Leontina

Sista Londonrapporten och tur är väl det, så jag får något annat att tänka på!

En del av tunnelbanestationerna hade väldigt fina, kaklade "väggfasta" skyltar för att vis utgången och även namnet på stationen här och där.





Det var en av dagarna när vi skulle se till att få äta en publunch. Mat serveras inte alltid på puben och lunchen måste man verkligen passa, för att kunna beställa in.

Vi strosade och insög atmosfären där vi slumpmässigt klivit av tunnelbanan. Så fick jag syn på ännu fler väggfasta skyltar, den här gången reklam för olika sorters öl utanför en pub.




Vad passade bättre än att gå in där och äta?

På toaletten hade de en fin inpassning av heltäckningsmattan, mot kaklet inne på det allra heligaste. Bara att hoppas att herrarna inte hade likadant, de är ju lite mer stänkiga än vi damer......



Här lyckades jag med konststycket att fotografera måltidsdrycken, men inte maten.

 

Medan vi satt där och åt, tittade A ut genom fönstret, så säger hon till mig: "Titta på den där kraken, han måste väl ha världens tråkigaste jobb?" Det kunde jag väl hålla med om, men han hade ändå ett arbete, även om det gällde att stå och hålla upp en reklamskylt för något.



Vi vandrade vidare, efterrätt hade vi kunnat köpa i form av en valfri fruktskål, men det fick vara. Vi var mätta och nöjda ändå.



Passerade en vacker port till ett bibliotek, jag måste fotografera!



Möter en punktjej. Jag måste fotografera.



Ser ännu en dam med styltklackar och en avsevärt mycket äldre kavaljer. Jag måste fotografera!



Otroligt mycket bjäfs för turisterna, allt fanns tror jag och jag måste fotografera...



Jag undrar vad jag ska ha alla tusentals bilder till, som jag bara måste fotografera just då i stunden?

Här kommer en äkta bondfångare som vi mötte på söndagspromenaden. Synd för honom att han gav sig på oss, för vi gick inte på hans fint uttänkta trick.

"Hello, lovely ladies", började han med. "Where do you come from?" Vi som är mer än lovligt snacksaliga så snart vi får möjlighet att språka på engelska stannade förstås och talade om att vi var från Sverige.

Han log brett med hela sitt konstgjorda garnityr, för så kritvita släta tänder är inte kroppsegna i hans ålder.

Sedan surrade han på ett tag och drog upp sin gamla papperskamera. Papperskameror kallar jag de  vi hade "förr", när det var vanliga foton och framkallning på papper som gällde.



I det här skedet av svindleriet såg han riktigt klurig ut. Han bara sa, att nu skulle han fotografera oss och sedan skulle vi få ett minnesvärt foto av oss två i London, hemskickat till oss i Sverige.

Vi flinade upp oss och han knäppte av med en slängig gest, som enbart hade sett ut som en vindpust med löv om det varit på riktigt, sedan tog han ett till ganska på sned.

Vi fortsatte lyssna på hans svada och nu var det dags att ge honom en adress dit han kunde skicka våra bilder - hahaha!
Vi skrev in oss i hans lilla block, där han visade att han minsann hade flera andra nationaliteter, bl a någon från Borlänge.

Nu kom sanningens minut. Han drar upp nästa bunt ur fickan. En tjock bunt med pund och nu skulle vi lägga vårt strå till den pengastacken. Ojojoj, lille man vilken optimist!

Jag stoppade handen i fickan och han slängde fram sin vidöppna hand och såg mycket förgrymmad ut när jag visade upp en tom Läkrolask och sa att det var allt jag hade med mig ut.

Han vände sig då till A, som slog ut med sina två tomma händer och sa att hon hade inga pengar med sig ut på promenad.

HOPPSAN, vart tog han vägen? Han försvann innan vi ens hann fatta att han rört på sig. Kul var det i alla fall och jag undrar verkligen om han lyckats med någon?

Han måste i alla fall "fotografera," för han vet ju vad han ska ha det till!

Vi fortsatte vår promenad och jag noterade att cyklisterna hade förtur vid rödljusen. Sedan jag kom hem har jag sett det här i Sverige också, fast innan London, hade jag inte noterat det.





Nostalgiska blir man av de klassiska telefonkioskerna, i alla fall vi!



Vårt mål var ett fikaställe längs gatan, skyltar är en liten passion hos mig.



KOLLA hojtar A, ett brudpar! Jag såg inget, men sedan såg jag bilen - häftigt!



Bakom brudparsbilen såg jag ett Caffé Nero. Dit gick vi.



Sedan åter mot hotellet för att packa färdigt. En ljuvlig dag var det!




Väl tillbaka tog jag en bild på vår utsikt genom fönstret, det hör till när jag reser!





Sedan blev det Via Dolorosa mot flyget, för vi var TUNGT lastade.

Vi hamnade mitt ibland några unga "militärklädda tonåringar" med ledare. Jag frågade om jag fick fotografera dem och det tyckte de var bara roligt. De sa också vad det var för ena, men det förstod jag inte mycket av.




Till Gatwick kom vi och hem kom vi och på Arlanda var det julfint med belysning i hela den långa gången.



En sista bild av oss innan vi skiljs för att åka åt varsitt håll.



Det var en jätterolig och härlig tripp och snart kanske vi är där igen!