Leontina

Dag 5 - Tisdag 21 juni 

Nu är vädret åter normalt, fåglarna kvittrar och Tor - åskguden har dragit sig tillbaka!

Sedan vi bestämt oss för att åka häst och vagn runt ön hade vi 30 minuter på oss till avfärd. Vi slank in på första stället med servering och tog kaffe och "Tulip muffins". Den tulpanen innehöll en klick smörkräm och en klick hallonsylt.

Vi hann gå lite på Avenúen, som huvudgatan kallas, där det skullle finnas "attraktioner" för att locka oss turister. Jag måste säga, att det var det lugnaste och minst påträngandet turistmål jag någonsin varit på. Ingen försökte få oss att göra någonting, varken åka eller köpa något. Man bestämde helt själv, utan påverkan.

Sarklivet rullade på som vanligt och ingen tog någon särskild notis om skocken som just anlänt med båten.






Det fanns t o m en mäklare. Där stod vi en stund och insåg att vi inte hade råd!




Det här med alla de olika flaggorna och beteckningarna blev jag aldrig riktigt klok på. Den här satt bakom glas och ram på Sark och nog är det samma katter sop på Guernsey, men bara två!



Hade Lillglisen (= Kosmoskatten) eller Buppan (= Findus) fortfarande varit i livet och blivit passad av någon hade det här varit den givna presenten när vi kommit hem.



Dags att hoppa upp på hästskjutsen, hästen hette George med April vid tömmarna.



Det var riktigt roligt att sitta där och skumpa runt på vagnen. Vi for iväg längs huvudgatan.




Skjutsen bakom oss



Detta är ett vatten konstverk....... konstigt!!!!! Det var rörligt också!




En titt in på gården när vi for förbi.



April var en väldigt trevlig tjej som varit borta från Sark ett tag ocn nu kommit tillbaka igen. Hon berättade massor  med fakta om ön, både gammalt och nutid. Här är ett par exempel:

Vill ett Sarkpar skilja sig måste ena parten vara borta från ön 1 år och 1 dag innan det kan gå igenom.

Ingen bebis har heller fötts på Sark på 23 år, utom en, som föddes ute på vattnet på väg in till Guernsey. Barnet är idag 10 år och det rådde oklarhet huruvida den nyfödda bebisen var en Sark- eller Guernseybo. De hade sin åsikt klar, barnet var en Sarkbo!

När vi möter en traktor stannar George. Han gillar dem inte och vägrar gå!



Vi kom först fram till trädgården och nog var det tur att vi hade 30 minuter på oss. Den var inte så stor, men otroligt vacker och med underbara rosor. Allt var omgärdat av höga murar och alltså väldigt skyddat.





Kärestans bild lutar lite, men han fick fram bladfärgen mycket bättre än jag.



Vi gick runt där och körde näsan i den ena rosen efter den andra och nästan alla doftade himmelskt.




Rejält tjocka stjälkar, nästan stammar, på en del rosor.



Det fanns massor med andra växter också, stora stamfuschior, klematis, luktärtor, några höga gula klockor, digitalis och många, många vi aldrig sett och många vi sett men inte vet namnet på.






Huset sett nerifrån trädgården.



Grindstolparna längst ner.



Sista minuterna stegade vi ner mot "The ponds" - dammarna. Det lät vackert, men det var det inte, bara mörkt och lite vatten längst ner i en sänka.



Dock fanns där en söt, liten, svart katt som förstod mina svenska lockrop. Så fick jag gosa lite med den och det var mysigt.



Barclay Bank, hade tydligen etablerat sig på ön, vilket var till förtret för många öbor. Det var lite svårt att höra allt April berättade, men slottet där längst ute på ön hade de låtit uppföra. Det fanns ingen väg dit, bara med båt kunde man nå byggnaden.

De hade övertagit en del hotell och även på något vis lyckats starta odling av vinrankor för vintillverkning. Detta var i sin linda än så länge och de "infödda" var aningen tvivlande till att det skulle lyckas, med tanke på klimatet. Det är inte precis 12 soltimmar i sträck/dag där på Sark.

Vi passerade några av vindruvsfälten.



Vi kom fram till doktorns hus.



Om patienten inte kunde komma när hon hade tid och behövde ett recept, satte hon det i fönstret på sin lilla utbyggnad. Sedan var det bara att gå förbi och hämta det när tillfälle gavs. "Här litar vi på varandra", sa April.



Om någon behövde komma och inte kunde ta sig dit på egen hand, hämtade hon dem med sin sjuktransport.



Nästa stopp var La Coupeé, övergången till Little Sark.



Där gjorde George halt på eget initiativ - många år i branschen. Han skulle dricka och vila.



När vi såg övergången var det lätt att förstå att de inte ville köra över där med häst och vagn, det tackade vi särskilt för. Vi steg av, det var BRANT ner, smalt, järnräcken och stup på c:a 100 meter rakt ner på varje sida. Sedan lika brant upp igen på andra sidan.




Längst ner på ena sidan ligger Sarks bästa badplats, men stigen och branterna hade rasat så mycket att ingen kunde ha ansvar för säkerheten längre och stigen var avstängd. Ville någon bada var det på egen risk om man gick ner dit. Man befarar att Little Sark så småningom kommer att vittra av från Sark och bli en egen ö. (Stigen syns som små streck där uppe i det gröna)





Andra sidan hade inte lika fin strand.



Vi gick över bron, det var betongplattor på sidorna, kanske ½ meter breda och grus i mitten.





Stenväggarna längs båda sidor om bron vittrade sönder hela tiden, det låg massor med lös sten och grus under och bara man nuddade vid dem rasade det.




Utsikten från andra sidan var fantastisk och stupet ner så högt att det vred om i vaderna på mig.



Jag gick INTE ända fram, kärestan stod på andra sidan om vägen och tittade runt med kikaren. KOM INTE HIT, vrålade jag åt honom, han gillar inte höjder.



Här blev det också lite kattprat innan vi vände för att åka tillbaka till "tätorten". 



Enligt April är det här Sarks vackraste utsikt. Man måste inte tycka som hon. 



Det var verkligen skönt att sitta där och fraktas runt i sakta mak och när vi steg ner från vagnen hade 2½ timme kvar på egen hand. Vi diskuterade om vi skulle hyra cyklar, men sedan vi sett hur en del cyklister såg ut på skorna och byxorna avstod vi. Vi hade ju inte gått så mycket under dagen, så vi promenerade istället.

Vart skulle vi gå?


Vårt första stopp blev på en servering bredvid öns fängelse.



Där fanns plats för 1 polis och 2 fångar. De fick bara sitta högst 24 timmar, sedan skulle de fraktas till Guernsey. Vi beställde varsin cream tea, sedan satt vi där i trädgården och njöt, för efter att ha fått en regnskur över oss under åkturen, så kom nu solen fram, varm och skön. Det var lite moln, men mest sol och det behövdes.

Vårt cream tea var också toppen, inget alls att klaga på. Två scones var, hemkokt hallonsylt och Sarkgrädde. Den var tjock, fet och nästan omöjlig att breda på. GOTT!! Smöret var mörkgult. Gallan, tänkte jag, tuggade, åt och njöt. Sedan fick jag ont, men det var då det!





Möjligen klagade vår tillfälliga vän på marken, för vi tappade ingenting.



Vi strosade runt lite hit och dit, på ett ställe fanns information om väder, vatten och vind.



Jag var in i en kyrka vi gick förbi, när jag kom ut var kärestan eld och lågor. Han hade sett ambulansen och det var verkligen något speciellt. Jag blev nyfiken och när vi fortsatte gå och fick vi se den parkerad en bit bort och nog var det något alldeles extra.



Bakre halvan på en vanlig ambulans, försedd med koppling till traktorn.



Vi kikade in i fönstret vid brandstationen, som var ett vanligt garage. Brandbilarna hade likadan konstruktion. Där stod också en ambulans redo för utryckning om så skulle behövas, bara traktorn fattades. Stolarna där förbryllade oss lite, men de kanske var för anhöriga?



Efter detta lite småroliga, trots allvaret i det hela, fick det bli en kyrkogård. Där de gamla stenarna stod hade just ingen av dem läslig text. Vi hade tänkt få lite historia via gravvårdar, från både de båda världskrigen och havet, men det blev inget med det.

Några bildbetraktelser istället från den.



                         Porslinsblommor - dock inte Hoya!




Nu började det dra ihop sig för hemfärd. Vi gick till första caféet och jag köpte varsin Ginger Beer läsk och vi satte oss på den tomma uteserveringen.




Än en traktorskjuts à £1 ner till kajen och in i tunneln från andra sidan.



Nu var båten nästan fullsatt



Väl i hamn, 16.50, hade Guernseytröjan värkt färdigt i mig. Rättare sagt, värkt fram. Jag gick in igen och provade. En röd medium är min och jag är £ 80 fattigare, men en fin, varm, användbar, röd kofta rikare. NÖJD, är ordet för vad jag känner för det inköpet.

Vi var lite trötta och gick in på närmsta pub med fint dörrhandtag.



Beställde varsin halfpint och satt där vid fönstret bra länge och tittade på trafiken och gjorde ingenting mer. Till slut kom vi fram till att vi skulle äta mat och det hemma på hotellet.

Vi tog bussen hem och efter lite vila gick vi ner och åt. Jag åt en utsökt havsabborre med potatismos och citronsmör.




Kärestan valde lasagne och till det fick han pommes frites. Sedan tog jag 2 kulor vaniljglass och han en jordgubb. Efter det cappuchino och när vi äntligen var färdiga tyckte kärestan att vi skulle, så att säga, gå runt kvarteret.
Jag var med på det och vi gick iväg, svängde första vänster och sen vänster igen. Det var en återvändsgata. Tillbaka och tog nästa till vänster, en smal, mörk, brant nerförsbacke och en liten stund senare var vi ute och irrade igen. Till slut kom vi fram till en stor väg med trafik. Vi kände t o m igen oss till en del och tyckte att vi var på väg till St Martins.

Vi gick och gick och gick och skönt var det. Så fick kärestan syn på busshållplatsen där vi steg av första dagen och sedan........... fick han se att det stod 5/5A, istället för 7/7A.

Nu irrade vi inte bara, nu var vi riktigt VILSE!

Till slut hejdade jag en bilist och frågade. Det var en rar äldre dam med vitt hår. Jo, hon visste var Green Acres hotell låg och sedan tänkte hon lite och sedan tänkte hon lite till, alltmedan hon tittade på oss och sedan sa hon: "Hoppa in, jag skjutsar dit er".

Vilka fantastiska människor det finns, helt otroligt vänliga. Nu hoppas vi bara att det inte blir tredje gången gillt, men vi skulle aldrig ha hittat hem på egen hand, det är jag övertygad om. Inte fick vi betala något för skjutsen den här gången heller. Hon bara skrattade, vände bilen, vinkade och önskade oss en trevlig resa till Jersey.

När vi lagt oss undrade jag vart vi ska irra iväg imorgon? Och vem som ska rädda oss?

Det var Sarkdagen det!