Leontina

Dag 7 - Torsdag 23 juni

"Upp och hoppa, klockan är 6", hörde jag mitt i skönaste sömnen.

Inte vet jag vad som rörde sig i kärestans huvud. Jag blev väckt, lyfte på ögonlocken och tittade på honom, han sov som en stock och jag muttrade: "Du är inte riktigt klok" och la mig på andra sidan.

Ute sken solen och fåglarna kvittrade som de vore galna av glädje över att det äntligen var en varm morgon.

Efter en stund steg jag upp och in i den s.k. duschen för sista gången, kärestan avlöste mig och han måste ha pratat i sömnen, för han fattade inte vad jag menade när jag frågade om den arla morgonens uppmaning.

Vi åt vår sista stadiga Green Acresfrukost, saknade några av våra matsalsvänner, bl a Sir Toby. Jag gjorde en sista raid med kameran för att bildligt dokumentera hotellet och allt det vi nyttjat och även inte utnyttjat pga det kalla vädret.







En sista blick på våra närmaste grannar tvärs över vägen,



Sedan upp på rummet, borstade tänderna och stängde väskorna. Proppfulla redan, det är inte klokt, men jag fick ner Guernseytröjan och det kändes bra.
Vi checkade ut, betalade och tackade för oss. Promenad till bussen, där de för mig okända buskarna med blåa bär var vackrare än någonsin.




Vi var i så god tid att vi hann med den bussen som kommer före 10.18. Allt gick bra och väl nere i hamnen hade det kommit en mobil glassförsäljning, den lilla röda saken på marken ser till att frysen fungerar.



Englands special igen! Vi började gå hela den långa vägen ut till Condor Ferries för att byta in vår voucher mot biljetter. Eftersom väskorna var tunga sa jag att jag kunde ordna det själv och kärestan stannade med packningen halvvägs.

När jag väl kom dit, var det helt rätt ställe, bortsett från att jag kom 20 minuter för tidigt för att få ut mina biljetter och förresten var det helt plötsligt inte helt rätt, utan jag skulle till nästa hus, ännu lite längre ut.

Jag har slutat diskutera sådana här engelska omständigheter för längesen. Det är ingen idé. Jag gick tillbaka och vi satte oss på en bänk i solen och där satt vi till 11.15, färjan skulle gå 12.00.

En sista upptäckt: Postens brevlådor inte är engelskt röda på Guernsey



När vi till slut hade gått hela vägen ut igen och skulle byta ut vår voucher mot biljetter, var den nu lika med incheckning på färjan. Där först fick vi en biljett, den var i 3 sektioner, sittplatsangivelse, ombordstigning och avstigning. Dessutom tog de våra resväskor, för de skulle checkas in.

Resan till Jersey tog 1 timme och vi hann dricka kaffe innan vi var framme. Båten gungade lagom skönt och solen lyste.



Sista bilden från Guernsey


Första glimten av Jersey



Information i gången vid ilandstigningen. Vi såg dock inga hundar och ingen ville titta på vår ilandstigningsbiljett när vi lämnade färjan! Det var bara att gå och gå och gå och där kom våra väskor och en liten tull fanns det också.

Nu då....... ilandstigningsbiljetten?
Nej, inte nu heller!



Däremot fick kärestan syn på en hel radda MG. "Ta en bild", bad han

Jag tog några stycken, så han skulle bli nöjd.




Ny beteckning på bilarnas nummerplåtar, de inhemska vill säga. GBJ



Ett rejält FÅGELGRÄL utbröt när damen på bilden bestämde sig för att dela med sig av sin baguette.



HIMMEL vad de kan skräna när de är osams.



Vi letade oss till turistinformationen, som hade en härlig staty utanför huset.




Där träffade vi en minst lika trevlig kvinna som på Guernsey och hon ordnade oss ett boende på Seawold i St Aubin, tog fram information om allt vi ville veta och lite till och fullastade med kartor och broschyrer drog vi vidare till busstationen.

Den var speciell, man gick in i en stor stationshall. Längs långväggen var stora skjutdörrar, från golv till tak, med tavlor inne i rummet vilka bussnummer som gällde vid respektive dörr. När den drogs upp stod bussen där bakom, ungefär 1 meter ifrån. Ingen väntan utomhus i dåligt väder, mycket smart!

Eftersom kärestan i vissa lägen har onaturligt liten blåsa, fick jag se vår buss åka iväg utan oss. Dock, säg den sorg som varar för evigt. Mister du en står dig tusende åter och vi tog ett annat bussnummer, bara 5 minuter senare.




Seawold är ett familjärt guesthouse med hela St Aubins Bay 50 meter ifrån terassen. Vilket kalasläge.



Vi togs emot av Kate, som sköter det tillsammans med sin syster Debbie. Vi fick ett av deras bästa rum..... undrar om alla får det? Det fanns en dubbelsäng och en enkel och jag kunde gärna få använda enkelsängstäcket, eftersom vi inte har samma behov av täcke, jag och kärestan.

Rummet låg längst bort i korridoren på första våningen och ingen Sir Toby ovanför, för där fanns ingen övervåning just över vårt rum. Utanför fönstret mot gården hade vi en hage med kor och på framsidan havet. Det är konstraster. Kor är vi dock hemtama  med sedan Guernsey. Enda skillnaden är, att nu är det Jerseykor!



De är väldigt söta!

Vi installerade oss och jag bestämde mig för att packa upp allt. Vi ska bo här en hel vecka. Det känns som vi fått en bonusvecka, för vi är redan helnöjda med vistelsen på Guernsey och Green Acres. Nu har vi dessutom havet och en 4 - 5 km finkorning sandstrand tvärs över gatan.

Vi tog en kopp kaffe och sedan var vi på språng ut mot vattnet. Över gatan, en trappa ner och sedan var vi där. Kärestan gick rakt ut, för nu har han fått användning för shortsen han köpte innan vi for. Skorna behöll han på och gick rätt ut i havet.

Det var ebb och långgrunt. Jag hamnade på efterkälken, för det fanns massor med fina snäckor och kort som måste tas.

Här bor sandmaskar. Hålet är ingången, knorvorna är deras "toalett", i andra änden av gången därnere i sanden.


Jag rullade upp mina knäbyxor, men tog av mig skorna och följde efter ut i vattnet. Det var klart vatten, extremt långgrunt och skönt! Ska vi kanske bada innan vi far hem? Vad vet man, så här den allra första dagen?





Vi gick längs hela stranden, för längst bort fanns många restauranger och vi var ganska hungriga.



Vi passerade ett par, som hade 3 fina sandkonstverk, två hus med tinnar och torn och en turistbuss på väg att sjunka i kvicksand.
Man fick ta kort, men då förväntades man göra en donation. Det stod en stor hink på trottoaren och runt de 3 sandbyggnationerna var spänt ett långt snöre, mot vilket det stod lutat skyltar med jämna mellanrum, där man uppmanades att donera pengar.
Ett litet 2-manstält var uppsatt bredvid, så där bodde de väl, för att kunna vakta sina konstverk.






Senare fick vi veta av en ortsbo, att mannen är en känd sandkonstnär, som försörjer sig på att resa världen över och bygga upp sina skapelser. Det var också ett intressant "yrke", med något osäker inkomst och säkert skattefritt.
På kvällarna var det ingen hink på trottoaren, så jag passade på att ta mina bilder på hemvägen. Jag lägger mina extra pengar till verkligt hjälpbehövande istället, mitt fadderbarn t ex!

Lyktstolparna var jättefina



Vi kom fram till restaurangen "The Tenby". Vi fick ett bord och informationen, att om man beställde för mer än £ 20 måndag till torsdag, fick man en värdecheck på £ 5, att användas vid nästa måltid, även det måndag till torsdag.



Vi ville ha varsin öl och lax med spenat,  det skulle bli mer än £ 20. När vi till slut fick beställa framme vid disken, där man också skulle betala blev det inte fullt så mycket.

Jag blev lite brydd, men mannen som var före mig hade fått någon slags rabatt, kanske vi fick det också? Eller så hade hon glömt våra 2 öl? Detta hann jag tänka innan jag betalade. Jag påpekade ölen, men det stämde, jag skyndade mig att beställa en liten cider också och  då blev det £ 21.
Varken jag eller kärestan fattade någonting. Ny ö, nya bestämmelser, nya sätt att räkna! Eller????

Det fanns nya sorters öl också, med fina pumpar. Om smaken vet vi intet!



Sedan kom maten. 1 portion som ställdes framför mig. Jag sa att vi hade beställt 2 och killen nickade och försvann.



Det gick en stund, sedan kom kassörskan. Hon hade gjort fel och bara beställt 1 portion till oss och hon bad så mycket om ursäkt, men kocken höll redan på med den andra portionen. Deta förklarade priset också.

"Hur lång tid tar det då?" undrade jag
"5 minuter", svarade hon
" Ja, då är det okej", svarade vi båda två.

Vi vill gärna äta tillsammans, en inte helt onormal önskan.

När det gått 10 minuter härsknade vi till och efter ytterligare ett par, reste jag mig och gick fram till henne. Jag sa att det nu hade gått mer än 10 minuter och att vi inte alls var nöjda.
Hon svarade surt, att kocken stekte så fort han kunde, men eftersom det var hennes fel skulle vi inte behöva betala för kärestans mat.

Jag blev faktiskt lite häpen, men sa naturligtvis, att då var det okej, tackade för den s.k. ursäkten och gick tillbaka till bordet.

Det var superbt, men min mat var uppäten innan kärestan fått sin. Vi var nöjda, trots strulet.

Sedan gick vi gångvägen hemåt, fortfarande längs stranden och gjorde iakttagelser.




Rejäl ebb fortfarande





Vi nyttjade en av de allmänna toaletterna. Allt var i rostfritt, förunderligt fräscht och det fanns en superbra handtvättsmanick, med allt i ett, som kom i tur och ordning.
Man satte in händerna i hålet och allt jag behövde göra var gnugga dem mot varandra. Kom sedan ut torra och rena!



Vi såg en Condorfärja på väg in, de går ofta, men de går mellan flera olika ställen, öarna, England, Frankrike, kanske mer också?



Orädda fåglar och bra kamerazoom. Inga vanliga måsar?????





Vi visste inte riktigt var vi bodde, men det var lätt som en plätt när vi väl lämnade strandpromenaden och gick ut på gatan.

Där var Seawold och vi var hemma. Jag var jättetrött och hade salta ben, det åtgärdades med semesterns bästa dusch.
Sedan blev det horisontalläge med Jerseybroschyrer och John Blund!