När jag varit hos kära dotter med familj är det en del intressanta saker efter vägen hem. Inga naturfenomen eller så, men inte heller bara röda stugor med vita knutar, eller ställen som heter Norrbyn, Storgården o dyl.
Det är förstås en massa hus i olika storlekar, bondgårdar och små sommarstugor, ett par kyrkor, 3 gårdsbutiker och lite annat. Det som är lite annat är roligast.
Först kommer det som vi hade en likadan, fast grön, på väg in till Umeå söderifrån. Den kallades"Lilla Globen". Det namnet dyker upp automatiskt i mitt huvud varje gång jag passerar dess motsvarighet här, fast vit, på min väg hem.
Sedan kommer byn som ligger före Resta, som är ett annorlunda namn och där vägen leder in till Resta kvarn, som inte längre finns. Byn jag kommer till innan har ett snarlikt namn. Jag funderar alltid över dess ursprung, men sedan glömmer jag att ta reda på det. Nu kanske det blir av!
Efter att ha passerat tätorten Stora Mellösa och svängt ner på Segersjövägen kommer en kvarn som inte brunnit ner, men som inte "mår så bra". Jag hoppas att ägaren tar sig an den, för det skulle bli fint därute på åkern. Den lilla stugan bredvid är som den som stugan i sagan om den lilla, lilla gumman av Elsa Beskow.
Bara en liten bit därifrån är vägskylten som visar att nu ska man till vänster för att komma hem till vår by.
Det lär finnas en vedfabrik och det framgår tydligt av skylten. Jag vet inte var den är, för vi eldar inte så ofta eftersom vi har jordvärme. Hade vi en öppen spis eller kakelugn/kamin blev det nog mer, men nu har vi vedspis i köket och då minskar mysfaktorn, medan trygghetsfaktorn ökar. Vi kan fixa både mat och värme om elen går och jordvärmen slutar fungera.
Sjökrogen som är översta skylten ligger i Katrinelund och Bittinge finns i två upplagor, eller så är det en väldigt lång by, för den ligger också väldigt nära oss. Byarna är långsmala och leder ner mot Hjälmaren. Det var för att alla förr ville ha mark som ledde ner mot vattnet. Man delade upp det så att det blev långsmala skiften istället för breda. Dock lär man inte ha fått marken närmast sjön, det är också något jag måste ta reda på nu när vi bor här.
Efter att ha slingrat fram på allt mindre vägar står så vårt älskade hus där och väntar på oss. Jag blir lika lycklig varje gång jag ser det och har nästan svårt att fatta att vi bor så bra och fint.
Kunde nu bara snön försvinna i ett nafs, vore det fulländat!
