Leontina

Dags för årets Barcaresa, nu är det andra gången.

Dag 1

16 april på förmiddagen var det uppsamling på olika ställen i hemstaden, för avfärd mot Arlanda.

Vi åker motorvägen och solen lyser där ovanför oss, men det är inget mot vad som väntar - det är i alla fall vår förhoppning.

I andra färdriktningen möter vi en lång, stillastående dubbelkö som bildats pga en krock. Det är sådana gånger det känns som vi hade tur, som var på "rätt" sida, eftersom vi ska till Arlanda och har en tid att passa.



Vi kom fram helt utan problem, allt flöt på, våra yngre medresenärer, C.s dotter H och hennes kompis J, mötte upp på flygplatsen och vi letade reda på en italiensk restaurang för intagande av lunch. Jag hade en intressant diskussion med flickan i kassan.

- Ingår det dryck?
- Ja, om du vill.
- Jaha, men jag skulle vilja ha vatten också.
- Då blir det 89 kronor.
- Kostar vattnet?
- Nej, men om du tar dryck kostar det 99 kronor.
- Så då ingår det inte dryck?
- Jo, vatten och då blir det 89 kronor.

Jag suckade inombords och valde vatten.

Efter maten blev det en kaffe på Waynes för mig, I-M och A. Priserna är på topp på Arlanda, med tillhörande pappersmugg kostar en "mellan" 27 kronor och en "liten" 25 kronor. Sen blev det väntan på att få gå ombord.




Vi kom iväg utan mankemang, hade gjort en vända på taxfreen innan och sprutat på oss lite olika dofter för att se om vi skulle hitta någon ny favorit. Sedan satt vi där på rad 6, från A till E och väntade på att komma upp i luften. 6 damer på rad 6. Sexiga? Varför inte?!

Planet var helt knökfullt, solen lyste och öronen knastrade lika mycket som den spanska rösten i högtalaren.

Vi fick ett erbjudande om att förhandsbeställa taxfree till hemresan, väldigt smidigt tyckte vi och fyllde i lite av varje. Jag passade på att välja en mycket fin Courvoisier som skulle kosta över 800 över disk hemma. Här något på 300. Lite lyx och laster måste jag ha!



Sedan skulle plötsligt jag få en ansvarsfull uppgift - att ansvara för den lilla kundtalongen på beställningslappen. Hur kunde det bli så? Vem vet vad en så osmidig person som jag är, dessutom i avsaknad av lokalsinne och med klent närminne, kan råka ut för? Lappen är inte stor, cirka 4 x 15 cm, men nu är det jag som är lappansvarig och då är det så! Jag ska nog visa dem att jag klarar det!

Vi fikade och åt lite på planet och nu är jag en erfarenhet rikare. Jag tog en kaffe och cognac. Den sistnämnda levererades som en liten savett, fast utan pappersbit inuti.



För säkerhets skull kollade jag att jag fått med alla de små dropparna.



Vi landade och mina öron, i synnerhet det vänstra, slog igen med ett SMACK! Det var faktiskt så det gjorde ont. Sedan stod vi där alla 6 och väntade och väntade på vårt bagage och till slut började I-M berätta om en gång när det visade sig att bagaget hade blivit kvar hemma......... OOOoopps!

Ah, till slut fick vi våra väskor, hamnade 3 och 3 i två taxibilar och i den där jag åkte underhölls vi med turkisk musik, medan chauffören konverserade A på något slags gutturalt språk, med inblandning av papegojskrianden som han gjorde med någon liten manick han hade i munnen. A som just inte talar spanska, satt där vid hans sida och nickade och skrattade och de hade ett trivsamt samtal verkade det som, tyckte vi i baksätet.

Det var en trevlig färd som slutade vid Placa del Palau.



Jag kunde skymta hålet i väggen och en massa folk utanför - det kändes tryggt! Manana Cava!



Ett vackert blommande träd precis utanför vår ytterdörr, för nu hade vi letat oss fram till huset med vår våning med takterass.

Tänk, att jag inte insett förrän då, att för att få en takterass, måste man acceptera ett antal trappsteg...... närmare bestämt 78 stycken, dessutom lite ojämna och fördelade på 17 olika etager.
Vi möttes av vår "hyresvärdinna", hon följde oss uppför de smala trapporna, trångt och runt, runt gick det, trots att det var ett fyrkantigt hål i mitten.




Det var betydligt trevligare och fräschare i lägenheten än i trapphuset. Takterassen inspekterades också och den var härlig. Samtliga bilder från taket, är från dag 2, för det var mörkt när vi var uppe första gången. Spelar ingen som helst roll, det såg likadant ut hela tiden.











Vi hoppas förstås kunna utnyttja terassen, men så värst många gånger/dag tror jag inte vi kommer att kuta hem och uppför alla trappor för att sitta där en stund.


I varje rum fanns en Miro-inspirerad målad fondvägg Jag och I-M bodde tillsammans, men vi hade nästan bara kritvita väggar, för ett gigantiskt klädskåp med hängande fåglar vid sidorna skymde vår bild.




Vardagsrummet



Väggen i A och C.s rum



och den i H och J.s rum



H och J hade också eget badrum och där fanns en upplysande skylt!
Sånt kan ju vara bra att veta.



Vi installerade oss alltså två och två. Vi lite äldre damer delade ett badrum på 4 och de lite yngre fick sitt eget, det med skylten, att husera i.

I vårt badrum fanns också ett vackert skjutfönster -



- och för att få erfarenheter och lära sig mera måste man utforska. Alltså öppnade jag fönstret för att titta ut.

FAST, det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Det här är vad som var utanför.

Jag öppnade ingen mer gång.



Efter uppackning och konstateranden av olika slag, som t ex ett litet myrsamhälle i vårt badrum, ett till vackert klädskåp i A och C.s rum som tyvärr inte gick att öppna, 1 enda krok i badrummet, men 2 brödrostar och 3 kaffebryggare i köket, var planen att gå ut och hitta något bra matställe.

Nederst i trapphuset låg "Vem det nu var"? och önskade oss allt gott eller något sådant! Det kändes som något med andliga förtecken, kanske för att påsken var i antågande.



Det var också lite andra utsmyckningar där längst nere i trapphuset





Nu hägrade maten, dags att ta sig nerför alla trapporna.



Vi hittade ganska fort ett bra ställe nära oss. Restauranger är inte direkt en bristvara i Barca. Jag åt pasta med lax i gräddig sås och det smakade himmelskt.



Desserten tog vi på ett annat ställe och vad skulle det vara om inte Crema Catalana!

Nu slapp vi kuta ut mitt i natten för att vi inte ätit det första kvällen. Så var det nämligen förra året, då hade vi redan gått och lagt oss när vi fick ett omåttligt, tvångsbetingat sug efter just den efterrätten. Då var det bara att häva sig upp i stående igen och ge sig ut i mörkret.



Som avslutning till det söta, min fjolårsfavorit - Café Carajillo



Med lätt paltkoma och ganska trötta satt vi där och hängde för att orka gå hem, då C plötsligt reser sig, säger något snabbt och rusar ut i natten. Hon hade kommit på att snart var det försent att få tag på färskvatten, för allt höll på att stänga. När hon väl kommit tillbaka, betalade vi och hasade oss hemåt.

Vi var trötta i i olika omfattning och efter att ha tagit de 78 stegen uppåt....




...kändes det skönt att göra kväll.

0.30 var det avslutning runt köksbordet med en nightcap Cava för damerna, medan jag som fortfarande vägrar denna sura dryck (utom den rosa förstås) drack av det nyinköpta vattnet.