Leontina

 

Jag vill önska er alla ett riktigt GOTT NYTT ÅR!

 

Vi firar nyår för första gången här i huset och hoppas slippa smällare som halvt skrämmer livet ur både en del människor och en hel hoper husdjur som ligger och trycker någonstans.

Jag vet inte hur huskatten kommer att reagera om det nu smäller här, hon har ju aldrig bott med oss något nyår och  förut var hon innekatt. Jag tror hon får vara det ikväll också.

 

Vi kommer att fira på tumanhand med en massa gott, bl a detta

 

 

 

Jag hade sådan tur att jag fick en arbetskamrat, vars man är fiskare, så nu vankas det Hjälmarkräftor när vi välkomnar 2013.

 

Så tog jag mig en titt på min julamaryllis, som tycker det är dags att blomma nu till nyår. Det är första gången på många år jag köpt en lök och så här vacker blev den. Lite bråttom i starten kanske?

 

Notera stödbandaget! Man tager vad man haver, speciellt när man bor i Kajsa Wargs stad.

 

                                                             GOTT SLUT OCH GOTT NYTT ÅR !!!

Under alla mina år i Västerbotten var det självklart riktiga vintrar, även om de började olika tidigt och höll på olika länge. Vinter var det och det går det inte att förneka.

 

Efter 10 år var jag ganska less på snö, snöskottning, halka, kyla och allt som hör vintern till. Innan detta hände ville jag verkligen bli en vintermänniska. Jag hade införskaffat långfärdsskidor, slalomskidor, dammat av mina gamla skridskor, fått en spark, vi hade dragpulka för skidor till barnen och jag kämpade............

 

Men...............!

 

Jag är ingen vintermänniska och jag blev heller aldrig någon, trots att jag kämpade och verkligen försökte. Jag är nog den vuxna människan som ofrivilligt ätit mest snö i världen, för jag föll jämt, överallt och hur som helst och oftast fick jag munnen full av det vita luddet som kallas snö.

 

Jag blev alltså ingen vintersportentusiast, för efter några år gav jag upp. Jag nöjde mig med att åka pulka med barnen och spark om jag måste ut och göra något på egen hand. Mest gick jag in och där stannade jag till fram emot slutet på april.

 

Jo, jag arbetade så klart, men vi hade varmgarage, jag pulsade ditut på morgnarna, åkte till skolan där jag hade motorvärmare. I bilen hade jag dessutom kupévärmare, så jag åkte även hem i en varm, avsnöad bil. In i garaget, snabbt ut därifrån och in i värmen och sen blev det vår efter x antal månader och då började mitt uteliv om.

 

Vintertid när jag ringde hem till modern och klagade över kylan och snön fick jag veta att just aldrig hade de vinter här nere i Närke.

Nej då, det var plusgrader och solen sken, ibland kom det upp blommor alldeles för tidigt och det var så milt och skönt. Oj, vad jag suckade och längtade efter ett likadant klimat. Då ändrade hon sig lite och sa att de visst haft snö och far hade fått köra snöslungan, men nu var det bra igen. En annan gång hade bonden kört upp med traktorn och plogat fram vägen, men fort var även det bra igen.

 

För 11 år sedan flyttade jag äntligen "hem" igen och nu skullle jag minsann inte behöva plågas mer av det "Vita helvetet" (citat från skolans vaktmästare där uppe, som slet med snön år ut och år in).

 

När jag träffade kärestan köpte jag en vintermössa, för han gav sig inte förrän han fått ut mig på hurtiga söndagspromenader i snön och solen. Han kunde inte begripa att jag inte ägde en varm mössa när jag bott så långt norrut i 23 år, det kunde jag, för jag gick ju inte ut längre stunder än att jag klarade mig utan.

 

Nu efter de år jag bott här nere har jag insett att att även här har jag skottat ganska mycket snö, frusit rejält och halkat omkring på underlaget jag inte gillar. När jag i veckan blickade ut över nejden i byn, nära vårt nya boende undrar jag om modern lurade mig, eller har klimatet ändrats så radikalt?

 

 

Eller är det jag som dragit med mig vintern hit? Har de inte lika kallt, snöigt och långa vintrar längre där uppe? Fast jag måste medge, att det är vackert!

Jag har en kompis här på landet som jag känt nästan hela mitt liv och jag hade ingen aning om att det var här hon bodde, då vi åkte hit för snart 1 år sedan när huset låg ute till försäljning.

 

Det är väldigt roligt och vi träffas då och då, både planerat och bara så där helt aporpå  och visst är det lite extra härligt när man har minnen tillsammans från sin tidiga tonårstid. Vi bli nästan lätt flamsiga ibland när vi drar oss till minnes olika episoder och talar om dem ur våra olika synvinklar.

 

Igår hade jag ett litet ärende till henne som gott kunnat vänta, men det gjorde vi inte, trots att de skulle ha gäster bara några timmar senare. "Kom du", sa hon och det gjorde jag.

 

Så blev det kaffe, för medan jag satt där i köket och vi pratade om allt och inget tog hon ut två fina chokladkakor ur ugnen som just blivit färdiga. De smetades in med en glasyr medan de var varma och såg väldigt smaskiga ut.

Jag hade redan tackat nej till kaffe, eftersom jag visste att hon hade en del att stå i, men hade som tur var ångerrätt, vilken jag utnyttjade när jag såg kakorna.

 

Dagens inlägg är nästan en bildblogg!

 

Jag fick en specialgrunka från Vileda i julklapp av dotter och måg. Den åker omkring på golvet och samlar upp småskräp, damm och annat lättfångat.

Igår provkörde jag den och hade en mycket fundersam och försiktig åskådare.

 

"Här är det bäst att hålla någon dm över golvet!"

 

Idag är det vardag igen och jag hade frågat dottern om hon ville följa med mig till Vingåkers Outlet. Hon säger sällan nej när det handlar om sådana utflykter och inte den här gången heller.

 

Hon kom till mig på förmiddagen och vi fortsatte österut med min bil och mig vid ratten. Eftersom jag ska bli mormor den här månaden, sitter hon bättre bredvid än bakom ratten och jag har inget emot att köra.

 

Som vanligt när vi är ute och åker behövs ingen radio eller musik, vi pratar hela tiden om allt och inget. Bilen är nog bästa stället för samtal på tu man hand och vi har så trevligt tillsammans.

 

Vägarna var snorhala och dottern säger förnumstigt: "Det är tur vi kommer från Västerbotten, så vi känner till och är vana vid hur det är att köra när det är så här." Jag kan inte annat än hålla med, men blir inte kaxig för det, utan kör försiktigt. Jag har mycket dyrbar "last".

 

Det var inte alls långt till Vingåker denna andra gång jag körde dit och förmodligen känns det ännu närmare nästa gång.

 

Vi spanade runt Outletområdet. Jag ville till Ittala och Delicato. Hon ville också se på skor och bebiskläder. Fast skor skippade vi nästan med det samma, det tar vi nästa gång.

 

 

Vi gick till Ittala och min plan var en till Muminmugg. Jag har fyra, men vill ha sex stycken och eftersom jag hade ett stämpelkort där man får den sjätte gratis, hade jag räknat ut att jag bara behövde köpa en till.

 

Det sprack kan man säga, för jag hade bara tre stämplar, dessutom var sista datum för inköp 31 december och efter det skulle de sluta med dessa stämpelkort. Jaha!

 

Vad gör jag då? Det självklara valet förstås, jag hämtar en till för att inte missa nu när jag hade så många stämplar redan och då händer detta.............. Plötsligt är jag ägare till 7 Muminmuggar!

 

Nästa gång jag far till Vingåker vet jag att jag kommer att köpa en till, med eller utan stämpelkort, för jag måste ha jämnt antal muggar. Antar att jag har någon släng av autism, eftersom jag inte gärna vill ha udda antal av just någonting. Eller så är jag lite yrkesskadad, strunt samma vilket, jag trivs med att ha det så och nu har jag en anledning att fara dit igen framöver.

 

Det blev Delicato nästa och där shoppade både jag och kära dottern loss lite. Hon bunkrade kakor som gick att frysa. Smart tjej, jag tror inte kakbakning blir prio 1 för henne framöver, hon kommer att få annat att tänka på när bebisen kommer.

 

En sväng in på klädbutiken och några "små", fina inköp gjordes där också, men där handlade inte jag, bara hon. Efter det vände vi kosan hemåt och valde vägen över Brevens Bruk. Jag fick visa upp den fina bruksmiljön och alla gamla, vackra hus som samtliga är gula. Hon hade aldrig varit där, så det var roligt.

 

Hem hit och lagade mat och sedan radade jag upp mina inköp för dokumentation.

 

 

Dags för en liten repris. Vi skulle jula med kärestan, "barnen" skulle komma och vara med och äta mat här hos oss.

 

Granen var klädd redan igår, det hade jag och en intresserad Ahti sett till.

 

Den här julen hade jag bestämt mig för att inte ha någon jultall, sedan tänkte jag om och bestämde att jag skulle ha en julgren av något slag och pynta bara lite grann.

 

Ytterligare något senare, dagen efter eller så, slog mitt 100%-iga juljag till utan att jag hade en chans att värja mig, så jag fick med mig kärestan ut och vi gick till grannen som har lite skog. Jo visst fick vi ta ett litet träd, inga problem alls.

 

Det blev ingen tall men väl ett träd. Så var det med det beslutet. Det kändes bra, trots att vi inte skulle vara här hemma. Gran kändes ok, även om jag föredrar tall.

 

Jag vill önska alla Leontinaläsare en riktigt GOD JUL med ett svep med kameran över lite "hustomtar" här hos oss. Eftersom jag är en julfanatiker, kan jag garantera, att det finns många, MÅNGA fler, men man ska inte trötta ut sina vänner!

 

 

                                                                        GOD JUL till er alla!

 

 

På helgpromenaden tittade vi på spår i nysnön. Det är intressant att se vad som gått före oss på stigen vi valt.

 

Vi antar att vi har rätt......

 

Rådjur

 

Det verkar ganska behagligt att vara huskatt, i alla fall om man tittar på vår Ahtikatt.

 

Hon som tillbringade nästan hela sin vakna tid utomhus för bara ett par månader sedan, har gått in kan man säga. Plötsligt är kattlådan väldigt populär, den som nästan dammat ihop. Nu är det ett evigt rakande.

 

Sedan går hon från det ena mysstället till det andra. Sitter en stund i fönstret och tittar på sitt eviga skådespel "Fåglarna", klapprar med käkarna som katter gör när de är läskade - så tolkar i alla fall jag det.

 

 

Jag har äntligen bakat saffransbullar. Det är söstras recept och de är som hon brukar säga: "Onödigt goda!"

 

 

Det betyder också, att de är onödigt lättätna och odryga! Å andra sidan vore det för hemskt om de smakade illa!

I lördags var vi kulturella.

 

Förra julen fick vi ett presentkort av en kompis, att användas till något evenemang under året, konsert, bio, teater eller vad vi ville.

Sedan köpte vi hus och den stora "karusellen" drog igång med försäljning av mitt, nerpackning, flytt, uppackning etc etc, så den presenten föll i glömska, tills den en vacker dag i oktober bara låg där framför våra ögon.

 

 

Vad skulle vi då göra? Peter Carlsson och Blå grodorna ville vi båda lyssna på, men det var förstås utsålt. För en gångs skull var det ingen julkonsert vi ville gå på (och det är mycket KONSTIGT) så till slut fick det bli teater.

 

Örebro Länsteater satte upp Amadeus igen, den gjorde succé förra gången och den fick det bli!

 

Äntligen kom vi oss till Örebro Teater, det har också varit ett svart hål för vår del. Vi har varit på massor med evenemang i stan, men alltid på andra arenor.

 

Nu skriver jag av texten ur häftet:

 

Den här luckan satt inne på en bekvämlighetsinrättning jag besökte för ett tag sedan.

 

Min spontana reaktion var: "Oj, finns de där luckorna fortfarande"? Jag har inte sett någon på många år, men den här ser ju ut att användas än idag.

 

 

Har jag fel, eller är jag luckblind? De kanske finns överallt?

 

 

Vi väljer ofta omvägar när vi ska någonstans om vi ser att vi har tid för det.

 

Småvägarna längs Hjälmaren var helt outforskad mark för oss, innan vi flyttade till den här länsdelen, men nu tar vi in mer och mer i vårt medvetande. Ibland hamnar vi där vägen tar slut och ibland leder den tillbaka till vanliga vägen hit ut.

 

Litet bo jag sätta vill, tänkte jag spontant när jag såg den här skylten med tillhörande hus.

 

Det är bra att ha frukostbordet i blickfånget för fåglarnas dito.

 

I helgen som var lyckades jag fånga både herr och fru Domherre på bild.

 

I år är det verkligen vinter, det spelar ingen roll hur jag stretar emot, det är vinter och jag kan inte göra ett dugg åt det.

 

Rejält snöfall på kvällen

 

 

 

För ganska längesedan bloggade jag om en fikabuffé på Landahls i Hallsberg.  Sen dess har jag väntat på att få fara dit med kärestan och fika, så även han skulle få uppleva hur det är att få äta så mycket man vill, men ändå inte få ner mer än cirka 3 saker var.

 

Priset hade höjts med 5 kronor/person, så nu kostade det 45 kronor styck. Det är helt osannolikt billigt!

 

Förra gången hade de även tårta med bland det man fick välja på, men inte nu. Det gjorde inget, det fanns två sorters saffransbullar, vanliga bullar, wienerbröd, mazariner, olika "bitar" och en chokladdoppad rosa maräng. Säkert var det något mer också som jag glömt.

 

Vi gjorde som jag och mina kompisar brukar göra, valde 2 olika och delade mitt itu, på så vis får man smaka mera sorter.

 

Fast av de rosa marängerna tog vi varsin.

 

 

Vi var till kyrkogården och tände ljus också i helgen. Jag var för förkyld för umgänge med andra än kärestan, som redan är immun mot allt jag bär på. Då passade det bra att titta till gravarna.

 

När vi tänt och kollat det vi skulle, tittar kärestan ut över den nyare delen av kyrkogården och säger till mig: "Titta så fint det ser ut".

 

Det gjorde det med alla nästan likadana toppar och till och med lite roligt, för jag törs ha roligt även där.

 

När käretstan och jag for på exkursion i helgen reagerade vi precis likadant när vi kom ut på slätten.

 

 

Det låg som ett dis över hela nejden, nästan ogenomträngligt synmässigt nära marknivå och just ingen rimlig förklaring. Inget akut väder omslag eller något sådant.

 

Det var mest synligt när vi åkte hemifrån och in mot tätorten, sedan var allt som vanligt igen.

 

Intressant brukar min kommentar vara, när jag inte kan förklara det jag ser eller hör.

Ibland kan det vara enkelt och ändå bli så gott.

 

I kyldisken på vårt utmärkta ICA i Stora Mellösa hittade jag en halvfärdig potatisgratäng. Jag brukar inte bry mig om dylika, för enklare än att göra en potatisgratäng får man leta efter. Dock, denna gång föll jag som en kägla.

 

Den var nämligen gjord på mandelpotatis med Västerbottenost - två favoriter för min del. Inte särskilt dyr heller, för då hade jag inte köpt den.

 

Det färdiga resultatet efter 25 minuter i ugen var 100% perfekt.

 

I helgen som var, när jag sjungit på 1 adventskonsert, kärestan skjutsat gudmoran till tåget, samt varit hos sin egen mor, hämtade han mig på stan och vi åkte hemåt.

 

Det blev lite omvägar, för solen lyste faktiskt och vi tycker om att inte åka raka spåret.

 

Vi åkte ner mot Hjälmaren och "glodde". Det var intressant, vi såg en massa områden med sommarstugor från kanske 50- och 60-talet och här och där insprängda hus i den storlek som en normal familj med 2 vuxna och 1 - 2 barn tycker att de måste ha idag (så även jag när det begav sig, vi hade 110 kvm + källare).

 

Det var riktigt roligt, för vit tycker om att titta oss omkring. Jag tror det stod Hjälmarsnäs på skylten vi åkte ner vid.

 

Vi skymtade sjön därnere och kärestan konstaterade att isen hade lagt sig, medan jag däremot tyckte att den höll på att lägga sig.

 

är nu!!!!!!!!  Varje år så här dags!!!!!!!!

 

Jag bara älskar advent och julen! Alla ljus jag får elda och allt pyssel med julklappar, julkort som ska skrivas, paket som ska skickas kors och tvärs både inom- och utomlands, tomtar, pynt stjärnor och ljusstakar mm mm mm.

 

Det är så ljuvligt och denna känsla fick jag med mig från mor och far från tidiga barnaår. Det är många av deras traditioner jag fört vidare till mina barn.

 

Jag har många adventsljusstakar, den här som står på frukostbordet är en av favoriterna!

 

ÄNTLIGEN kom de!

 

Som jag har väntat och tjatat om huruvida de skulle komma hit någon gång. Jag satte nästan  lördagsfrukosten i halsen när jag fick se dem utanför fönstret, vid foten av fröautomaten.

 

 

Domherrar! (Det fanns "Domdamer" också).

 

Så underbart fina! Nu har jag flyttat fram förväntningarna , nu vill jag ha Sidensvansar!

Vi har firat vår första advent i nya huset. Det var väldigt roligt att äntligen ha tillräckligt med plats för att kunna träffa många på en gång.

 

Vi brukar ha en liten provsmakning av julens fröjder just på första advent, så även detta år och det kom vänner från när och fjärran.

Mest fjärran ifrån var söstra mi, som kom med man, samt den dotter som bor i samma stad som vi.

De som bor nästgårds kom sist, men var lika välkomna ändå, man fick komma när man ville under eftermiddagen och av fröjderna fanns det så det räckte och blev över.

 

Glögg av alla de sorter, från IKEAS utmärkta alkoholfria, till Blossas otroligt goda ingefärsvariant 2012.

(OBS, varning för äppelvarianten från IKEA, den smakade dålig äppelsaft!)