Slutet dag 3
Väl tillbaka i stan var det dags för mig att beträda mitt intresseområde, något jag spanade in redan första dagen. Jag valde att kalla den "Sybehörsgatan". En liten gatstump med en hoper sybehörsaffärer på rad, den där gammeldags sorten som fanns när jag var liten.
Mina damer var måttligt roade och jag fick höra att nu var det minsann 6 affärer jag skulle besöka, medan de bara varit inne i ett fåtal skoaffärer...... Nå!
Det är som det är och vi trivs otroligt bra ihop, trots dessa skillnader i livets fröjder och det jämnar nog ut sig till deras fördel innan de är färdiga och inte mig emot!
Jag gick ut och in, från den ena till den andra och de var proppade med knappar, tråd, garn, blixtlås, band, snoddar, virknålar, spännen och mm mm mm.
Jag önskar att jag inte haft så gott om snoddar och band, så att jag själv skulle kunna stå på torget och sälja och ändå ha mycket kvar, för då hade jag handlat en hel del i den affären på bilden nedanför.
Tänk att jag besinnade mig och lät bli! Det förundrar mig varje gång jag ser på bilden. Knapphyllan därinne var från golv till tak - SUCK!
Kan man få annat än lyckospatt när man får gå ut och in i den här typen av små butiker. Damerna drog iväg någon annanstans och var och en var salig på sitt håll.
De kom tillbaka och jag köpte 6 + 6 små barnknappar. Är man nu både mormor, farmor och bonusfarmor, kan det finnas bruk för sådana. Sedan var jag nöjd, men jag önskar att den här typen av affärer fanns kvar även här hemma.
Efter denna njutning var det damernas tur att bege sig till Sko-Mekkat - de hade hittat 3 i rad och nu var jakten igång. Lätt är det inte, färg, klack, höjd över havet på skaften och framförallt skonummer ska stämma.
Behöver jag säga att de gick hem tomhänta? Enda inköpet som gjordes blev varsitt glas vin på ett ställe - ja, det kanske värmer fötterna? Vad vet jag, som inte är vinare?
Jag fotograferade mosaiker på husen, de var i olika tappning. Här pågår nog restaurering ser det ut som.
Närbild
Vi styrde stegen mot hotellet, men det blev en och annan avstickare. En bokhandel kom i vår väg och jag älskar sådana - barndomens bokhandelsliv har präglat mig. Vi stegade in alla 3 och den var längre än en tågvagn, 7 olika rum på rad.
Jag har för vana att inte köpa souvernirer när jag reser, men jag köper en mugg i varje nytt land jag besöker. Inte nödvändigtvis någon turistmugg, utan någon jag tycker om. C har samma upplägg, men hon köper en Asterix i varje nytt land, så vi tyckte det var bra med denna långa boklåda.
Så gick vi förbi ett skoputsarnaställe
Funkar dåligt när man går i tygskor, som vi gjorde mest hela tiden. Å andra sidan fanns ingen skoputsare på plats heller.
GODIS
Ett fint schackspel i ett skyltfönster.
Det var roligt att gå så där och inte ha något speciellt mål, mer än hotellet.
Så fick vi se en skylt om en irländsk pub och då blev vi lite sugna på något. Den låg i anslutning till järnvägsstationen.
Det blev som vanligt, damerna tog varsitt glas vin och jag en liten öl - en Guiness i Lissabon!
Nästan hemma och det kändes skönt. Det blev horisontalläge ett bra tag, lite prat med kärestan gjorde mig extra glad. Jag älskar att resa, i synnerhet med damerna, men ännu mer underbart att komma hem igen med härliga minnen och en resedagbok så vi kan göra om resan igen och igen och igen, tills vi är nöjda och åker iväg någon annanstans.
Det blev hår- och luggtvätt för damerna, jag nöjde mig med att borsta håret, något jag glömde i morse. Det blev ganska bra!!!! Klädbyte och lite nagelvård. Det tar hårt på fötterna att gå som vi gör.
Till slut gav vi oss ut för att äta mat - inte snacks, inte macka, inte slisk, utan vanlig riktig mat!
Vi hamnade till slut på Destino, där vi lurades in av inkastaren med illusionen att ett stort fat för 3, fyllt med grillade läckerheter från havet, kostade 58 euro. Väl inne och "seated", var det en ny kille och för honom var det en fullkomlig utopi, att vi skulle kunna få det.
Vi diskuterade och bad honom att tala med sin inkastare, för vi kände oss blåsta, men hungern var svår och vi gjorde en totalomvändning i våra planer.
Jag valde grillade sardiner - ett måste när man är i sardinens hemland.
A valde pasta med räkor och C curryräkor.
Här står vår servitör och lägger upp ris till C och hennes räkor
Alla nöjda! Dessert beställde vi också och ju längre vi satt där, desto bättre blev stämningen mellan oss och man nr 2. När jag slutligen frågade om de hade någon cognac började han tala lyriskt om CRF
Det kändes som det var någon slags helig Brandy - i alla fall för honom och när jag slutligen beställde en dos av denna CRF tror jag isen inom honom smälte helt.
Det var alltså en helig ko som vi slaktade när han fick slå hartset av korken. Han värmde cognacskupan, först med hetvatten och sedan torkade han det med varmluft, ställde det upp och ner på ett fat med servett i botten
Han lyfte av korken med stor värdighet
hällde upp, nästan som en helig rit och lyckan var total
Våra desserter kom in, någon av damerna tog melon - A tror jag. Tjusigt skuren.
Jag hade valt något bryleliknande med bränt socker på
Sedan fick jag min CRF
Det blev en hel del gagg med honom och många glada skratt och till slut kom han med visitkort till oss och talade ännu en gång om denna skaldjurstallrik som vi inte fick. Vet inte om jag fattade rätt, men jag tyckte han sa att han kunde fixa det om vi kom tillbaka imorgon, men vid det laget var jag insvept i CRF i hela hjärnan.
Denna gång var inte underbart kort, för det var varken en 2:a, 4:a elle 6:a jag fick, utan betydligt mer, men vad var detta CRF tro? Google nästa!
Det tyska paret vid bordet bredvid oss hade fascinerat iakttagit hela skeendet och beställde också in varsin och vår kille serverade lycklig 2 till, med samma ceremonier innan de fick dem.
Till slut var allt slut, vi betalade och gick hemåt i natten. Mätta, trötta och inget balkonghäng i afton. Vi bara tvättade oss och blev nattklara.
Imorgon är det shopping på schemat, lika bra att samla kraft!
Kommentarer
Postat av: Inga M
Den där sybehörsbutiken påminner om en viss liten affär i Hallsberg när vi var barn. Mamma gjorde sig alltid något ärende dit in och väggarna var klädda med allt möjligt och omöjligt. Minns till min förtret inte vad den hette.
Svar:
Leontina
Postat av: Inga M
Jo, det tror jag att det var, Gärda Perssons! Jag minns till och med hur det luktade.
Trackback
