Leontina

Första gången vi var i Prag skulle vi en av dagarna ta bergbanan upp till Petrinparken. Jag var nyfiken på det lilla tornet, som såg ut som en miniatyr av Eiffeltornet.

Vi var där i mitten av april, det var varmt och skönt. Magnolian utanför hotellet slog ut i full blom och vi njöt. Nu skulle vi dessutom ta bergbanan upp till Petrinparken och titta på utsikten över fantastiska, underbara Prag.

Kärestan går visserligen inte upp i torn, men berg går bra.



Det som hände var att bergbanan var ur funktion när vi kom fram, men på baksidan fanns trappor och man kunde välja dem om man kände för det, fick vi till svar när vi frågade folk därnere.

Kände och kände, vi ville upp och gå kan vi och kunde då också..

Det var ganska ogenomtänkt insåg vi efter ett tag, lutningen var inte är direkt bekväm, trappstegen var inte gjutna, utan det var huggen natursten och inget steg var det andra likt. Vi pustade och gick, flåsade och svettades. Det var flera hundra trappsteg. Jag har förträngt hur många, i den mån jag höll räkningen.

Vi hade bara ätit frukost, men det skulle finnas en restaurang halvvägs upp eller på toppen. Vatten hade vi med oss, men det gick åt ganska fort, vi hade en liten skvätt kvar när vi äntligen kom upp.

"NU VILL JAG ÄTA," sa jag, "jag svälter ihjäl och huuuu vad jobbigt det var med alla trapporna, jag är helt slut och jättehungrig".

Vi gick runt däruppe på toppen av kullen och såg inte skymten av någon restaurang. Jag funderade på om vi skulle dö svältdöden , talade än en gång om hur hungrig jag var, undrade varför inte han var hungrig och vart skulle vi nu få någon mat ifrån. Då hade kärestan lösningen.

Han tittade på mig och sa helt seriöst: "Vi kan dela på en Snickers".



Han menade allvar. Jag trodde han fått solsting, men icke!

En SNICKERS istället för mat? Förresten inte ens en hel, utan en halv.

Jag bröt ihop, jag kan väl inte leva på en halv Snickers när jag knappt orkar gå ett steg till

Det löste sig dock, när vi kom till bergbanestationen hade den börjat fungera. Vi åkte ner med den och alldeles bredvid låg en utmärkt mexikansk restaurang där vi satt ett par timmar.

Till nuet!

Den där Snickersen kommer dock upp med jämna och ojämna mellanrum och i fredags fick jag äntligen betala tillbaka för den gången på Petrinkullen när jag tyckte mig ha en nära svältdöden upplevelse.

Han var lite hungrig och jag ganska mycket, så jag gjorde ett par klämmackor. De la jag på min tallrik och ropade på honom. Han var på övervåningen och "bloggade" = sitter och läser på olika motorsidor.

Hans tallrik hade jag täckt över med ett lock och han kom ner och såg lystet på min hög av klämmackor.

När han lyfte på locket såg han detta!



Äntligen har jag fått bjuda igen!