Tand- prat, -tråd, -petare och lite historia
Jag vet att det är bra, men det är inte särskilt kul att hålla på och trä med de där trådarna långt inne i munnen. Det går inte att lirka in dem mellan tänderna och tar man i uppstår blodvite, för då tjofsar den ner i tandköttet och gör ett djupt hack. Det händer även att det inte går att få loss hela tråden när man väl fått in den mellan tänderna och kvar sitter något som känns som en mindre kvast och kommer varken upp eller ner.
Jag kan lugnt säga att jag önskar den dagen ogjord när min tandläkare Baumbach sa så här till mig när jag var liten:
- Här måste vi nog sätta in tandställning, du har så stor glugg mellan framtänderna och glest mellan de andra.
Jag liten och skiträdd för tandläkaren piper fram:
- Varför måste jag ha det?
- Jo, när du blir stor och vill bli filmstjärna kan du inte bli det med om du har så brett mellan tänderna och då kommer du att ångra dig
- Jaha........
- Nu sätter vi tandställning på dig så ska du se att du blir så fin i munnen och kan bli filmstjärna.
Jag utgår från att mina föräldrar var inblandade, men i slutet av 50-talet var tandläkaren en stor auktoritet och inte satte man sig emot hans beslut. Detta trots att min far ståtade med exakt samma tanduppsättning som jag uppenbarligen ärvt.
Fast, han blev förstås inte filmstjärna......... och egentligen ville inte jag bli det heller, jag skulle ju bli konståkningsprinsessa, eller möjligen prinsessa!
Hur som helst det blev som herr Baumbach tyckte och inte mer prat om det.
Jag måste ha varit en av de första ungarna som fick räls. Det var otroligt plågsamt och alla som haft det vet vad jag pratar om.
Sen fick jag en tandställning med plastgom och ståltråd med krokar. Jag tror jag hann med 3 såna och avslutningsvis hade jag små hårda gummiband som skulle spännas på framtänderna.
Resultatet uteblev inte, det blev tätt som en väl ihopfogad mur. Det blev t o m lite snett, för två tänder hamnade lite på varanda. Jag antar att tandläkaren var nöjd, eller så hade han mig bara som försökskanin. Jag har faktiskt ingen aning.
Det är alltså ganska lätt att förstå att jag haft problem att komma in emellan, om man säger så.
Idag har jag lagt ner tandtrådandet. Jag är helt såld på tandpetare.
Den här sorten slet jag länge med, sen Te Pes vita plast, men sen kom undret som räddat mig och som jag idag är svårt beroende av.
Det är också Te Pe, men smalvarianten. Tack Ann-Christin som visade mig dem. Jag skulle kunna missionera om dem. Det är rena njutningen och i min filmstjärnemun kommer jag åt precis överallt, trots att jag har kvar visdomständerna, som hjälper till att trycka ihop garnityret.
REKOMMENDERAS VARMT TILL ALLA SOM ÄN INTE PROVAT!!!!!!!!!
Jag var ju skeptisk innan som Du minns, men de är verklgen jättebra, fast det är plast.
Och Baumbach!! Tänk att du kommer ihåg honom också. Han var bestialisk. Och de där snörena som drev borren! Och hans vidriga tandsköterska, hon med de enorma rödamålade läpparna.
Jag har på senare år undrat om han var en sån där snabbutbildad tandläkare som Hitler fixade till. Han ordnade kurser i tandläkeri för att få tandläkare som kunde med armén ut i fält för att i princip dra ut tänder eller göra enklaste lagningar. Dessa lär ha översvämmat Europa sedan efter kriget och jobbat som riktiga tandläkare trots att de egentligen saknade utbildning. Baumbach var ju så oproffsig. Minns att han lagade framtänder med amalgam så folk fick såna här silvriga skräckleenden. Jag minns inte Din tandställning, men det kanske var innan vi råkades.
Inga, skönt att även du kan njuta av något så simpelt som en tandpetare i plast. Jag är som sagt beroende idag.
Baumbach kommer jag aldrig att glömma - HEMSK ! ! ! Det skulle inte alls förvåna mig om han hade gått en snabbkurs som du beskrev. Sköterskan har jag däremot tydligen förträngt.
Tänk de, förmodligen, små hål vi hade som blev urborrade och tanden helt proppfylld med amalgam. Endast en tunn ram av själva tanden fanns kvar, oavsett storleken på kariesangreppet. Inte klokt!
