Leontina

Måndag 27 juni - Dag 11

VARMT var det sista jag tänkte innan jag somnade igår, kvavt och instängt när vi vaknande, trots att vi hade vartenda öppningsbart fönster öppet till max.

Vi nötte på kroppen med ytterligare en dusch och gick ner till frukost. Jag var fortfarande mätt, men inte fullt så tjock som igår. Jag avstod dock från den "kokta frukosten," vi beställde det andra och det enda jag bad om var en färsk tomat.

Detta gav upphov till stor förvirring hos den polska hjälpflickan som alltid tar upp beställningarna och sköter serveringen tillsammans med Debbie. Hon fattade ingenting, men höll masken.

Sedan kom Debbie och redde ut begreppen, samt ställde en kanna kaffe på vårt bord. Den byttes ut mot te, när jag sa till.
Sedan kom kärestans scrambled och jag fick ett fat där det låg en hel, färsk tomat. Hon frågade om det var så jag ville ha den. Ja, tack så mycket, sa jag. 
Så kom vårt beställda grova bröd in - blandat med vitt! Nå, jag hade bråkat nog för att få en färsk tomat, så vi sa inget mer. Det var gott och jag var halvmätt redan innan jag börjat äta, så det var lugnt.




Vi satt på framsidan en stund, sedan drack vi kaffe på rummet innan vi tog bussen till stan. Där strosade vi i sakta mak, tittade i lite här och lite där, bl a såg jag fotbehandling av fiskar, som jag gärna vill testa.



Jag var på Boots och köpte lite mascara till dottern som hon beställt, vi såg ambulansen komma och hämta en liten tant som kollapsat i den kvava värmen, vi drack en massa vatten och slutligen fikade vi gott på Brunos Bakery.
Jag tog en jordgubbstartlett med vaniljkräm. MMMMMmm, vad smal jag känner mig, sund också, som satsar på bär och frukt. Jelly Beans köpte jag också och det är samma där: Bär och frukt!



Nu var nästa mål Liberation Station (det är namnet på busstationen), vi kryssade lite hit och dit. Vi fick syn på en brevlåda - en röd - och postade kort. Det var vid ett litet torg, med ett stort minnesmärke från båda världskrigen.

Det stod bänkar runt om och en av dem var full med namnplaketter med titel och tillhörighet . bl a RAF, armen, till minne av Normandie 1944.





På väg till busstationen hittade kärestan sin motsvarighet till mitt Boots - Martin Roberts. En motorcykelaffär och i fönstret såg han något han absolut ville titta på.



- Gå in då, sa jag
- Jaaaa, men var är dörren?

Han var så i extas över hojen att han inte såg ingången, men det gjorde jag.

Nu blev det "julafton" mitt i sommaren. Martin och kärestan talade och talade, sittande på huk vid en Triton. Det är en kombination av Triumph och Norton.




Sedan sa Martin att han hade bilder i sin dator, från ett lopp de varit på i Tyskland och då blev det som det blev.

Vi var där i över 1 timme. Det känns bra att jag också har lite väntetid, för kärestan är ganska tålmodig när jag sugs in på Boots och liknande. De har något slags sug i sina dörrar som är väldigt magnetiskt på just mig!

När kärestan tittade på mängder av bilder från Tysklandsresan, passade Martin på att serva en kund, sedan kom han ilande och tryckte fram bilder från förra årets resa och kärestan fortsatte titta. Martin kom tillbaka och nu tittade de tillsammans och jag tänkte, att här blir vi hela dagen, men... so what?

En annan Triton från bildvisningen



En med rostfärgad tank som kallades Rost Beast!




Kärestan pratade engelska som en infödd, det bara rann ur munnen på honom. Nu har proppen gått, precis det jag hoppats skulle hända om vi kom till England mer än ett par dagar.

Hur det var tog det slut till slut. De var nöjda och kärestan tackade och till och med tog Martin i hand för han varit så trevlig och vänlig. Han i sin tur såg lätt chockad ut och sedan drog han fram en Europakarta som hade passerat bäst före datum för längesen - slitagemässigt alltså.

Så blev vi där ett tag till och nu berättade han om resorna de gör varje år och kärestan reste säkert med i tankarna.

Det är härligt när man möter likasinnade och till slut kom vi iväg.

Jag kan garantera att det tog mycket mer än 1 timme, men det kändes helt lugnt. Vi hade Jersey War Tunnels som dagens enda mål och det var 2½ timme kvar till stängning.

Nu lyckades vi komma till busstationen utan några fler spontanstopp. Den är ihopbyggd med turistinformationen och där fick vi se att den har en kanonkula i väggen. Det är en äkta som är kvar sedan kriget. Den hade fastnat i någon vägg när den avlossats och sparats som minne och satt nu där för alltid.


 

Nu hade vi tur, bussen till Jersey War Tunnels gick inom 3 - 4 minuter. Det var ändhållplats och en ytterst liten bit att gå, så var vi framme fick vi veta.
Busschaufförerna är alltid mycket vänliga och lämnar information om man frågar om något turistmål, vägen dit och allt man behöver veta.



Om detta kommer jag att skriva nästa gång jag sitter här vid datorn.