Leontina

Söndag 26 juni - Dag 10

Varmaste dagen hittills. Direkt efter vår bastanta frukost gick vi till stranden för att kolla vattnets temperatur och nivå.
Jag kan inte fatta att ebben kan bli värre och värre, men nu var vattnet ännu längre ut och när jag efter en lång promenad nådde vattnet, var det ganska mycket för kallt. Kate på hotellet trodde runt + 15.

Rummet var svalt, men ligga på sängen och lösa korsord kan vi göra hemma. Efter lite funderande bestämde vi oss för att utforska norra sidan, med Devils hole. Där är det klippor och kanske lite svalka + ett spännande utflyktsmål.

Historien om Devils hole fick vi oss berättad ungefär så här:

Ett skepp förliste på 1800-talet och slogs i spillror mot klipporna där på nordkusten. De hade en galjonsfigur eller staty ombord,  som såg ut som en djävul. Den slog loss och fastnade inne i grottan, därav namnet. Det dröjde dock inte länge förrän någon stulit den. Efter det har ortsbefolkningen gjort nya och satt in där, men idag finns det ingen.
Det tyckte vi lät lite spännande och dem vi frågade tyckte att det var ett bra utflyktsmål.

Statyn vid busstationen.



Redan nere på busstationen borde vi ha anat oråd. Det gick en buss dit klockan 11, nästa 12.40 och endast 2 som kunde ta oss tillbaka. 15.13 och 17.13. Missar man dem blir det att sova över i grottan.

Vi gick ut från busstationen och tog varsin Jerseyglass i väntan på bussen.




Då det en bekant, den lilla damen jag satt med när vi tittade på de dansande kvinnorna igår + hennes dotter och måg. De kände igen oss och modern satte sig där bredvid mig och vi pratade om de underliga danserna vi sett och hon sa att hon hade blivit såååååå trött på dem.

Hon hette Pauline och berättade att hon önskat att få komma till Jersey en gång till och att hon, för 16 år sedan, bott på hotellet mitt emot där vi satt. Nu såg det annorlunda ut och sedan berättade hon en massa om sig, sina barn och sina resor.



Hon hade varit ensam mamma med två små barn. Hennes man hade arbetat åt RAF och dött endast 46 år gammal. Barnen hade varit de enda svarta barnen i skolan och läraren hade mobbat dottern så att hon inte var värd någonting. Pauline hade kämpat för sina barn, varit i skolan och talat med läraren inför klassen, men inget hade hjälpt. Dottern fick bottenbetyg pga sin hudfärg.

Senare skolår hade hon gått ut som en av de bästa. Pauline var så trevlig och talade och talade och rätt som det var sa hon, om att nu hade hon rest färdigt, för hon var 94 år. Jag trodde hon skämtade, men nej, hon vidhöll att hon var 94 och hon verkade inte det minsta förvirrad, så det var nog så.

Det var en charmerande bekantskap.

Vi var inte många som skulle med den bussen och väl framme tog vi stigen ner mot grottan.

 

Där i grönskan stod den som numera skulle föreställa "The devil".



På internet hittade jag en bild hur han ser ut, om inte träden skymmer. (Fånig, tycker jag).



Det var så hett att luften stod stilla, först en asfaltstig, sedan grus med trappor infällda i gruset och längst ner 2 plattformar, en mot kustremsan och en lite längre bort, mot djävulshålet.




Vad var detta? Det här var allt och då har jag ändå klättat utanför plattformen, för att kunna ta en bild där man ser vattnet.




Kustremsan var fin och behållningen var att vi kunde se både Guernsey, Sark och de andra små öarna och längst därborta, (på bilden under) ser man Frankrike.



En karta visade var vi var och Guernsey ser ut att vara större än Jersey, fast det inte ens är hälften så stort.



Neej, det där var en riktigt turistfälla, som konstigt nog var gratis. Vi var rejält besvikna och det var så varmt att vi nästan svimmade innan vi gått uppför hela den branta, sandiga vägen till puben bredvid busshållplatsen. Där träffade vi ett mycket trevligt par från Belgien, som vi satt och pratade med ända tills bussen kom.

Det passerade en man med en mycket liten hund också, en blandning av en York och en Chihuahua.
Hon var hans stora kärlek, påstod han.



Bussen kom och den fortsatte "clockwise", så vi fick se den andra halvan av inre Jersey också. Det var roligt, mycket odlingar var det överallt innan vi kom fram till kusten. Vi passerade en riktigt fin bukt där på norrsidan. Bonne Nuit Bay.




Vi steg av på busstationen, gick ut på stan för att få i oss lite mat. Det är helt omöjligt att få mat mitt på dagen här. Vi gick till slut in på en pub och inte där heller fanns det mat så klart, så vi tog varsin Guiness som ändå mättar lite och jag frågade flickan bakom disken om de hade crisps (alltså chips).

Vår konversation var enligt följande:

- Do you have crisps?
- What?
- Do you have crips!
- Crisps.....????
- Yes, crisps!!!!!!!
- What's that?

HERRE GUD, tänkte jag, har alla fått solsting, sedan sa jag "Crisps, made of potato!"

NEJ, det hade de inte, sedan vände hon mig ryggen. Det är första gången jag är på en pub i England, som inte har chips.
Det låg en pub vägg i vägg med den, där vi satt. Jag gick in dit och köpte 2 små påsar utan problem.

Båda uteserveringarna var fulla med svettiga, varma människor som satt med kalla öl framför sig.

Den här damen hade mössa som solskydd, det såg varmt ut, för hon hade öronlapparna nerfällda.



Vi satt och tittade på baksidan av en tjusig gyllene staty och försökte uppbåda lite kraft att ta oss hem.



Till slut orkade vi dra oss mot busstationen, gick förbi en f.d. polisstation.




Väl hemma duschade vi och sedan...................... somnade jag................... mitt på eftermiddagen. Det är inte klokt, jag sover väl inte på dagarna.

Det blev en sen middag och jag sväller som en ballong av dessa sena middagar, känner jag!

Vi hamnade på en restaurang ganska långt bort i St Aubin, eller rentav nästa område, men fortfarande vid stranden.

Jag hade tänkt äta krabba, men fick se den innan jag bestämde mig. I det ögonblicket önskade jag att mina barn hade varit med, då hade det funkat. Den var stor som en LP-skiva.
Jag fick avböja och killen rekommenderade "monkfish" med spenat och någon sås special.

Okej, tänkte jag, frågade vad det var för fisk och fick till svar att det var havets fulaste fisk.



Det var marulk, jag misstänkte det och fick det bekräftat när vi googlade på namnet senare på kvällen.

Kärestan tog något köttigt, som vanligt. Jag tror vi satt i minst 45 minuter och ingen mat kom. Hade vi inte haft en så trevlig man vid bordet intill, hade vi rest oss och gått därifrån. Mannen var den tredje som frågade mig varifrån i England jag kom. Undrar vad jag talar för dialekt?

Till slut kom maten. Jag fick 2 rullar fisk, inbakade i bacon, de vilade på en bädd av spenat och sås runtom.



När servitören kom andra gången frågade jag om det inte skulle vara potatis till. OJ DÅ, det hade han glömt. Sedan fick jag vänta 10 minuter till. Det var gott, mannen bredvid var trevlig, men det var vårt sista besök på det etablissemanget.

Vi tog stranden hem, luften stod stilla, det var säkert + 25, fast klockan var 22.30.

Kärestan var upprörd över att jag valde att gå barfota. Jag vet inte vilket han var mest rädd för - en glasbit, eller citat "pisset", som han kallar avloppsvattnet som rinner havet. Där leker dock små barn på dagarna och hundar badar och dricker med stor förtjusning, så det är nog inte någon fara.

TJOCK natt! Så kändes det när jag lagt mig!