Django Reinhardt
Igår var det Django Project med Gustav Lundgren på jazzklubben. Namnet Django Project har kommit av att gruppen inspirerats av 30-talsgitarristen Django Reinhardt och hans musik
De spelade mest Django, men en del annat också och det var en oförglömlig kväll som gjorde att jag nästan aldrig höll på att somna, så mycket glad energi hade jag i kroppen. Jag gör ett försök att länka till en låt med gruppen på Youtube, men jag har aldrig testat förr, så det kanske inte alls fungerar.
Med i gänget igår var också Anders Larsson på dragspel, Martin Widlund gitarr och Göran Lind på bas. Gustav själv spelar också gitarr.
Det är inte ofta det uppstår spontan dans bland publiken på jazzkvällarna, men igår var det några par som inte kunde sitta stilla och det kan jag lätt förstå.
Nästa gång är det Sweet Emma & The Mood Singers och de kommer 5 oktober. Jag har aldrig hört dem förr, men det handlar om "Hot'n boilin" rhytm'n blues served with at touch of swing. Det blir säkert ännu en härlig upplevelse. Kom gärna dit!
De spelade mest Django, men en del annat också och det var en oförglömlig kväll som gjorde att jag nästan aldrig höll på att somna, så mycket glad energi hade jag i kroppen. Jag gör ett försök att länka till en låt med gruppen på Youtube, men jag har aldrig testat förr, så det kanske inte alls fungerar.
Med i gänget igår var också Anders Larsson på dragspel, Martin Widlund gitarr och Göran Lind på bas. Gustav själv spelar också gitarr.
Det är inte ofta det uppstår spontan dans bland publiken på jazzkvällarna, men igår var det några par som inte kunde sitta stilla och det kan jag lätt förstå.
Nästa gång är det Sweet Emma & The Mood Singers och de kommer 5 oktober. Jag har aldrig hört dem förr, men det handlar om "Hot'n boilin" rhytm'n blues served with at touch of swing. Det blir säkert ännu en härlig upplevelse. Kom gärna dit!
Nytt bostadsområde
När jag hinner försöker jag ta en långpromenad efter jobbet, det är både skönt och nyttigt och jag känner mig så himla sportig när jag knatar fram på diverse cykel- och gångvägar i mitt närområde.
Döm om min förvåning när jag helt plötsligt kliver in i ett helt nytt, men ganska litet, bostadsområde, precis bredvid cykel- och gångbanan jag gick på.
Ojojoj då, tänkte jag, vem är det som byggt här då?
Lite närbilder kanske är på sin plats.
En bit ifrån bodde någon som inte hade "råd med" de lite lyxigare varianterna.
Fint var det i alla fall och jag gillar gamla hederliga holkar också.
Döm om min förvåning när jag helt plötsligt kliver in i ett helt nytt, men ganska litet, bostadsområde, precis bredvid cykel- och gångbanan jag gick på.
Ojojoj då, tänkte jag, vem är det som byggt här då?
Lite närbilder kanske är på sin plats.
En bit ifrån bodde någon som inte hade "råd med" de lite lyxigare varianterna.
Fint var det i alla fall och jag gillar gamla hederliga holkar också.
Söndag i naturen
Igår sjöng jag två sånger inuti mitt huvud hela eftermiddagen, fast ibland tutade de ut ur munnen på mig också.
Den ena var "Har du sett herr Kantarell" och den andra "Kom med nu ska vi gå ut på tramp". Båda ur den exellenta sångboken "Nu ska vi sjunga" som mor sjöng det mesta ur för oss, när vi var små.
Vi vaknade nämligen till en solig morgon och bestämde oss att göra något. Skogen kanske, sa jag eller kärestan och så blev det, fast först en sväng till kyrkogården med en ros till graven.
Kaffe och lite gott fika hade vi med oss och det blev förstahandsval efter kyrkogården.
Vi styrde kylaren mot Herrfallsäng och fick hela naturreservatet för oss själva.
Dukade upp och kolla, jag hade lagt ner 2 korvar till kärestans förtjusning.
Nymalda bönor och kokkaffe i termosen. Solen sken och det var bulliga vita moln på himmelen. Vi NJÖT!!!!
Efter fikat satt kärestan och kollade ett plan som flög ut och in genom molnen.
Jag hoppade runt och tittade på allt som fortfarande växte och inte växte också. Tänk om det fanns svamp inne i hagen?
Där var det svamp, fast på stubbar - ointressant!
Där var det en annan sort, även den ointressant.
Jag kollade på himlen istället, för bakom oss var det en annan färg.
Nej, näsan ner mot marken igen, några svarta moln var jag inte intresserad av.
Ännu en stubbe, ingen svamp på den, men bägarlav.
Lite gula eklöv låg där som ett smycke.
I en buske drillade och sjöng det som om det skulle varit en vårdag. Jag upptäckte ganska snabbt att det var en svartmes och stod länge och försökte fotografera den. Hela tiden återkom den till samma gren och där stod jag beredd med kameran. Inte lyckades jag fånga honom.
Han ville nog ha de mogna bären. De fick jag, men bara på bild!
Ännu en alm som drabbats av Almsjuka.
Till slut bröt vi upp och for till skogs. Jag vet inte var vi var, för hur skulle jag kunna veta det, lokalsinneslös som jag är.
Spela roll, jag hade solen på höger arm när jag gick in i skogen och på vänster när jag gick ut och resultatet var mycket tillfredsställande!
Den ena var "Har du sett herr Kantarell" och den andra "Kom med nu ska vi gå ut på tramp". Båda ur den exellenta sångboken "Nu ska vi sjunga" som mor sjöng det mesta ur för oss, när vi var små.
Vi vaknade nämligen till en solig morgon och bestämde oss att göra något. Skogen kanske, sa jag eller kärestan och så blev det, fast först en sväng till kyrkogården med en ros till graven.
Kaffe och lite gott fika hade vi med oss och det blev förstahandsval efter kyrkogården.
Vi styrde kylaren mot Herrfallsäng och fick hela naturreservatet för oss själva.
Dukade upp och kolla, jag hade lagt ner 2 korvar till kärestans förtjusning.
Nymalda bönor och kokkaffe i termosen. Solen sken och det var bulliga vita moln på himmelen. Vi NJÖT!!!!
Efter fikat satt kärestan och kollade ett plan som flög ut och in genom molnen.
Jag hoppade runt och tittade på allt som fortfarande växte och inte växte också. Tänk om det fanns svamp inne i hagen?
Där var det svamp, fast på stubbar - ointressant!
Där var det en annan sort, även den ointressant.
Jag kollade på himlen istället, för bakom oss var det en annan färg.
Nej, näsan ner mot marken igen, några svarta moln var jag inte intresserad av.
Ännu en stubbe, ingen svamp på den, men bägarlav.
Lite gula eklöv låg där som ett smycke.
I en buske drillade och sjöng det som om det skulle varit en vårdag. Jag upptäckte ganska snabbt att det var en svartmes och stod länge och försökte fotografera den. Hela tiden återkom den till samma gren och där stod jag beredd med kameran. Inte lyckades jag fånga honom.
Han ville nog ha de mogna bären. De fick jag, men bara på bild!
Ännu en alm som drabbats av Almsjuka.
Till slut bröt vi upp och for till skogs. Jag vet inte var vi var, för hur skulle jag kunna veta det, lokalsinneslös som jag är.
Spela roll, jag hade solen på höger arm när jag gick in i skogen och på vänster när jag gick ut och resultatet var mycket tillfredsställande!
Tomaterna lever än
Vi har passerat mitten av september.
Jag gissar att mina tomater har fyllt 3 ½ månad. Jag köpte dem ungefär i mitten av juni och hade säkert funnits i butiken några dagar innan jag köpte dem.
Ett par av dem har nu fått en aning ålderstecken, men bara i form av lite rynkor. Inget angrepp av mögel eller röta. Fasta och fina alla 5, precis som på inköpsdagen.
Härligt och nyttigt med grönsaker. Primörer kanske är fel ord???
Jag gissar att mina tomater har fyllt 3 ½ månad. Jag köpte dem ungefär i mitten av juni och hade säkert funnits i butiken några dagar innan jag köpte dem.
Ett par av dem har nu fått en aning ålderstecken, men bara i form av lite rynkor. Inget angrepp av mögel eller röta. Fasta och fina alla 5, precis som på inköpsdagen.
Härligt och nyttigt med grönsaker. Primörer kanske är fel ord???
Passion för jorden
Förra helgen sjöng jag mest hela tiden!
Den här helgen har jag lägtat till, ingenting inbokat, vi gör det vi får lust till och det tycker jag ska bli skönt.
Förra helgen hade kören hade en fullspäckad helg. Vi gjorde ett verk som heter "Passion till jorden", av Karin Liungman och George Riedel. Det roligaste var att George själv kom och var med och spelade.
Lördagen sjöng vi i Nikolai kyrkan, det är liksom vår "hemmaarena". Vi heter ju Nikolai Motettkör och är en kyrkokör, men vi gör en del annat också, t ex det här och våra körresor inte att förglömma.
Lördagen var det samling för repetition redan klockan 11. Jag hade vaknat vid 8 med en sprängande huvudvärk, som det ofta blir när veckan varit stressig, sömnen undermålig och så sover man lite extra på lördagmorgonen. För mig kommer huvudvärken som ett brev på posten.
Jag lyckades ändå kurera mig, så att jag var på plats 11.30. George Riedel och vår maestro anlände ungefär då, så jag hade bara missat uppsjungningen.
Sedan övade vi och övade och övade och det var så vackert med pianot och kontrans komp. George var väldigt trevlig, kom med lite ideér om hur han ville ha vissa bitar av körverket.
16.00 var det konsert. Kyrkan var fullsatt, kärestan var där och han kanske var lite trött, eller så var det så vackert att han knappt kunde hålla sig vaken, för han blundade och nickade lite med huvudet.
Söndagen var det samling 15.00 för avfärd mot Stora Mellösa kyrka och konsert nummer 2. Då hade jag kameran med mig.
Här är lite bilder.
Det fanns en tvåmanssoffa framme i koret. Kan det ha varit en soffa för brudpar?
Den såg gammal ut, med lejontassar och krusiduller. Två av tenorerna i kören satt på den när vi övade. De såg då inte ut som något brudpar, men det syntes tydligt, när de satt där, att det var en tvåmanssoffa.
Det gick mycket bättre den här andra gången, inte alls konstigt egentligen. Gårdagen var ju premiären för oss alla, nu hade vi redan lite rutin.
Synd bara att man inte gör en sån här konsert mer än ett par gånger. Det var så otroligt vackert och tänkvärda texter, lite jazzinfluerat musikaliskt, som i alla fall tilltalade mig väldigt mycket.
Kyrkan hade en del gamla detaljer, en bit av en runsten inmurad i väggen t ex.
Utanför en annan runsten.
På skylten står:
Jag har försökt hitta en länk där man kan lyssna lite på körverket, men tyvärr....
Den här helgen har jag lägtat till, ingenting inbokat, vi gör det vi får lust till och det tycker jag ska bli skönt.
Förra helgen hade kören hade en fullspäckad helg. Vi gjorde ett verk som heter "Passion till jorden", av Karin Liungman och George Riedel. Det roligaste var att George själv kom och var med och spelade.
Lördagen sjöng vi i Nikolai kyrkan, det är liksom vår "hemmaarena". Vi heter ju Nikolai Motettkör och är en kyrkokör, men vi gör en del annat också, t ex det här och våra körresor inte att förglömma.
Lördagen var det samling för repetition redan klockan 11. Jag hade vaknat vid 8 med en sprängande huvudvärk, som det ofta blir när veckan varit stressig, sömnen undermålig och så sover man lite extra på lördagmorgonen. För mig kommer huvudvärken som ett brev på posten.
Jag lyckades ändå kurera mig, så att jag var på plats 11.30. George Riedel och vår maestro anlände ungefär då, så jag hade bara missat uppsjungningen.
Sedan övade vi och övade och övade och det var så vackert med pianot och kontrans komp. George var väldigt trevlig, kom med lite ideér om hur han ville ha vissa bitar av körverket.
16.00 var det konsert. Kyrkan var fullsatt, kärestan var där och han kanske var lite trött, eller så var det så vackert att han knappt kunde hålla sig vaken, för han blundade och nickade lite med huvudet.
Söndagen var det samling 15.00 för avfärd mot Stora Mellösa kyrka och konsert nummer 2. Då hade jag kameran med mig.
Här är lite bilder.
Det fanns en tvåmanssoffa framme i koret. Kan det ha varit en soffa för brudpar?
Den såg gammal ut, med lejontassar och krusiduller. Två av tenorerna i kören satt på den när vi övade. De såg då inte ut som något brudpar, men det syntes tydligt, när de satt där, att det var en tvåmanssoffa.
Det gick mycket bättre den här andra gången, inte alls konstigt egentligen. Gårdagen var ju premiären för oss alla, nu hade vi redan lite rutin.
Synd bara att man inte gör en sån här konsert mer än ett par gånger. Det var så otroligt vackert och tänkvärda texter, lite jazzinfluerat musikaliskt, som i alla fall tilltalade mig väldigt mycket.
Kyrkan hade en del gamla detaljer, en bit av en runsten inmurad i väggen t ex.
Utanför en annan runsten.
På skylten står:
Jag har försökt hitta en länk där man kan lyssna lite på körverket, men tyvärr....
Mera intressant utanför mitt fönster
Förra helgen var det hästar som gick runt på gården här bland husen.
I början av veckan var det stora grävmaskiner som bullrade utanför sovrumsfönstret tidigt på morgonen.
Jag stirrade ut genom fönstret och drog mig till minnes att vi fått en informationslapp i brevlådan. Lekparkerna skulle fräschas upp och ny sand skulle fyllas på.
Det gjorde vi många gånger i lekparken utanför huset i Umeå, men aldrig att vi hade en grävmaskin som fraktade bort den gamla sanden. Det som skulle bort, fick vi som bodde där fixa själva.
Sedan kom en stor lastbil inbrummande och började tippa av ny sand ute på bilparkeringen.
Den gamla lastades på det tomma flaket och den nya skopades in.
Jaja, där hade inte jag tid att stå och kolla in arbetet. Det fanns andra som övervakade till att det gick rätt till.
Jag for till stillheten och friden i skolan.............. LER!!!
I början av veckan var det stora grävmaskiner som bullrade utanför sovrumsfönstret tidigt på morgonen.
Jag stirrade ut genom fönstret och drog mig till minnes att vi fått en informationslapp i brevlådan. Lekparkerna skulle fräschas upp och ny sand skulle fyllas på.
Det gjorde vi många gånger i lekparken utanför huset i Umeå, men aldrig att vi hade en grävmaskin som fraktade bort den gamla sanden. Det som skulle bort, fick vi som bodde där fixa själva.
Sedan kom en stor lastbil inbrummande och började tippa av ny sand ute på bilparkeringen.
Den gamla lastades på det tomma flaket och den nya skopades in.
Jaja, där hade inte jag tid att stå och kolla in arbetet. Det fanns andra som övervakade till att det gick rätt till.
Jag for till stillheten och friden i skolan.............. LER!!!
Märklig ros
Kärstan är som bekant totalt förhäxad av rosor. Hans älsklingsblomma alla kategorier.
Nu har han en märklig ros i rabatten, eller så kanske den är helt normal. Jag är ingen rosexpert. Jag tycker den här "beter" sig lite ovanligt nu när den hållit på och blommat ett tag. Fin är den i alla fall.
Jag undrar: Är den rosa eller gul? En prickig ros!
Nu har han en märklig ros i rabatten, eller så kanske den är helt normal. Jag är ingen rosexpert. Jag tycker den här "beter" sig lite ovanligt nu när den hållit på och blommat ett tag. Fin är den i alla fall.
Jag undrar: Är den rosa eller gul? En prickig ros!
Oljud eller musik?
Jag var på kontroll hos tandläkaren i fredags. När jag hade satt mig tillrätta i stolen säger tandhygienisten rakt ut: "Vad håller de på med? Har de börjat renovera i huset, det dunkar så."
Jag som nyss passerat Olof Palmes torg och sett att de monterat upp en scen, svarade att jag nog trodde det kom därifrån. Så hemskt trodde hon dock inte att det kunde låta ända in till dem, men det trodde jag.
40 minuter senare gick jag glad i hågen därifrån med en skinande ren mun utan hål. Det blev billigt den här gången, "BARA" 795 kronor! Inte klokt om jag får säga vad jag tycker.
I alla fall kom jag tillbaka till Olof Palmes torg för att ta mig till parkeringen och nu var det fullt med en massa utklädda männsikor med banderoller och flaggor.
Sedan blåste jag nästan omkull av det som de unga kallar musik. Det var väldigt många decibel för mycket för att jag skulle kunna stå där, men fotografera måste jag förstås och även kolla in vad det var för något på gång, så det var bara att kliva fram. Nog överlevde jag det, de gamla takterna sitter i.
Det var de färska studenterna som hälsades välkomna av.......?
De verkade ha roligt, dansade och tjoade och i de små tälten fanns information och gratistjafs från olika ställen.
Sedan kan man ju hoppas att alla snart har någonstans att bo också!
Jag som nyss passerat Olof Palmes torg och sett att de monterat upp en scen, svarade att jag nog trodde det kom därifrån. Så hemskt trodde hon dock inte att det kunde låta ända in till dem, men det trodde jag.
40 minuter senare gick jag glad i hågen därifrån med en skinande ren mun utan hål. Det blev billigt den här gången, "BARA" 795 kronor! Inte klokt om jag får säga vad jag tycker.
I alla fall kom jag tillbaka till Olof Palmes torg för att ta mig till parkeringen och nu var det fullt med en massa utklädda männsikor med banderoller och flaggor.
Sedan blåste jag nästan omkull av det som de unga kallar musik. Det var väldigt många decibel för mycket för att jag skulle kunna stå där, men fotografera måste jag förstås och även kolla in vad det var för något på gång, så det var bara att kliva fram. Nog överlevde jag det, de gamla takterna sitter i.
Det var de färska studenterna som hälsades välkomna av.......?
De verkade ha roligt, dansade och tjoade och i de små tälten fanns information och gratistjafs från olika ställen.
Sedan kan man ju hoppas att alla snart har någonstans att bo också!
Min nya fina kökssak
Här är den fina, men kanske onödiga saken jag köpte från mig, till mig när jag var på Hemjord i Nora.
Jag hade funderat på det ett tag, nu hade det värkt fram att jag skulle förfina mitt kök lite grann. Där vid diskbänken är det inte så mycket roligt att fästa blicken på och jag gillar Ann-Britts ide.
En annorlunda bestickkorg, som inte alls är en korg utan en kruka.
Hål i botten så klart, annars fungerar det inte.
- och "fötter", så den slipper stå i fotbad.
Jag valde den brunbeiga färgen med tanke på att jag hade ett brunt diskställ, ett 70-tals, som jag sparat. Vad förvånad jag blev när jag kom hem och fick se att jag hade ett modernt rostfritt. Dock inte det silverfärgade som vi köpte när vi just flyttat in, utan ett helt annat.
Tänk vad man kan förtränga. Jag är i alla fall jättenöjd med bestickkrukan!
P.S. Den finns i vitt och fin grön färg också.
Jag hade funderat på det ett tag, nu hade det värkt fram att jag skulle förfina mitt kök lite grann. Där vid diskbänken är det inte så mycket roligt att fästa blicken på och jag gillar Ann-Britts ide.
En annorlunda bestickkorg, som inte alls är en korg utan en kruka.
Hål i botten så klart, annars fungerar det inte.
- och "fötter", så den slipper stå i fotbad.
Jag valde den brunbeiga färgen med tanke på att jag hade ett brunt diskställ, ett 70-tals, som jag sparat. Vad förvånad jag blev när jag kom hem och fick se att jag hade ett modernt rostfritt. Dock inte det silverfärgade som vi köpte när vi just flyttat in, utan ett helt annat.
Tänk vad man kan förtränga. Jag är i alla fall jättenöjd med bestickkrukan!
P.S. Den finns i vitt och fin grön färg också.
Vad man kan hitta i skogen
Kärestan och jag var på span efter ätbarheter i skogen, så här års finns det en hel del. Han krypkörde för att kunna titta lite åt sidan också och jag skannade av hela passagerarsidan.
"STANNA!!! Backa är du snäll."
Jag fick syn på något jättekonstigt och måste så klart ta reda på vad det var. Det första jag såg var en nygjord, ganska primitiv bro.
Det ska inte finnas en bro där, vi har åkt skogsvägen tidigare, så det visste vi.
När jag lyfte blicken från bron fick jag se en gigantisk "bur" med nätdörr en bit in in skogen.
Jag måste bara ut och undersöka vad det är jag fått syn på. Han satt kvar i bilen, men så småningom insåg han att jag inte skulle komma tillbaka i brådrasket och kom efter in i skogen. Jag var på uppdrag "Utforskning och upptäckter!"
"Kolla," sa jag, "det är ett bo därinne, kan det finnas djur där och vilka i så fall?" Med tanke på boets höjd över marken, kunde det inte gärna vara stora djur, om det nu var några.
Så tittar jag åt andra hållet, utanför inhägnaden, där är ett slags bo till.
Mysteriet tätnade, jag gick fram till nätet och började locka och pocka, kluckade och fånade till rösten för att se om någon skulle visa sig.
HOPPSAN, här kom lilla jag, en halvstor hare med märkning i örat.
Väldigt, mycket svår att fotografera, den stod inte stilla precis, men var nyfiken.
Jag såg att han hade pellets och vatten, så någon håller på med något här. Maten var placerad under ett litet tak och han såg ut att må bra, men verkade vara ensam. Det kanske inte är så roligt? Jag vet dock inget om harars sociala liv.
Det var nättak också, men jag höll kameran mellan ett par maskor.
Lilla Hoppe hare, han såg så ensam ut.
Någon som vet varför han var där? Eller kanske inte just den här haren, men i vilket syfte någon gör så här?
"STANNA!!! Backa är du snäll."
Jag fick syn på något jättekonstigt och måste så klart ta reda på vad det var. Det första jag såg var en nygjord, ganska primitiv bro.
Det ska inte finnas en bro där, vi har åkt skogsvägen tidigare, så det visste vi.
När jag lyfte blicken från bron fick jag se en gigantisk "bur" med nätdörr en bit in in skogen.
Jag måste bara ut och undersöka vad det är jag fått syn på. Han satt kvar i bilen, men så småningom insåg han att jag inte skulle komma tillbaka i brådrasket och kom efter in i skogen. Jag var på uppdrag "Utforskning och upptäckter!"
"Kolla," sa jag, "det är ett bo därinne, kan det finnas djur där och vilka i så fall?" Med tanke på boets höjd över marken, kunde det inte gärna vara stora djur, om det nu var några.
Så tittar jag åt andra hållet, utanför inhägnaden, där är ett slags bo till.
Mysteriet tätnade, jag gick fram till nätet och började locka och pocka, kluckade och fånade till rösten för att se om någon skulle visa sig.
HOPPSAN, här kom lilla jag, en halvstor hare med märkning i örat.
Väldigt, mycket svår att fotografera, den stod inte stilla precis, men var nyfiken.
Jag såg att han hade pellets och vatten, så någon håller på med något här. Maten var placerad under ett litet tak och han såg ut att må bra, men verkade vara ensam. Det kanske inte är så roligt? Jag vet dock inget om harars sociala liv.
Det var nättak också, men jag höll kameran mellan ett par maskor.
Lilla Hoppe hare, han såg så ensam ut.
Någon som vet varför han var där? Eller kanske inte just den här haren, men i vilket syfte någon gör så här?
Stackars studenter
Det är extrem brist på studentbostäder här i Örebro för tillfället. De här "tälten" och skyltarna står lite här och där i stan. Bara att hoppas det ordnar sig så att alla snart har tak över huvudet!
Flitiga Lisa
När jag tittar på min blomma på uterummet inser jag varför den heter som den gör.
Det var bara två små pytteblommor i början av sommaren
Är jag i Västerbotten?
Det skulle jag kunna vara, men jag är bara i Bergslagen någonstans efter att ha varit och kollat vårt lingonställe däruppe dit jag aldrig skulle hitta själv.
Här kom vi ut och jag vet inte var det är heller, men vackert var det och såg ut precis som Västerbotten var som helst.
Fint besök
Kära dottern ringde när jag var på väg hem från jobbet i veckan. Hon och Babusjka var ute och gick och jag frågade förstås om de var på väg till mig.
Nej, men om jag ville kunde jag hämta upp dem så kunde de gott vara på väg dit. Det ville jag så klart, trevligt med någon att dricka te med, men vi var ganska långt från varandra, så de fick en bra promenad innan jag kom fram.
(Dessutom körde jag riktigt fel, för någon GPS har jag fortfarande inte köpt och lokalsinnet är precis som vanligt - totalt utan funktion).
Till slut var vi ändå på plats hemma hos mig, vi drack vårt te i köket och förflyttade oss till rummet för att titta i en bok om hundraser.
Busjkan var trött och då vill, eller SKA hon ligga tätt intill sin matte. 
Det lyckades hon riktigt bra med tycker jag! Hon sov jättetryggt och skönt!
Friluftsdag Ånnaboda
Det var dags för höstens första friluftsdag och då brukar vi oftast åka till Ånnaboda, så också den här gången. Där finns skog, fiske- och badsjö, bryggor, sandstrand, gräsmattor, en asfalterad slinga runt sjön, grillplatser, toaletter och det mesta man behöver för en hel utedag.
Jag var tydligen inte med förra gången, för nu fanns det också ett hus, med glasad sida ut mot sjön. Jättefint och väldigt praktiskt om det blåser eller regnar. Vi hade dock inte sånt väder.
Lilla fröken Gräsand kom genast och hoppades på lite hembakat eller kanske t o m köpebröd (som modern alltid sa om den sorten).
Vi var några som gick en tipspromenad som sträckte sig 1/3 av sträckan runt sjön, men när vi klarat av alla frågorna, sportade vi vidare runt hela sjön och det var en riktigt skön promenad.
Det var massor med glittrande spindelväv i växterna längs vägen - urläckert!
Här fick vi chansen att prata lite om hur man placerar sin engångsgrill.
När vi kom tillbaka till bryggorna doftade det gott av mat. Vilken tur vi hade, först en långpromenad med en massa frisk luft och sedan maten som väntade.
Efter det blev det ett evigt metande, men tro inte att en enda av oss fick minsta fisk. Inte ens ett bottennapp!
Fisk eller ej, det var en fin dag ändå och alla hade haft roligt!
Nya fåglar
Jag var till Hemjord för att köpa en present till mig från mig. Den kommer jag att visa så fort jag förevigat den.
Där stod två nya urhäftiga, fåglar och tittade på mig.
Dem tyckte jag mycket om. Vad säger du Jimmy?
På väg därifrån var inte bara vi, utan även Foppa - butikskatten. Undrar vad han hade för uppdrag, han var mycket målmedveten och ignorerade mig totalt, trots att han nyss hängt om halsen på mig och gosat så det dånade.
Han tittade sig noga för innan han gick över gatan, tack och lov!
Där stod två nya urhäftiga, fåglar och tittade på mig.
Dem tyckte jag mycket om. Vad säger du Jimmy?
På väg därifrån var inte bara vi, utan även Foppa - butikskatten. Undrar vad han hade för uppdrag, han var mycket målmedveten och ignorerade mig totalt, trots att han nyss hängt om halsen på mig och gosat så det dånade.
Han tittade sig noga för innan han gick över gatan, tack och lov!
Söndag mitt på dagen
Jag hade avnjutit en mycket sen söndagsfrukost med kärestan.
Han fixar allt medan jag duschar och vaknar till liv, jag sätter mig vid färdigt bord och känner mig lyxig som får allt serverat.
Efter vi ätit brukar jag nästan alltid ta hand om alltihopa, då kan han lyxa till det inne på soffan med söndagstidningarna.
Inifrån rummet hör jag idag, hur han säger att han ser hästar! Hästar? Inne på gården? Slog han i skallen när han la sig ner? Eller.....?
Jag går dit, men ser inget, hugger i alla fall kameran och rusar ut på framsidan. Jodå, där borta vid sophusen ser även jag hästar och barn som rider.
De fortsätter runt kullen, in på framsidan och jag kommer plötsligt ihåg, att idag var det "Barnens dag" i vår bostadsrättsförening.
Konstigare än så var det inte!
Jädersbruk 2010
Första helgen i september varje år är det dags för Jädersbruksdagarna. Jag skrev om det förra året också och kommer att göra det även nästa, om inget oförutsett inträffar.
För att citera informationen från Arboga kommun, så slipper jag sitta och fundera på hur jag ska formulera mig för att förklara.
Start:
4-5 september 2010
Entré:
60 kronor för vuxna
Plats:
Jädersbruk, utanför Arboga
Arrangör:
Jädersbruksvänner
Här är dessutom länken till Jädersbruksvänner. www.jadersbruksvanner.com
Vi åkte motorcykel, det kan mycket väl vara årets sista tur, man vet aldrig när hösten slår till. I år hade vi en fin och solig dag, så det var bara njutbart.
En liten del av MC-parkeringen, det är gott om hojar varje år.
Innanför grindarna är det alltid en massa olika veteranfordon, inte direkt min nisch, jag är ganska mättad efter alla år med kärestan. Hans nisch är det definitivt.
Jag tittar lite på mina favoritbilar och kan tycka en och annan är fin eller intressant, men jag kan inte stå och stirra rakt ner i en motor och se ut som jag betraktar en kull ursöta kattungar el dyl, för så kan hans och många andras ansiktsuttryck se ut.
Det här är mina bilar. Finfinemang! En sån där röd har jag haft!
Redan på det här stadiet brukar vi dela på oss. Jag går upp till marknaden och han försvinner in bland motorerna.
Jag går över bron och tittar ner i vattnet som är alldeles grönt. Ingen algblomming, utan gula näckrosor i stora mängder.
In i bland marknadsstånden.
Här var det fina Hjälmarkräftor till salu!
Det köper man absolut inte när man åker motorcykel!
Jag stannar till vid ett stånd med ull/yllevaror. "Ska du inte ha en mössa," frågar kvinnan bakom disken.
Det är Mona Lidén som står där och säljer sina alster. Jag skrattar och säger: "Nääää, det är ingen idé, det finns inga mössor som jag passar i." Hon svarar, att det där har hon hört av så många, sen provar de hennes mössa och inser att de har fel.
Jag minns Island och hur vi vred oss av skratt när jag provade mössor. Dagen är ännu ung, jag har gott om tid innan jag ska träffa kärestan igen, så jag stannar upp och provar en svart, en sån där som den blå på bilden.
Hon håller upp en spegel, med ram av fårskinn - jättefint bara det. Jag speglar mig och ser en häpen kopia av mig själv.
- Jag ser faktiskt nästan klok ut om jag får säga det själv.
- Jag skulle t o m kunna tänka mig att gå ut med en sån på huvudet i vinter.
- Jag inser att jag vill ha en blå och tränger på mig den, aningen liten är den.
Hon säger direkt: "Du var finare i den svarta! Sedan startar velandet. Jag vill ha den blå, men ser själv att jag passar bättre i den svarta. Mona kallar dit smakråd från stånden bredvid och endast en av 5 säger blå.
Jag känner mig mycket nöjd när jag en stund senare är ägare till en svart, stickad/tovad mössa för 225 kronor och som jag vet att jag kommer att använda.
Inga kalla öron mer, varm och skön om skallen, när kärestan mer eller mindre tvingar mig ut på promenad, trots att det är den förhatliga vintern som härjar därute. (- och det bara om bara några månader.)
Förra året lovade jag dessutom arbetskamraterna att följa med på 1 vinterfriluftsdag/år. Inför årets, har jag mössa!!!!
Här är mer fina fårsaker från hennes stånd.
Jag går vidare. NU kommer doften. Ljuvligheters ljuvlighet.
MMMMMMmmmmm! Det doftar himmelskt.
Inom mig känner jag krunschandet mellan tänderna, av en sockerinbakad mandel.
Jag förnimmer smaken!
Vad gör jag? Gissa!
Jag går förbi! ! ! ! !
Jag har gett mig själv godisförbud ett tag och jag klarade det! Istället tar jag en titt lite längre bort, aningen tungt kändes det, men det gick.
Där hänger vita "väsen" och svarta "oväsen". Lite roligt, men inget för mig.
Årets tema var Epatraktorer och där kommer en fångtransport som dras av en Epa. Det är ofta något jippo av det här slaget och här var det polis och rymmare. Alla barn och många vuxna roades av deras framfart.
Längre fram, en vagn med många fina traktorer i miniformat.
Här var vår mötesplats och det fungerade precis som planerat. Vi drog oss mot det stora fikatältet.
Där gräddades det våfflor för fullt, på en massa laggar. Jag som köpt lite hembakade skorpor och bullar av en dam på marknaden erbjöd mig att stå för kaffet och bjuda kärestan. Det blev inköp av två koppar kaffe och sen packade jag upp marknadsfynden. Oj, vad gott det var, istället för en våffla med sylt och spraygrädde.
Stärkta till kropp och själ drog vi vidare tillsammans.
Veteranmopedparaden kom förbi.
Här, vid den här skylten insåg jag att det är oceaner mellan oss ibland.
Han, mannen jag delar det mesta med, blev helt orörlig. Han gick inte ett steg till. Jag var ändå lite nyfiken på vad det kan vara som är så otroligt fascinerande, så jag gick fram.
Det var den här blanka historien som låg där på backen.
OBS, det är bara herrar i alla åldrar och storlekar där. Jag var den enda kvinnan och jag var bara där för att fotografera.
En gasturbin var det visst och sedan startade de den. Det väsnades, rök och luktade pyton.
När det blev rena Lützen drog jag mig tillbaka.
Till höger om mannen med hatten ligger nästa manick, en Stjärnmotor. Någon eller båda av de där apparaterna hörde till en helikopter, jag ber om ursäkt för mitt något bleka intresse, att jag inte vet säkert alltså.
Den startade de strax efter och då flydde jag, för det ljudet var outhärdligt. Herrarna stod dock kvar och häpnade av lycka!
Jag gick längst bort till drängtvagningsplatsen. Kollade in den gamla rakspegeln -
- och bakom den skymtade en gammal moped.
Nu blev det intressant, precis en sån där barnsadel, fast ljust gul och grön, satt jag i när jag var liten. Jag minns det än idag. Det var enda chansen för mig att få skjuts, för vi hade ingen bil.
Efter motorfrossandet för kärestans del och marknaden för min, började vi känna oss nöjda för idag och drog oss uppåt mot utgången. Då passerar man veteranfordonen en gång till.
Som vanligt tittar vi på olika saker. Jag gillade fiskstjärtsavgasröret.
Kylarprydnaden på bilen en bit bort, var också fin
För att inte tala om bilen den satt på.
Jag gick runt den och beundrade den
Hytten
Flaket
Jag frågade killen som stod bakom den om det var hans. Jodå, det var det. Jag fortsatte med att säga att jag aldrig sett en sådan förut och det var inte så konstigt, för det fanns bara den.
Så här såg den ut när han köpte den och började rusta upp den. Det tog 10 år!
Han berättade entusiastiskt och det var jätteintressant, men tro inte att jag kommer ihåg vad det var för bil. Intressant var det som sagt, men jag minns tyvärr inte. Däremot minns jag precis hur min mössa var tillverkad...... Som sagt, vi har olika fokus på saker och ting.
En bit därifrån en hundväns bil. Hon hade inte ens hund själv, men var en sann djurvän.
Det var ett bra slut på en skön dag på Jädersbruk!
För att citera informationen från Arboga kommun, så slipper jag sitta och fundera på hur jag ska formulera mig för att förklara.
Jädersbrukdagarna med upplevelser för hela familjen!
Massor av gamla fordon, maskiner och motorer i arbete. Gammaldags kvalitetsmarknad, serveringar, glasblåsning, sång, musik, hölassåkning, båtturer, djur, ponnyridning, helikopterflyg, kolbullar, solrosplockning, timring och mycket, mycket mer...
Öppettider: Lördag och Söndag klockan 11-17.
Här är dessutom länken till Jädersbruksvänner. www.jadersbruksvanner.com
Vi åkte motorcykel, det kan mycket väl vara årets sista tur, man vet aldrig när hösten slår till. I år hade vi en fin och solig dag, så det var bara njutbart.
En liten del av MC-parkeringen, det är gott om hojar varje år.
Innanför grindarna är det alltid en massa olika veteranfordon, inte direkt min nisch, jag är ganska mättad efter alla år med kärestan. Hans nisch är det definitivt.
Jag tittar lite på mina favoritbilar och kan tycka en och annan är fin eller intressant, men jag kan inte stå och stirra rakt ner i en motor och se ut som jag betraktar en kull ursöta kattungar el dyl, för så kan hans och många andras ansiktsuttryck se ut.
Det här är mina bilar. Finfinemang! En sån där röd har jag haft!
Redan på det här stadiet brukar vi dela på oss. Jag går upp till marknaden och han försvinner in bland motorerna.
Jag går över bron och tittar ner i vattnet som är alldeles grönt. Ingen algblomming, utan gula näckrosor i stora mängder.
In i bland marknadsstånden.
Här var det fina Hjälmarkräftor till salu!
Det köper man absolut inte när man åker motorcykel!
Jag stannar till vid ett stånd med ull/yllevaror. "Ska du inte ha en mössa," frågar kvinnan bakom disken.
Det är Mona Lidén som står där och säljer sina alster. Jag skrattar och säger: "Nääää, det är ingen idé, det finns inga mössor som jag passar i." Hon svarar, att det där har hon hört av så många, sen provar de hennes mössa och inser att de har fel.
Jag minns Island och hur vi vred oss av skratt när jag provade mössor. Dagen är ännu ung, jag har gott om tid innan jag ska träffa kärestan igen, så jag stannar upp och provar en svart, en sån där som den blå på bilden.
Hon håller upp en spegel, med ram av fårskinn - jättefint bara det. Jag speglar mig och ser en häpen kopia av mig själv.
- Jag ser faktiskt nästan klok ut om jag får säga det själv.
- Jag skulle t o m kunna tänka mig att gå ut med en sån på huvudet i vinter.
- Jag inser att jag vill ha en blå och tränger på mig den, aningen liten är den.
Hon säger direkt: "Du var finare i den svarta! Sedan startar velandet. Jag vill ha den blå, men ser själv att jag passar bättre i den svarta. Mona kallar dit smakråd från stånden bredvid och endast en av 5 säger blå.
Jag känner mig mycket nöjd när jag en stund senare är ägare till en svart, stickad/tovad mössa för 225 kronor och som jag vet att jag kommer att använda.
Inga kalla öron mer, varm och skön om skallen, när kärestan mer eller mindre tvingar mig ut på promenad, trots att det är den förhatliga vintern som härjar därute. (- och det bara om bara några månader.)
Förra året lovade jag dessutom arbetskamraterna att följa med på 1 vinterfriluftsdag/år. Inför årets, har jag mössa!!!!
Här är mer fina fårsaker från hennes stånd.
Jag går vidare. NU kommer doften. Ljuvligheters ljuvlighet.
MMMMMMmmmmm! Det doftar himmelskt.
Inom mig känner jag krunschandet mellan tänderna, av en sockerinbakad mandel.
Jag förnimmer smaken!
Vad gör jag? Gissa!
Jag går förbi! ! ! ! !
Jag har gett mig själv godisförbud ett tag och jag klarade det! Istället tar jag en titt lite längre bort, aningen tungt kändes det, men det gick.
Där hänger vita "väsen" och svarta "oväsen". Lite roligt, men inget för mig.
Årets tema var Epatraktorer och där kommer en fångtransport som dras av en Epa. Det är ofta något jippo av det här slaget och här var det polis och rymmare. Alla barn och många vuxna roades av deras framfart.
Längre fram, en vagn med många fina traktorer i miniformat.
Här var vår mötesplats och det fungerade precis som planerat. Vi drog oss mot det stora fikatältet.
Där gräddades det våfflor för fullt, på en massa laggar. Jag som köpt lite hembakade skorpor och bullar av en dam på marknaden erbjöd mig att stå för kaffet och bjuda kärestan. Det blev inköp av två koppar kaffe och sen packade jag upp marknadsfynden. Oj, vad gott det var, istället för en våffla med sylt och spraygrädde.
Stärkta till kropp och själ drog vi vidare tillsammans.
Veteranmopedparaden kom förbi.
Här, vid den här skylten insåg jag att det är oceaner mellan oss ibland.
Han, mannen jag delar det mesta med, blev helt orörlig. Han gick inte ett steg till. Jag var ändå lite nyfiken på vad det kan vara som är så otroligt fascinerande, så jag gick fram.
Det var den här blanka historien som låg där på backen.
OBS, det är bara herrar i alla åldrar och storlekar där. Jag var den enda kvinnan och jag var bara där för att fotografera.
En gasturbin var det visst och sedan startade de den. Det väsnades, rök och luktade pyton.
När det blev rena Lützen drog jag mig tillbaka.
Till höger om mannen med hatten ligger nästa manick, en Stjärnmotor. Någon eller båda av de där apparaterna hörde till en helikopter, jag ber om ursäkt för mitt något bleka intresse, att jag inte vet säkert alltså.
Den startade de strax efter och då flydde jag, för det ljudet var outhärdligt. Herrarna stod dock kvar och häpnade av lycka!
Jag gick längst bort till drängtvagningsplatsen. Kollade in den gamla rakspegeln -
- och bakom den skymtade en gammal moped.
Nu blev det intressant, precis en sån där barnsadel, fast ljust gul och grön, satt jag i när jag var liten. Jag minns det än idag. Det var enda chansen för mig att få skjuts, för vi hade ingen bil.
Efter motorfrossandet för kärestans del och marknaden för min, började vi känna oss nöjda för idag och drog oss uppåt mot utgången. Då passerar man veteranfordonen en gång till.
Som vanligt tittar vi på olika saker. Jag gillade fiskstjärtsavgasröret.
Kylarprydnaden på bilen en bit bort, var också fin
För att inte tala om bilen den satt på.
Jag gick runt den och beundrade den
Hytten
Flaket
Jag frågade killen som stod bakom den om det var hans. Jodå, det var det. Jag fortsatte med att säga att jag aldrig sett en sådan förut och det var inte så konstigt, för det fanns bara den.
Så här såg den ut när han köpte den och började rusta upp den. Det tog 10 år!
Han berättade entusiastiskt och det var jätteintressant, men tro inte att jag kommer ihåg vad det var för bil. Intressant var det som sagt, men jag minns tyvärr inte. Däremot minns jag precis hur min mössa var tillverkad...... Som sagt, vi har olika fokus på saker och ting.
En bit därifrån en hundväns bil. Hon hade inte ens hund själv, men var en sann djurvän.
Det var ett bra slut på en skön dag på Jädersbruk!
Hund
Vi har en god vän som brukar vara hundvakt ibland. Förra gången vi var där fick vi stifta bekantskap med den här mysiga hundherren! Namnet är puts väck ur mitt huvud, men hunden minns jag, tack och lov.
Vi var där på födelsedagskalas, och det blev lite glass över, vilket han var väldigt lycklig över. Tänk att få vara med människorna och smaka det goda, om än aldrig så lite.
"Först tar jag och gör rent skeden..."
"sedan koncentrerar jag mig på skålen..."
"ojojoj, det är lite kvar längst ner i kanten, jag tar det med......!"
"SUCK, vad trött man blir när det är kalas!"
Själv var jag väldigt nöjd med mitt val av blomma till den manlige jubilaren!
Vi var där på födelsedagskalas, och det blev lite glass över, vilket han var väldigt lycklig över. Tänk att få vara med människorna och smaka det goda, om än aldrig så lite.
"Först tar jag och gör rent skeden..."
"sedan koncentrerar jag mig på skålen..."
"ojojoj, det är lite kvar längst ner i kanten, jag tar det med......!"
"SUCK, vad trött man blir när det är kalas!"
Själv var jag väldigt nöjd med mitt val av blomma till den manlige jubilaren!
Färgstarkt och Roshybris
Vi hamnade i Stadsparken förra helgen. Jag visar det inte förrän nu, men bättre sent än aldrig. Det blommade som bara den och det hade vi inte riktigt förväntat oss.
Längs den här gångvägen var allt färgmatchat, längre ner var det mildare färger. Vi tyckte att den här delen var häftigast.
Sedan kom vi till rosorna och där var det också som de fått blommningsfnatt.
På den här kvisten räknade jag till 33 knoppar om jag minns rätt.
Så till den sorgliga avslutningen. NÅGON, vem nu denna idiot är, har klippt ett hål i nätet till den stora voljären och varenda fågel har väl dött vid det här laget, nu sedan de fått sin frihet.
VEM GÖR SÅNT HÄR??
Mycket missriktad åtgärd om man inbillar sig att man är djurvän!
Det är som det är, jag upphör aldrig att förvånas över oss människor!
