Leontina

Dag 4

Lördag 19 maj

Natten var varm, men efter morgondusch och frukost var allt normalt igen.

Vi samlades utanför 9.10, för gemensam promenad till järnvägsstationen. Där tog vi tåget till St Goarshausen för att vandra upp till Lorelei och det lär vara brant här och där, vilket jag inte alls betvivlar efter att ha sett klippan från Rhen.



Ombord på tåget var gott om cyklar denna dag och kärestan upptäckte att vagnarna är märkta med det antal cyklar som får tas med. Förr var det polletering som gällde, men det räknas väl som urtid!?!



Efter 30 minuter var vi framme och klev av och nu började dagens första vandring och den var allt annat än på horisontalen. Tvärtom, rakt upp gick det, på serpentinstigar, tät vegetation och en rejäl brant stigning. De flesta av oss gick, det var bara några stycken som åkte bil med Wolfgangs fru Rita.



Alla verkade vara välkomna där vid foten av Lorelei.




Ett svep med kameran innan vi gick mot startpunkten för "vandringen".







Så var det dags att börja gå uppåt.





Det var rejält svettigt, men otroligt vackert ju högre upp vi kom.







Halvvägs upp fanns det en bänk som var donerad av någon som kanske blev trött just där.




Campingen var i leksaksformat där uppifrån.



Till slut var vi uppe, men inte var vi vid Lorelei för det.




Det blev fortsatt vandring i kuperad, vacker natur, så vi gick vidare.






Efter ett tag öppnade det sig lite mer och vi såg något längre, då fick kärestan syn på en lång rad gamla bilar långt bort.
"Åh, det är gamla Mercedes", sa han, "de kommer hitåt". Det var nog en önskedröm, för det gjorde de inte.

Vi passerade en vinodling högt där uppe.



Vi kom istället fram till ett turistställe med fin utsikt, försäljning av glass, dricka mm och utsökta toaletter.



Stärkta, vattnade och urvattnade gick vi vidare och där var plötsligt alla de gamla, fina, upputsade fordonen, för det var inte enbart Mercedes, just de passerade när vi fick ögonen på dem. (Vi och vi..... jag ska nog inte ta åt mig något där, för jag såg dem inte förrän vi var framme)

Kärestan och U - en av basarna gick helt saliga där bland bilarna och de var verkligen finputsade och iordninggjorda för träffen som var där uppe.











Mitt i alltihopa stod min favoritbil! Den är ändå bilen med stort B!!!!
Den känslan kan bero på att det var den första bil mina föräldrar ägde och den första bil jag körde = nostalgi!




Den märkligaste låsanordning jag sett på en baklucka (eller är det en motor där under?)





Utsikten fotograferades från alla möjliga håll och avstånd. Här är M och E som uppenbarligen inte lider av svindel, för de står ganska långt ut på kanten vid utsiktsplatsen.









En brant ravin passerade vi



Nu var vi i alla fall framme, för där satt även självaste Lorelei staty.



Herrarna bildade manskör och sjöng med Rhen som bakgrund och applåder fick de av en hoper damer som stod där.



Sedan gick vi igen, ner för backen och där kom de fina bilarna åkande också, en i taget och vi gick igen.





Ännu längre nerför backen, förbi getterna, som var en sort jag inte kände igen.





Sedan spårade vi in på någon annan väg, men gick gjorde vi.



Brant var det och vi gick förbi en massa vinodlingar längs sluttningarna.






När vi passerat väldigt många kom vi in i grönskan igen.



Till slut kom vi fram till Tante Irene i Liesensfeld och där var det dukat för oss, vid långbord under ett tak. En rolig detalj var den lilla bestickfickan med servett högst upp.



Eller, den i sig, var inte särskilt rolig, men när jag vände på den!



Vi fick varsin tallrik med 1 skiva aladåb, 2 olika korvbitar, 2 olika skivor ost, 1 bit Brieliknande ost, 1 paket smör,1 tomatklyfta och en liten gurka. Kärestan och jag hade byteshandel och båda blev mätta. Vi fick också ett fantastiskt gott surdegsbröd till maten.



Två sorters öl att välja på fanns det och jag tog en Bitburger och kärestan en Weissbier, det valde även L, som jag hade mitt emot mig. Från början var det bara skum, men den som väntar på något gott.......



Om det var Tante Irene själv som gjorde sylt, likör och stickade vet jag inte, men en liten "shop" i ena hörnet fanns det.




Och öppen var den!



Vi avslutade med ett toalettbesök och jag lyckades naturligtvis låsa in mig, så jag fick tillbringa en lång stund i sällskap med denna trevliga bekantskap, innan jag blev utsläppt!



Avdukning efter hela vårt stora sällskap



Sedan då?

Jo, vi gick igen och vi gick och gick och gick och vart vi gick tänker jag inte skriva om idag!

Imorgon kanske jag ger svaret om jag hinner med.