HLR

Idag har vi lärt oss HLR på eftermiddagskonferensen.

Numera behöver inte sköterskorna släpa runt på dockan Ann. Hon har dragit sig tillbaka - av ålderskäl antar jag, för hon var med på den tiden jag var en "URK-are", dvs medlem i Ungdomens Röda Kors.

Hur många gånger har man inte blåst "liv" i henne?

Anns efterträdare heter MiniAnne och är en kraftigt nedbantad version av sin föregångare.

Får jag presentera fru/fröken MiniAnne!



Hon får nya lungblåsor efter varje livräddning och en rejäl spritdos runt mun och inblåsningsmunstycke bak på ryggen.

Hela arbetslaget satt i ring på klassrumsgolvet, sedan vi föst undan bänkarna. Alla hade vi en MiniAnne framför oss, tämligen livlösa hela bunten.



Vi fick också varsin mobiltelefon i papper, så att vi kunde ringa 112.



På vår Smartboard fick vi noggranna instruktioner hur vi skulle gå tillväga för att göra hjärt - lungräddning. Det var en kvinnlig instruktör som talade tydligt till oss och det var hur lätt som helst att förstå.



Man skulle göra 30 hjärtkompressioner och 2 inblåsningar om och om igen i 2 minuter. Det tog på krafterna kan jag tala om. Nästan alla fick ta av sig ett lager tröja. I verkligheten kan det bli mycket längre än 2 minuter, 20 - 30 eller ända tills ambulans anländer.

Man drog ut en liten spärr under bröstbenet på damen, där stod det "Adult". När man tryckte på bröstet skulle det klicka.

Jag var fortfarande alldeles för svag sen jag bröt handen. Min vuxna MiniAnne skulle ha dött, för det klickade inte en enda gång. Rådlös är jag inte även om jag är svag, jag bestämde mig för att rädda ett barn istället och drog ut spärren ett hack till.

Den lilla barn-MiniAnne var lättare och klickade varje gång jag tryckte.

Väldigt viktig kunskap fick vi allihopa och det är jättebra, men inte så gravallvarlig att vi inte kunde skämta lite.

I vårt arbetslag har vi en särdeles god anda, så det var helt okej.

"Ojoj, lilla MiniAnne, hur är det, kan du inte öppna ögonen?"



"Du är alldeles kallsvettig på pannan känner jag!"



"Det har väl inte fastnat något i svalget på dig?"




Efter att ha fått testa lite annat, repeterat framåtstupa sidoläge som det hette förr, avslutades det hela och alla MiniAnnor åkte ner i sina kartonger igen för vidareutbildning av nästa arbetslag.

Det var bra och lättbegripligt och jag tror jag skulle våga om det skulle behövas.



Handen har inget med HLR att göra, om nu någon skulle fundera över det!

Kommentarer
Postat av: Elisabet Eknor

Usch vad LÄSKIG hon såg ut lilla mini-Ann.



Tycker att en passande kommentar från Ann på sista bilden med henne o handen skulle kunna vara:

FNISS... FNISS......Vad ROLIGA ni är!!!!!

2010-03-10 @ 18:26:04
Postat av: Mia

Bra att träna på det här någon gång varannat år så det sitter i ryggmärgen. Om man gör exakt rätt är förstås bra, men inte det viktigaste. Om någon håller på att förlora livet så är det viktigaste att något försök till livräddande görs...

2010-03-10 @ 20:16:01
URL: http://miatankar.webblogg.se/
Postat av: Suss

Bettan, Hon var onekligen lite plastig och smakade äckligt runt munnen. Rätt så roligt hade vi mitt i allvaret. Kram

2010-03-10 @ 22:35:29
URL: http://leontina.blogg.se/
Postat av: Suss

Mia, Håller med dig, jättebra att friska upp de här kunskaperna. Jag tror alla insatser är viktiga, även om man inte minns allt helt korrekt.

2010-03-10 @ 22:36:06
URL: http://leontina.blogg.se/
Postat av: Inga M

Roligt att bli påmind om den gamla URK-tiden. Kunskaperna därifrån sitter som berget och jag har haft nytta av dem vid ett tillfälle i livet då jag var först vid en olycka. När det väl händer vet man precis vad man ska göra och handlar helt rationellt, som programmerad. Sen någon timme efteråt när jag fick se mina delvis blodiga händer kom reaktionen och jag fick ta det lugnt en stund.



HLR är vår bästa fortbildning, vi har den med jämna mellanrum och känner igen atiraljerna

2010-03-11 @ 06:42:27
URL: http://inga.blogg.se/
Postat av: Ragnvi

Morning! Så ni har egna dockor?! Vi får öva på en stor gemensam...svårare än vad man tror är det också! Brukar bli blå om munnen efteråt!



Hm...jag lämnade en kommentar hos dig igår...undrar vart den tog vägen?!

Kramen!

Ragnvi

2010-03-11 @ 07:07:07
URL: http://rankans.blogg.se/
Postat av: Suss

Inga, Det är många gamla minnen som poppar upp med ojämna mellanrum, före detta var det snöskatorna och jordgubbslandet.

Visst är det otroligt att allt vi lärde oss sitter kvar, jag är likadan.

Håller med dig om att HLR-fortbildningen är jättebra!

2010-03-11 @ 08:45:56
URL: http://leontina.blogg.se/
Postat av: Suss

Ragnvi, Det var väldigt bra att ha varsin docka, annars hade nog tagit mer tid än det gjorde.

Din kommentar från igår kom fram och finns med under inlägget (Din del).Det var väldigt många som hade kommenterat det inlägget, så du kanske missade den? Kram!

2010-03-11 @ 08:48:24
URL: http://leontina.blogg.se/
Postat av: Anonym

JO sist när vi gjorde detta på jobbet så satt en av våra sköterskor och glodde. När vi var klara så sa hon med en djup suck! Ja nu ska Ni höra vad jag har att säga - om jag segnar ihop här på jobbet - så vad Ni gör RÖR MIG INTE!!!! Hon var inte imponerad av våra tappra försök att återupplvia MINI-ANN!

2010-03-11 @ 13:53:43
Postat av: Suss

Maggie, är det du? Det står alltid "Anonym" och då utgår jag från att det är du?

Jag tror att det är bättre att göra något och det tror jag man gör utan att tänka innan. Kan det bli värre?

2010-03-11 @ 21:56:08
URL: http://leontina.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0