Bishop Arms

Onsdagkväll = körövning!

Så är det i princip varenda onsdag, men just idag skulle herrarna få en extra gnuggning i framförandet av Mendelsohn och då passade jag och en av körkamraterna på att besöka en annan lokal på stan. Vi bestämde direkt vi fick veta att det skulle bli herrövning, att vi skulle träffas på Bishop Arms.



Jag fick ett fasligt sjå att hinna, för vi ville gärna vara där när de öppnar 17.00. Då har man nämligen chans på de sköna skinnfåtöljerna längst ner i lokalen, vid den konstgjorda brasan. Ganska snart förstod jag att jag inte skulle hinna, men min kära väninna I lovade att ta över stafettpinnen från mig. Förra gången var jag där först och bufflade mig in först av alla.

Kära dottern och lille Vicke skjutsade mig i gamla bilen, så jag blev i alla fall bara 10 minuter sen till Järntorget och sen var det ganska kort bit kvar.

Slottet tänkte jag när jag gick förbi, det är stort och pampigt och det vill jag gärna ha in här på bloggen. Vad jag inte tänkte på var att min lilla kamera inte alls har den blixt som erfordras för att lysa upp hela det där stenhuset som är Örebro Slott.



Vill man se mörkerbild går det bra..... ( ? ) med min, eller?

Jaja, det är ändå bara ett slott.

På väg till Bishop får jag syn på det fina fönstret på hotellet. Förr hette hotellet rätt och slätt "Storan". Numera är det visst Elite hotel eller något sånt internationellt gångbart.

I alla fall tycker jag mig ha hört att det här fönstret är någon lite finare utsmyckning. Jag lär väl få nån kommentar om det är så att jag är ute och cyklar helt och hållet. Ganska fint och ovanligt är det i alla fall.



Väl framme sitter I och väntar på mig just där jag hade hoppats. Hon har tydligen lika bra löpsteg in och vassa armbågar som jag. Vi vantrivs inte direkt i de där sköna fåtöljerna. Där blev vi sittande i över tre timmar. Varsin Ceasarsallad åt vi också och det var väldigt gott efter den lilla skvätten potatissoppa jag hade i magen. God, kall öl med rejäl beska passade väldigt bra till för min del.

Allra härligast var ändå att få sitta i lugn och ro och bara bubbla om allt och inget, lösa en massa världsliga och ovärdsliga problem, häva ur sig lite frustrationer till en god lyssnerska, visa att man var lika god lyssnerska själv , samt konstatera hur otroligt skönt det är att ha en så god vän. Det är lycka! Goda vänner ska man vårda ömt.

När det till slut blev dags att gå till bussen sträckte jag ut mig och fick syn på dekorationerna i taket. Förutom ett par åror och ett par tennisracketar satt dessa. Det ska jag komma ihåg om det blåser upp till snöstorm någon sen afton när jag sitter där och ska hem.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0