Kommer transportarbetarförbundet hit?
Jag har en tendens att göra alldeles för mycket och det är inte någon liten enmanspanna jag använder när jag ska steka och inte heller några små ugnsformar.
Jag har det i ryggmärgen sen den tiden barnen bodde hemma och familjen bestod av två vuxna och en son och en dotter. Så fort barnen blivit så stora att de uppskattade att ha kompisar hemma, var det ytterst sällan bara var familjen som åt.
Jag är van sen jag var barn att visa gästfrihet. Hos mina föräldrar var det alltid en massa folk som kom och gick och fick fika och mat.
Likadant blev det när jag och min bror började ta hem kompisar. Alla fick äta så länge det fanns något att äta och det såg modern till att det alltid fanns. Hon t o m bredde smörgåsar ibland, som stod färdiga när vi kom hem från bion eller vad vi nu varit ute på.
Idag var det potatisgratäng och för min del lammkotlett och särbon skulle ha entrecote. Han skalade potatis och jag inspeketerade och sa att det nog var lite lite. Det skulle ju räcka till hans matlåda också.
Han protesterar aldrig, han bara låter mig få som jag vill.
Det var JÄTTEGOTT och så här mycket gratäng blev det över sen vi ätit varsin bamseportion, samt gjort iordning hans matlåda!
Såna gånger tänker jag på hans fråga: "Kommer transportarbetarförbundet hit, eller har du bjudit hit någon annan förening på mat?"
Ja du det där känner jag igen. Här gör de inget om de blir för mycket nu när de bara är vi två, för vi är ju inte bara två vi har ju fyrbenta som gärna ta de som blir över. Men visst är de skönt att de finns massor när de knackar till på dörren.
Hästen min - ja den är min skrutta.
Önskar Er en skön söndag.
Vad fort helgerna går!!!!
Anki N
Skitt också att jag inte bor närmare så jag kan snika i mig lite rester! :-)
Jag var ju en av dem som vandrade ut och in i Ditt barndomshem och åt och drack. Jag förstår om det hänger i hos Dig, Dina föräldrar var gästfria och generösa människor och Du har fått med ´Dig deras inställning till livet och omvärlden tror jag.
Anki N Det är tur att potatisgratäng är så gott att man (i alla fall jag) kan äta det utan kött. "Snacks", brukar sonen säga när han går och småäter matrester.
Förr önskade jag mig en häst, i tonåren alltså, men hade tur och bodde närmsta granne med ett stall.
Redan söndag, håller med om att det går fort.
Inga, du hade gärna fått mat, det vet du och nästa gång du kommer gör vi en på sån grädde som du tål. Jag älskar potatisgratäng.
Tack för de snälla orden om mina föräldrar, det var nog en bra inställning att få med sig ut i livet.
