Leontina

Fortfarande söndag 28 juni

Vi åkte på ganska små vägar rätt länge och i Kilgarvan stod det plötsligt "Motor Museum" helt oväntat på en skylt.
"Åk dit", uppmanade jag kärestan, jag kände att lite kompensation kunde han få för allt tålmodigt väntande utanför Ull- och Irlandsbutiker. Det finns mycket fint att titta på i de affärerna, Nu senast på AVOCA, t ex, servisen med knapparna.

Jag som älskar knappar och har flera tusen, eller åtminstone ett par tusen, jag har inte räknat dem.
Som tur var kostade tekannan 34.95 E, annars hade jag kanske kommit hem med en till. Jag har ju bara 6-7 stycken sen förut.

SÅ, han styrde in på vägen dit skylten pekade och den blev bara smalare och smalare och slutade med en enormt, brant grusbacke upp till några hus.

Där stod skylten



och där fanns ett par långa plårskjul med en hotfull skylt om Danger Guard dogs



En vänlig man kom gående genom småregnet och bad oss vänta, så skulle han gå in via en sidodörr. Ingen hund skällde.
Det kostade 5 E och jag bad att få slippa betala, förklarade mitt ointresse och att jag uppmanat min man att åka in och roa sig lite med tanke på alla affärer han stått utanför medan jag roat mig därinne.
Det gillade mannen och berättade om en annan besökare, där frun suttit utanför i bilen och tutat och tutat varannan minut. Hennes man hade fått 15 minuter på sig. Vilket gräsligt förhållande!

Jag fick sitta vid ett bord i det lilla cafeét och han och kärestan stegade iväg runt bilarna och vad de pratade - oj, oj!
Hustrun hade kommit ut och vi pratade lite också, men hon läste och jag skrev och läste Irlandsboken vart vi skulle ta vägen.
Hon rekommenderade alla tjusiga slott i närheten och jag hade inte hjärta att säga att jag inte var så där överentusiastisk i tanken på att åka runt och titta på slott.

Till slut var kärestan nöjd, men då hade det kommit en man från Nya Zeeland som var intresserad. Han hade också frun i bilen, så han talade om att han var lite stressad pga det. Ibland är det synd om en del män måste jag säga.

Vakthunden var 11 år och älskade att ligga inne och ta det lugnt !

       Här kommer min käre mans bilder från motormuseét.






Det här skåpet tycker jag var riktigt roligt!


Vi visste inte riktigt vart vi skulle, men med tanke på det regniga vädret kändes det som vi lika gärna kunde köra lite extra för att sen kunna ta det lugnare de sista dagarna.
Jag frågade frun om Mallow och Macroom, det var ingenting att ha, hon framhärdade med sina slott och då höll jag med och bestämde tillsammans med kärestan istället när vi kommit ut därifrån.

Han körde och körde och jag gjorde iordning det sista brödet och osten till två ihopvikta mackor som vi stannade och åt upp tillsammans med äppeldrickan jag köpte igår. Det gav ny energi

Nu har jag läst in mig på Cashel och kärestan surrade om Kilkenny. Han har fått för sig att jag längtar dit, men det enda jag någonsin sagt om Kilkenny är att det finns en ale därifrån.

Cashel däremot har den stora klippiga fästningen "Rock of Cashel", som enligt min bok är från 400-talet. Den har varit symbol för både kungens och prästerskapets makt.
1101 skänktes Cashel till kyrkan och blev ett religiöst centrum. Cromwell belägrade den 1647 och det kulminerade i en massaker på dess 3000 invånare.
I slutet av 1700-talet övergavs den. Numera belägras den igen, fast nu är det vi turister som står för det och imorgon ska även vi dit, för nu är vi i Cashel.

Efter ostmackan fick min chaufför ont i huvudet och jag fick köra igen. Det var mellan Mallow och Mitcheltown och ganska fort var vi ute på normala vägar igen, sen blev det motorväg. Fort och lätt susade jag till Cashel.

In i stan och hittade ett "Bread and Butter" (hihi) som hette Grenadier House.



Vi ringde på och en urgullig, äldre vithårig herre öppnade och nog hade han ett ledigt rum till oss. 30 E med kontinental frukost och 35 för irländsk. Inte nog med det, han hette också Michael.



Från fönstret i vårt rum ser vi rätt ut på fästningen över hustaken.


Vi promenerade till en pub och åt grillad kyckling med pesto och sallad och drack så klart varsin Guinness som de irländare vi blivit.



Istället för jukebox väljer man numera direkt från nätet enligt något för mig okänt betalsystem.


Rejätl TRÖTTA var vi, hem efter maten och sova och vårt 7-årsfirande uteblev.