Leontina

Så gott som slutmatat

Ju äldre jag blir, desto mer nya intressen skaffar jag mig. Nu vet jag inte om just fågelmatning räknas som ett intresse, men det roar mig att ha en massa småfåglar utanför köksfönstret under vintern och jag hör min fars kloka ord i huvudet när jag fyller på mat.

 

I mitt barndomshem var fåglar ett stort intresse, i synnerhet för min far. Det matades med det mesta och vi andra därhemma fick mycket kunskap, bara genom att finnas i närheten av far. Han berättade om flyttfåglar och stannfåglar, vad de hette och allt han tyckte var intressant.

 

Mitt allra första fågelminne är en talgoxe som vi hade vid sommarstugan och som förmodligen också matades fast inte jag minns just den detaljen. Vi kallade den för Pelle och han kom troget och åt utanför stugfönstret. Det kan förstås ha varit någon mer än just Pelle, men är man 5 - 6 år, då är det Pelle, om han så kom som 3 - 4 stycken samtidigt.

 

Lång inledning för att berätta att vi tycker det är otroligt roligt att mata fåglar här på landet. Pansjovarning, säger mina barn, men vad då........ Jag är ju det nu! Hahaha!

 

Om du inte minns, för jag tror jag har visat den förut, så har vi det optimala fågelmataren. Jag köpte "hållaren" på Designtorget för flera år sedan och så en tom, rendiskad petflaska till den. Flera sittplatser och ingen fågelbajs i maten.

 

 

Här är det Pelles ättelägg och en steglits som håller till godo med solrosfrön

 

 

Vi matar med allt möjligt, solrosfrö, äpplen, nötter, talgbollar, frökakor med fett mm mm som vi hittar på Granngården.

 

Vi har haft den stora glädjen att ha flockar med steglits i vinter. Det är så fina och tankarna far lätt iväg till små papegojor, med tanke på färgprakten de har.

 

 

Här är den glupska koltrasten som kom då och då och var kung i flera dagar och egennyttig som bara den.

 

 

Nu har vi barmark och rabatterna fulla med krokus. Än ett tag får fåglarna solrosfrö och nötter, men kärestan längtar efter att "städa" undan skal och skräp. Resten av maten har vi hängt i ett träd nere i skogen så den kommer till nytta istället för att ligga och härskna i väntan på nästa vinter.

 

Vid det här laget vet vi, att de kommer tillbaka, med Pelle i spetsen.....

 

 

Det är verkligen roligt att mata fåglar och på Stenstugu hade vi massor av småfåglar. Det såg ut ungefär som på dina bilder. På köksbänken låg alltid fågelboken redo ifall det skulle dyka upp någon okänd individ.

Här på Odvalds finns det inte alls så mycket småfåglar och trots att jag försökt locka dem med alla möjliga sorters mat kommer det bara några enstaka. I år har jag inte sett någon rödhake, ingen domherre, ingen bofink, ingen stenknäck och ingen steglits.

Jag misstänker att områdets alla katter skrämmer iväg dem. Förra vintern satt det en stor katt ute på mitt fönsterbleck och hoppade därifrån rakt ut på min ställning för fågelmat så att allt rasade.

Nu har jag i alla fall hört sånglärkan och väntar bara på att få se staren och sädesärlan. Sen känns det som om våren är här på allvar.

Kram, Ingrid

Ler igenkännande när du beskriver hur ni i ditt barndomshem matade fåglar och följde deras liv. Mina föräldrar gjorde likadant och de kände igen, inte bara arterna, utan också en del individer i flockarna runt fågelstugan och andra ställen de lade ut mat på. Här håller vi igång matningen än. Några steglisar har vi inte, mest gulsparvar och nötväckor och just nu koltrastar och för all del en korsnäbb. Ha en bra ledig dag!