Kärt barn har många namn



Här är katten som kunde konsten att terrorisera sitt folk. Numera är han såväl som min käre Kosmos, fullt upptagen med alla sorkar på de saligas ängder, men så har det inte alltid varit.

Han uppnådde också en ärevördig ålder, lite osäkert hur mycket, men 15 - 16 år tror vi.

Namn hade han väldigt många: Buppan, Findus, Rolf, Ernst, Sigge är några jag kommer ihåg så här på direkten. Ibland fick han dubbelnamn av dignitet, som Ernst Rolf eller Sigge Ernst. Som sagt, kärt barn har många namn och denne lille skogslurv var otroligt älskad av oss.



Han kunde flänga runt som en besatt i sin iver att få tag på det torra grässtrå som någon av hans folk så vänligt sprang runt med på gräsmattan med andan i halsen. När han sen äntligen fick tag på det blev det en slakt som inte ens den mest garvade deckarförfattare skulle kunna skildra. Jag lovar, det gick inte att se att det varit ett grässtrå när han var färdig.

Efter välförättad jakt, samt ett skrovmål kokt fisk inne i köket fick han total paltkoma. Då raglade han in till sitt rum - jo, ni läser rätt, han hade eget rum och det hette Bupprummet. Där kunde han välja mellan sin fåtölj där han hade ett zebrarandigt kattäcke eller sin säng med den ulliga pläden. Inte konstigt att han tyckte sig vara människa mellan varven.



Himmel vad arg han kunde bli om man väckte honom. Då jabbade han med den stora skogskattassen för att visa sitt missnöje och det hände att blodvite uppstod. Såna gånger gick jag därifrån och tyckte att han var förfärligt dum.

Väcka husfolket mitt i natten var däremot helt tillåtet och hans fullständiga rättighet. Så här gick det till.

Vi ligger intet ont anande och sover när han börjar piggna till. Han tassar försiktigt, rundar hörnet vid telefonen när han går ut från sitt rum och tar sikte på sovrummet där vi - hans folk är.

Nu har nattjaktinstinkterna vaknat och det är dags för stora nattpasset i skog och mark.



Sen börjar terrorn. Detta är katten som inte kunde jama, han kraxade lite, det lät som när man bryter av en bit knäckebröd ungefär.
Vi vaknar och hör detta kraxande, ganska lågmält till att börja med. Ingen av oss låtsas ha hört honom, för vi vet båda vad som komma skall.

Då kraxar han lite högre, liksom harklar sig. Vi sover räv!

Han höjer rösten ytterligare och när fortfarande ingen rör sig går han till attack.

Han ger sig på fotänden av sängen, slår fast sina gigantiska skogskattassar med alla 48 klorna och river runt ett tag. Då kunde det hända att hussen sa: "Sluta Buppan". Lydde han? Absolut inte!

Han rycker tag en gång till och nu känns det som det går lätt sjögång i sängen. Särbon vänder sig och lägger kudden över huvudet och då gör jag likadant.

Då kommer detta kluriga monster med nästa attack. Han ger sig på kablarna som löper längs väggen, krafsar och river runt bland dem och det är helt klart ett irriterande ljud och ingen av oss låtsas ens sova. Nu heter han plötsligt Findus och hussen har ingen mild röst längre, han ryter till :"NU SLUTAR DU FINDUS". Då visar katten hur slug han är, som katter i gemen faktiskt är. Han drar sig tillbaka och försvinner ut i hallen.

Vi hinner lagom få ner pulsen på normal rytm och lägga oss tillrätta, när nästa attack kommer med blixtens hastighet. Han har smugit in igen och nu sliter han i den spiralformade sladden till telefonluren. Luren åker fram och tillbaka och det dröjer inte särskilt länge förrän han markerar vem det är som bestämmer i huset och luren åker ned på golvet och ligger där och tutar.

Efter detta tar det bara 15 sekunder så är han utanför dörren med hjälp av sin högst uppretade husse och på väg till sina högst levande jaktmarker, precis som han velat hela tiden och vetat om skulle hända.

När det blivit lugnt igen är vi klarvakna, konstaterar att det är vi som är ägda av katten, samt att det är lika bra att tända och läsa ett tag så vi blir nedvaravade och kan somna om.

Detta var ingalunda en engångsföreteelse! Katterror på hög nivå! ! ! ! !

OJ, VAD VI ÄLSKADE HONOM !




Kommentarer
Postat av: Inga M

Läser om katten och förundras. Vi har ju faktiskt också haft katt men aldrig en sån här speciell katt. Den här liknar väldigt mycket såna där katter som just Findus i boken. En katt är självständig på ett annat sätt än en hund. De är inte flockdjur och kan alltså inte dresseras som en hund säger gubben. All dressyr handlar om att djuret måste ha lust att vara sin husse / matte till lags för att få ingå i flockens hierki. Men några såna fjäskbekymmer har alltså inte katter. Kul läsning och fina bilder!

2009-01-14 @ 07:03:58
URL: http://inga.blogg.se/
Postat av: Suss

Inga, helt rätt, katten kan inte dresseras, det är därför jag är en sån enorm kattmänniska och inte så mycket hund. Jag älskar att bli vald av katten som dennes människa och se vart vår relation leder.



Min Kosmos var också väldigt speciell, men Findus tar absolut priset.



Jag ser fram emot ålderdomen när vi ska leva ihop med minst två katter och vad det nu kan bli mer.

2009-01-14 @ 11:42:50

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0