Leontina

Torsdag 25 juni

Jag sov till över 8, det gör fortfarande ont i mina brända delar på överarmarna. Det får bli T-shirt idag också. Ingen sol må nudda vid mina röda överarmar.

Vi orkade inte stiga upp direkt, så vi kom inte till frukosten förrän 9.10, men möttes av samma vänliga Mike som vanligt.
 
Särbon valde omelett igen, den här gången med skinka och tomater. Jag valde yoghurt med frukt och bär idag också. Mumsigare än den värsta lyxefterrätt.
Idag fick jag: Vindruvor, kiwi, nektarin, mango, jordgubbar, bigarråer och päron.

Nu när knylan är helt normal börjar fabuleringskapitel 2, om hur lättvrickade fötterna är om man går i sandaler. Ack ja - lever jag med en hypokondriker helt plötsligt?
Efter att ha haltat sig ut till bilen och hämtat in gåskorna blev det genast mycket bättre.

Anette (vår värdinna) erbjöd att Mike kunde skjutsa oss till stan och sedan hämta oss när vi var less. Det tackade vi självklart ja till, men sa att han skulle ta vår bil.

Han berättade om allt vi passerade, om Dublinungdomarna som kommer hit och studerar och Galwaydito som åker till Dublin.
Det finns två katedraler, varav den ena är vacker och den andra ointressant - den var för ny, den var byggd på 1960-talet.

Han släppte av oss vid den gamla och nu........................................

                                 T   R   A   U   M   A  !  !  !

     JAG       GLÖMDE       MIN       KAMERA        I       BILEN   

Det blev cirka 20 minuters saggande om detta ofattbara, men i skrivande stund, 2 timmar senare, har jag kommit över det så pass att jag överlever.

Jag shoppar mig frisk istället för att skriva mig frisk. Min kära syster Anna köpte så undergörande krämer från No 7 på Boots när vi var i Norwich i våras och vad gör då jag när det kommer ett Boots mitt på Shop Street i Galway(gatan heter faktiskt så)? Köper No 7 förstås och man fick fortfarande 3 för priset av 2.

Efter det var jag inne på Body Shop, där de hade Body Butter på en hylla, med spatlar i och omrörda så de liknade glass. Nu har jag gett mina torra armar en skön behandling med 4 sorters Body Butter och alldeles gratis.

Sedan hamnade vi på Fair Tradeshopens Café och tog ett riktigt gofika! Varsin Cappuccino, en "Applecrumble pie" och en "Raspberry/custard pie" och där sitter jag och skriver medan vi tittar på allt folk som är ute och går i solskenet.

Dags för oss att gå vidare också - utan kamera i Galway! SUCK!!

Nu har vi gått kors och tvärs överallt. Det är en fin stad med hur mycket affärer som helst. Vi har verkligen turistat.
Vi började i katedralen där vi tände ljus för mor, far och särbons far, samt stänkte på oss lite vigvatten när vi ändå var i farten.

Vi har varit nere och gått längs floden och tittat på båtar och särbon sa med förväntan i rösten: "Titta, en skrot, dit måste vi gå."

Jag vet inte hur seriöst det var. Vi gick i alla fall inte dit och han insisterade inte på det heller.

De flesta av alla affärer var för såna som oss, dvs turister, man blir fort less på dem, men särbon som brukar köpa sig en T-shirt när vi är ute och reser bröt mönstret och var in i en sån shop och köpte en fin luvtröja. Den hade en härligt grön färg och så stod det Ireland på den. Billig var den också, 19.90 E.

Vi kom till en stor två-våningsbokhandel och det drog i mig. Jag såg att de hade tidningar också, så jag skjutsade in särbon åt det hållet och sa:
"Titta, de kanske har någon bra motortidning som inte du har."
Han genomskådade mig direkt och sa:
"Äh, det där har en helt annan anledning, du vill titta på böcker, hahahaha!"

SANT, men nu kommer vi till ett men. Det var inte jag som handlade där heller, det var han som köpte en till motorcykeltidning.

Detta shoppande för den ovane mannen ledde till att han höll på att tuppa av. På vår väg till sevärdheten "Browne Doorway" vid Eyre Square fick vi styra in på närmaste pub och där blev vi sittande i ett par timmar på uteserveringen med varsin Guinness, nej, jag testade förresten en Murphys - Guinness är godare! Sen drack han massor med isvatten och jag fick i honom en toasted sandwich också och en liten Pringle så han skulle få salt.

Medan han satt där och hämtade sig var jag ute på ett par vändor och tittade. Av den bruna dörren fanns bara ytterramen kvar. Bilden har jag tagit på nätet, så här såg den alltså ut.



Förresten, innan han tacklade av, var vi och tittade på Lynch Castle, som är en bank idag. På 1500-talet var det det stiligaste huset i Galway och ägdes av köpmansfamiljen Lynch.



Vi fokuserar olika ibland, medan jag står och stirrar upp mot fasaden och orerar om den grå stenen huset är byggt av, så ser han 8 stycken biffiga, uniformerade karlar med skarpladdade vapen. Det pågick en värdetransport mellan en pansarbil och banken och han som bar påsarna hade skottsäker väst och hjälm med visir.
Massor med människor stannade och glodde och jag med förstås när jag väl slitit blicken från det grå huset som för all del var fint, men inte så intressant som värdetransporten och alla turer runt den.

Efter att vi gått från puben försökte vi komma ner och gå längs floden, men det fanns inte en chans, all mark längs floden var privat. Ingen allemansrätt här inte!

Vi gick för att ringa Mike och åka hem, men den förbaskade telefonautomaten slukade min euro utan att jag kunde ringa. Vi gick till närmaste pub, men killen bakom disken bara slog ut med armarna och visade fram en död telefonlur.
Då stegen gentleman fram och lånade ut sin mobil, inte fick jag betala honom heller, däremot följde han med oss ut och visade vägen till katedralen där Mike skulle hämta upp oss. En del människor är verkligen snälla. Jag är helt övertygad om att pubkillen också hade en mobil, men snarare snål än snäll.

Vilade lite, sen till Kelehans en sista gång och åt mat. Idag bytte vi spår, särbon tog Fingerbits och pommes frites, det var korvar, kyckling och lökringar. jag åt lax med dillsås och potatis - så otroligt gott.

Promenad hem och där försökte vi organisera oss lite inför morgondagens avfärd.

Himmel vad bra vi har trivts här, jämfört med tempot i Dublin - och nu har särbon återigen, helt mirakulöst tillfrisknat!