blev det både suddigt och mörkt, men för all del, om du tjatar så lägger jag väl ut en till, men här börjar det bli dags för mat, det talar han om.

 

 

Jag vet inte om det kommer att bli en följetong med veckans Otto, men jag tror inte det, då och då kommer han dock helt klart att vara med här, hur skulle jag kunna låta bli?

 

Möten på landet

Det är otroligt skönt att bo där vi bor nu. Jag är så nöjd att vi lämnat stan och allt trafikbuller, stoj och stim på helgerna från grannar och en massa utryckningsfordons tutanden som alltid trängde in när de körde förbi på motorvägen en bit ifrån där jag bodde förut.

 

Här är också trafik, men man får lite annorlunda möten då och då, jämfört med i stan.

 

 

Den hästen var helt lugn och tur var väl det! 

Vinter adjö!!!!!

Det var vad jag kände igår när vi gick ut på vår söndagspromenad och jag hade kameran med mig. Den hängde så fint över ena axeln och kändes inte av alls, så jag glömde bort att jag hade den.

 

Vi spanade som vanligt efter vildsvinsspår i snön, för jag vill se hur nära de är och var de går över vägen som jag kör på morgon och kväll.

 Jag vet inte om vi blev så mycket klokare, de går över där jag mötte den stora galten i höstas, men för övrigt var det så många olika spår och lite nysnö, att det kändes osäkert.

 

När vi kom hem kände jag spontant:

 

VINTER ADJÖ!!!!!!!

 

Det var när jag fick syn på min båt! Då kom jag också ihåg kameran.

 

 

Den ska väl inte ligga där som en stor snöhög under en presenning! Den ska vara i sjön och ute ska det vara varmt och skönt, abborrarna ska skocka sig under båten och vi ska sitta där på Hjälmaren och meta i den sköna sommarkvällen.

 

VINTER ADJÖ!  (Det ska visst komma mer snö, men jag är bra på att förtränga sådant).

 

Fast, i morse när jag kollade termometern, var det + 2. Hjälpte mitt skri? VINTER ADJÖ!!!!!!

Hemma bestämmer katten

Här går livet vidare som om ingenting har hänt. Katten Ahti lyckligt ovetande om lilla Otto, hon bodde där i hans hus för mindre än ett halvår sedan, men jag är övertygad om att hon inte hade reagerat som jag på hans ankomst.

 

Här har hon bott in sig ordentligt. Det känns som hon tar ett rum i taget i besittning och gör det till sitt. Hon har länge tyckt om rumssoffan, men företrädesvis ryggstöden, som gränsar till ett i mitt tycke, alldeles för varmt element.

 

Jag gillar inte för mycket inomhusvärme, men med jordvärmen och den pumpen vi har måste det visst stå på för fullt i nästan alla rum. Jag har nog inte lyssnat tillräckligt på den förklaringen när jag klagat till kärestan över värmen här inne.

 

Tack och lov behöver jag inte ha på elementet i sovrummet, så jag har en fristad + att jag sover gott när det inte är varmt.

 

I början veckan som gått bytte Ahti plötsligt från ryggstödet till armstödet och då såg hon ganska knäpp ut där hon låg.

 

 

Att jag fotograferade bekom henne inte ett dugg, hon bara låg där och såg ut som hon höll sig fast!

 

Igår när vi skulle åka till stan och handla hittade jag henne på ett annat ställe.

 

Aja baja, lilla Ahti. Jag hade stått framför TV.n i vardagsrummet och strukit lite dukar, handdukar, örngott och gardiner. Jaaaaa! Jag vill ligga på strukna örngott, men lakan behöver bara sträckas och torkas. Kvar på strykbrädan låg de sista jag strukit.

 

 

Jag kan tänka mig att det luktade himmelskt fräscht och det bekom henne inte ett dugg den här gången heller att hon blev en bloggkatt!

 

 

Elefanttyget är en lampskärm till Ottos rum som hans mamma ville ha omklädd från vitt/svart till elefanter. Då får mormor sy, för hon har gjort det förut och gör det gärna. 

Det blev likadana gardiner och det ska bli roligt att se dem på plats. Kära dotter har en viss förkärlek för elefanter.

Otto

JA!!!

 

Jag har fått tillåtelse av föräldrarna att visa upp underverket!

 

Här är den lilla godingen! Han ligger i ett "Babynest" från Annatotti! Jättefint! Här är han 3 dagar.

 

 

Och här är han 4!

 

 

Inte så konstigt att jag är alldeles kollrig! 

På span i skogen

Innan vargavintern anföll oss gav vi oss ut på vildsvinsspan i skogen. Jag vill verkligen INTE möta ett vildsvin där på Mörbygatan, som den smala grusvägen, med vägbom i slutet, kallas. Vi knallade iväg längs den en söndag för att få motion och frisk luft.

 

 

Det är "mitt" cykelstråk, jag har fått veta att det är 7 km från oss, tillbaka till oss med den rundan jag tar en annan årstid än denna. 

 

Vi gick där i godan ro och där mitt i skogen står det en husvagn.

 

 

Det var inte direkt årets modell, så den har nog stått där ett tag. Kanske har den något användningsområde, jag har ingen aning, men den är dock inte tillräckligt grön för att smälta ihop med omgivningen.

 

Vi letade spår, naturligtvis efter svinen, för även om vi inte vill vare sig ha dem här, eller möta dem, är det lite intressant eftersom det är en ny företeelse i vår fauna. Ryktet säger att flocken kan vara upp emot 500 djur, så jag höll noggrann utkik för att inte springa ihop med någon individ.

 

Det var spår i snön........

 

 

...... och på marken som var bar. (Det är den inte nu).

 

 

Efter att ha sett alla dessa spår fann vi för gott att vända hemåt. Jag fick lite grisfrossa -travesti på vargdito.

 

Då ser kärestan något i skogen som han funderade över vad det var. "Det ligger något där," sa han och han funderade även över hur snön kunde se så smutsig ut, här i detta rena paradis.

 

 

Jag som är en spänstig kvinna i mina bästa år hoppade över diket och kollade in lite mer noga.

 

Det som låg där var potatis och jord från dem.

 

 

Det var en utfodringsplats för vildsvinen.

 

De matas alltså! Jag förstår inte, vill vi ha dem, eller vill vi inte? Jag vill inte ha dem i alla fall, men någon har sagt, att har man djur i skogen måste man utfodra dem. Kan det verkligen vara sant? Matar vi älgarna också?

I det här läget kände jag mig som en riktig asfaltsblomma!

 

 

 

 

Vårt nya stamställe

Vi älskar att bo på landet, men det är lite krångligt att ta sig till stan om man inte tar enklaste sättet - bilen.

 

Annars ser det ut så här: Bil in till "tätorten" Stora Mellösa och buss därifrån. Väl inne i stan, apostlahästarna om man nu inte väljer att åka stadsbuss, men det väljer man inte! I alla fall inte jag, för jag tycker om att röra på mig - gratismotion!

 

Sedan måste vi vara lite extra genomtänkta när det gäller inköp. Nu ligger inte närbutiken 5 minuters promenad bort. Vi har trevliga grannar, men än har vi inte kommit så långt att det bara är att gå över och "hämta" en lök, eller ett ägg, eller vad det nu är som är slut. Det kommer säkert när vi tinat upp och börjat umgås lite mer. I vår lilla snutt av bebyggelsen är vi 5 bofasta! Det passar oss väldigt bra, för vi var så trötta på allt oväsen inne i stan. Här lyssnar vi på tystnaden.

 

I och med allt detta lantliv har vi nu skaffat oss ett nytt stamställe. Vi har ju lagt oss till med en del nya vanor, skaffat huskatt som har olika behov, hon ska ha en viss sorts torrfoder och så här års har hon valt att vara innekatt, åtminstone vad det gäller kiss-och bajsdelen = kattsand. Sedan matar vi fåglarna utanför med allsköns godsaker. Vattenreningen kräver salttabletter och en ny sopborste behövdes plötsligt mm mm.

 

Vi har fått ett nytt stamställe, har t o m blivit medlemmar!

 

 

De har mycket bra att ha saker märker jag nu. Jag har efter 11 års påtryckningar från kärestan bl a sett till att köpa hem både brandsläckare och brandfilt, när det nu kom ett så bra erbjudande från Granngården för lite sedan. Vi gillar detta ställe, så är det bara!

Onödigt vackert

Helgen bjöd på onödigt vackra vintermotiv.

 

Tyvärr hade vi inte tid att stanna och fotografera när det var som vackrast, med en strålande sol i bakgrunden, men jag gjorde ändå ett försök att få med lite "rimfrostade" träd.

 

 

Så det sista, där halvmånen finns med som bihang bredvid trädkronan.

 

 

Jag hoppas trädet jag såg på väg ut, när vi inte hade tid att stanna, visar sig i samma skrud nästa gång det är rimfrost och sol. Det står lite illa till vid stora vägen och ingen parkering, men är det lika fint som nu när jag såg det, ska jag göra ett seriöst försök att fotografera. Det var överjordiskt!

 

Frånvaro med......

Minnesstenen i Odensbacken

 

Här kommer delar av en kommentar på min blogg, med anledning av minnesstenen jag fotograferade i Odensbacken.

 

 

Stenen i Odensbacken är rest till Gabriel Djurklous minne.
Han var med om sjösänkningen av Hjälmaren för att det behövdes mer åkermark att odla på. Han var ledaren för detta.
Liten upplysning av en östernärkebo! 

 

Inte nog med att det är roligt att blogga, man lär sig en massa av sina läsare också. Tack Inger J för din kommentar, när det blir bättre väder ska jag gå till andra sidan och titta lite närmare på stenen.

Loppis för alla - Örebro

Det har öppnat en ny loppis i Örebro. 

 

 

Den ligger på Oskarsvägen 40 och är öppen lördagar mellan 10 - 16. Sedan vet jag inte om det är varje lördag eller något annat tidsintervall, men sådant kan man googla fram.

 

Vi for dit igår för att kolla och där fanns som vanligt på loppisar, i princip det mesta. Det var mycket folk, men lugnt och trevligt. Inget riv och slit som i Golfhallen, där det också är stor loppis på lördagar. Där har jag varit en gång och det räckte för mig. 

 

 

Idag fyndade jag några gamla, mycket roliga små papperspussel. Tre av dem föreställer tyska julkort enligt säljaren. Eftersom det är en loppis är det inga fantasisummor att betala, så jag får väl stå ut med om det fattas någon bit. 

 

Loppis för alla kommer jag att besöka fler gånger.

 

 

Örebro Jazz & Bluesklubb

I torsdags hade vi s.k. utskicksmöte i styrelsen på jazzklubben, av detta kan man förstå att jag är med där i styrelsen. Det var också anledningen till min frånvaro här på bloggen i torsdags.

 

När det är utskicksmöte samlas vi alla runt ett stort bord och gör iordning drygt 500 utskick till medlemmarna och dem som var med i klubben föregående år, naturligtvis i förhoppningen att med ett intressant, spännande och BRA program locka tillbaka dem som medlemmar.

 

Vårens program är otroligt bra enligt min uppfattning.

 

 

Titta gärna in på vår hemsida, den är mycket informativ och välkommen någon lämplig torsdag till Hotell Clarion, Örebro för att njuta av bra musik. På hemsidan kan man läsa om alla konserter och mycket mera.

Bebisfrossa

Det blir det snart för mig!

 

Jag väntar ivrigt på mormorsskapet, men på sätt och vis har jag redan debuterat i rollen. Idag har jag varit Örebromormor hela eftermiddagen. Jag har varit och hälsat på min "extra dotter", som fick barn just innan årsskiftet och det var en bedårande liten gosse som kom till världen.

 

 

Hon är naturligtvis den lyckligaste på hela jorden, inklusive den lilles far, mor- och farföräldrar inte att förglömma, för att inte säga mig själv!

 

 

Hur blev då jag mormor i det här sammanhanget? 

Jo, när T började på samma skola som jag, visade det sig, att även hon flyttat ner till denna breddgrad från Norrland - det Norrland som ligger ovanför Sundsvall. Hon är från Ångermanland och blev själaglad när jag talade om att jag bott i Västerbotten nästan hela vuxenlivet. Vi blev liksom lite släkt och exakt då sa jag: Jag får väl bli din Örebromamma då, eftersom du har din egen kvar däruppe.

 

Så blev det och nu är jag också Örebromormor. Mormor A i Ångermanland är nog med på det!

 

Den lille gossen låg nästan lika förnöjd i min famn och det var ljuvligt. Snart ligger nästa lilla barnbarn där och då är jag också Örebromormor, fast den riktiga mormodern också. Nedräkningen pågår, nu är det 6 dagar kvar till ankomstdatum. Sedan kanske inte det blir så, men då är det i alla fall sista datum. Det lär vara en liten gosse det också, som ska komma.

 

Sista bebisen som just anlänt fick jag nyss mess om. Det kom från våra f.d. grannar, hemma från vår gata i stan, för att citera Stina, i Saltkråkan. Det var också en riktig liten goding som är precis 4 dagar. 

 

Vilken sort? Pojke så klart! Det verkar vara ett sånt år i år. 

Brev och kort och sånt!

Byn innan vår

Den första byn man kommer in i när man närmar sig vår, heter Bittinge. Där är det i princip bara röda hus med vita knutar. Det finns något enstaka som bryter av, men Bullerbykänslan är ganska påtaglig, även om det är fler hus än det var i Astrids bok.

 

På söndagspromenaden tog jag med mig kameran. Jag såg för mitt inre öga hur jag tog en bild stående mitt på bygatan och de röda husen på ömse sidor liksom flöt ihop längst bort.

 

Fantasin min, är det verkligen inget fel på, för så här blev det när jag stod längst bort och tog min bybild. 

 

 

Vägen svänger, så den bilden jag hade tänkt, är helt omöjlig.

 

Det blev förstört.........! Jag som ville visa hur gulligt det är, om nu gulligt är rätt ord?

 

Då fick jag syn på "det" som jag tror jag nyttjar mest av alla bofasta. Vår lilla postlåda!

 

Den har nog några år på nacken, den ser rentav lite sliten ut och det är inte jag som är orsaken, för så såg den ut när vi kom inflyttande. Det ser också ut som någon kört emot den eller slagit till den??

 

 

Här postar jag brev och kort flera gånger i veckan, alltid är det någon jag har skrivit något till och är det inte jättebråttom lägger jag det alltid i den här lådan. Detta i förhoppningen att den ska få vara kvar.

 

Jag vet inte varför, men jag vill ha en brevlåda där jag bor och en tömning per dag är helt okej.

En ny bekantskap

Igår var bonussonen med sambo här och fikade. Som vanligt satt vi vid köksbordet och tittade på det de ivrigt ätande småfåglarna. Det var - 10 grader, så det var full aktivitet hela dagen och vi har ganska mycket gott att välja på om man är fågel.

 

Plötsligt kom det en fågel vi aldrig sett förut. Domherrarna ser också lite frågande ut, tycker jag.

 

 

Då säger sonens sambo, men det är ju en Steglits. 

 

VA?

 

Vi blev väldigt imponerade, i synnerhet jag som suttit och tittat i fågelboken och hoppats att jag någon gång skulle få se just en sådan, med sin lilla klarröda fläck på huvudet. 

Hon hade gått en fågelkurs under sin lärarutbildning och visst hade hon rätt!

 

 

Den var också riktigt fin när den vände ryggen till

 

 

Nu får vi spana vidare vad som kan komma härnäst.

Vår närmaste tätort

Odensbacken är vår närmaste tätort, om man inte räknar Stora Mellösa där jag stiger på bussen bredvid ICA, som är den enda affären som finns kvar.

 

Jo, det finns lite gårdsbutiker och där handlar vi gärna potatis, ägg och lite annat, men i Odensbacken finns något mer att välja på.

Igår var vi där, för jag ville kolla in den permanenta loppisen som bara är öppen 10-13 på lördagarna och så skulle vi fika på Konditoriet hade vi tänkt.

 

Loppisen var helt okej, men det enda vi köpte var en liten glasskål för 5 kronor som Ahti ska få ha till matskål.

Här är en riktigt usel bild på loppisen, fotad genom bilfönstret under färd och i snöfall. (Obs: Jag kör inte).

 

 

Medan jag gick därinne och tittade kom kärestan och frågade om vi skulle fika där istället för på kondiset. Snabbt svarade jag nej, för jag tänkte på Desireébullen jag hoppade på.

En stund senare passerade jag loppisens fikabord. 20 kronor per person för kaffe med påtår och brödfat med hembakad bulle, småkaka och toscaruta. Jag är inte sämre än att jag kan ändra mig, så vi fikade där och det smakade jättegott.

 

På hemvägen åkte vi ner längs Kvismare kanal och där på andra sidan fick jag syn på en stor minnessten av något slag. Tyvärr vet jag inte vad det är vi ska minnas?

 

 

Medan jag stod där och fotograferade hörde jag ett otroligt andsnatter och höll på att bli överfallen. Alla hungriga gräsänder såg mig som kvinnan med brödkassen och det var jag inte. De kom simmande i raketfart och klev upp på gräskanten vid kanalen.

 

 

På sidan där jag stod, fanns 3 permanenta stolar. Jag undrar om de är ditställda för att man ska sitta och mata änderna, eller kanske beundra den stora stenen? 

 

 

Nästa gång jag är i Odensbacken, ska jag försöka ta reda på av vilken anledning stenen är rest.

Man tager vad man haver

 

Det lär ska vara ett citat av Cajsa Warg, kokbokskändis från Örebro, fast ganska längesen.

 

Idag gjorde jag en Cajsa kan man säga.

 

Jag hade köpt en färsk kyckling och skulle tillreda den i lergrytan. I den kokboken finns ett favoritrecept som tillagats ett otal gånger, kärestan har dock aldrig smakat det och nu var det dags.

 

Fast den dagen när det var dags, var inte idag, för lergrytan har inte kommit i dagen än. Eller så står den på något genialiskt ställe jag inte minns och inte lyckades hitta nu när det var dags. Jag vet exakt var den stod när jag bodde i stan, men vad hjälper det?

 

Det fick bli något helt annat. Jag proppade i lite jox inuti, kryddade och penslade och helstekte den i ugnen. Så kom problemet "såsen". Det var då jag tog vad jag hade.

 

 

Väldigt gott blev det, när bilden togs har vi redan ätit upp hälften.

 

Jag tog creme fraiche, en vitlöksklyfta, thaisås, tomatpuré, sambal oelek, örtsalt, svartpeppar, lite majonäs och spetsade till slut med lite cognac. 

 

Jag lovar, den var furstlig! Cajsa Warg var inte så dum och inte jag heller!!!!! Hahaha!

Äntligen kom de

Nej då, det var inga människor eller annat levande som kom, men väntat har vi, i synnerhet jag eftersom det var min idé och jag som handlade.

 

I vårt hus är det en riktigt stor hall när man kommer in genom dörren på framsidan. Vi har funderat och diskuterat, klurat och testat lite olika lösningar. Till slut enades vi om att det skulle vara skönt att ha ett ställe där vi kunde sitta och läsa, när man inte vill ligga i soffan eller sängen. Vi bestämde oss för att ställa dit min sköna Ekströms Lamino, som jag fick av min f.d. svärfar när jag fyllde något jämnt, för ganska längesedan.

 

Det blev fint, men lite ensamt.

 

 

Då testade vi att också ställa dit den gamla snurrfåtöljen i mörkbrunt skinn, som dessutom har fotpall. Det blev skönt, men verkligen inte fint alls.

 

Sedan arbetade min hjärna i både aktivt och passivt tillstånd, tills jag en dag i november bara bestämde mig för att köpa en till Lamino.

 

Sagt och gjort, jag for till utmärkta möbelaffären Jacobssons i Odensbacken, för de hade kampanjpris på dem, det hade jag sett när vi letade duschstång (vilket de däremot inte hade).

 

Jag behövde inte fundera alls, för det var redan gjort, så jag letade reda på en säljare och sa att jag ville ha en sådan + två pallar. Pallarna hade tydligen värkt fram på egen hand i skallen på mig.

 

Det var absolut inga problem, men de hade dem inte hemma. Det gjorde inget tyckte jag, för jag behövde inte ha dem förrän till 1 advent, då vi skulle ha en hel del kompisar här.

 

Då sprack det! 

 

Fabriken kunde inte leverera förrän vecka 2, 2013. Jag blev inte glad, men nu skulle jag ha dem, för det var så bestämt i mitt hjärnkontor och så blev det.

 

Ikväll 17.40 kom de ända in i hallen. Tvenne hjälpsamma herrar bar in alltihopa, monterat och klart.

 

 

FINT som bara den blev det, väldigt bekvämt med pallarna och nu har vi vår läshörna. Det fattas bara en bra lampa, men den har inte värkt fram än, så vi får se vad det blir!

 

Jag är JÄTTENÖJD och det är kärestan också!

Nästan som Agatha Christies deckare: "Tio små negerpojkar"

Nu är det väl så att många anser att ordet neger inte är rumsrent, men för mig har det ingen laddning åt något håll och just nu använder jag det boktiteln bara som en liknelse till det som hände nyss.

 

Jag kom hem ganska sent och var lite "låg". Nej då, det var inte sömnbrist, för natten som var sov jag som en stock, lugnt och skönt i drygt 7 timmar. Jag är pigg som en nötskrika idag (hur pigga de nu är?)

 

Hur som helst behövde jag något snabbt uppiggande och kaffe har jag fått min dos idag, så jag stack in huvudet i speceriskåpet.

 

HOPPSAN!

 

Där låg det något kvarglömt!!!!

 

MMMMMMMmmmmmums kände jag när jag såg dem, för många var det. Små och naggande goda kändes det som också.

 

 

Inköpta till julens tårta som aldrig blev bakad. Vi åt kakor och godis istället och tårta fick vi när vi var hos andra. Mina smaskiga marsipantomtar från Landahls konditori i Hallsberg blev kvarglömda i skåpet.

 

De var riktigt söta, dubbelsöta t o m både att se på och att stoppa i munnen. Här kommer närbild.

 

 

Sen var det som i Agathas deckare, den med de 10 små negerpojkarna.

 

Ingen blev kvar! 

 

Jag åt upp dem på nolltid, stoppade in den ena efter den andra och det var inte alls svårt! Jag skulle säkert kunnat äta 10 till, men som man säger: Underbart är kort! 

Kan det vara allergi?

Jag tänker inte blogga alls idag, men känner att jag borde förklara mig, varför jag inte tänker skriva.

 

Jag funderar på om jag blivit allergisk?

 

Det är inte så allvarligt som det låter och jag tror inte man kan bli allergisk mot det jag avser, men jag somnar inte när jag vill och börjar tro att jag är allergisk mot sömn......

 

Jag har aldrig behövt sova mer än 6 timmar för att vara fullt fungerande. De senaste 3 nätterna har jag sovit sammanlagt 12 timmar, den senaste endast 3. Jag fick t o m höra av arbetskamrater, att det syntes på ögonen att jag var trött, för TRÖTT det är jag och inatt utgår jag från att jag somnar när jag släcker sänglampan.

 

Gör jag inte det, kanske jag måste överväga allergi?

 

Bloggar gör jag i alla händelser inte, för jag orkar inte idag, men imorgon, då kommer jag igen med nya, friska, utsövda tag, lita på det!!!!

 

Snart läggdags!

 

Äntligen på stan i mörkret. Och ljuset!

Efter jobbet träffade jag Birgit på stan. För en gångs skull fick vi till det och var på samma plats, vid samma tid.

När vi hade gjort våra ärenden gick vi till exellenta Café Vasa och fikade och NEJ Herta, det kommer inget sliskinlägg idag. Vi hade så mycket att prata om att det inte fanns tid till något sådant.

 

Efteråt gick vi ut och kollade in det de flesta har sett för längesedan. Bor man på landet så gör man och det kan man säga att Birgit också gör.

 

Här står hon och fotograferar med sin telefon, det är faktiskt en jättebra kamera i den också, så hon behöver nog ingen annan. Jag har dock inte lärt mig den konsten ännu.

 

 

Jag vred min kamera lite för att få med både henne och  julgirlangen.

 

 

Det var verkligen gott om fina, allmänna julbelysningar där runt Stortorget. En del har jag sett tidigare år, men en del var nya för mig

 

Träden på torget såg ut att ha gigantiska julgranskulor i olika utföranden.

 

 

Längre ner på torget hade "Likkistan" (som den heter i folkmun) fått sig som ett duschdraperi.

 

 

På lite längre håll såg den ut så här, flankerad av granar med belysning och den riktigt stora i bakgrunden.

 

 

Köpmangatans julgirlanger

 

 

Slutligen Kungsgatan med rinnande ljus åt ena hållet, vilket naturligtvis inte syns så bra på ett foto.

 

 

 Åt andra hållet de fina, stora, röda bollarna som jag tycker är de läckraste

 

 

Man kan sammanfatta slutet på vår eftermiddag, att nu har vi äntligen sett ljuset!!!!

.

 

 

Vi spårar vidare

Den här gången kollade vi spår enbart i trädgården, den snötäckta.

 

Det var inte så roligt tyckte jag, för det verkar som familjen Rådjur varit och rekognoserat inför vårens knoppsättning som förmodligen är otroligt gott för dem.

 

 

Nu pläderar jag för uppsättning av nät och grindar in mot kärestans rosengård. Hoppas han inser hotet i dessa spår som fanns runt alla rabatter.

Tur vi inte innehar skjutvapen, då kanske jag hade riskerat att göra en "Runar" om jag upptäckt dem bland rosorna!

Ett gnistrande träd

Oj, jag måste visa trädet!

 

Vi var en snabb vända in på Mariebergs Köpcentrum när vi köpte min cykel där ute där alla stora affärer finns numera.

 

Jag skulle byta julklappen från kärestan också, ett par utmärkta fingerskinnhandskar med äkta fårskinnsfoder - ulligt - mot ett par likadana, men tumvarianten. Jag fryser med fingerhandskar, så nu hoppas jag på varmare händer, när jag måste vistas utomhus.

 

När vi åkte ner med rulltrappan blev jag nästan blädnad av ett "julträd", dock ingen gran, men lyste och gnistrade gjorde det, så det räckte till och blev över.

 

 

Det var dock väldigt fint och prydde sin plats.

 

Var är alla människor som alltid finns därute bland alla affärerena funderade jag lite över när jag såg min bild när jag kom hem!

Husmans

Då syftar jag definitivt inte på knäckebröd, även om man kan tro det.

 

Jag menar husmanskost, som det kallas när man äter det ens föräldrar och vi barn åt till vardags. En del av den maten är festmat för mig, t ex de redan omnämnda raggmunkarna med fläsk. Det absolut godaste jag kan tänka mig.

 

En annan favorithusmansrätt är strömming med potatismos och föreställ dig min förtjusning när det låg pinfärsk strömming i fiskdisken när vi var och handlade mat. De tillreddes redan samma dag och sååååååå GOTT det var!

 

 

Eftersom jag kände mig lite extra huslig bestämde jag mig för att ta hand om 3 äggvitor som blev över när jag gjorde aioli häromdagen.

 

 

På tips från barnens gudmor hackade jag en hög skållad mandel och vände ner i smeten. Det blev alldeles utsökta maränger kan jag intyga, lättätna är de också (kan jag också intyga).

Lite sent ute

 

Jag är lite efter min tid, för lucia var det för ganska längesedan och är nästan säkert att jag visat dem förut - då när de var nya.

 

Mina fina lussekatter huserar på pianot i år och jag ler varje gång jag passerar, de är så söta!

 

 

NJA, söta, kanske var att överdriva ser jag nu, men tufft roliga då?

Födelsedagspresent

Kärestan brukar inte vara ute i så värst god tid när det gäller julklappar. Trots att han vet att julafton kommer på samma datum år efter år, så väntar han till sista veckan/dagarna innan det är dags.

 

Ännu konstigare tycker jag ju att det är, eftersom jag jular hela året. Jag har redan två klappar färdiga för julafton i år och det är ingenting jag finner det minsta konstigt. Råkar jag springa på den ulitamata gåvan till söstra mi, eller någon annnan, så köper jag det så klart, slår in i julpapper och markerar vad det är, så jag vet när det blir dags att rimma.

 

Nu har i alla fall kärstan slagit mig med häpnad, för idag har vi varit och köpt hans födelsedagspresent till mig och jag fyller inte förrän i andra hälften av april.

 

Inte nog med det, han tog med mig till affären och så fick jag välja nästan helt fritt.

 

 

En sprillans ny Skeppshult!

 

Nu bor vi på landet och då ska det vara en rejäl cykel. Det var ett evigt strugglande i somras när vi cyklade på skogsstigarna, han med sin mountainbike och jag med min smalhjuliga stadscykel. Den har jag desstuom haft sedan jag flyttade till Örebro förra gången och det var 1975. Dags för en ny, tyckte min käre man och nu har jag en.

 

Just nu står den på uterummet, men så fort det blir barmark ska här cyklas. Vad gör det att jag inte fyller än på 3½ månad , tycker givaren.

 

 

OBS: Den är inte fullt så tomteröd som på bilden, det är ett skämt från blixten!

Nyårsafton

Det var bara jag och kärestan som firade in det nya året - som alltid skullle jag vilja säga vid det här laget. Vi är inte mycket för stora fester på de stora helgerna, det är oftast så höga förväntningar på god mat och dryck, trevligt umgänge, en massa roligheter och hej och hå! I synnerhet på nyårsafton tycker jag det är väldigt skönt att det bara är en lugn tillställning, gärna på tu man hand. Detta kan ju ha att göra med hur mycket jag håller på med julen (hela året i princip) och kan vara lite trött efter alla helgdagarna.

 

Visst har det varit en stor nyårsfest någon gång, men det är många år sedan det upplägget behövdes för att min nyårsafton skulle bli en toppenkväll.

 

Först fick jag underbara, helt kritvita rosor av kärestan när han kom, bara det i sig, är lycka! Han är otroligt bra på just den biten, med blommor till sin käresta.

 

 

Sedan körde vi vårt säkra nyårskoncept och det höll även den här gången - förra året (för nu är det ju faktiskt 2013....!!!)

 

Så här hade vi det.

 

 

Utifrån våra krav och vår smak för läckerheter kan man inte ha det mycket bättre!

(Det skulle möjligen vara raggmunk och fläsk, men då pratar jag bara för mig själv).

Kyrkan mitt i byn

En gång i tiden stod Hallsbergs Sockenkyrk mitt i byn. Numera är det rena rama landet, men kyrkan står såklart där den alltid stått.

 

När stambanan mellan Stockholm - Göteborg började byggas i mitten av 1800-talet godtogs inte kyrkbyn som centralort och stationen hamnade längre västerut, i det som nu är Hallsbergs centrum. Där finns den än idag och där finns även Adventskyrkan som byggdes i mitten av 1900-talet. Då var den vit, idag är den rosa......!

 

När vi var och tände nyårsljusen på gravarna som hör till familjen slog det mig hur otroligt vacker Sockenkyrkan är. Intrycket blev ännu starkare av julgranarna med belysning, på ömse sida om kyrkporten och de stora pampiga träden som såg helt svarta ut mot den kommande kvällshimlen.

 

 

Vackert och rofyllt var känslan inombords!