Leontina

Onsdag 1 juli

Sovit som en stock. Jätteskön säng, uthärdlig kudde + min egen lilla resekudde, kallt rum och inget slagsmål om täcket. Det är nog inte kudden som varit största problemet, utan slagsmålet om täcket, inser jag nu, näst sista natten när vi åter sover i varsin säng. På hotellet i Dublin hade vi likadant.

Frukost klockan 9, det var bara vi två. På bordet tronar en stor bit hårdost. Det är nästan det enda jag ser, fast det är så fint dukat med yoghurt upphällt i skålar, sylt, glas på fot och underlägg på den vita duken. OJ, vad gott med ost! Vad bra det är att åka hemifrån ibland, så man uppskattar sitt eget därhemma.

Vi åt oss proppmätta, packade ihop allt, släpade ut till bilen, packade in allt och gick in för att betala. Gjorde så och Maura frågar: "Vilken tid går ert flyg?"

Jag förklarar för henne att det är imorgon och att vi ska leta reda på ett B&B nära flygplatsen. Hon ser lite lustig ut, tittar oförstående på oss och frågar om vi ska bo på något flygplatshotell. Nej, det ska vi ju inte. Då talar hon om att det är väldigt nära till flyget från dem och att folk brukar ta in där för att ha närheten till flygplatsen.

Vi bara stirrar på varandra och fattar just ingenting, visar henne Skerries på kartan, som vi blivit rekommenderade av killen på puben igår, och får reda på att det nog är lika långt som från dem, men sämre väg.

Jag bara känner att jag inte vill sitta och åka runt i bilen en dag till och leta efter ett B&B. Jag frågar kärestan om vi ska stanna och han behöver mindre än 10 sekunder för att bestämma sig.

SÅ SKÖNT! ! !

Vi släpar in allt igen och hon tycker det är helt okej och säger att hon ska bädda och fixa i ordning däruppe.
Hon vill också att jag ska fotografera hennes trädgård, men ber inte om det utan säger:
"Du får gärna ta med skott från mina växter hem och fotografera om du vill."

Då gör jag det. Jag klipper av lite Fuschiaskott och några gul/gröna kvistar från en annan buske + tar lite bilder och visar henne.





Samtidigt får jag syn på en liten svart katt på gården - det är deras lilla Blackie.



Hon kelade nästan ihjäl mig och sig också för den delen.



Maura föreslog att vi skulle åka till den Japanska Trädgården, hon lovade att vi inte skulle ångra oss. Det tyckte vi lät bra och hon beskrev vägen. Den låg mot Kildare. Fast först var det TESCO som hägrade.

                                               

Kärestan skulle ha tag på en tvål och var villig att utan tvång gå till Tesco. Det kände så bra och jag gjorde klart för honom att nu var det hylla för hylla som gällde och det var han också helt med på.
Jag blev lite orolig om han var fullt frisk, men det såg så ut, så det var mer att vänja sig vid att undrens tid tydligen inte är förbi.

Mycket riktigt, han följde mig de första hyllorna, men sen sprack det, för jag kom till bakartiklarna och den delen fordrar fördjupning och eftertanke.
Efter att först ha tänkt påsar med chocolate chips - plain och milk, muffinsformar, kanderad frukt, sockerblommor och storpack flagad mandel, samt en lång fundering över marsipan och mandelmassa, slutade det med att jag köpte en liten flaska blå karamellfärg. Inte för jag vet vad jag ska ha den till och det är inget jag saknat, men man vet aldrig.

Vid det laget var han tillbaka och talade om att det inte fanns någon tvål som passade och att han skulle gå ut och vänta, men jag behövde inte stressa. Det gjorde jag inte heller. Jag tog hylla för hylla och fick med mig allt möjligt användbart.

Sedan köpte jag en juteväska till och betalade 27.66. Då hade jag bl a en stor ask jordgubbar, vatten, skursvampar med mirakeltrasa på ena sidan, cerat, lite godis och ett och annat nödvändigit, den blå karamellfärgen inte att förglömma.

Jag trodde vi skulle gå hem med det vi köpt, men nej, nu skulle vi på tvåljakt. Ner på stan och till slut hittade vi en riktigt god tvål som ska vara till hans systers irländska födelsedagspresent.

Efter det gick vi hem och lastade in, för att åka mot Kildare och den Japanska Trädgården.

Maura hade beskrivit vägen, men glömde tala om hur länge vi skulle åka på motorvägen, så vi vimlade omkring lite, lite i omgivningarna, bortsett från det prickade vi stället.

Det kostade 11 E / person att gå in, men det var värt varenda cent.

                                                                                                                         

Den japanska trädgården anlades 1906 - 10 av en japansk trädgårdsmästare Tassa Eida, hans son Minoru och 40 assistenter. Där finns massor av olika träd och buskar, inte så mycket blommor. Det finns bonsaiträd, lite dammar och rinnande vatten.








Trädgården är utformad som en resa genom livet. Det börjar med "Gate of Oblivion, sedan går man på stigar och passerar via barndom, ungdom,
förlovning,


giftemål,


att välja rätt väg,


diverse prövningar och in i ålderdomen. Det slutar i Gateway of Eternity.

Det var väldigt välgjort med ojämna trappsteg upp och ner över lite små höjder, där prövningarna var och väldigt lätt att gå på vissa bitar.

På samma område och samma inträdesbiljett fanns S:t Fiachra´s Garden.



Han var munk -



- och den trädgården täckte ett stort område med skog, våtmarker, sjöar och öar.






Där fanns också en kopia av klosterceller i naturlig storlek, som finns på Skelligs, där klostret låg på ön Skellig Michael.



Det är en ogästvänlig bergstopp som höjer sig ur Atlanten utanför Iveraghhalvön (Ring of Kelly).
218 meter upp på en klippa ligger klostret. Trappan upp - enda vägen - är över 1000 år gammal.
Från 500-talet till 1100-talet fanns det munkar där, innan de flyttade till fastlandet.

Man kunde gå in i cellen, en mycket smal och låg öppning. Själva byggnaden var kupad, nästan som en igloo, mörkt var det därinne och inte särskilt stort.
Nog måste de ha trott på en väldigt mäktig gud för att kunna leva så.

I ena cellen fanns ett inglasat hål i golvet fullt med Waterfordkristall.
Det hette "Waterford Chrystal Garden"


Jag kan inte påstå att jag begrep den delen.

Annars var det en underbar eftermiddag. Vi strosade nog runt där i 3 timmar.

Det var gott om sjöfågel, vi såg sothöns, gräsänderna hade ungar.


Det fanns svanar,


stora duvor och massor med kvitter i buskarna.


En annorlunda fågelholk i ett träd


Det skulle finnas Kungsfiskare också, det hade varit fint att se, men tyvärr.....

Vad man mer fick på biljetten var inträde till National Stud, ett statligt stuteri. Där föddes upp massor med fullblodshästar under mycket ordnade former.

Det grundades 1900 av en angloirländsk, excentrisk överste William Hall-Walker som räknade ut alla nyfödda föls horoskop och var det inte gynnsamt sålde han dem, hur bra gener de än hade.
1915 skänkte han stuteriet till engelska kungahuset och fick titeln Lord Waventree som tack.

Det var mycket på en och samma eftermiddag och vädret var varmt och skönt, lite sol mellan molntussarna.

Vi var mycket nöjda, men njutningen grumlades lite. När vi skulle ta gångvägen ut - enda utgången dessutom, såg vi på långt håll att det låg något svart på stigen. Vi tyckte det såg ut som en katt, men den rörde sig inte och det var några människor där och tittade på den.
Varken jag eller kärestan är något vidare på att klara av att gå förbi och se en stackars förolyckad katt, så vi blev utsläppta gav en trädgårdsarbetare genom en "Staff Only"-dörr.

Det var ingen rolig avslutning på en så skön eftermiddag.

Hem gick det som en dans, rakt ut på motorvägen och fort tog vi oss t o m genom Naas. Hem till Maura och vi fick även träffa mannen John, som är taxichaufför. Vi fick resegenomgång till flygplatsen av honom och även restaurangtips av dem båda.
Tenors var bäst, alla huvudrätter kostade 10 E. Det låg i andra änden av stan, vid sista trafikljuset, men vi gick dit. Gå kan vi!
Jag åt lamm med pressad potatis med örter och en fantastisk sås och kärestan en stor Sirloinburgare med tjocka pommes frites.
Jag kunde inte låta bli att ta en dessert. De hade Banoffi med glass och det har jag inte smakat sen jag var i Kina och Anita från England gjorde det en kväll.



JÄTTEGOTT, JÄTTEMYCKET och det la sig som en sten i magen.

Vi hasade oss ut därifrån och började dra oss hemåt. Kärestan tyckte vi skulle ringa efter Mauras man så han skulle komma med taxin, fast det var bara ett skämt.

Däremot vaknade knylan till liv och togs upp till ny diskussion, men då styrde jag in honom till Thomas Flatcher och köpte varsin ½ pint Smithwicks och när vi vandrade hemåt en halvtimme senare hörde jag inte ett knyst om knylproblem. Det läkte förmodligen väldigt fort och lätt.

Väl hemma la sig knylmannen och vilade och jag gick ut och lekte med katten. Hon verkade helt olekt (nyord), men var inte så svår att få igång när jag gick och hämtade några långa grässtrån.



Oh, vilken gosig kisse, hon ville bara leka och gosa och jag var nog ute en timme och flängde runt på gräsmattan med henne.

Maura försäkrade mig om, att hon tänkte minsann inte leka så där med henne när jag hade åkt och nu var hon nog "spoiled". Kärestan kom ner utvilad och lekte och gosade även han en stund med henne.

Sedan gick vi upp och packade och nu är nästan allt klart för avfärd, bara rosorna står kvar utanför och väntar på oss.

Vi ligger, en läser och en skriver.     GOD NATT Irland !