Leontina

Inga frågar i en kommentar här på bloggen, om jag tror att kärestan kommer att börja baka kanske? Detta i samband med att jag såg fram emot att han tar pension och jag får en hemmaman. 

Jag kände hur jag skrattade högt inombords och det kom ut ett litet pfffffhmmm ur min mun, för jag drog mig till minnes hur det var när jag bröt handen.

 

Jag gick där med högerhanden/armen i gips dagarna före julafton. Kära dottern tog hand om julköttbullarna och fixade även skinkan, med lite handledning. Sedan kom vi till frågan om matbröd.

 

Så här är det för oss, eller i synnerhet mig. Eftersom jag bakat så gott som allt mitt bröd under väldigt många år, kan man säga att jag skämt bort mig. Efter kärestans inträde i mitt liv för snart 12 år sedan innefattar detta även honom. 

 

Nå, åter till handen/armen i gips. Jag sa helt sonika till honom, att nu fick han baka. Det blev protester, han kom dragande med alla möjliga undanflykter, t o m att han blivit avstängd från hemkunskapen i skolan, men det hjälpte inte. Jag lovade att stå bredvid och handleda genom alla momenten.

 

Fram med hushållsassistenten och tillsammans fick vi ihop en deg. Den jäste och sedan alla förberedelser var klara sa jag till honom att mjöla bänken där jag brukade baka. Det gick bra. Så hällde han ut degen och skrapade ur bunken, det var inga problem, slutligen strödde han ut mjöl över degen, vilket också gick bra, men sedan..............

 

Jag sa: "Nu sätter du i händerna och knådar ihop degen." Han gjorde det och sekunden efteråt gallskrek han! Degen fastnade så klart på hans händer och jag började skratta, för så farligt var det inte, men för honom var det nästan en nära dödenupplevelse. Jag tog degskrapan och fixade ihop den lite med vänsterhanden. Mera mjöl, han fick börja om med rena händer och nu gick det bättre. Till slut var den knådad och klar och dags att forma bröd. 

 

Där slutade jag mig att lägga i, han fick forma och hålla på hur han ville och det blev jättebra bullar, goda och fina. 

Slutligen minns jag hur stolt han var när sönerna kom på besök och åt te och smörgås och han fick tala om, att det var han som hade bakat. De blev mäkta imponerade och mitt hopp var förstås att han skulle göra om det framöver.

 

Det blev inte så!

 

Jag är mycket medveten om att min blogg är lite mager just nu en period. Det beror enbart på mig själv och att jag har ett annat fokus just nu. 

 

Detta fokus är ALLT annat än ett intresseområde hos mig!!!! Tvärtom, det är ett MÅSTE!

 

Det är det här som upptar en stor del av den energi jag har över när jag kommer hem från en lång dag i skolan. Det är inte utan att jag ser fram emot att få en hemmaman snart, samt inom överskådlig framtid avsluta mitt  yrkesliv. Jag tror inte det kommer att bli några problem, för snart är jag mätt på arbete.

 

Från vår förstutrapp alldeles nyss

 

Det här eländet är jag mätt på sedan många, Många, MÅNGA år tillbaka, men vad bryr sig Kung Bore om min lilla åsikt?

 

Idag har jag skottat 1½ timme, igår bara 1, men att sitta och blogga efter det är inte så lockande. TV-soffan eller sängen med en bok, lockar mycket mer.

 

Snön suger, skulle jag nog ha sagt om jag varit yngre!

Som bekant bakar jag nästan alltid allt vårt matbröd, men ibland blir jag sugen på någon annans och köper mig något, någonstans.

 

Igår var en sådan dag, då jag för övrigt inte hade tid eller ork att blogga. Jag stötte på Lill-Annas brödförsäljning på USÖ och det blev totalstopp! Dvs, jag klarade inte av att passera, för det doftade himmelskt och en hel vagn var full av nybakat bröd av olika slag.

 

Jag köpte ett rågbröd med tranbär. Det var något helt nytt för mig och det kände jag att jag ville testa, för russin är jag inte ett dugg intresserad av att "förgylla" brödet med. Enligt min smak,  passar de enbart till jul, i glögg och saffransbröd.

 

Tack Lill-Anna! Jag kommer att hälla tranbär i mitt nästa grova matbrödsbak, det är JÄTTEGOTT!

Förra året, som var vårt första som idoga fågelmatare, ville jag väldigt gärna att koltrasten skulle dyka upp. 

 

Det gjorde han inte! Inte heller hans fru.

 

I år däremot har min önskan slagit in. Vi haft både herr och fru koltrast på besök ett antal gånger. Allra flitigaste matgästen är herren och han är verkligen fin med sin kolsvarta fjäderdräkt och den knalloranga näbben. Jag kanske bör ansluta mig till den nya stavningen av oranga - som har varit giltig hela mitt liv hittills. Eller?

Orangea, ser urflängt ut, sedan får det vara hur det vill med riktigheten i stavningen. Jag föredrar oranga, även om det är fel!

 

Fast, det var ju kolisen jag skulle visa, inte sitta och textorera om stavning av ord. (Det är ordpolisen som bor i mig som revolterar ibland).

 

Här är han i alla fall, oavsett hur näbbfärgen stavas.

 

Är man vinterhatare så är man och då skenar tankarna iväg ibland. När vi var på väg hem från Otto igår satt kärestan och funderade högt, huruvida det var saltat på vägen eller om det möjligen kunde vara dagsmeja som gjort att asfalten var helt framme och vägkanterna brunt moddiga.

 

"Självklart är det dagsmeja," sa jag genast och tänkte JIPPIIII!! Nu är det snart vår.

 

Så kom vi hem och det första jag ser är vår blomlåda, som vintertid är fylld med ljung, fast nu var den fylld av Kung Bore istället och hans vita skräp som singlar ner lite nu och då från hans boning.

 

"Här sitter jag och ska fira att jag fyllt 1 år!"

 

Jag ler för mig själv när jag kommer ut i köket och ser blommorna på bordet.

 

Lite ur led känns tiden, den rosa Amaryllisen tog ju ny fart efter sina två blomstänglar med pampiga blommor och upp kom den tredje knoppen. Inte nog med det, när den vecklade ut sig var de 5 stycken. De andra stänglarna hade normala 4 i varje knopp

 

Jag blir lite bekymrad över en del frukt och grönsaker. De här tomaterna t ex köpte jag för ett par veckor sedan, tillsammans med några fler. Vi skulle ha gäster och jag ville göra sallad med bl a tomater, trots att det verkligen inte är säsong. Alla gick inte åt och de här blev liggande kvar i korgen. 

 

Så här ser de ut idag och alldeles nyss klämde jag lite på dem. De är inte ruttna, inte ens mjuka.

 

Varför?

 

Är de strålade, sprutade med evighetshållbarhetsspray eller vad är det med dem, som inte beter sig som gamla tomater ska? Till saken hör, att jag alltid förvarar tomater i rumstemperatur, de har alltså stått framme på köksbänken hela tiden.

 

Oroande!

 

Jag ska inte köpa så många fler tomater den här årstiden, det bestämde jag just nu!!!!!

TACK Ingrid, för den goda ideén med månadsbilder. Äntligen har jag kommit till skott och ska försöka ta en bild av vårt hus vid samma tidpunkt varje månad.

 

Jag valde huset som första motiv, eftersom vi inte bott här så länge än och att det kan vara roligt att ha just det motivet dokumenterat varje månad under 1 år, i framtiden.

 

Vi fikade i tätorten, dvs Odensbacken, i lördags igen. Det är så otroligt bra och smarrigt och jag hade hittat på 2 ärenden som måste bli gjorda just den dagen för jag tänkte att vi då kombinerar det med en fika efteråt.

 

Minnesgoda läsare vet att de har massor med uddakoppar och fat som man får välja på. Kärestan brukar ta en ganska rejäl kopp med bra öra. Själv bestämde jag mig för att ta en sirlig liten "damkopp" den här gången.

 

Fin va? Spelar ingen roll att det inte var rätt fat.

 

Sent omsider kom vi oss ut på en söndagspromenad. Det blåste riktigt snålkallt, så det blev både långkallingar och mössa på innan jag lämnade stugvärmen.

 

Det blev ingen längre runda, tvärtom - en av de kortare vi har att välja på, men för att göra den lite längre gick vi till byns enda postlåda. Den ligger precis efter farthoppet, ungefär där byn börjar. Det är en liten låda som töms en gång om dagen, före 10.00 står det på den. Söstra mi och jag skickar mycket kort och brev till varandra, en hel del "tok", men det är sånt som gör vardagen lite roligare. Jag postar nästan alltid där och jag hoppas att postverket inser att lådan måste finnas kvar i byn eftersom det så ofta är något som ska iväg.

 

Sedan gick vi ner genom byn, tills bebyggelsen tog slut och svängde in på en skogsväg upp mot vårt lilla område. DÅ! Mitt på stigen var det inte bara snö.

 

"STOPP", skrek jag åt kärestan. "Vad har hänt här? Är det inte blod?" 

 

Det var otroligt mycket fåglar här på fredagseftermiddagen då Otto och kära dotter var på besök.Stjärtmesarna kom också en snabbis i en stor flock, åt, åt och åt och sedan flög de vidare.

 

Kärestan kom in från garaget och stod och tittade på fågellivet och kom på att Otto kanske skulle vara intresserad. Han lyfte upp honom och ställde honom bredvis sig på bordet framför köksfönstret och visst var det hur roligt som helst.

 

I förrgår betämde jag och kära dottern att hon och älskade Otto skulle komma hit idag när jag slutat. Jag hade svår barn- och barnbarnslängtan, de andra två är 70 mil härifrån, så där gäller det bara att förtränga och när man väl träffas nästan äta upp dem och lagra alla sköna känslor tills det blir dags nästa gång.

 

Igår kom det ett sms från dotter vars innehåll gick ut på, att nu fanns det semlor att tillgå och skulle vi möjligen kunna äta det när de kom? 

 

Vi hade en lång skriftlig diskussion huruvida de var ymnigt förekommande, jag hade nämligen inte sett en enda semla än i år och det är ganska märkligt, när man kan få dem på julbordet numera.

 

Jag betraktades mer eller mindre som en med skygglappar, men jag har faktiskt inte sett någon än, eller rättare sagt, inte innan idag. Hon försäkrade mig att de fanns i varenda livsmedelsaffär, så det var bara att anskaffa 2 stycken, för se mer än varsin skulle vi inte ha och Otto skulle ingen ha så klart, hans fika är ett par rån med smör.

 

Min nuvarande arbetsplats är nästan granne med Jeremiasbageriet i Wadköping, ett underbart bageri där filosofin runt bakning är ungefär som min egen, äkta råvaror och kärlek till brödet.

Livsmedelsaffär....NÄÄÄ!  Jag valde Jeremias och redan innan jag kom in blev jag nöjd, för på skylten vid ytterdörren stod det SEMLOR med stora bokstäver.

 

De kostade 30 kronor styck och gissa om de var värda det. Det fanns en på ett fat, som skådebröd och en skylt som sa, att här såldes inga semlor som stått och väntat på kunderna. Här beställde man det antal man ville ha och så tillverkades de medan man väntade. (Inte bullen, men resten).

 

Kan man säga att det här är en ny art också? "Dumherren!"

 

En sällsynt egennyttig Domherre som inte släppte fram en enda annan fågel till maten, inte ens någon av sina damer.

 

Egentligen skulle jag inte skriva något här, bara lämna vitt! För nu är den "efterlängtade" vintern äntligen här och det är ju så otroligt VITT och FINT! Jag är en riktig motvallskärring och tycker mycket mer om MÖRKT och FINT!

 

När det är så mörkt som det var alldeles nyss eldar jag mycket levande ljus, både ute och inne. Ute har vi två lyktor som står ute på bron, dem fick vi av dels barnens gudmor, dels deras kusin och där sätter jag ljus så gott som varenda kväll. Sedan har vi två till, som hänger på olika sidor av huset. Det är en härlig känsla när mörkret faller att gå ut och tända ljusen.

 

Sedan är det roligt att gå ut och gå i mörkret också och vara tvungen att använda ficklampa. Man blir barn på nytt, för inte sedan jag var liten har jag bott utan gatubelysning. Pannlampa är också roligt, den tar jag på när jag ska dra iväg sop- och komposttunnan till hämtplatsen.

 

Det fina granriset jag lagt utanför ytterdörren istället för dörrmatta är puts väck under det fina, vita. Inte kul!

Ahtis catwalk är översnöad! Inte kul tycker hon!

Färdigcyklat för ett tag framöver! Inte kul tycker jag!

Pulsa i snö! Vad är det för fröjd med det?

 

För att återgå till gårdagen, den som "försvann. For hemifrån 6.45, arbetade jag till 17.00, sedan skulle jag fara iväg till kära Jullan, som lovat att tvätta min jacka som behövde tumling på slutet. Sådan lyx som en torktumlare håller inte vi oss med. På ren rutin, innan jag for från skolan, kollade jag mailen - OOOOPPSSS! Det var utskicksmöte med jazzklubben. Då träffas vi i styrelsen och gör iordning brev med terminsprogram och inbetalningskort för den nya säsongen, samt planerar verksamheten. Över 500 kuvert gjorde vi iordning.

 

Stressigt blev det, jag var ungefär 2 minuter hos Jullan, hon tog jackan och sa: Kom och hämta den imorgon! Tack, tack, sa jag och for till Musikhögskolan. Det tog sin lilla tid innan vi var färdiga och jag kom inte hem förrän närmare 21.00. 

 

Jag tände inga ljus igår.

Jag startade inte datorn igår.

Jag bloggade alltså inte igår.

Jag fyllde på frö till fåglarna igår (och alla andra dagar)

 

I morse var det ännu "finare", det var så fint, att det varit en trippelkrock på min väg till skolan och där satt jag cirka 30 minuter och tittade på det FINA, du vet, det där vita som sakta föll från himlen utanför bilen. Skräp såg det ut som, vitt skräp från ovan!

 

Jag har ofta funderat på att gå i ide, men björngenen är inte tillräckligt stark hos mig, så jag strugglar på år efter år med den här årstiden som jag verkligen inte rankar särskilt högt.

 

Enda trösten i eländet, är att den kom ovanligt sent i år och om jag får som jag vill, är det inte så länge kvar innan det är över.

 

Välkommen våren!!!!!

 

Vi var tvungna att åka och proviantera lite i helgen. För det mesta skriver jag inköpslista, men då och då grips jag av storhetsvansinne och tror att jag ska klara av minneslistan i huvudet. Så icke i fredags och då får man ta en extra tur på lördagen!

 

Belöning när man far till tätorten är fika på det utmärkta Konditoriet i Odensbacken.

 

När jag skulle välja kaka slog nostalgin till. Där låg kakan som mormor ofta bakade när jag var i Stockholm och hälsade på som barn. 

 

 

Det hände att hon bytte färg på strösockret så de var gröna runtom istället, men klassikern ska se ut så här. Nästan lika goda som mormors och MYCKET större!

 

I helgen, innan snön, kom det en ny art till vår lista på besökande fåglar. Det var första gången någonsin som jag sett en Stjärtmes. Jag trodde först det var en svartmes, men så vände den bort huvudet och det var alldeles kritvitt. Sedan fick jag se den långa stjärten och då var artbestämningen lätt.

 

Den här bilden är jag dock väldigt nöjd med.

 

Idag har vi inte sett en skymt av dem, inte en enda, men det lär vara så med Stjärtmesen att de kommer i stora flockar, äter, äter och äter och sedan är de borta igen lika fort som de kom. Alltså var det rena, rama turen att jag fick se dem.

Tänk om jag hade köpt en Trisslott också, när jag nu hade sådan otrolig turdag.

Jag vet inte riktigt var energin kom ifrån, kanske att snön uteblev, även om de hotar med ny redan inatt.

 

Hur som helst, så var det helt slut på matbröd och det kan ha varit en bidragande orsak till mitt husliga beteende efter arbetsdagens slut och inhandlandet av mat för helgen. Jag har just bakat en massa och sedan frågade jag kärestan om det skulle vara onormalt att ha 3 frysar........?

 

Det tyckte han! Med eftertryck dessutom..... Konstigt!?!

 

Här är mitt goda fullkornsbröd, det blir alltid 3 stycken och det är ett pålitligt recept.

 

Igår var jag lite för ovarsam med den utmärkta Globalkniven när jag skulle skiva upp bröd. Jag längtade efter rostat bröd med ost och marmelad enbart för att jag sett en bit hembakad fralla med vallmofrö i frysen. 

 

"Åhhh, rostbröd", brukar kära dottern utbrista när hon får syn på en sådan bit i min frys och då är det oundvikligt med te och rostat bröd. 

 

Igår var jag ensam och det passade rätt bra, för det var bara en liten bit bröd som låg där. Då tänkte jag, att om jag skär lite tunnare skivor, blir det 4 istället för 3 och så lättlurad är jag, i synnerhet när jag lurar mig själv.

 

Nu blev det ändå inte mer än 3, för när jag skar isär sista biten, tog jag mig in en bit i långfingertoppen också med den exellenta kniven och skivan blev omöjlig för rostning. 

 

Fingertoppar, de blöder bra, det gjorde min också, så det blev papper runtom och ut i badrummet för att leta plåster. Visst fanns det plåster och där mitt i badrumsskåpet, slog nostalgin till.

 

Minns du BLÅVITT?

 

Vi var hos kompisar och åt i helgen, något så otroligt gott att jag fortfarande - och länge än, är alldeles lyrisk. Det bor här i byn, så vi hade ingen lång väg att resa och med tanke på att det är glöggtider och mildväder, tog vi cyklarna. Det är härligt att utan risk för halka cykla iväg i januari och dessutom njuta av vädret!!!!

 

Mycket riktigt, vi blev bjudna på både glögg och sedan kaffe nästan direkt vi anlände.

 

Så var det vardag igen, det har det visserligen varit även under jullovet, men inte så påtagligt som idag, för att inte tala om i morse. Klockan ringde 5.45 och jag blev helt förstenad när jag insåg att det var arbetsdag igen.

 

Nu gäller detta!

'* Slut på att läsa till 2 på natten

* Slut att sova till 10 på dagen

* Slut att äta frukost vid lunchtid och lunch vid 16-tiden = middag utgår

* Slut med långa promenader med kärestan före frukost

Istället är det jobba, jobba, Jobba, JOBba, JOBBA, JOBBA!

Jaja, det är ju inte första gången, så det går väl nu också, men jag börjar se fram emot den dagen jag arbetat färdigt. Tur att det är roligt på jobbet, annars vore det säkert outhärdligt, nu är det bara lite tröttande.......

 

Nu är det i alla fall dags att börja tänka på att det snart är sängdags, men läsa det ska jag, sen får klockan vara vad den vill! 

"Idag måste vi lämna hemmet ett tag," sa jag till kärestan. "Nu vill jag se något annat än syrenhäcken mitt emot på framsidan och skogen på baksidan." Inte för att jag sitter i fönstren och stirrar rakt ut på i princip ingenting mer än fåglarna som kommer och äter, men jag kände ändå att jag ville se något annat.

 

Svaret jag fick var kanske inte så jättespännande, vi behövde Pro-Viva och kärestan föreslog att vi skulle åka till Odensbacken. Då kontrade jag med att vi kunde åka ner till sopsorteringen och lämna julklappspapper, plast mm mm mm. Det är inte klokt vad sopor man producerar bara genom att sortera.

 

Sedan kom jag på att vi kunde kombinera nytta med kultur, alltså föreslog jag att vi skulle titta på Richard Brixels skulpturutställning, som jag sett en skymt av många gånger när jag kört genom Odensbacken. Där finns även domarringar.

 

Sagt och gjort, vi for iväg, på vänster sida ligger detta hus. Margits manufaktur önskar jag hade funnits kvar, den butiken hade nog varit rolig.

 

Första advent fick vi flera Amaryllisar, en vit och två röda. Det var bara det, att löken till ena röda nog hade hamnat i fel kruka, för när den slog ut såg den ut så här.

 

 

Det allra bästa med dessa 3 Amaryllisar var, att ingen blommade samtidgt, så vi har haft blomsterfägring från 1 advent och kommer att ha det långt in i januari, för nu håller den röda på som bäst med sin andra stängel.

 

Det kan man kalla bra "timing". (Kan någon ge mig ett lika bra ord på svenska istället för "timing"?)

En del morgnar (inte ofta) går vi upp lite tidigare än det normala när man är ledig.

 

Den här dagen var vi ute före solen, den var just på väg upp över syrenhäcken när vi stegade iväg.

 

Det är kanske på sin plats att visa lite från vår julafton - Ottos första dessutom, även om vi redan passerat nyår.

 

Ottos familj anlände precis i tid till Kalle Anka - mycket heligt program denna dag. Vi passade på att julfika medan vi tittade.

Jag hade varit uppe tidigt på julaftonsmorongen och bakat lite saffransbröd, kakorna var redan färdiga.

 

Sedan stoppade vi alla julklappar under tallen, i väntan på kärestan. Tomten hade vi valt bort pga Otto, onödigt att riskera att skrämma honom hans första jul.

 

Nu när vi är lediga försöker vi att ta en promenad varje morgon. Vi utforskar nya skogsstigar, det är vad vi får hålla tillgodo med när vi nu lämnat civilisationens olika motionsspår. Det spelar absolut ingen roll, vi går kors och tvärs och kallar de olika vändorna för egna hemmagjorda namn.

 

Just den här dagen gick vi ner till sjön - Hjälmaren, passerade Sjökrogen och svängde upp mot skogen för att gå till båthamnen och ta grusvägen hem. Det är "Kartrienlundsrundan" för oss.

 

"Titta", ropar jag till kärestan, "det har vuxit upp små träd i båten där framme." Han har blick som en falk och svarar: "Nej, nej, titta noga får du se vad det är." Jag gick närmare och såg det han redan sett.