Leontina

Äntligen kom dagen då vi tog med korg och kniv och åkte till det exellenta svampstället vi hittade förra året och gjorde till vårt. Det var verkligen vårt, för det verkade inte som någon varit där, när vi kom tillbaka nästa gång och nästa gång och då är man riktigt glad!

Vi har nästan hallucinerat över alla kantareller vi hittade då och hade förväntningar på att även detta år skulle ge lika mycket, eller mera.

Jag körde, jag hittade, bara det en stor bedrift. När vi närmade oss såg vi att skogen var gallrad, men det var en bra bit kvar, så det var nog ingen fara.

JOOOO, men det var det.

Hela skogspartiet var helt skövlat. Grenar, kvistar, stammar flis låg överallt, kors och tvärs. Det var svårt att ta sig fram och ingenting låg travat, bara fällt och lämnat. Vi tog oss in i förödelsen, men det var i princip hopplöst.

Kärestan hittade inte en endaste svamp och det här är vad jag lyckades krafsa fram under torra grenar och löv.

Vi hade i det närmaste sorg, nu har vi inget svampställe längre.




De är redan uppätna, de hamnade i en god kycklinggryta, och jag undrar om jag ska hitta några fler kantareller i år? Inte i den f.d. skogen i alla fall!