Leontina

Igår var jag hos en kollega B, som arbetar i en annan kommun. Vi brukar träffas regelbundet och prata arbete, för att slippa gagga om skolan och allt det för med sig, när vi träffas för att umgås. Det där lät lite konstigt känner jag. Fri tolkning av innebörden anbefalles.

Allra först inleder vi med en friskvårdande aktivitet, en ganska lång promenad. Vi går upp på Storgatan, där fick jag se att en del bussar fått ny outfit som det heter på modespråk. Beklädnad på svenska, eller vad?



Vidare ner förbi USÖ och gångvägen längs Svartån.

Numera jagar mina ögon alltid intressanta saker och jag fick syn på en elcentral eller något dylikt och konstaterade att antingen har någon tänkt till ordentligt, eller så har slumpen lyckats 100 % med utseendet på huset och alldeles bredvid, stenarna vid den lilla trappan.

Exakt samma stuk på de övre vinklarna på taket och stenarna. MMMmm, vad jag tycker om sånt.



Vi travade på, för hemma väntade kräftor, det visste jag.

Vi pratade i dubbel fart, för att hinna med allt vi ville diskutera och fort var vi förbi Wadköping och på väg in i Stadsparken. På lekplatsen finns en härlig staty där man får klättra, gräva, hälla sand och fantisera som man vill med rävarna som lekkamrater.



Vidare in mot rosenträdgården för att se om det fanns några kvar, men blicken fastnade i detta gula hav, precis innan vi kom fram till rosorna.

UNDERBART! Vilken park vi har här i stan.



Rosorna fanns kvar, men vi pinnande på och var strax vid utgången, som egentligen är ingången, för där står ju "Inträdet" till höger när man är på väg in.
Till vänster står den här skulpturen, som jag är oerhört förtjust i. Så vacker. Jag tolkar den som ett musikinstrument där det strilande vattnet är strängar.



Slut på det vackra, vi går över Stortorget och här i centrum har man "pyntat" papperskorgarna i ett försök att få folk att inte skräpa ner så förbaskat när de går på stan.



Alldeles bredvid ligger "Likkistan" som den heter i folkmun. Jag har ingen aning om dess rätta namn, men folkets namn är mitt i prick.



Äntligen hemma igen och dags att lämna pratet och börja slurpa och smaska. Jag hade tagit med mig en blomma som skulle symbolisera de röda kräftorna och dillen.



De små godingarna låg där och läskade oss.



Trots att det var måndagkväll var det dukat med både stora och små glas. Rostat bröd och ost skulle vi också ha.



Lilla buteljen var full och isande kall.



Vi åt och drack, skrålade och sjöng. 6 gånger sjöng vi snapsvisor och två stora glas drack vi till maten. Vid tredje visan kom B.s man ut i köket, tittade på oss och sa: "Ni är inte riktigt kloka"!

Vi hade nämligen bara vanligt vatten i både de stora och de små glasen, men vi skrålade och skålade ändå.
Idag har vi varit på våra arbeten fräscha som rosenknoppar tack vare detta kloka val av måltidsdryck!