Leontina

Besök hos Otto

Det var så klart inte bara Otto jag besökte, men har är liksom prio 1 just nu! Det brukar gå så fort under första året och jag har bara kunnat följa lilla M på ett otal filmer som tack och lov har anlänt från hennes far och mor. Tre gånger har vi träffats, men i påsk kommer de hit för lilla M längtar efter att träffa lilla "Okko" och även "sarmor" som tur är.

 

I alla fall är jag glad att inte båda bor långt härifrån, det tar 20 minuter till Ottos familj och i tisdags for jag dit. Jag hade köpt så söta kostrumpor på Ålandsbåten och de liksom brände. Jag var bara tvungen att åka dit med dem.

 

Han sov när jag kom, men var på väg att vakna.

 

 

När en sån här liten knopp har sovit är det oftast hungern som väcker dem och så var det. Vilken otrolig tur jag hade, han ammas normalt, men överskottet fanns i en nappflaska och nu fick jag - den lyckliga mormodern den stora glädjen att mata lillhjärtat.

 

Att jag inte sprack av glädje! 

 

 

FJOFF sa det i känslominnet och jag for tillbaka till barnens bebistid, då det bara var nappflaska som gällde eftersom de är adopterade. Det kändes som det var igår, när han låg där i min famn, så allt gick galant.

 

Sedan blev det lite eftergos med mamma.

 

 

De sover mycket när de inte ens är 1 månad, så det blev tillbaka till hans babynest för en stunds vila efter maten. Han är väldigt harmonisk tycker jag, även om han gör sin stämma hörd då och då.

 

 

Fredagen var det Ottodags igen, då följde jag med när dottern hade optikertid och jag och Otto tog en stadspromenad. Naturligtvis hoppades jag på att möta någon bekant, men det var ganska tunnsått med sådana en fredagförmiddag på stan. 

 

 

Han var helt nöjd med att ligga i vagnen och sova och låta sig skjutsas runt. Mysigt är det, oavsett om han sover eller är vaken. Älskade Otto!

Men en sån söt liten kille!

Mormorskänslorna känns ända hit till nordnorge... :-)

Lyckodagar är det när man får möta de små...

Lycka!!!
Kramar!

Lille Otto lyckas se så himla nöjd och glad ut på alla bilder! Och mormor också förstås. Visst är det lycka att få gå omkring med barnbarn i vagnen! Förstår om du hoppades på att få möta någon.

Jag förstår mer än väl vilken lycka du upplever när du får gosa med den söte lille Otto!

Mina armar värker av längtan efter att få hålla en sån där liten krabat.

Rackarn´s att mina barn varit så dåliga på att skaffa mig barnbarn. Nu står mitt enda hopp till barnbarnsbarn, men det ser inte ljust ut på den fronten heller.

Kram, Ingrid

Oj, vad han drunknar i kläderna på det sista fotot! Gulligt!!! :-) Man tycker ju att plaggen i de minsta storlekarna är så små så små så SMÅ... Och ändå är de för stora till en början! :-D Mysigt att ha honom på nära håll och kunna träffas ofta! :-)

Svarar alla, att ni har så rätt i era kommentarer och jag fortsätter att njuta av mormorsskapet! Kram på er