Söndagspromenad

Igår fanns det ingen återvändo, det var dags för en frisk, stärkande långpromenad. Egentligen vet jag inte varför jag kände ett motstånd när det nu äntligen blev tid att få gå ut i det fria?

Det kan ha berott på att det var - 6 grader, att jag inte gått på dylika promenader sen långt före jul, samt att jag känner ett evigt motstånd mot vintern. Att det skulle vara för att jag är lat, är helt otänkbart!

Efter frukost byltade jag på mig långkallingar, kofta, mössa och varma vantar och tog särbon i hand och klev iväg. Han hade en runda klar för sig som vi skulle gå och jag förvarnade om att jag nog inte skulle orka hela. Det är cirka en halvmil och brukar ta 50 minuter när vi båda är i form.

Han har minsann friskvårdat i flera veckor med halvmils promenader varje gång, så nog var han i god vigör. Efter 5 minuter kändes benen som stolpar, det VÄRKTE och jag sa än en gång att jag nog inte skulle orka, utan att jag kunde vända efter ett tag och inte gå hela rundan.

Precis då kom det en riktig hurtbulle och spänstade om oss med svängande armar. Jag steg åt sidan, för jag befarade att hon skulle "köra" rakt över mig. Det var en bekant till särbon, så han sa: "Du går ofta här va?"  Hon svarade mitt i utandningen, att det var man minsann tvungen att göra dagligen! Suck, vad slapp jag kände mig.

Hur som helst, när vi gått lite till kändes det lite lättare och sen kom vi till en helt dysfunktionell mötesskylt som satt på fel sida vägen och inne bland snåren. Den fick oss båda att skratta och eftersom jag tog kort fick jag ju vila lite.



Vi blev stående där vid skylten en liten stund och rätt som det är stirrar särbon ut över nejden och säger: "Det är så härligt, när det är förvår".

FÖRVÅR?

VAD DÅ VÅR?
 

Det var för höge Farao 1 februari igår och han börjar surra om vår. Jag hävdade bestämt att det var VINTER och absolut inget annat. Jag var raskt tvungen att ta en bild till för att försäkra mig om att jag inte sovit nån Törnrosasömn och vaknat i slutet av mars.



Är detta förvår?

Jag travade iväg, för nu kände jag dessutom att det var kallt att stå stilla. Då hör jag särbon klucka fram lite glatt "Oj då, nu kom storkbenen igång, du ser, du orkar mer än du tror".
Han tycker jag har så långa ben och brukar skämta om att jag har storkben. Efter detta fortsatte vi framåt, med undantag för ett stopp där jag skulle stirra ner i dikeskanten och titta på att det inte var helfruset, man såg lite vatten därnere. Han envisades med sin förvår och jag var lika envis om min vinter, för lite längre bort var det kompakt snö och is i diket.

Så här dags hade vi gått halva rundan, så det var bara att fortsätta hemåt och jag måste tillstå att det var otroligt skönt. Ibland känner jag att jag vansläktas som kan känna så, för jag brukar hävda att jag inte går ut om vintern. Jag är dock inte sämre än att jag kan ändra mig.

Vi passerade en gammal lagård och där fanns den där skylten kvar som satt på alla bondgårdars uthus förr. Jag har faktiskt ingen aning om vad det betyder. MANUS.



En bit bort passerade vi det här fina överhänget och här fick jag det slutliga beviset för att det är vinter, eller hur?



Väl hemma stretchade vi riktigt duktigt och sen kände jag mig som årets hurtbulle och väldigt nöjd med mig själv!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0