Leontina

Jag är ute i tid i år! Jag förbereder mig i sakta mak för första julen i vårt gemensamma hus, men jag  tar inte ut särskilt mycket i förväg.

 

I helgen som var, var vi ute i skogen och fick en adventsgran av skogsbonden. Det kan man kalla service, han travade iväg med oss, sågade av den, kvistade av den och sa att det var fritt fram att hämta ris om vi ville. Tack, det ville vi och ville vi sen ha en julgran, var det inte heller några problem.

 

Här ligger den och väntar på "bättre tider".

 

Här kommer erkännandet vad jag redan tagit ut av fröjderna som komma skall.

 

Jag har tänt ljusbollen, mest för att det är så mörkt här ute så här års. Den lilla bleka fullmånen förmår inte att lysa upp allt det mörka. Adventsljusstakarna däremot är tabu fram till helgen. Förr inväntade jag söndagen innan jag tände, men i år blir det nog redan på fredag.

 

 

Vi gjorde fint på framsidan, lyktorna tänds nu så gott som varje kväll och framför trappen har vi lagt riset vi fick över när vi tuktade adventsgranen.

 

 

Jag bakar en del också. En gång sa en arbetskamrat till mig, att den lugnaste julen hon upplevt var, när hon hade hela julbaket färdigt till första advent. Sedan dess har jag försökt, men inte lyckats. Det kommer inte att gå i år heller, men jag bakar lite då och lite då. För som alla väl vet vid det här laget är julen min stora passion. Det är då det ska vara mycket av precis allting.

 

Årets övriga helger och firanden gör mig inte så värst berörd. Jag har inget behov av dem, jag fyller min årskvot med julen!

 

Idag har jag gjort en sorts kakor och en saffranskaka. Igår bakade jag matbröd och himmel vad jag njuter av vårt stora kök med utmärkta arbetsytor. Det är annat det än mitt lilla "lekkök" inne i stan. Där fick jag pussla in absurdum ibland för att få plats med degbunke och plåtar. Jag fick använda både köksbord, stolar och ibland gå in i rummet när jag stökade på som värst med bakandet.

 

Nu är jag i köket och där ryms allt jag grejar med. Gissa om jag njuter och trivs. Mitt på bordet står 3 fantastiska rosor från kärestan. De är också vackert julröda

 

 

Jag skulle ha varit på kören ikväll, men ute blåser Englandsovädret - inte allt är positivt med England, men det är rätt okej när man kan vara inomhus och baka.

 

Fågelmataren har fått en ny plats, de små tacksamma flygfäna tyckte att våra köksfönster var en utmärkt toalett när vi hade mataren precis utanför för att kunna titta på dem, när vi satt vid köksbordet. Nu får de bajsa rakt ner och där är det gräs, så det kan bara bli bra.

 

 

Lite längre bort får de talgbollar och då och då något extra gott.

 

Det är inte Johnny Depp som åsyftas!

 

Det är mitt sinnestillstånd.

 

Det snöar! Då blir det depp.

 

Det blir också stiltje i kreativiteten, inte ens lite kakor lyckades jag åstadkomma idag, än mindre blogga! Dock är denna deppdag slut om 4 minuter, så imorgon kanske jag kan åstadkomma något mer kreativt än detta?

 

T ex en omgång kakor till första advent......... och vill det sig riktigt väl........ även ett blogginlägg!

 

Nu däremot ska jag gå i några timmars ide, i hopp om att vakna upp till ett grönt yttre!

 

 

Jag kunde inte låta bli att le när jag gick in genom hallen på jobbet.

 

Foppa visste vad han gjorde när han designade sin toffel. Undrar hur mycket han tjänat på dessa plastskodon? Eller är alla kopior nu för tiden?

 

Nu är det full fart på julmarknader både här och där och nog tycker jag det är lite väl tidigt, hur mycket julfantast jag än är.

Ändå bar det iväg till Hällabrottet redan förra helgen, vi hade ett "måsteärende" dit, så det var bara att tvinga på sig lite julkänsla.

 

Inte var det så värst jullikt utomhus. Ingen snö (tack och lov för min personliga del) och + 8 grader.

 

 

Kära dottern och jag har rusat runt och gjort viktiga ärenden på eftermiddagen.

 

Jag skulle egentligen gått och fått massage, men insåg att jag inte kunde hinna med båda och då fick det bli stan. Hon har väntat länge , så jag tyckte det var dags.

Vi skulle köpa tyg till nya gardine¨r hem till dem. I något svagt ögonblick har jag lovat att både sy gardiner och klä om en lampa till bebisens rum. Ack ja, hur en blivande mormor kan låta tungan slinta. Fast, det är inte så svårt, när jag väl kommer igång, så tids nog och långt innan det är dags ska det vara färdigt.

 

Efteråt föreslog jag fika och det ville hon också (tack och lov).

 

Vi gick till Bara Vara och det var både gott och skönt att sitta ner ett tag innan sista rycket.

 

Jag stod för den nyttiga sidan idag, jag kände inte för något slisk alls just då.

Det blev yoghurt med honung och valnötter, så otroligt gott!

 

 

Vi var och bowlade med jobbet för ett tag sedan. Vi var indelade i lag, fast allt var bara på skoj. Mitt lag såg lite roat på mig när jag talade om att jag bara bowlat 2 gånger tidigare i mitt liv och första gången vann jag.

 

Bild från banan bredvid vår.

 

Nu har jag totalt grottat ner mig.

 

Jag är så otroligt trött varje dag när jag kommer hem från jobbet att jag inte orkar någonting, inte ens koka en nice = en kopp te. Jag bara sitter och klappar katten, eller lägger mig i horisontalläge en stund och även då klappar katten. Hon kommer nämligen omedelbart och placerar sig som en tårtros på mig.

 

Så är det så ett tag och sedan har jag samlat ny energi och börjar fantisera om vad allt jag ska hitta på när jag har några timmar innan läggdags.

 

Idag grottade jag ner mig rejält. Igår bakade jag som bekant en sats hallongrottor inför kommande helger med gäster, kompisar och barn som vill fika. Då räcker inte 24 hallongrottor långt.

 

Nu har jag bunkrat! Roligt var det också - och den nya sorten var riktigt god.

 

JÄTTETRÖTT!

 

Det var jag när jag kom hem efter en lång dag. Jag for 7 imorse, det gör jag för all del varje dag, men idag kom jag inte hem förrän efter 18.00 Jag var tvungen att handla lite mat innan jag lämnade stan.

 

Så ringde söstra mi och jag intog horisontalläge när jag hörde att det var hon, för så trött var jag. Vi började prata om hur roligt vi haft i London och som de halvgalningar vi är, började vi planera för en ........ Englandsresa. London eller någon annanstans.

 

Det räckte för att ge mig energi så jag orkade göra ett ryck i bargarbranschen.

 

Här står de på gräddning i ugnen på vår nya exellenta spis.

 

 

Hemresedag 10 novmeber, hur tråkigt är inte det?

 

Där i vår "cell" var det stökeri och bökera från mitt i natten och framåt. Söta syster min har rumlat runt och om hon varit vaken eller gått i sömnen är svårt att veta.

Jag minns alltför väl när hon stod och balanserade på den lilla, klena pallen på Russel förra året, högt upp över marken och pillade på ett ventilationsfönster - då var hon inte vaken och jag tror inte hon var det inatt heller. Hon har nämligen den lilla vanan (eller ovanan) att hon är nattaktiv = går i sömnen.

Klockan var inte ens 4, så det var inte dags att stiga upp. Jag frågade: "A, vad gör du?" Fick till svar: "Jag vet inte." Hennes sambo måste ha ett intressant nattliv med henne.

 

4.30 ringde klockan och då var hon nyvaken och ganska fort på alerten och fortsatte packandet. Jag undrar om hon sov emellan. Tur jag är van henne från barnsben!

 

Morgontvagning, vi anammade den naturliga hårlooken även denna dag och till slut var vi klara och färdiga med rum 107, av skokartongsstorlek och klev ut i receptionen.

Där väntade en trevlig man med vår "packed breakfast" och upplysningen att en taxi till flygplatsen är billigare än 2 biljetter med H-expressen om man är fler än 1 och det är vi ju. Å andra sidan fastnar man sällan i en trafikstockning med ett tåg.

 

Vi gick till Paddington och nu har jag bestämt mig för att stiga upp extra tidigt någon mer morgon, nästa gång jag är i London. Det är enorm skillnad på aktivitet. Allt gick snabbt och lätt, det tåg vi hade planerat att ta avgick 4 minuter efter att vi bänkat oss.

 

 

H- Expressen känns bra, dessutom tar det bara en kvart, god komfort, plats för väskorna och fort var vi framme vid vår terminal utan krångel. Number 5.

 

 

Allt flöt på, bortsett från att det pep när jag gick igenom säkerhetskontrollen. Jag blev muddrad och flickan som gjorde det nästan fräste när hon kände mitt cerat i byxfickan. "WHAT IS THAT?" Jag tog upp det och hon scannade det också, som om det var en förklädd patron, eller vad hon trodde. Sedan scannade hon hela mig och sist fick jag ta av mig gympadojorna och ställa upp en fot i taget på någon metallgrunka. Inte var jag farlig inte, så jag fick ta mina skor och gå. Intressant!

 

 

När vi kom ut fick vi se W.H. Smith, men innan jag hunnit styra in oss där, lyfte vi blicken och där i fjärran låg vårt Shangri-La          -         Boots!

 

 

JA, vi shoppade, vad annars?

Vad shoppade vi?

Hudkrämer från No 7 och mitt andra nya favomärke, vad annars?

Shoppade vi en burk eller flera?

Flera så klart, vad annars? Det var ju "Tag 3, betala för 2."

 

A suckade efteråt och sa: "Det är något fel på oss, vi borde gå i terapi." Hon köpte också mer av "Tag 3, betala för 2." Det var som om väskorna växte med sin uppgift och vi var ju redan incheckade, så det var bara att handla, betala och proppa ner.

 

Dock, terapi vore kanske något, men sedan undrar jag: Varför?

 

Life is Boots!

 

På Body Shop detta år blev det nästan ingenting. Det var enbart jag som handlade dag 2 och det var en liten miniförpackning med ansiktstvätt, för min var kvar hemma. Vi kände inte för "Boddan" i år eftersom vi varit på Boots redan första dagen. Tur, tur, tur att vi hade våra ganska anskrämliga rullväskor. Dock var det en dam i en Charity Shop som häpnade över hur snygga de var. Den gången log vi och höll masken.

 

På planet fick vi frukost, en för mig oätbar macka. Den hade 3 minus med tanke på min mages klenhet att tåla fett: Smördegsbröd, majonäs- och äggfyllning + tomater. Det var enda alternativet, så jag log och sa tack. Sedan flådde jag av det mesta av innehållet, behöll tomaterna och blev tillräckligt mätt. Vår medskickade frukost bestod också av smördegsbröd. Jajaja, jag vet, åker man hemifrån får man ta seden dit man kommer, men säg det till verkmästaren i magen. Han bryr sig inte!

 

A fortsatte shoppandet ombord.

 

 

Vi såg hennes favoritparfym i katalogen och äntligen köpte hon något till sig själv också. Jag blev riktigt glad. Ny väska och ny parfym, det är rekord för hennes del. (Hudkrämer gills inte, det köper man och använder, var man än är)

 

 

 

Idag hade vi klockan  på ringning och den var bara 7.30 när vi steg upp. Det var ingen som rökte utanför längre och det var skönt. Vi kunde vädra, för det är rena vårvärmen i London.

 

Vi frukosterade och avtalade med den lilla, lilla damen i matsalen att vi skulle få lite "packed breakfast" imorgon när vi checkar ut i arla morgonstund och inte hinner äta på hotellet. Det skulle hon ordna.

 

Snabbt ner till undergrunden och nu lärde vi oss att dag/dygnsbiljetter bara gäller det datum den är köpt, även om det inte gått ett helt dygn. OK, vi köpte nya och sen tågade vi in på stora Paddingtonstationen och köpte biljetter till Heathrow Express imorgon bitti.

 

 

HERRE GUD!!! Ska vi redan åka hem? Aldrig mer bara 3 ynka dagar i London, jag har redan abstinens. (Det står dag 4 däruppe, men vi åkte hemifrån i tisdags båda två, så det är fjärde dagen på resa).

 

Ner på "byn", vi hade Harrods i sikte denna förmiddag. Praliner och julskyltning var det som lockade mest.

 

Vi kom upp till markytan och blev alldeles betagna över entren till Harvey Nichols.

 

 

 

Sen in i härligheten. En kortare flukt på nyttigheterna....

 

 .... en mjuk övergång med bröd, shortbread och sylt och......

 

.....sedan en fördjupningssession inne bland chokladen, bakverk och pralinerna.

 

Naturligtvis blev det inköp i små cellofanpåsar av kvinnor och män iförda hatt och hygieniskt rena plasthandskar som de plockade godsakerna med, alltefter vi pekade på det vi ville ha genom glaset. Som vanligt blev det dyrt också.

 

A ville till kortavdelningen, men jag mindes att inget år tidigare har de haft annat än julkort när vi väl kommit dit och julkort har vi redan 70 stycken var!!!!

 

Vi gick ut från Harrods och såg ett Starbucks vid horisonten där vi på något vis bara sögs in och tog ett riktigt storfika och vi som tänkt ha magarna tomma för lunch på Valentinas i Putney. Nå, vi får väl ta "vår" kortaffär där innan lunchen.

 

Vilket eländes, eländes strugglande innan vi kom på rätt tåg. Jag läste så noggrannt och kollade färgen på linjerna och ändå hamnade vi fel 4 eller 5 gånger. Det var någon linje som inte gick som den skulle och det ställde till det mer än lovligt.

 

Gloucester Road hade en vacker tunnellbanestation. Som i en kyrka och där satt vi ett tag och väntade.

 

 

När man såg det elektriska systemet vid tågen, kanske det inte är så konstigt att vissa linjer pajar ibland.

 

 

Jag svor både högt och tyst och kände mig riktigt tjurig ett tag, men så till sist satt vi där på väg i rätt riktning, satt och satt förresten, där på förortståget till East Putney var det ingen som lyfte på rumpan för oss "two old ladies".

 

Vi gick raka vägen till vår kortaffär och där blev vi så klart ett bra tag.

 

 

Därinne gäller det att smyga runt varandra och inte visa vad man valt och att inte hålla sig på exakt samma kortsnurra heller. Ändå lyckades vi köpa 2 exakt likadana kort, men nu får vi skicka dem till några andra, men vem, kan man fundera på? Det måste vara någon som begriper storheten med engelska kort!

 

En repa på "Konsum" i Putney och där blev det en mindre kasse med godis för oss båda - bara hälsokost brukar jag säga, för jag mår så bra när jag njuter av godiset jag inte får så ofta.

 

Vårt favoritställe Valentina nästa!

 

Jag åt en underbar pastarätt, nötfyllda raviolikuddar med en sagolik sås och valnötter på. A åt också pasta med tomatsås, örter och massor med parmesan på.

 

 

Jag avslutade med en Macchiato och en liten mandelkaka.

 

LJUVLIGT! VI ÄLSKAR VALENTINA!!!!

 

 

 

 

 

 

Efter vilan i fårskinnssaccosäcken fortsatte vi shoppandet och tittandet.

 

Det blev väl en del, men inte som de tidigare åren och tyvärr var inte darmena med de underbara leksakerna där i år. Jag får skicka efter från The UK till lille Otto när det blir så dags.

 

Vi strövade på våning efter våning och en del inköp blev det, fast långt ifrån fjolårets hets. Vi hade ju även Tesco där i fjärran och behövde plats i "rullorna." Man lär sig straegier tack och lov.

 

Efter ett tag skulle A besöka damrummet och efter det var hon puts väck. Ibland känns det som jag är med i den där TV-serien, "Brottskod försvunnen". Plötsligt är de jag är med bara borta och där står jag ensam kvar. Nu blev det så även på Christmas Fair.

 

Eftersom både jag och A är i totalt avsaknad av lokalsinne, insåg jag att något hänt, när jag väntat längre än det tar att besöka damrummet. Jag följde henne i spåren och vad ser jag? Jo, vägen till damrummet ledde ut i ett trapphus och slutade en trappa ner. Jag gick in där och VRÅLADE hennes namn så mycket jag orkade. Inte bakom någon dörr fick jag svar, trots att alla var upptagna. Ingen A där alltså. Hon hade förmodligen gjort som jag skulle ha gjort - gått ut till "fairen" på fel plan.

 

Ut igen och tillbaka en trappa upp, ingen A där heller. Ner igen och då hittade jag en man behängd med en skylt att han var någon slags ansvarig. Jag berättade om min försvunna syster och att hon kunde svimma om det blev för tufft, eftersom hon nästan gjort det på Boots.

 

Då högg han mig i hampan och drog iväg med mig till sekretariatet där de skulle dra igång"Operation hitta A" innan hon kollapsat av sin astma.

 

"Astma", sa jag, "hon har inte astma". Ok, men det var tydligen en bra och lämplig "komma bort krämpa" där på fairen, så då fick hon väl ha astma. Sedan nästa problem. "Vad heter din syster?" Nu har hon ett väldigt ovanligt efternamn och när jag upprepat det 3 gånger och fått ett "VA?" till svar varje gång, lämnade han över till en av kvinnorna där.

Hon reagerade likadant och när det var på toppen av stress därinne, fick jag se A en bit utanför och jag bara skrek hennes namn rakt ut. Hon ser helt cool ut och ler dessutom. Jag väser då till henne att jag sagt att hon kunde svimma och att de trodde hon hade astma, så hon sjönk ihop lite och såg lidande ut. Jag kan lova att vi var stressade båda två och i synnnerhet hon, men hon hade försökt hålla sig lugn och hoppats hitta mig.

 

Så var vi då åter förenade och allt slutade i frid och fröjd och vi kunde återuppta vårt julfrossande.

 

A köpte sig en jättefin väska med tillhörande plånbok -  lila förstås och jag ett rosa passfodral med prickar, så då köpte även hon ett sånt.

 

 

Denna kvinna var dansk, så nu fick vi prata svenska igen. Fina väskan syns där till vänster, bakom henne.

 

 

Så kom vi till ett stånd där de sålde alldeles för söta förkläden, inga kunder alls -

 

- men det kanske hade en annan anledning än att inte förklädena tilltalade oss presumtiva kunder.

 

Här är försäljerskan!

 

 

Vi bestämde oss för att leta oss ut och där fick vi se att vi låg i lä när det gällde shopping.

 

 

Vi tittade lite tilll, men sedan insåg vi att de krafter vi hade kvar skullle användas på Tesco, lite längre ner på gatan och bestämde att vi var nöjda.

 

Vi gick till vår pub för att äta. Samma lilla hund som förra året var där och låg på husses jacka.

 

 

Vi stärkte oss med mat och dryck -

 

 

 

- och sedan bar det av till Tesco,  som numera kallas Tasko. Vi blev MYCKET besvikna. Vad hade hänt? Det var hur tråkigt som helst. Enda roliga var att A köpte 10 påsar godis av samma sort, hon hade hela varukorgen full. Hon kontrade väl mot mina 12 halstablettpåsar från Boots. Bara för det köpte jag en till där på Tasko.

 

Inget julande där inte, bara lite kakor och vid kassan stod lite julpapper, som vi nu vet är för långa för våra väskor.

 

Vi gick igenom antikgränderna mot tunnelbanan och for hem till cellen.

 

Hemma!

 

Vi lastade av, tog en kort vilopaus och drog iväg i mörkret igen. Nu var vi på väg till vårt kära Russel (Obs, vårt igen...) Vi hade bestämt oss för ett besök i baren där och tänk om A.s lille "fästman" arbetade.

 

 

Tyvärr var det inte så, men så härligt det var att sjunka ner i varsin läderfåtölj och där satt vi i 1½ timme och bara "Russlade" och pratade.

 

 

Vi ska inte bo på Days Inn något mer, vi är i behov av lite högre klass på vårt Londonboende kom vi överens om. Ingen vet dock vad som händer 2013?!?

 

A drack ett glas vin och jag en Mojito och bartendern bjöd flitigt på starka snacks i hopp om att vi skulle bli väldigt mycket mer törstiga. Det kanske är vår nästa lille "fästman"?

 

Hem i natten med mor och son från Malta som sällskap på både tunnelbanan och till hotellet. De bodde i samma rad som vi.

 

Vi har provvägt bagaget på kärestans exellenta våg från Vagabond, så imorgon är det dags igen. Än finns det pund och plats kvar, men just nu är jag bara TRÖTT!

 

Så - God natt London!

 

 

Det är tur vi är fallna efter starka, sega och stabila föräldrar. En vekling hade inte överlevt den här natten och vi, till och med sov delar av den.

 

Sängen är en stenhård 160:s pinobädd på hjul, som rör sig, kuddarna små, avlånga studsmattor ungefär 7 cm höga, rummet kokhett och utanför, på vår lilla innergård, verkar hotellets rökruta vara belägen, för det sipprar in röklukt så gott som hela tiden.

 

Ändå: VI ÄLSKAR ENGLAND! Och nu ska vi på´t igen, dags för Christmas Fair - JIIIPPIIIII !

 

Vid gott mod travade ner till stationen och testade våra biljetter. De hade precis gått ut. Kön till biljettluckan var minst 10 meter, men vi hade inget att välja på, så där stod vi. Till slut, långt om länge, var vi framme och köpte 2 nya dagkort. Idag kostade de £ 7, igår 8.50. Sen läste vi tunnebanekarta och bestämde att till Camden var det 2 byten, alltså 3 olika linjer.

 

 

Söstra mi har ischias, så jag tyckte att hon gott kunde sitta kvar på specialsätet. Där satt för det mesta fullt funktionella personer och hon hade åtminstone äkta ont i ryggen.

 

 Så kom vi ut från maten och jag som älskar fårskinn hittade en önskejulklapp. Jag tror dock inte tomten bryr sig om denna min önskan.

 

 

 

 

 

 

På vår väg såg vi en riktigt Engelsk julgirlang - inte någon favorit för min del.

 

 

Vad hände sedan då?????

 

Dag 2 får det fortsätta att vara!

 

 

Vi gick in på Boots på starka ben och med kraft i stegen, men det suger, som ungdomarna säger. Söstra mi la sig nästan raklång efter ett tag därinne och en mörk ung man kom ilande med en stol och ett glas vatten så hon inte skulle svimma. Det är klart att de inte vill mista en av sina bästa kunder......!

Jag var nere på källarplanet och rekognoserade, för man vet aldrig var de ställer det bästa, så jag hade ingen aning om att hon nästan dånat. Det var väl vinterjackornas fel, eller?

 

Vi shoppade en del, träffade en av flickorna vi handlat av förra året, som då var ganska snorkig, men nu fått lite känsla för hur man behandlar kunder och var hur glad och trevlig som helst. Det jobbade en svensk kille där förra året och när vi frågade henne om han arbetade kvar, mindes hon oss och började skratta. (Vi handlade rätt mycket då också).

 

Till slut var vi nöjda för stunden och insåg att vi behövde "vattnas upp" båda två. Vi betalade och packade ner i våra käcka rullväskor från Bonniers Bokklubb, som vi inhandlade förra året för just detta ändamål och som nu alltså är inne på sitt andra år.

 

 

 

Äntligen var det dags, söstra mi och jag på väg till London igen. Vi åkte båda med tåget från respektive hemort och möttes som vanligt på Arlandas Rest&Fly, detta förträffliga övernattningsställe, där man får både eget, tyst rum och nära till flygplatsen, eftersom man redan är på den.

 

Vi lyckades med konststycket att anlända nästan samtidigt, hon hade nyss gått in, när jag kom.

 

Överslaf som vanligt! Tur jag kan klättra och ännu mer tur, att jag ligger kvar där uppe medan jag sover.

 

Vill bara förklara varför jag inte skriver på några dagar.

 

Nu är det nämligen snart dags igen och jag LÄNGTAR så otroligt att jag knappt kan skriva.

 

Imorgon är vi - söstra mi och jag - på gång igen! Bilderna är från förra året, men vi älskar repriser!

 

 

 

Jag tror Örebro är den staden som har mest kajor i hela världen. Jaja, jag kanske överdriver lite, men det är verkligen enorma mängder med dessa luftens råttor. Ibland kommer de i så stora skaror att det känns som att vara med i Hitchcooks "Fåglarna."

 

Jag lyckades fånga delar av den stora skocken som skränade fram över våra huvuden när vi var i stan i helgen för att göra en massa ärenden.

 

Titta bara!

 

Ingen början, inget slut på flocken/skocken.

 

 

Det var en fröjdefull afton för oss damer i torsdags. Vi var 4 av 6 som träffades hemma hos B.

Damer är vi inte riktigt och när vi kommer ihop är vi det absolut inte, då blir vi tonåringar igen, för det var i den åldern vi lärde känna varandra i skolan.

 

Sedan har det varit ett glapp, då när man höll på med studier, barn, arbete osv. Sedan tror jag det var I, som drog igång det hela igen. Hon var tyvärr sjuk igår, men så är det ibland. Det är inte alltid vi är alla och det funkar ändå.

 

Först bjöds vi på snacks och dip, samt en Hallonmojito, som var ursmarrig.

 

 

Kvällens värdinna B med J i väntan på att få börja äta.

 

 

 Den utsökta förrätten ligger redan serverad och väntar på oss.

 

Idag är jag rädd att det inte blir så mycket skrivet. Jag har helt enkelt inte tid, för jag är ledig idag.

 

Det är konstigt, men jag fungerar så. När jag har en ledig dag - denna sällsynthet mitt under vanliga veckor - bokar jag in massor. Jag har ju HELA dagen på mig.

 

Nu hinner jag tyvärr inte skriva mycket mer, för jag ska

 

* Till sopstationen och tömma lite depåer här hemifrån

* Till kära dotter med en skoborste, samt för att avhåra mina ben och måla hennes tånaglar. Lilla kulan försvårar denna syssla för henne

* Till Forex och sätta in pengar, samt köpa lite annan valuta än vår

* Till Coop och bunkra lite mat.....

 

....och efter att detta är avklarat ska jag ligga redo för en helkroppsmassage på ett nytt ställe här i stan, klockan 14.30.

 

Sedan snabbt hem för att göra mig iordning för en helkväll med "damerna med mat och dryck och MYCKET prat, så jag tror jag måste sätta punkt här innan jag får stresshuvudvärk.

Bild från wikipedia

Det är vilsamt och avkopplandet  med en ledig dag!!!!!!!!!!!!!