Leontina

Fredag 17 juli

Inatt har jag inte sovit mer än högst 5 timmar sammanlagt. K hade hört att jag haft en så svår natt. Jaja, 9 timmars sömn igår kanske tog ner sömnbehovet en aning.

Det fanns fortfarande ingen som kunde få igång gasspisen, så nu har jag övergått till morgonkaffe.
Allt går, bara man har rätt inställning.

Idag var det Alessandria som gällde och vi åkte dit alla 9.
Vi passerade massor med solrosfält, de finns lite överallt där vi åker och vad annorlunda för oss som är vana vid rapsfälten. Solrosor är mycket pampigare!



Soligt och varmt. KM och B skulle kolla på Borsalinohattar och gärna museét som finns.



Vi som varit i Alessandria förut skulle visa katedralen, men vi hamnade på fel gata och där vi stannade kunde jag - kvinnan utan lokalsinne - konstatera att vi var vid Alpinis "hemställe".

Så fick vi berätta om vår afton med dem när vi var här förra gången. Då efter första konserten hade vi en helkväll med massor med sång från dem och alla rätter man kan hitta på, jag tror det var 7 - 8 olika. Alpini är en samling äldre f.d. alpjägare som har en förening och ett eget ställe för sina sammankomster och av någon underlig anledning, väldigt många sångare.



Förståndigt nog frågade vi efter vägen till katedralen men när vi väl kom dit pågick en ceremoni av något slag och vår planerade minikonsert med en sång på repertoaren fick utgå.
Vi hade tänkt upprepa fjolårets insats med "En vänlig grönskas.." Vi hade alla stämmor, så lite synd var det.

                                 Pelargoner utanför katedralen



Efter detta avvek KM och B i hattärenden. Vi andra gick i någon slags flock och passade på att titta lite i affärer innan det blev siesta.
Jag skulle ha en parmesanost, men det var alldeles för varmt att ha en sån i handväskan.
Det var fler som köpte solfjädrar idag och glass åt vi allihopa.

Det var väldigt roligt att komma tillbaka till stan och att vi kände igen oss.

M drömmer om lite längre ögonfransar, man kanske kunde klara sig utan solfjäder om man hade dem?




Vi passerade en lyktstolpe där jag gissar att någon kedjat fast sin cykel någon gång och hänglåset blivit kvar och sen har det bara fortsatt.



Är det en "griffeltavla" eller namnet på butiken?? Söt var den i alla fall.



A1 och C gillade skor och kläder, så där sprack våra intressen en aning. Det var in och ut i varenda affär och till slut gick jag in och provade ett par högklackade, knallblå pumps, eller vad de heter.



Jag kunde stå, men avstod från att gå.

C köpte knallblå, höga läderstövlar och A1 ett par tunna, svarta, öppna sommarskor.



Jag gick lite för mig själv och tittade på det vi passerade, t ex mataffären. Fiskdisken var mest intressant.




Knappar tycker jag också om och här fanns det gott om dem



Vi passerade en balkong och en port med en ovanligt frodig murgröna




När damerna var mätta på sko- och modeintryck drog vi oss till teatercafeét och åt en lång, lång lunch med vin, öl, dessert, kaffe och limocello.
Jag åt lufttorkad skinka och melon och beställde en sallad som jag hade höga förväntningar på - verde och pomodore - det var vanlig isbergs och färska tomater. Jag hade tänkt någon okänd grönsallad med "preparerade" tomater.

Jag var ute en vända och skulle till en Supermarket och köpa ost, men hamnade än en gång hos Alpini. Det är inte så att alla vägar bär till Rom, inte ens i Italien.
Jag frågade en tjej som sa att Supermarketen var 10 minuter bort. Inget svårt val, jag gick tillbaka till mitt trevliga sällskap istället.

Plötsligt kommer två stiliga herrar med hatt, nerför gatan mot oss.
Först kom KM

och strax efter kom B och anslöt till oss.


De hade varsin äkta Borsalino på huvudet. Hattarna var verkligen fina och killarna hur snygga och stilfulla som helst. Det hade varit hattrea, så de kostade bara runt 80 euro.

Runt 15-tiden blev vi hämtade och hemskjutsade till klostret.

Vi organiserade oss lite, men A1, C och jag var snart på språng igen. Vi skulle ner till Bosco Marengo och se om där fanns någon butik som sålde ost.

Det var en skön promenad och en ganska märklig liten by som inte verkade ha haft någon stadsplanerare. Gatorna och husen gick och låg lite hur som helst, men det var tirvsamt, lugnt och fint och visst låg det en diversehandel där när vi rundat ett hörn. Han hade allt från stövlar till charkuterivaror och ost.



Han vägde ett par bitar ost och talade om priset, samt att han inte stängde förrän 19.30 och då sa vi att vi skulle komma tillbaka på hemvägen. Det var ganska varmt, så osten låg bättre i hans kyldisk. Vi fortsatte vägen fram.

Jag förstår inte skylten, men man kan ju tolka den som parkering för hundar


                         Den vackra stammen på en platan


Ymnig blomprakt var vi än kom



Nu såg vi kyrktornet och styrde ditåt, kyrkan brukar ligga mitt i byn. Där var ett litet torg och mitt på en staty av påven Pius V som var född här. Sen ville han bli begravd i byn också, men det gick inte alls. Påvar ska ligga begravda i Rom.

Nu var det fikadags, eller hellre vätskepaus och det fanns ett café vid sidan av torget.

Café, är inte samma sak i Italien som hemma, så det blev två glas mousserande vitt vin och en Birra Moretti. Vi satte oss utanför, för det hade börjat blåsa en mycket behaglig vind.
Kvalitetstid heter det numera och det var exakt vad vi hade där i solen.



Vinden tilltog och glasskyltarna i plåt, som var fastskruvade med en enda skruv böljade fram och tillbaka och började låta mer och mer. Det skramlade och smällde och jag började känna att det var risk för dekapitering om de skulle lossna. Bäst vi satt där tog en vinby tag i C.s vinglas och det blåste av bordet och kraschade. Vi stirrade på varandra och fick dagens första skrattattack.

Vi plockade upp de största bitarna och mannen med stenansiktet, som ägde cafeét kom ut och sopade upp resten. C fick nytt vin. A1 var noga med att hålla i sitt och jag ställde mitt ölglas i fönstret in mot väggen.



Vid dörren satt en liten skäggig, tandlös gubbe och iakttog allt vi hade för oss. Blåsten tilltog, vi drack Sheridans och Limocello och mitt i friden och fröjden blåste ett par av stolarna iväg från uteserveringen. Då kom "Sten" ut, buntade ihop de lediga stolarna och skruvade ner glasskyltarna, som nu skramlade värre än någonsin.

När A1 och C tog varsitt mousserande till, dröjde det inte länge förrän nästa vindil tog A1.s glas. Vi flabbade och den lille gubbens intresse för våra förehavanden var 100%.

Vi blev sittande där länge, för vi hade som man säger, en heleftermiddag och vi lärde oss även att förvara våra använda glas på ett säkert ställe.



Det var fascinerande med vinden som kom så plötsligt från ingenstans. Nordafrika var ett tips på dess ursprung, men ingen verkade veta riktigt.
Det var fler än vi som blev av med sitt glas på samma sätt och C.s kjol stod lika mycket upp i blåsten, som hängde ner. Marilyn Monroe kändes helt plötsligt aktuell.

Nästa störning vid vårt lilla bord var när det körde upp en kombi och några killar drog ut en stor, färgglad matta och vi ombads flytta oss. Vi fattade ingenting, men en av dem - "managern" - kunde bra engelska och förklarade att det skulle vara en rockkonsert där på kvällen och nu skulle bandet repa.

Vi flyttade oss och jag försökte göra mig behjälplig med urpackningen och ihopsättning av trummor och stativ. Det sitter liksom i ryggmärgen. De var måttligt intresserade, så jag satte mig med de andra och tittade på istället. Det gjorde vår lille gubbe också.




Black Lane hette de och de var riktigt bra. Tyvärr skulle konserten inte börja förrän 22.15 och vi hade genrep på Carmina 21.00.
Vi suckade, men de skulle hålla på tills "Sten" sa ifrån. Managern hette Diego och var väldigt intresserad av att få veta vilka vi var och vad vi gjorde där. Då visade det sig, att ha visste vem Åsa var. Han hade tagit några lektioner för henne. Sedan skulle han röka och C passade på att bjuda honom på en snus. Det var hans livs första snuspåse. Han hade vissa munmotoriska problem, men till slut låg den på plats.

Vi var aningen glada, utan hattar (Borsalinos), så vi bildade kör på de futtiga refränger vi kunde, men "Knock, knock, knocking on heavens door", hade vi dock inga problem med.




20.30 kände vi att vi nog behövde börja dra oss hemåt. Ingen ost, lätt snurriga, hade bara ätit lite tapas om det nu finns i Italien, lätt ansträngda i halsarna och glada över att ha kunnat ge den lille gubben en underhållande eftermiddag.


Vi tog en annan väg hem, mycket närmare. Jag fick se ett par fina katter vid en mur, så jag kände mig nöjd



Vid horisonten tornade en ny sorts moln upp sig



Vi hade inte behövt stressa iväg hem, för genrepet var inte igång 21.00. Det var många sångare + instrumentalister idag. Roligt att sjunga och bra gick det också.

Rafaella hade ansvar för en barnkör "Coro piccola", som hade några insatser och både sopran- och tenorsolisten hade anlänt.

Ungefär 23.15 var det slut och vi tre "Knockare" försäkrade oss om att vi skulle bli insläppta när vi kom tillbaka, för klostret är låst inifrån nattetid. Sen gav vi oss ut i mörkret.

Nu var det vindstilla och på långt håll hörde vi att rockkonserten fortfarande pågick. De spelade "Smoke on the water". När vi rundade hörnet och kom fram på torget blev vi mottagna med stora vinkningar av sångaren i bandet, som såg oss direkt. Det var kul, vi var nästan med i "Mamma Mia" kändes det som.



Vi slog oss ner och tog vårt vanliga - två vita mousserande och birra och lyssnade till 0.15 då "Sten" avblåste det hela.
Vår lilla gubbe satt kvar och jag skulle tro att han suttit där hela em och kvällen.

Vi pratade lite mer med Diego och han förklarade stolt att han hade snusat påse nummer 2 och att han fått in snitsen att ha den på både höger och vänster sida. Han hade fått en hel dosa av C.

Hem igen i natten ocn här vi kom till klostret hade samliga gått och lagt sig, dock inte somnat, så vi fick i alla fall berätta om vår urhäftiga kväll.