Leontina

Dag 1 - 17 juni

Avfärd hemifrån vid 17-tiden, mot Arlanda och en natt på Rest & Fly.



Imorgon bitti bär det iväg redan 7.35, så det blir skönt att vakna på plats, så att säga.

Utanför terminalen fanns en rolig staty eller vad det nu kallas när det ser ut så här.




Vi fick rum 22 och nu fick jag lära mig att grundpriset på Rest & fly är 795 för 10 timmar, sedan kostar det 25 kronor extra per timme. Jag hade tänkt vinka av min kära brorsdotterdotter, som far till Milano på 1 år, men vi hann inte, men hade med det i åtanke bokat 12 timmar. Nå, det blev 50 kronor dyrare, så det var inte så farligt.

Vi tillbringade aftonen i Sky City där vi satt och tittade på folk, flygplan och löste korsord.

Nedanför oss på en soffa, låg en som inte hade bokat Rest & Fly.




Dag 2 - 18 juni

Nattsömnen har väl inte varit optimal, men så vad det inte direkt Hilton heller. Jag klagar inte, bara konstaterar! Allt fungerade på morgonen, vi tog en utomhuspromenad från natthärbärget till terminal 2 där vi åt frukost och bemöttes av en mycket snorkig kassörska som grälade på oss för att vi inte begrep att te inte ingick i det pris vi betalat för frukosten. Jaja, en dålig morgon kan vi alla ha ibland!

Vi flög med Norweigen till London Gatwick. Där hade vi en del väntetid och när vi fått ut våra väskor och checkat in dem igen, åt vi varsin dubbelmacka och drack te, respektive choklad. Sedan fick i alla fall jag ny kraft.

Ja men kolla.... Boots. Det är "livet", om man bortser från Tesco. Så är det!!!



Kärestan satt i godan ro och läste därute någonstans. Jag stegade in, greppade en korg där jag tänkt mig lägga ner livets förnödenheter. Jag började med en ny nattkräm från No 7 som var så dyr att jag fick en present som vanligt. En guldskimrande mininecessär med otroligt innehåll enlig reklamen.

Sedan till medikamenthyllan för att köpa "halsdödare," som jag kallar dem - 



 - ocn nu fick jag för första gången, sedan jag började köpa dem för mer än 20 år sedan, en föreläsning om hur farliga de är, om man inte är rejält anfrätt i halsen.

* Var jag det, var jag verkligen riktigt dålig?
* Visste jag vad jag gav mig in på om jag intog dessa tabletter?
* Hade jag en sårig strupe?
* Hade jag verkligen ont, det såg inte så ut?

Jag försäkrade den lille, orolige mannen en massa saker. 
* Att jag använt dessa "halsdödare" i många år.
* Att jag tålde dem och att de hjälpte.
* Att jag bodde i Sverige och brukar köpa några askar när jag är i England för att ha till hands när min hals brakar ihop, vilket den gör varje vinter.
* Att jag var medveten om allt han surrade om.

Han såg mig allvarligt i ögonen och upprepade hela litanian 2 gånger till, skakandes på huvudet och med en mycket bekymrad min dessutom. Det var annat än vår Leslie - söstras och min, som gladeligen sålde oss 3 var på stört förra gången vi var i England.

Jag blev alldeles matt, fick köpa 2 askar och efter det orkade jag inte mera, jag greppade en flaska vatten, betalade och gick tillbaka till kärestan.

Så blev det dags för boarding och vi dels frågade, dels läste på tavlan att Guernsey var gate 9. Det var en lång och slingrig väg innan vi var framme vid passkontrollen, där visade vi våra boardingkort och kunde sätta oss och vänta. När det började närma sig ombordstigning fick vi en mycket skrapig information ur högtalarna, som dessutom ekade, men jag uppfattade att de på rad 1 - 14 skulle gå ombord.
Det var inte vi, men jag tyckte det dröjde lite för länge, så jag gick och frågade vad hon sagt.

P A N I K ! ! ! !

Det visade att vi gått till fel gate och om det var vi som läst fel, eller de som släppte igenom oss får vi aldrig veta.



Det var 5 minuter kvar till avgång och vi skulle plötsligt till gate 1 istället.

"Vi hinner inte", skrek kärestan
"Joooo då", hojtade jag och sedan sprang vi som galningar och nog var det i sista minuten. Vi kom fram 2 minuter innan avgång och det slutade ju bra tack och lov.

När vi skulle vidare till Guernsey, var det med Flybe och inte Aurigny, båda bolag som ingen av oss hört talas om tidigare.




Det var klart väder och jag satt vid fönstret. Sådana gånger kan jag inte låta bli att ta undermåliga foton på det jag ser under mig! 

Det är Guernsey därnere!




40 minuter senare var vi där!

Vi landade utan problem och vårt bagage kom som det skulle!



Jag pratade med en tullare medan kärestan väntade på sin väska och fick veta att de hade en turistinformation där på flygplatsen. Det var en mycket vänlig dam som gav oss all information och hjälp vi behövde och när vår konversation var avslutad hade vi både ett rum på "Green Acres Hotel" i St Martins och vetskap om bussfärden dit. Karta fick vi också, med färdväg och bussnummer inskrivet.

Hon ringde alltså till hotellet och bokade rum åt oss. På morgnarna ringer en del hotell till henne och meddelar när de har lediga rum - så otroligt bra! Kön bakom oss växte till ganska ordentligt, men hon var helt lugn.

Bussen kom och en jättetrevlig chaufför som också tog sig tid med oss. Här på Guernsey är man rädd om turisterna verkar det som - HÄRLIGT!

Vi steg av i St Martins och promenerade den mycket smala vägen, med branta sidor,  till vårt hotell.




Vi tittade på vårt rum och bestämde oss direkt för att stanna minst 2 nätter.





Badrummet var fint, men när det gäller utvecklingen av blandare står tiden fortfarande stilla i England!



Vattenkokare, tepåsar och pulverkaffe fanns på plats och vi testade genast.



Kärestan, som kan sova på dagen utan att bli helt kokobello, behövde en tupplur och det tog han. Efter det var det dags för en titt på stan - St Peters Port.

Vi promenerade ner till stan. Alla vägar är smala och ofta med höga vallar längs kanterna, vi antar att det fungerar som vindskydd. Framför oss på gatan gick en mamma med två barn och hela trafiken stannade upp tills de tagit skydd i en öppning in mot en grind.



En härlig grönska mötte oss, palmer i trädgårdarna, enorma pelargoner, rosor, murar med blommor och en massa annan ymnig blomsterprakt.







Gatlyktorna såg inte ut som hemma, definitivt inte!



Det verkade växa överallt där det överhuvudtaget var möjligt. De här träden stod högt uppe på en av de höga vallarna. Så var det på många ställen.



Mellan träden skymtade vi havet



Vi kom ner till vattnet, efter att ha gått nerför en otroligt brant backe som gick i serpentiner och där bilarna fräste fram i full fart, både upp och ner.



Där var ett gammalt slott, klippor, andra öar, båtar och en härligt frisk vind.









Därnere vid stenstranden fanns flera gjutna bassänger längs havskanten. De fylls på över kanterna när det är flod och vattnet blir på så vis utbytt. Vid ebb är de utmärkta naturpooler att simma i och just när vi var där var det ebb. 





I den första vi såg, simmade en turistande dam fram och tillbaka. Vi pratade med henne, hon sa att det var kallt, men skönt. Hon hade anlänt igår och upptäckt dem med det samma. Kanske tänkte vi, sedan vi känt på vattnet - ISKALLT!




Lite bilder där nere ifrån havskanten.







Något som liknade en bit av kinesiska muren, som försvann uppåt.




Där borta såg vi stan och strosade ditåt i sakta mak.



Det var mycket att titta på.








Vad menas med "Filter in turn"?








Mycket suddig bild, men jag var så imponerad av att denna tjej kunde gå på sina klackar.



Ett "vattenhål" för törstiga turister kanske?



Inte var det det, inte numera i alla fall!



Vi gick längs kajerna och in på smågatorna och när det började bli rejäl Snickersvarning * såg jag till att styra in kärestan på en restaurang. Det blev Smugglers bar.

* Förklaring: Snickersvarning betyder, att efter en lång dags strapatser med mycket fysisk aktivitet av olika slag, men inget som helst matintag, bli erbjuden av kärestan att få dela en Snickers med honom, när man upplyser honom om att man är utsvulten.



Först gnölade han, kanske över den uteblivna Snickersen, men sedan beställde han in lasagne och jag stora räkor med vitlöksbröd och grönsaker. Vi testade den lokala ölen Patois och jag avslutade med en fantastisk dessert: Toffee Chrunch. Vi blev mycket mätta och mycket glada igen.



Sedan kom motgången och nu vet vi:
Lightvarianten av Via Dolorosa - smärtornas väg - finns på Guernsey! Den tog vi nämligen på hemvägen, fast vi trodde förstås att vi gick på den rätta och raka vägen till hotellet.

Vi läste karta, tog ut riktning och befintlighet och travade iväg. Gick gjorde vi verkligen!

Vi blev t o m inbjudna i ett hem i stan efter att ha frågat sonen om vägen, där far i huset ritade in den rätta vägen på vår karta. Vi tackade! För vad undrade vi 1 timme senare när vi, trots att vi gått som han ritat, irrat på varenda väg som fanns, kors och tvärs och inga skyltar fanns det, utom någon enstaka som pekade ut någon sevärdhet som vi inte kände till.

Det blev kallare och kallare ju längre vi irrade, det regnade lite till och från och det började kännas lite trist (om jag ironiserar mycket, för lite var det definitivt inte).

Till slut hittade jag, av alla lokalsinnesbefriade människor, var vi var på kartan och hejdade en man vid trafikljuset i korsningen där vi stod. Jag frågade efter vårt hotell, han tvekade inte ens en sekund. "Hoppa in", sa han och skjutsade oss till hotellet. Väl i bilen upplyste han oss om att vi nog gått runt det några gånger, för det var mängder av smågator överallt där i omgivningen.

Vi fick inte betala och inte bjuda honom på något, han bara skrattade och önskade oss en trevlig vistelse på ön och vi lovade att ta hand om honom om vi skulle hitta honom helt bortkommen på någon gata här hemma i Sverige (högst osannolikt dock)!

TACK och LOV att det finns vänliga människor.

Vi återfick värmen så småningom och somnade lugnt vår första natt på ön!

Fortsättning följer!