Mina första barnbarn

Lite skämtsamt skulle jag kunna uttrycka mig så som rubriken och dessa barnbarn hade jag redan i slutet av 80-talet.
 
Det är nämligen Frida, Torkel och   ?  (ja, vad hette hon nu då, den bruna?) som kommit fram ur en flyttlåda. Jag håller nämligen fortfarande på att packa upp lite rester då och då och det här var en glad överraskning. Det tyckte även dessas mamma (= kära dottern) och hon vill gärna ta hand om dem igen när de väl flyttat i sommar.
 
 
Torkel äter ur nappflaskan, klädd i blå kläder....... och Frida är bebisen i den rosa koftan. Mina barn, hade det inte alls lika hårt uppdelat vad det gällde färger, ett tag var rosa sonens stora favoritfärg och han hade både byxor, tröjor och t o m galonbyxor i skarpt rosa.
Den bruna dockan, som både jag och kära dottern glömt namnet på för tillfället var inte alls lika intressant som de båda andra. Jag hade en tanke när hon fick den, att det kanske skulle vara roligt med en brun docka, för jag hade en "negerdocka" när jag var liten, som jag älskade.
 
 
Både hemma och borta sa alla - både barn och vuxna - negerdocka, för så hette det ju då, innan det blev fult att säga neger. Han fick  namnet "Jimmy" och han såg inte alls ut som ..?... vad hon nu heter.
Jimmy var hemgjord, jag tror det var tant Astrid som hade stickat honom. Han hade långa armar och ben och allt var rätstickat, utom ansiktet. Jag minns att han blev enarmad med tiden och fick så förbli. Om jag minns rätt, tillhörde han först min storebror, som jag sen fick ärva, men jag fick en liten "Jimmy" också i samma stuk - tant Astrid igen. Den lilla var en ännu större favorit och han hade röda byxor och grön tröja, eller tvärtom.  
 
Det här kanske låter konstigt idag, men det var väldigt exotiskt med svarta människor när jag var barn. En av de första de flesta barn mötte, var i form av sparbössan på söndagsskolan. Han som bockade när man la i sin 5-öring.
 
Bilden har jag fotat av direkt från skärmen på en som liknade den vi hade på söndagsskolan.
 
Rasism hade vi aldrig hört talas om, vår mor uppmanade oss och förklarade, att vi aldrig skulle stirra på dem som var annorlunda oavsett på vilkte vis de avvek och våra föräldrar var mycket öppna för allt nytt och hade såvitt jag minns, inga fördomar om just någonting alls. 
 
Sparbössan var inte ett dugg konstig, bara jätterolig och vi hade gärna lagt hur mycket kollekt som helst, bara för att få se honom bocka. 
 
Detta blev en lång tankebana, från dockor som var mina första barnbarn, till sparbössan på söndagsskolan på 50-talet.
Jag är helt förvissad om att de flesta som läser Leontinas blogg har stött på liknande sparbössor. Eller hur?

Kommentarer
Postat av: Inga M

När man läser om hur vi tänkte om hudfärg på den tiden så kan man undra om vi är flera hundra år gamla, det känns väldigt avlägset idag. Till och med i våra skolböcker var det berättelser om "de glada negerbarnen som dansade i bastkjol" och "Lille svarte Sambo". "Negerpojken" som bockade för pengarna var jag helfascinerad av, det fanns en på söndagsskolan i vår kyrka.

2014-04-12 @ 09:41:06
URL: http://inga.blogg.se
Postat av: Eleonora

Ja du, en sådan sparbössa hade vi också i söndagsskolan och visst var det roligt att kunna lägga i en slant och få se pojken buga.

Håller med om allt du säger här. Även mina föräldrar var noga med att påpeka att alla var lika och man fick inte stirra ut någon som var annorlunda. Men mörka eller svarta människor var ju heller inte så vanligt när jag växte upp, så egentligen var det inget problem.

Kram från
Eleonora

2014-04-12 @ 11:57:49

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0