Leontina

För ett par veckor sedan fick jag ett erbjudande av Zarah, att få vara med om geocaching. Eftersom jag och kärestan ofta är ute och kliver omkring i skog och mark har jag funderat över om det skulle vara något för oss.

Vi hittade en dag som passade oss båda och igår kom hon hit och invigde mig i hur det går till.

Jag kan lugnt säga att jag blev biten direkt. Nu är steg 2 att få med kärestan.

Hur som helst, vi började med att fika när Zarah kom och det kändes ganska på en gång som vi känt varandra väldigt länge. Det är så häftigt när personkemin bara stämmer som ett vällagt pussel. OJ, vad vi pratade och tur vi är kvinnor båda två, för samtidigt som vi lärde känna varandra hann hon med att förklara allt jag som nybörjare behövde veta om geocahing.

Hon hade förberett och preparerat GPS.n med cachar i min närhet, så det blev på med gåskor och ett par gamla jeans, för det kunde bli fråga om att krypa omkring i terrängen.


Bild från internet

Vi hamnade allra först i en lekpark och nog var det bra att det inte var strålande väder, för jag undrar vad mammor och barn hade tänkt när både jag och Zarah klämde in oss i klättertornet och for runt med händerna överallt och kände om det fanns något gömt där.

Till slut lyckades vi, dvs Zarah hittade den, men då fick jag se hur det kan se ut. Sedan skriver man in sitt alias och datum, som visar att man varit där.

Vi klämde 4 på raken och sedan for vi iväg med bilen utanför stan. Ledtråden var att man skulle nå 200 cm och det gör jag om jag sträcker upp armen.

Vi lokaliserade den efter att jag först klättrat fel (lånar Zarahs bild)

Här var den inte, men att jag var en sådan klätterapa visste jag inte! Jag menar, jag är ju inte tonåring längre, men det gick bra.



Sedan bestämde vi oss för att här var den, men den som varit före oss måste ha varit en stark en, för vi fick inte loss locket och kunde ta den, så där gick vi bet.



Det kändes lite trist, men iväg till nästa, en till skulle vi hinna.

Där gick det bättre, men bökigare att ta sig fram. Här gav GPS.n utslag.



Att rota runt i ett stenröse är inte så jättekul, jag tänkte på ormar, men vi behövde inte gräva så långt in i röset, Zarah hittade den och den var fiffigt gömd.



Efter att vi skrivit in oss i loggen var vi tvungna att sluta där för att hinna äta innan Zarah skulle åka hem och jag iväg på ett möte.

Det var en fantastisk dag!

TACK söta Zarah för att du kom och visade mig på det här, så otroligt roligt och jag ser fram emot nästa gång och hoppas vi får till det som vi planerat!