Att baka

Inga frågar i en kommentar här på bloggen, om jag tror att kärestan kommer att börja baka kanske? Detta i samband med att jag såg fram emot att han tar pension och jag får en hemmaman. 
Jag kände hur jag skrattade högt inombords och det kom ut ett litet pfffffhmmm ur min mun, för jag drog mig till minnes hur det var när jag bröt handen.
 
Jag gick där med högerhanden/armen i gips dagarna före julafton. Kära dottern tog hand om julköttbullarna och fixade även skinkan, med lite handledning. Sedan kom vi till frågan om matbröd.
 
Så här är det för oss, eller i synnerhet mig. Eftersom jag bakat så gott som allt mitt bröd under väldigt många år, kan man säga att jag skämt bort mig. Efter kärestans inträde i mitt liv för snart 12 år sedan innefattar detta även honom. 
 
Nå, åter till handen/armen i gips. Jag sa helt sonika till honom, att nu fick han baka. Det blev protester, han kom dragande med alla möjliga undanflykter, t o m att han blivit avstängd från hemkunskapen i skolan, men det hjälpte inte. Jag lovade att stå bredvid och handleda genom alla momenten.
 
Fram med hushållsassistenten och tillsammans fick vi ihop en deg. Den jäste och sedan alla förberedelser var klara sa jag till honom att mjöla bänken där jag brukade baka. Det gick bra. Så hällde han ut degen och skrapade ur bunken, det var inga problem, slutligen strödde han ut mjöl över degen, vilket också gick bra, men sedan..............
 
Jag sa: "Nu sätter du i händerna och knådar ihop degen." Han gjorde det och sekunden efteråt gallskrek han! Degen fastnade så klart på hans händer och jag började skratta, för så farligt var det inte, men för honom var det nästan en nära dödenupplevelse. Jag tog degskrapan och fixade ihop den lite med vänsterhanden. Mera mjöl, han fick börja om med rena händer och nu gick det bättre. Till slut var den knådad och klar och dags att forma bröd. 
 
Där slutade jag mig att lägga i, han fick forma och hålla på hur han ville och det blev jättebra bullar, goda och fina. 
Slutligen minns jag hur stolt han var när sönerna kom på besök och åt te och smörgås och han fick tala om, att det var han som hade bakat. De blev mäkta imponerade och mitt hopp var förstås att han skulle göra om det framöver.
 
Det blev inte så!
 

Kommentarer
Postat av: Ingrid

Tack för ett gott skratt!
Jag kan riktigt se framför mig hur förskräckt han var där han stod med händerna fulla av kladdig deg.
Men nu vet både du och han att han klarar av att baka om han bara vill. ;)
Kram

2014-01-31 @ 22:17:31
URL: http://stenstugu.com/wp
Postat av: Lambergsfrua

Ha ha ha! Tack för att du berättade om Kärestans bakbestyr. Något säger mig att han nog inte blir så flitig vid degbunken efter som pensionering, som du kanske skulle vilja - men det finns ju massor av andra nyttiga saker han kan pyssla med i hushållet, när du jobbar ;)
Varm kram,
Lambergsfrua

2014-02-01 @ 19:48:10

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0