Leontina

Nu förväntar sig alla att jag ska skriva om gamla bilar, moppar eller motorcyklar. Fel, fel, fel!

Jag är dock född i Hallsberg.

Hallsberg = järnväg och född järnvägarunge är jag dessutom. Uppväxt i en familj där vi åkte tåg ända tills brodern tog körkort. Då först insåg även fadern att det kunde vara praktiskt att ha en bil, i synnerhet som vi bodde på landet, utan någon som helst lokaltrafik.

Det handlar om tåg! Inte många, bara ett enda, men det räcker för att jag ska känna mig nostalgisk.

Vi tog vägen över skogen hem från Noramarken igår. Den går igenom Pershyttan och innan vi kom in där är det en järnvägsövergång, som för en gångs skull tutatde.

Först fattade jag ingenting, sen förstod jag att det var marknadståget och hör mig själv säga med en 5-årings ordval:
"Är det tuff-tuff-tåget?"

Kärestan tittar lite på mig och säger:
"Näää, jag tror inte det är tuff-tuff-tåget, jag tror det är rälsbussen."

Fel hade han!



Där kom det och jag nästan bröt benen i min iver att hinna ur bilen för att ta kort.
Det hände att vi åkte tåg med ånglok när jag var liten och vi skulle till sommarstugan i Tisarbaden.



Vagnarna är också den sorten som fanns då, stoppade, men ändå hårda brunrandiga bänkar och man var tvungen att gå ut på en övergång för att byta vagn, även när tåget gick för fullt.



Det puffade och rök och jag fick för mig att det blivit något fel, för loket stannde mitt framför oss.



Jag hade fel, det skulle bara släppa ut lite passagerare. Jag njöt i fulla drag, 5 år och tuff-tuff-tåget var bara några meter ifrån mig. Vilket äventyr!

Då kom även regnet och jag förpassade mig in i bilen igen.

Vi åkte vidare mot Örebro. Jag kallar den här vägen för "Över bergen", då vet kärestan precis vart jag vill åka. Mitt på kommer man till vägen upp till Rusakulan. Det är en utsiktspunkt och man ser långt ut över Närkesslätten därifrån. Den är dessutom handikappanpassad så även en med rullstol eller rullator kan ta sig upp på utsiktsplatsen. (Bild från nätet)



Vi gjorde en paus, för himlen hade så fin färg och jag ville andas lite skogsluft.



Jag vet att  Bergslagsleden är i närheten och Kilsbersspåret är det definitivt.



Vi tog bara en kort paus och kunde konstatera att naturen är väldigt vacker så här års!



En liten minivril upptäckte jag också på en björk i närheten.



När vi nästan var hemma, hade kommit ut ur metropolen Närkes Kil, fick vi se flera fågelsträck.

"Kolla", sa jag som var passagerare, "nu är det verkligen höst."
"Titta där då," sa kärestan och pekade utåt åkrarna bredvid.

Där var rastplatsen för Grå- och Canadagäss.


 



Undrar om Akka från Kebnekaise var med?