Leontina

Roy Lichtenstein är namnet på konstnären jag nämnde i slutet av förra inlägget.


Fortsättning från cafeét där vi satt och insåg vilket skönt liv vi har!

Till slut kom verkligenheten ikapp oss och vi bröt upp från den paradisiska solen och gick till Hotell Oasis för att checka in.




Vi fick rum 505, högst upp i huset, tre sängar på rad och helfräscht.




Utsikten var över tornet på St Maria del Mar ("vår" kyrka) och på kullen långt borta berget Tibidabo med en kyrka och en nöjespark.



Vi blev väldigt kloka och unnade oss en liten "nap". Jag hade packat med mig väckarklockan klokt nog, den ställde jag på väckning en timme senare och sen var det "smöret" som de säger i Västerbotten. Det betydde alltså att man somnar, så var det bara!

När vi sent omsider återfått formen igen, jag t ex frös så jag skakade, så jag var tvungen att ligga under en filt ett tag, gick vi ut. Vi drog ner mot stan.

Vi gick till ett mycket vackert torg - Placa Reial, som tyvärr också var ett missbrukartillhåll, men ordningsmakten var snabbt framme om det hände något.

Det var en väldigt fin fontän i mitten och 2 väldigt speciella lyktstolpar som var Gaudis verk.





Vi gick vidare, passerade ett par fina väggutsmyckningar.




En affär som sålde i huvudsak haklappar, A stannade nästan förstummad och tänkte på barnbarnen.



Så var ju påsken i antågande och den är uppenbarligen stor, i synnerhet för chokladfabrikanterna. OJ OJ OJ, vad det fanns mycket fina chokladarrangemang att köpa och inom alla intresseområden också.







Sedan kom vi fram till Ramblan och gick ungefär halva.



Där fanns gott om levande statyer.





Den märkligaste satt med benen i kors och bara en fot i marken, sen lite längre ner fanns ännu en som satt ihopkrupen på en smal pinne, men han hade nog en platta under sig.




Vi strosade vidare och C berättade och visade oss allt längs den delen av Ramblan vi gick på. Det skulle  bli procession på Palmsöndagen och överallt såldes de traditionella "spröten" i olika längd och utföranden, som folk bar med sig när de gick med i den.



Det var ovanligt lite folk ute, för där brukar man få knuffa sig fram. Det var för all del tid för siesta, vilket kan vara förklaringen.



Efter Ramblan tog vi metron till ett ställe nära fontänen/Fontana Magica, vars skådespel vi skulle se lite senare.

Där hittade vi en trevlig restaurang med uteservering. A och C delade på en flaska rött och jag tog en öl. Så fort de fått sina glas hände samma sak som i Bosco Marengo förra sommaren. En vindpust kom farande och slet mig sig allt som var löst. Jag högg tag i C.s glas innan det for iväg, för hon var ute på vift. Vi bara skrattade, vi är ju härdade vid det här laget och det gick bra.

Vi drog oss bort mot fontänen, in mellan de två tornen och ........



..........gatan upp. Det hade redan börjat. Längst upp ligger Nationalmuseum.





Efter att vi sett fontänen är det lätt att förstå C.s entusiasm när hon berättade om den. VILKEN UPPLEVELSE!

Vatten, musik, färg - så otroligt vackert.  Vi var där länge och det var lika fascinerande hela tiden och upplevelsen förändrades i och med mörkrets inträde.

Här är lite fakta från nätet om arrangemanget.

Den gamla fontänen bjuder fortfarande på magiska shower i Barcelona. Ljus,färg, rörelse och musik sammansmälter till ett vackert arrangemang. Sessionerna varar i 30 minuter och genomförs på bestämda tider. Under vintern, oktober-april, så sker det fredag och lördag mellan klockan 19:00 -21:00. Under sommariden mellan maj-oktober så är det fontänshow mellan torsdag –söndag klockan 20:00 – 24:00. Inträdet är gratis och du tar metro L1 eller L3 till Espanya.

OCH, här är lite bilder - jag tog massor!











På slutet gick vi högst upp till museét och stod där och tittade.



Känslan som den här upplevelsen gav, är svår att beskriva, den måste nog upplevas. När de spelade Barcelona med Freddy Mercury och Montserrat Caballé och efter den verk ur Carmina Burana, kände vi att det var fulländat.

Vi var kvar ett tag till, sedan började vi gå mot metron och medan vi var på väg slutade allt tvärt där uppe vid fontänen. Nu värkte min stukade lilltå sa att jag var tvungen att be att vi skulle åka så nära "hemmet" som möjligt. A passade på att visa sina, enl. egen utsago, "sketfula skor".



Inget fel på dem och väldigt bekväma att gå i, jag hade gärna haft dem.

C kom på den ljusa ideén att vi skulle köpa med lite goda snacks, cava och öl till hotellet. Då kunde vi bara falla i säng när vi inte orkade mer. Bra, tyckte vi och köpte en massa okända och kända snacks på närmaste Supermercato.

Hem och korkade upp, surrade och flamsade. Vi skickade sms till körledaren och bad om en text vi glömt och vi hade väldigt trevligt. Helt uttröttade var vi förstås efter den korta natten och den långa, långa första dagen.

Då händer detta: Jag fick ett akut behov av att äta en Crema Catalana.



Vad händer?

JO, istället för att de kloka, stabila altkamraterna säger att det är dags att sova, utbrister de i ett:

JAAAAAAAA, DET GÖR VI!

Ut igen och ganska fort var vi på en uteservering.

- Har ni Crema Catalana?
- Ja, de hade Creme Catalana, men ska ni äta?
- Nej, inte mat.
- Tyvärr, det går inte.
- Men vi ska äta Crema Catalana.

Efter ett par omgångar diskussion satt vi där till slut och åt och njöt.

Nu äntligen har vi skruvat om klockorna till sommartid och ligger faktiskt i säng.

Den nya tiden är 1.25.

Snart sova!