Leontina

Jag är ofrivilligt, självutnämnd ordpolis.

Jag insåg det för några år sedan när jag och särbon var på Jädersbruksdagarna och träffade en gammal kompis till honom. Han är en spirituell bekantskap som vi träffat ytterligare några gånger sen dess och jag gillar hans inställning till orden och språket. Själv hävdar han att han lider av en tidig "skada" sen barndomen pga att nästan alla i hans släkt är lärare (själv är han inte lärare). Han hade en lång utläggning om hur han utan att vilja, hakade upp sig på människor som använder orden fel. Jag undrade hur han menade och då talade han om att han var ordpolis, han fick det att låta som det var den mest självklara sak i världen. Ju mer han pratade, desto mer förstod jag att jag är ungefär likadan, även om jag behärskar mig lite mer.

Vid ett annat tillfälle när vi träffade honom berättade han att han hade minsann fått lov att ringa lokaltidningen och påpeka att journalisten använt ett felaktigt ordval. Det handlade om att hon använt order "ångvält", när det i själva verket handlade om en vält. Ångvältar hade inte funnits på väldigt många år, han visste hur längesen också, men det har jag glömt. Hon som skrivit artikeln hade redan blivit uppringd av andra ordpoliser, så hon bara suckade uppgivet när han fick henne på tråden och lovade att inte göra så igen.

Jag tycker det är viktigt hur vi pratar, att vi använder rätt ord och inte utarmar med det med en massa svengelska ord, låneord eller bara hummanden och stönanden som den yngre generationen gärna gör. Nu låter jag som en gammal reaktionär tänker många, det kan jag ta, för det är jag inte, jag är bara rädd om vårt modersmål.
Jag har själv levt med en far som i all välvilja påpekade om det lät helt bort i tok om jag uttryckte mig fel. Som exempel kan jag nämna ett ord som fick honom att nästan bli galen. Det  var när jag sa att något var "Jättelitet". Han bad mig förklara hur något som var litet samtidigt kunde vara jätte. Han var väl ordpolis han också, fast han inte visste om det.

Själv har jag hållit på och trimma mina barn på samma vis, utan att för den skull klanka ner på dem. Bara snällt och vänligt påpekat hur det ska vara (hoppas jag) . Känner mig ganska nöjd med att båda är verbala och kan tala för sig.

Idag har jag haft kort tjänstgöring i mitt ordpolisämbete och fått skriva mail till sonen som vistas downunder för tillfället. Nu har han två gånger skrivit till mig att det är lugnt, men stavat LUNGT! Vaddå lunga? Jag klarade det första gången, men nu har det nyss gått iväg ett mail med en liten stavningslektion. Han brukar inte stava fel, så det blir säkert okej.

Han kanske också blir ordpolis vad det lider, skulle tro det ligger i släkten!