Leontina

Det är en riktig oas nere vid Rynningeviken.

Nu när jag inte är fullt så vinteranti som förr, kan jag se fördelarna även så här års. Kärestan är bra på att mana ut mig och så gott som varenda helg får jag mig en dos frisk vinterluft.

Det är många, många, MÅNGA som söker sig dit ner, i synnerhet vintersportare. Vi nöjer oss med att trava och gå, det är tillräckligt för oss båda, men vi går ganska långt och länge, när vi väl kommer ut.

Parkeringen vid Naturens hus är knökfull på helgerna, men vi blev av med bilen och tog första stigen till vänster in i det vita.



                Himlen härligt blå ovanför huvudena på oss.



En bit in på stigen står en skylt som upplyser oss om ..........



GASLEDNING?

När jag själv inte vet eller förstår meningen med något blir jag som ett litet barn. Jag vill ha svar och förklaring på en gång. Vände mig till kärestan, men han sa som det stod: "Det är en gasledning här". Jo, det förstod jag väl, men i vilket syfte?  Vet ej!

Vi kom till en översnöad, halvhalkig bro som vi gick över.



Trots att det är så mycket folk överallt blir man alldeles ensam mitt i naturen. Där är gott om olika djurspår och det är lätt att känna känslan av att man är ute på exkursion långt från civilisationen.



Fast, sen öppnar det sig och där är ju civilisationen. Massor till och med!



Vi gick bara förbi alla människor och böjde av, för att så småningom komma tillbaka till bilen. Fördelen med Rynningeviken är att det finns massor med stigar åt alla håll och man kan gå länge och nästan i cirklar, utan att för den skull vara särskilt långt borta.

Här skulle taket behöva skottas av, tycker jag!



Vi svängde av från stora stigen och kom fram till Svartån.

LYCKA var att se att isen börjat ge sig en aning. Det doftade inte vår, men det kändes som om kärestans käpphäst förvåren var i faggorna.



              S N A R T    Ä R     D E T     Ö V E R   !   !   !   !