Ännu en prövning i snön

Det är lördag, ledig dag och det inre tvånget gör sig gällande. Ut och gå, dra in frisk luft, känna sig duktig och kämpa på trots att det defenitivt inte är förvår. Det är Luther som sitter på axeln och pickar mig i skallen som gör att jag går ut, trots min antivintergen.

Särbon travar gärna omkring i förvåren, både i december, januari och som nu i februari. Jag hävdar fortfarande att det är vinter och inget annat!

Så här såg det ut när vi kom till Rynningeviken.



Just här, vid den stigen där skylten satt, skulle han nödvändigt gå.

Ikväll har jag lyssnat på hans utläggning om hur ont det gör i benen, muskler och vad man nu har där som kan göra ont. Jag undrar förstrött varför han har ont just i dag. Jo, det var för att han spände sig så när jag sa att det var is under snön. Detta för att jag såg en kille som stöp på rumpan precis framför oss på en av stigarna vi gick på och kommenterade att det var isigt under nysnön.

Jag som inte vill gå ut på vintern, men ändå tvingar ut mig, följde bara med in på den här osandade gångvägen. Tack och lov att jag ställt ner cykeln i källaren så jag åtminstone inte tvingar ut mig på den mitt i vintern.

Bara en bit in såg jag det här som jag tyckte var som ett riktigt naturens konstverk. Det är "bara" Svartån, men så fint!




Trava på i snön och lite fåglar hörde vi, men såg inte en enda.

Vi gick bron vid Rävgången och kom fram till vattnet som naturligtvis är fruset så här års. Nu till min noja: JAG VÄGRAR GÅ UT PÅ SJÖISAR! JAG KOMMER NOG ALDRIG ATT GÖRA DET, VARFÖR SKULLE JAG?

Här var det fullt av folk som i diset trimmade sina ungar i diverse vintersporter som skridskoåkning och ishockey.

Långfärdsskridskoåkare såg jag också därute i dimman och jag bara rös. Jag säger bara ALDRIG ! !  Det fanns t o m föräldrar som dragit ut barnvagn och ungar på pulka på isen. Jag bryr mig inte om hur tjock den är  (isen alltså), jag går inte ut.




Vi gick sen jag hade ryst färdigt!

Då såg jag en stor parkering med massor av bilar, där har jag aldrig nånsin sett en bil tidigare, trots att jag på andra årstider är en flitig besökare här nere.
En disig dag i Rynningeviken är m a o höjdpunkten för ett stort antal innevånare i Örebro stad.



Sen blev särbon och jag nästan osams, nej, inte osams, men jag blev riktigt sur på honom! Jag med Sveriges sämsta lokalsinne styrde stegen mot en av broarna lite länger ner, som helt lämpligt går över vattendraget vi nyss passerat vid Rävgången. Sen jag väl tagit mig upp på den snöiga träbron tycker han att det är helt åt skogen fel håll. Jag med min totala brist på känsla för riktning känner instinktivt att jag är på rätt väg.

Nu har jag lärt mig att inte lita på mig, så jag lyssnar förstås på min ledare som har en inbyggd kompass i näsan. Han hävdar att vi ska gå åt andra hållet.

Vad händer? Jag kapitulerar och följer med. Fast, jag går inte långt, jag säger att det är fel väg. Sen håller vi på ett tag och gafflar om vart vi är och då helt plötsligt säger han att han är helt vilsen och inte har en aning om var vi är. Det är för vitt och ser likadant ut överallt. Helt ute och cyklar med andra ord.

Jag tappar besinningen och säger: "Du får gå vart du vill, jag går över bron", sen gör jag det och gissa............. Han följer med.
Väl över får han syn på Naturens hus långt innan jag ens fattat att jag haft rätt. Detta låter han meddela genom att säga: "Ska vi fika här eller hemma"? Då ser även jag huset och skrockar belåtet inombords.

Väl framme pekar han på en för mig, helt obekant stig och säger: "Där skulle vi ha kommit fram om vi gått min väg."

Nu är jag så nöjd att jag inte säger ett enda ord, jag bara travar på i nysnön och undrar än en gång varför jag är ute och går så här års. Jag har t o m mössa på mig, lite onaturligt känns det allt.

Särbon bjuder på fika inne på Naturens hus. Jag väljer en Cappucino för att öva upp kaffetarmen ytterligare. Dessutom utan socker. Det är gott! Är jag sjuk?



Stämningen oss emellan är som vanligt igen, eller blir det åtminstone när lilla älskligen min börjar tala om det fina bildspelet som visas på stor skärm på väggen bakom mig.  Jag byter plats och vi tittar tillsammans på en massa fina naturbilder.



Koltrasten har en gul ring runt ögat konstaterar vi, mannen undrar lite vad vi tittar på, är det på honom?

Sen ser särbon en likadan almanacka som han fick i julklapp av mig, den där fina med fåglar av Stefan Gustafsson och till höger om den även en fin tavla av honom. Efter det är allt precis som innan jag tvingades välja väg därute i nysnön.



Väl hemma gör jag ett stort lass raggmunk med fläsk till middag - den absolut godaste mat jag vet !
Jag åt 7 stycken!


Kommentarer
Postat av: Anonym

Bilden på isarna där var verkligen läcker!

2009-02-10 @ 21:10:32
Postat av: Suss

Hela Svartån var som en enda stor, vacker tavla just där jag tog bilden! Naturen kan göra mycket intressant och vackert.

2009-02-11 @ 10:41:33
Postat av: charlotta

nej fyfan jag säger som du.. går man på is lär man va självmordsbenägen.



och lägger till; går man på is i en ishall lär man va riktigt uttråkad..

2009-02-12 @ 14:16:43
URL: http://candykills.blogg.se/
Postat av: Suss

Charlotta, Vi är rörande överens hör jag. Ishallar besöker jag möjligen om jag ska titta på ishockey.

Jag blev svårt kränkt i Umeå den enda gången jag skulle åka skridskor med barnen när de var små. När de såg mina stapplande steg i omklädningsrummet sa de: "Vänta här mamma, vi ska gå in och se om det är nån vi känner därinne"..... Av barn och dårar får man höra sanningen, även om den var lite inlindad den gången.

2009-02-12 @ 16:18:27
URL: http://[email protected]

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0