Leontina

Vi var på kalas igår, det var "mågen" M, som fyllde år och vi var ditbjudna på smörgåsbuffé.

Dottern ringde och sa: "Kom hungriga, vi har massor med mat!" Det gjorde vi.

Hon vansläktas inte som kalasiordningställare (bra ord va?) heller. Den här vintern har jag insett att hon är en självgående, mycket duktig och driftig vuxen kvinna och inte alls min lilla okunniga unge (min bebis) som behöver sin mor i vått och torrt.



Måste visa det härligt dukade bordet från kortsidan också.



Vi var sammanlagt 12 personer, varav de flesta kom från M.s familj. Från oss var det jag och kärestan, de andra bor lite för långt bort för en smörgåsbuffé på söndagen.

Min morfars kaffeservis kom till heders igen. Den heter "Gyllen" och kommer från Gefle.



Det var lite kris innan kalaset började. Jag fick telefon, det var dotter som ringde.

"Mamma, har du en till kopp av de där med de små guldlöven, det fattas en? Det är 11 som dricker kaffe och jag har bara 10 koppar".

Nu är det oftast så med gamla, ärvda serviser, att de inte är kompletta. Så även med den här. Det fanns bara 10 koppar när jag fick den för längesen.

Snäll och snar till en positiv lösning som jag kände mig sa jag helt enkelt: "Det är lugnt, jag dricker te." Så var det problemet ur vägen för den här gången.

Indra var den enda av katterna som kom fram och det tog lång tid.




Det hade nämligen också kommit en annan hund än Vicke, innanför hennes dörrar och sånt kan man bara inte stå ut med. Då måste man sitta högst upp på skåpet en lång stund och bara hata innan man kan gå ner till den varma, sköna lampan på akvariet.



Han låg lugnt och knaprade på ett grisöra, sen sov han resten av tiden.

Det var då Indra passade på att vräka ut sig på akvariet!



Sedan kom hon över sitt hundhat och tassade runt på soffan och luktade in M.s present. Han fick nya kuddar till soffan av oss och sin sambo. Det blev jättefint tyckte vi allihopa.



Frukt fanns också, men ingen enda av oss orkade något mer.




Efter en otroligt trevlig eftermiddag med mycket prat och god förtäring drog vi oss slutligen hemåt mätta och belåtna. Inte orkade vi äta någon mat, det blev varsin klämmacka lite senare och nästan det var för mycket.

Så då vet jag nu hur bra hon är på att fixa både homestyling och kalas.

Det bådar gott för framtiden!  HEUREKA!