Lördagspromenad

Just nu är det ganska kallt, men mycket härlig sol när morgonen släpper.
 
Jag som försummat mitt gående pga isgatorna här ute på landet, bestämde mig för att ta en promenad längs vägen mot tätorten. Eftersom det var ett tag sedan jag, så att säga, bara gick tänkte jag att 20 minuter i ena riktningen - från hemmet och sedan vända = 40 minuter och en lagom start.
 
Det var inte helt gynnsamt underlag när jag kom till det jag numera kallar "Vildsvinsskogen", där jag mötte den stora galten i höstas och där de har en övergång från åker till skog. Ren isgata, bulkigt och svårt att gå säkert!
 
Nåväl, jag halkade mig förbi det och kom fram till Bittinge Bibliotek när det precis gått 20 minuter. Där såg jag träden på deras gård mot himlen och var tvungen att ta fram kameran och huka mig ner, för att få med himlen som bakgrund.
 
 
Just då, när jag sitter nerhukad på asfalten med kameran i ena handen, ringer kärestan på mobilen. Han var på väg hitut och jag bestämde mig raskt för att fortsätta gå och sedan åka med honom när vi möttes. Solen lyste och även om det var kallt, hade jag klätt mig helt rätt för en gångs skull.
 
Jag fortsatte vägen fram i ganska bra tempo, då ringde han igen. Han var tvungen att vända för att hämta något kvarglömt i stan, men sedan skulle han komma. Okej, jag fortsatte framåt, tids nog skulle han komma. Jag fick upp tempot när nästa stopp kom i min väg.
 
Inte kan man bara gå förbi detta underbara???
 
 
Små kissekatter, som min kusin sa när hon var liten. Till det en knallblå himmel, det var så att jag nästan började spinna (men kallt var det fortfarande).
 
Jag kom inte så långt förrän jag var tvungen att stanna igen, för nu var det en riktig katt som kom i min väg, eller åtminstone vid sidan om. 
 
Den låg där och spann säkert där den njöt av solen som äntligen visar sig så gott som dagligen, men tittade lite misstänksamt på mig.
 
 
Så härligt det såg ut! Nu börjar det ljuva livet för våra fyrbenta kattvänner. 
 
Oj, vad jag gick, jag kom ut till Segersjövägen och fortsatte mot tätorten. Tids nog kommer han väl, tänkte jag och hoppsan, där låg något på vägen. 
 
Alkottar på en kvist.... jodå, mycket riktigt, där stod en al i diket.
 
 
Jag gillar färgerna, grått och brunt - det visste jag inte om innan, men det är väldigt fint i just de här nyanserna.
 
 
Nu borde han komma snart tänkte jag efter jag passerat alkottarna, men icke!
 
Jag kom så långt att jag såg kyrkan mitt i byn klart och tydligt. Vilket otroligt bra riktmärke förr när det var ont om kartor och dåliga vägar. Kyrkan såg man på långt håll, så även för mig idag.
 
 
Men jag måste ha gått ganska fort, trots att jag "legat i träda" bra länge, för nu var jag nästan framme vid Odensbackenvägen, den som leder till stan, via Stora Mellösa där kyrkan ligger.
 
En gammal milsten fångade min kamerablick och jag fick kliva ner lite mot diket för att få med den.
 
 
Ingen käresta inom synhåll, så jag fortsatte ut på stora vägen och tänk, jag kom nästan ända fram till samhället innan han äntligen kom farande och plockade upp mig.
 
Det var en rejäl promenad, för att vara den första på väldigt länge, men så skönt det var och riktigt nöjd känner jag mig.

Kommentarer
Postat av: Inga Magnusson

Vilka fina bilder! Speciellt den översta på trädet mot himlen och videkissarna! Det känns som lite vår nu, det finns hopp Suss!

2013-03-10 @ 04:03:53
URL: http://inga.blogg.se
Postat av: Mia

Hur många km blev det, måntro? Det ser ljuvligt ut att se åtminstone delar av marken...

Svar: Mia, det är 7 km in till samhället och jag var nästan där när han kom. Det kändes bra efteråt - nyttigt!!!
Leontina

2013-03-10 @ 10:32:08
URL: http://miatankar.wordpress.com
Postat av: Ingrid

Vilka fina bilder och allra finast är ju de där videkissarna! Annars är det fint med den där milstenen också. Här på Gotland står de gamla milstenarna med en halv mils avstånd och kallas följdriktigt för halvmilstenar. Ön är ju inte så stor,det kanske är därför. ;)

Svar: Ingrid, jag blev alldeles betagen av videkissarna. Det var så otroligt vackert att jag knappt trodde mina ögon. Det är roligt att de gamla milstenarna finns kvar tycker jag och även halvmilsdito, minns inte om jag tänkte på det när vi åkte runt på din ö. Kram!
Leontina

2013-03-10 @ 13:00:00
URL: http://stenstugu.com/wp

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0