Leontina

Det finns en författare som heter Dan Korn. Han har skrivit ett antal böcker om människor som inte lever riktigt som vi andra. De har valt att gå sin egen väg, där de valt bort det bekväma livet, moderna maskiner, elektricitet, rinnande vatten mm.

Kärestan upptäckte dessa böcker i Bokrummet i Haga, Göteborg för 5-6 år sedan och vi köpte allt vi kunde hitta då, för vi fick veta att de förmodligen inte skulle tryckas upp i någon mer upplaga. (Vi saknar fortfarande "På böggda 1", om nu någon av mina bloggläsare skulle stöta på den någonstans.)


Det här är Arne i Botten

Mycket handlar om människor i Västergötland och eftersom han är halv västgöte på mödernet - så närking han är - blev det lite extra roligt att läsa om alla dessa udda existenser och hur de levde sitt liv i modern tid, helt nöjda med det lilla de hade.

Varje gång vi varit på västkusten, i Göteborg eller åt det hållet väljer vi alltid småvägar när vi är på hemväg. Sedan sitter vi där i bilen mitt ute på böggda och spanar efter gamla hus, pörten, fallfärdiga lador osv och sedan går vår fantasi på högvarv medan vi tänker på människorna i böckerna.

Kärestan kommer även ihåg namnen på många av dem och säger rätt som det är t ex: Där borta bodde Gösta på Tuvan. (Jag minns inga namn, jag bara fabulerar).

Lång inledning för att berätta att vi åkte av från E 20 efter att ha varit i Falköping och bunkrat ost. Därifrån gav vi oss ut på böggdavägar, vi hade bestämt oss för att fika i Tidaholm och dit fanns det en riktigt smal liten väg på ett par mil.

Vi passerade en gigantisk minnessten, dock inte med runor denna gång. Den stod precis bredvid vägen och inget annat fanns i omgivningen som kunde ge oss någon ledtråd.



Det fick bli ett stopp, för vad var det vi skulle minnas med hjälp av den?



Det stod mer också, men det här räckte för mig. Vi for vidare.

Eftersom kärestan fått en ny kamera och trots att det var han som körde, såg han vitsippor överallt. Till slut stannade vi så han fick testa att ta lite bilder. Jag tog ett par också.



Det blev inte bara sippor, utan träd också, med tjocka bladknoppar.




Vi fortsatte och längs denna lilla korta vägstump fanns det 5 kyrkor innan vi var framme i Tidaholm. Dessutom en skylt om ett kapell - Franciskuskapellet!



Det var en idyllisk liten plats, kapellet byggt på resterna av en gammal potatiskällare på initiativ av prästparet i Vara,  Åke Levenstam och hans hustru Karin. Ett vägkapell här hemma i Sverige, likt många som finns överallt längs vägarna ute i Europa.
Det stod färdigt i juli 1972. Vi stannade så klart här också.

En liten träbro, över en väldigt liten, men iskall och strid smal bäck.



Kapellet helt öppet och med ett levande ljus och färska blommor- verkligen fint, även om jag kände igen vår gamla jordkällare från barndomshemmet, men det störde inte ett dugg.




Utanför fanns en liten "klockstapel".



En stig uppför berget, med små skyltar med Gudsord.



Vi tycker om att upptäcka sådana här helt oväntade saker när vi är ute och far.

Efter Franciskus var det inte långt till torget i Tidaholm, dit Bridgit tog oss med sin metalliska röst. "Destination", säger hon, när vi är framme.



Där i solen, på uteserveringen inmundigade vi ett utsökt fika!



OBS: Kärestan har inte glufsat i sig sin macka i raketfart, han håller den bara i handen, utanför bilden.

Vi passade på att åka genom Hjo också, är man på böggda så är man, men till slut var vi hemma i Örebro igen och så var det slut på den Halvmaltaresan.