Leontina

"Jag hurves," som man säger här i Västerbotten. Det är så himla kallt att jag måste tänka ut ställen jag kan gå in och värma mig på om jag känner att jag håller på att frysa ihjäl innan jag är inne i centrum.

Efter en lugn morgon sen de små liven jag gästar, hade gått till sina respektive arbeten, pälsade jag på mig ordentligt och gick mot stan. Än en gång träffar jag en f.d. körkompis som också var ute och gick. Visserligen bor hon i samma hus som "barnen", men det är inte där jag träffat henne.

Vi stod och pratade en stund och orden rök ut ur våra munnar, då säger hon plötsligt att hon måste gå hem, för hon ska iväg till en osto-nånting och fixa ryggen. "Osteopat," föreslog jag och kände mig väldigt kunnig när hon bara stirrade på mig och sa "JAAAAA!"

Nu är det inte så märkvärdigt som det låter, det är dotterns bästa kompis häruppe och hennes far, som har praktik på stan. Båda är diplomerade osteopater och det är en mycket behaglig behandling man får av dem.

Jag fick reda på var praktiken låg och bestämde mig för att gå och säga hej till min lilla extradotter J och samtidigt kunna värma mig lite. Väl inne i trapphuset irrade jag runt på alla våningarna och det var en gammal ståndsmässig trappuppgång skulle jag vilja påstå.

Jag fascinerades av den urgamla hissen, som fortfarande var i funktion. Gamla spegeldörrar, som tydligt visade skillnaden på folk och folk. Köksingångarna fanns nämligen kvar.

Bilder !








Så här mörk var hissen, nästan som i en gammal film!


Jag dristade mig till att åka ner och det gick bra.

Jag hittade även mottagningen till slut, de delade dörr med en frisör. Det var härligt att krama om lilla extradottern igen!