Leontina

Sist jag kom hem till särbon låg den här chokladasken där på en stol och jag hade ingen aning om dess existens.

Han pratade om att han hade fått en julblomma, kul tyckte jag, men julblommor brukar vara förgängliga och det är i och för sig ganska skönt. Den lilla enen som är i brukar torka, julstjärnan tappar sina röda blad och av hyacinten återstår bara grönska och en dold lök. 

Jag hade varit där ett bra tag när jag fick syn på chokladasken. Den var inte ens öppnad, utan bara låg där på sin stol, alldeles tyst. Inte kunde det dofta av pralinerna heller eftersom cellofanen satt kvar runt hela asken. Jag läste på den och konstaterade att den innehöll ett helt kilo. Nästa konstaterande var att det inte var lågprisvarianten av choklad som mest smakar ister. 1 KG PRIMA CHOKLAD! När fick jag det senast? Jag tror aldrig det har hänt i hela mitt långa liv.

Jag tror att jag vrålade, i alla fall höjde jag rösten mer än normal samtalston och vände mig mot köket där särbon höll på med något grejande: "VAD ÄR DET DÄR?" Han undrade förstås vad jag menade, eftersom han inte såg var jag befann mig. "CHOKLADEN!"  "Jaså den, den har vi fått i julklapp från jobbet!". Det är ju inte klokt, de hade redan varit och ätit julbord och så kan de få 1 KG PRIMA CHOKLAD dessutom. Jag blev både avundsjuk och enormt sugen på choklad. Det drog i godisstråket inne i munnen som om jag suktat efter socker i sju svåra år.

"Får jag öppna den", undrade jag i ett helt annat tonläge, lite mjukt, nästan inställsamt, lismande och vädjande. Detta tog jag till för att han verkligen skulle förstå i vilken fruktansvärd nöd jag befann mig. Jag hade läst på baksidan, där fanns mandelsplit, trillingnöt, körsbär i likör, pistaschmarsipan, vanlig marsipan, mintpralin, tvillingnöt, nougat och en massa såna som heter något med toffeé och tryffel. Inom mig vrålade sötrösten: CHOKLAD, JAG MÅSTE HA CHOKLAD, GE MIG CHOKLAD. NU! ! ! ! ! ! ! ! ! ! ! !  Jag var redo att ta strid för att få sprätta upp eländet så fort som möjligt och vad händer?

Ägaren till denna ljuva frestelse säger lugnt och sansat: "Öppna du, men du kan väl spara så att jag har några bitar kvar till julafton." Nog kan jag vräka i mig godis och choklad, det är som ett spjäll i min hals och när det är öppet är det bara att häva in. Det var öppet och jag hävde in och ändå lyckades jag inte få i mig mer än 7 praliner, sen var jag mättad.

Jag förundras ofta över hur man så att säga äter med ögonen, för att sen inse att man har ganska låg kapacitet när det verkligen gäller.

Så här såg härligheten ut sen jag "låtit täckelset falla".



P.S. Det finns kvar än, trots att 3 sötsugna ungdomar, särbon och hans moder firat jul med asken öppnad och lättilgänglig för ett fritt frossande. Tur för mig, eller hur?