Leontina

1-2 september var det dags för årets upplaga av Jädersbruksdagarna. Som vanligt åkte vi på lördagen och då var det dessutom utlovat vackert väder med sol och det var det också när vi lämnade Örebro på motorcykeln.

Det var det inte när vi kom fram till Jädersbruk, det var grått, för att inte säga mörkgrått i vissa riktningar. Att det regnat var helt uppenbart när vi skulle parkera hojen på den sedvanliga åkern.

Klafsigt skulle jag vilja benämna underlaget och kärestan hade redan avfärden klart för sig. Då gällde det att med gemensamma krafter dra hojen ur leran och upp på torr mark för att kunna ta sig tillbaka till vägen. Den stunden, den sorgen, tänkte jag och efter det min levnadsdevis: "Det ordnar sig alltid!"

Vi gick till entren och där fanns solrosorna, som är ett signum för detta arrangemang.

Som vanligt blir jag utan solrosor, det fungerar inte att frakta dem på motorcykeln

Redan innanför entren skildes våra vägar, kärestan vill alltid kolla in de gamla bilarna. Jag hade annat i sikte, men tog ändå en bild av en riktigt gammal tvåtaktare och även en brandbil från anno dazumal.

Sedan fick jag syn på fågelholksståndet. Det var nytt för min del.

Projekt Tornfalk sålde diverse holkar för olika flygande vareleser. I alla fall uppfattade jag det så, för behållningen av försäljningen gick ovakortat till projektet.

Där fanns holkar i olika storlekar och med olika ingångshål.

Jag avstod, det finns inte så mycket fraktutrumme på motorcykeln och jag kanske skulle hitta något annat att köpa med mig hem.

Fast storkar i trädgården har aldrig varit aktuellt, mina föräldrar rös alltid när de såg sådana, inte för att jag vet varför, men uppenbarligen ärvde jag känslan, för jag har inte haft behov av den utsmyckningen. Tur ändå att smaken är delad, tänk så trist om alla hade det likadant.

Ibland har man tur, i den här kön stod jag först. Eller om man väljer att se det från den svarta, negativa sidan - otur, för det tog slut precis när jag kom fram. Jag är dock positiv för det mesta, så för mig var det tur!

Och vad i all världen är det vi köar så tålmodigt för? Om jag kunde lägga in doften som spreds över hela området skulle det bli lättare att gissa, men tyvärr, den får man bära i sitt inre till nästa marknad.

Här är svaret!

Jag köpte två påsar och de tog slut ganska fort. Kärestan fick smaka, men inte så många.

Traktorer och grunkor som ryker och mullrar är det alltid och tappar jag bort kärestan brukar jag gå dit, då hittar jag honom.

Nytt för i år var också Squaredance, vi hade i alla fall inte sett det tidigare.

Vi gick till Qvarnen och fikade. Där kostar allt 10 kronor styck, utom mackorna, de kostar 20. Vi fick ett storfika för bara 60 kronor.

Motorcross på ängen, med samma män som alltid känns det som.

Och förstås fler maskiner och motoriserade grunkor.

Amfibiebilen var läcker.

Efter att ha sett bilen ge sig iväg som båt, köpte vi ett par goda ostar och vände kosan mot parkeringen. På vägen ut såg jag den här skylten på en brandbil, men jag fattade inte budskapet.

Vi kom loss ur leran, men vi två tillsammans lyckades inte, det kom en man och hjälpte till och tur var det, annars hade vi väl stått där än och det hade inte blivit något inlägg från årets Jädersbruksdagar.