Leontina

Längs lilla finvägen, förbi Hjortsberga, som vi brukar ta ibland har någon gjort sig av med sin gamla bil.




Jag kan tycka att det är en väldigt avancerad kompostering, att försöka återföra sin gamla rostburk till bil, till naturen.

Det är tredje året vi observerar den och inte mycket har hänt.



Undrar om den kommer att försvinna under min livstid, alltså multna bort?

Kompostering är förstås väldigt ironiskt uttryckt, jag skulle egentligen vilja kalla det natursvineri och miljöförstöring.

ÄNTLIGEN!!!! Det är inte det omtalade ljuset i tunneln jag ser, utan att det ljusnar på islandsgodisfronten.

Inte nog med att Islandsfisk nyss levererat så att det låg 4 påsar Djúpur och väntade på mig, när jag kom tillbaka till arbetet, efter det knepiga viruset som haft mig i sitt våld sedan förrförra onsdagen.

Jag hade gjort ett par ärenden nere på stan på fredagen och var på väg tillbaka till min bil. Drottninggatan och Köpmangatan är ganska tråkiga, så jag tog Kungsgatan. Där ligger Örebroost.

Det är en gammeldags ostbutik med betjäning över disk, jättetrevlig personal och man får provsmaka det man är osäker på. De skyltade utanför med Maasdammer för 99 kr/kg och jag är väldigt förtjust i den. MMMMMmmmmm, tänkte jag, helgfrukostosten (nyord igen) för mig.



Under Maasdammer stod det Blå Kornblomst. MMMMMmmm, tänkte jag igen, kärestans favoritost och då blev det för mycket. Jag var tvungen att gå in.



Det är en lyx att ha en sådan här affär i sin hemstad. De har goda tillbehör och lite annat smått och gott.






När jag handlat färdigt och skulle betala fick jag syn på burkar med lakrits vid kassan, liknande dem jag köpt på Duå i Umeå.

"ÅH, har ni den här goda lakritsen? Jag som nyss köpt en burk i Umeå," sa jag.
"Ja och vi har lakrits i flytande form också, det är avsmakning där på bordet bakom dig," svarade "min" tjej.
Jag tittar bakom mig och måste förstås genast gå dig och avsmaka både söt och salt flytande lakrits. Det var också MMMMMMMmmmmm!



Jag avstod dock från att köpa och gick tillbaka för att betala mina goda ostar. Det blev en pecorino också med otroligt mycket smak. Härligt med lite ost ikväll stod jag och tänkte och vimlade runt lite med blicken.


DÅ ! ! ! ! !


Det kändes som blixten slog ner!!!!!

Vad ser jag precis vid kassaapparaten?????????

Precis framför mina ostförblindade ögon??????






Jag vet inte om jag skrek, jag vet verkligen inte. Det jag minns nästa gång är att hon sa: "Jag tror vi är ensamma i stan om det här isländska godiset."
Jag stammade någonting om att det är bland det godaste som finns, lyfte upp en färdigförpackad påse med Djúpur, sen en med Möndlur och en till med Djúpur.

Då säger hon: "Du kan plocka och blanda som du vill.

Jag fick en tom påse och en sked och .....på kvällen fick jag magknip!

Spela roll med lite magknip. Nu har vi två av de bästa islandskaramellerna i stan = LYCKA!

Efter sovmorgon och frukost hade vädret blivit riktigt lockande. Det var sol och 10 grader varmt.

Kärestan: "Ska vi ta årets förmodligen sista tur med motorcykeln?"
Jag: "Nja, jag vet inte om det är så bra när jag nyss varit sjuk."
Han: "Det är en fin dag och inte alls kallt."
Jag: "Då vill jag hellre till skogs och se om vi kan få lite mer trattisar, du minns det där stället vi hittade förra året där vi fyllde korgen?"

Han mindes det lika bra som jag och nappade genast på förslaget. Sedan kom han med en förbättring, att vi skulle ta med oss kaffe och bullar ut till skogen.

Sagt och gjort. Allt blev färdigt och vi for iväg. Vi tog vägen via kyrkogården, så jag fick plantera lite ljung hos mor och far. Det blev fint!

Skogen nästa.

Här var det skog......




.......och där var det skog......




.......... och grusvägar och asfaltsdito

Ingenstans var "vår" skog. Inte ens kärestan, som jag brukar säga har en kompass i näsan, hittade dit igen.

Till slut sjönk trivseltemperaturen i bilen, så jag föreslog att vi skulle dricka kaffe istället. Vi har ändå massor med svamp, det är mera att det är så otroligt roligt och avkopplande att gå där med korgen och plocka mat.

Kaffe tyckte kärestan lät bra, så vi styrde in på en liten grusväg och hittade ett väldigt fint ställe med några stenar mitt i solen.



Där slog vi oss ner och packade upp fikakorgen.



Jag gjorde ett provisoriskt kakfat

Bullar och tre sorters kakor hade vi med och allt bullade vi i oss.




Mätta och nöjda stegade vi in nästa skog, den vi hade precis bredvid oss och se: Nu hittade kärestan svamp!
 
Här är hela skörden.



Inte mycket att ta hem, det kommer mera nästa år, vi njöt av den vackra mossan istället.





Vi promenerade vidare i det ljuvliga vädret och den sköna, tysta skogen, men när vi kom till älgtorn nummer 3 fick det vara nog. Vi insåg att det är älgjaktstider och att vi befann oss mitt på jaktmarkerna.



Tänk om vi skulle se alltför älglika ut där vi gick.
Jag har ganska långa ben och älgar på rätt bra.  Jag var klädd i en brun jacka och kärestan i svart gick strax bredvid. Han är inte heller är dålig att trava på och tillsammans var vi dessutom "fyrbenta.

Nej, vi for hem och kände oss mycket nöjda med vår dag i (svamp)skogen.

Fortfarande har jag saker att rapportera från Umeå.

När vi kom ner till stan på lördagen och skulle parkera, var det självklart att åka ner på kajen. Där är massor med parkeringsplatser längs älven och har alltid varit.

HAR VARIT! Just det!

När jag svängde in på första sektionen var det också den sista, för där stod helt plötsligt ett av de gamla trähusen i stan -  mitt i vägen för mig, när jag skulle köra in och parkera.



Jag blev jättepaff, men sonen sa: "Visst ja, de har flyttat det där huset".

Det skulle stå där ett tag, för Umeå har ju bevars blivit kulturhuvudstad 2014 och det ska byggas en massa nytt, flyttas runt och göras om. Det pågick i somras också när jag var uppe i min gamla hemstad. Då var massor med gator avstängda och enkelriktade.

Vi lyckades dock göra oss av med bilen efter ett tag och gick upp mot centrum. Passerar en staty som jag gått förbi många gånger, men ändå inte "sett. Nu stod hon där med en massa höstlöv istället för vatten framför sig. Riktigt fin, konstaterade jag nu när jag äntligen såg henne.



När vi kommit upp på Storgatan och gått ett kvarter till öppnar sig plötsligt en ny stor ljus plats, man ser massor av älven och solen lyser så vackert på vattnet.



"Jaha,", sa jag, "vad har de rivit här då?"
"Ja men mamma," säger sonen. "Det är ju där huset har stått, det som står på kajen."

Om det skulle ställas tillbaka sedan eller flyttas någon annanstans fick jag inte klart för mig. Jag hade huvudet fullt av funderingar på hur mycket det kostar Umeå att ha fått den fina utmärkelsen att bli kulturhuvudstad 2014?

Nytt bibliotek ska det också bli innan nyårsklockorna klämtar för 2014.

Är det värt vad det kommer att kosta kommuninnevånarna? Inte vet jag!

Min kära nästansyster är i Mora ibland, där finns det en underbar butik - Mora Hemslöjd. De har en sorts cirkelverksamhet där man sparar 100 kronor i månaden på deras konto och varje månad dras en vinnare som får hela beloppet att handla för i deras affär.

Det lät lite konstigt tyckte jag första gången jag hörde det, vad då vinst?

Jo, det är faktiskt en liten vinst också. Hemslöjden skjuter till ett visst belopp, jag minns inte om det är 10 eller 15% på hela summan, men man får mer än man sparat och då blir det ju en vinst också. Både hon, jag och många med oss, känner att man verkligen kan frossa loss och unna sig sådant som annars kanske känns för dyrt.

Cirklarna har namn efter den som ansvarar för att vinnare kontaktas o dyl. Nu är jag med i Jenny, förut var det Lavendel, Sabina och Matilda bl a.

Bland det första jag köpte för mina "vinstpengar" var en underbar, vacker, varm yllefilt. Den placerade jag i soffan, för jag är väldigt frusen och det är skönt att krypa in i när man sitter och ser på TV, eller ligger och läser.

Det tycker kärestan också, därav följer, att min filt nästan alltid är upptagen.

I somras när jag var hos söstra mi hade jag med min senaste vinst och det visade sig att jag också hade en som jag glömt, på över 1300 kronor innestående. Då beställde jag en filt till och idag fick jag den.



Jag säger bara en sak : DEN ÄR MIN OCH BARA MIN!!!!!!!!
(Fast, Majken kan få låna den förstås när hon kommer till farmor)