Leontina

Jag minns bioreklamen, var det inte Yvonne Lombard som sa så där?

Egentligen tycker jag oftast, bäst om mörk choklad, det varierar lite. Hur som helst för något halvår sedan, hittade jag min nuvarande favorit av ljus choklad och igår "fick" jag två stycken av mig, bara för att jag är så förkyld.

Ja, ja, ja, det var extrapris också, 2 för 30 kronor. Då slog jag till.

Jag gillar blandningen av salt och choklad, för att inte tala om de goda mandelbitarna som ligger i chokladen och får allt skinn i gommen att försvinna.



Redan uppäten som synes, fast jag har en oöppnad kvar.

När jag skulle slänga förpackningen fick jag syn på instruktionerna på baksidan, för säkerhets skull i bild, så det inte kan bli fel.

 i

Med anledning av denna, vill jag bara säga, att den som inte kan ta sig in i sin inköpta chokladkaka, bör hålla sig till lösgodis där man bara behöver vika upp påsen för att komma åt innehållet.

Jag har ALDRIG misslyckats med att ta mig in i en chokladförpackning!!! Måtte den dagen aldrig komma heller!

Jag kände att jag ville "scanna av" stan lite bättre innan det blev dags för hemfärd. Snön hade försvunnit från gator och gångvägar, det var skönt ute och jag promenerade till "Bågen", nere vid järnvägsstationen.

De två husen mitt emot stationen är böjda som en båge, därav namnet. Stationen är gammal och anrik, från slutet av 1800-talet. Just nu byggs det om en hel del där.



Jag tror mig ha hört, att tågen kommer att gå dit också efter ombyggnationen. I och med att Botniabanan är invigd finns det en ny station som heter Umeå Östra. Då har man Umeå Centralstation och Umeå Östra, det låter väl bra för framtiden? Stan växer så det knakar!

Statyn Grön Eld står i alla fall där den alltid har stått. Jag tycker om den, tjockt grönt glas i skivor, som vrider sig mot skyn. Den är 9 meter och konstnären är Vicke Lindstrand.




Sedan ställde jag mig med ryggen mot stationen och tog en bild i mitten av Rådhusesplanaden. Då ser man följaktligen rådhuset längst bort när man kommer med tåget.



(Bilden fotograferad vid ett tidigare besök i stan)

Lite kuriosa: Innan stambanan blev färdig i slutet av 1800-talet hade rådhuset en framträdande plats mitt i stan. Älven var seglingsbar, inga broar i vägen och stans egentliga infart. Huvudfasaden låg mot älvsidan och det första man såg när man gick iland var rådhuset.


(Bilden fotograferad vid ett tidigare besök i stan)

När norra stambanan nådde Umeå låg alltså rådhuset med baksidan mot järnvägen, så när kungen skulle komma med tåget för att inviga järnvägen,  skulle han mötas av baksidan på rådhuset. Helt OTÄNKBART! Man byggde en entré till och följaktligen har Umeå rådhus 2 framsidor = helgardering!

Jag strosade Rådhusesplanaden upp och såg skylten till Mekka. Förr ett underbart, gammalt anrikt café i två plan, som "förstördes" totalt när det gjordes om till ett modernt kaffehus med totalt noll i mysfaktor.

För gamla tiders skull gick jag in och köpte mig en bulle till hemresan.



Hemresan ja. Jag blev omedelbart påmind om Närke, vid nästa skylt.



Sedan gick jag ner till älven, allt detta gående av nostalgiska skäl. Jag ville bara titta!

Nerströms



Tegssidan



Uppströms med gamla träbron längst bort



Längs älvkanten ligger Stora Hotellet som också det är från slutet av 1800-talet och de gamla hamnmagasinen.






Jag kom fram under E 4-an bron och får syn på "Sparken" en skateanläggning.
(Jag är osäker om den här länken fungerar).





Dags för ett besök hos sonen på jobbet igen, jodå, de hade varit delaktiga i byggandet av den anläggningen.
Jag berättade att jag vandrat runt och tittat på stan och han föreslog att jag skulle åka och titta på den nya stationen, det ville jag så klart.




Samma fina hjärta som på Rådhusesplanden.



På kvällen var vi ute och åt en fantastiskt god middag på Lottas krog. För en gångs skull valde jag att lämna kameran hemma, det här skulle vara en skön kväll för bara oss tre och utan störningar med fotografering av mat mm.
Menyn kan jag alltid länka till. Jag valde renrostbiff med potatisgratäng, västerbottenostsufflé, svartvinbärssås, rårörda lingon och smörstekta grönsaker.
De åt entrecote, den ena en 200 grams, den andra en 400 grams. Lätt att gissa vem som tog den största!

Sonen bjöd mig oss damer på chokladfondue till dessert! Vi rullade hem!

Nästa morgon såg det ut så här genom köksfönstret. Så tidigt var jag uppe och började göra mig resklar.



Efter frukost rullade jag igen, denna gång i bil mot hemmet!



Trots att jag inte gillar breddgraden, finns Umeå för alltid i mitt hjärta!

Vår moderna topputrustade matstudio är till för alla möten runt mat. Här håller vi alla våra matlagningsaktiviteter, middagar, annorlunda chokladprovningar, luncher samt ost och vinprovningar eller nästan vad som helst som skulle kunna vara kul.

Jag var på Hemjord i Nora för att köpa lite kaffe och som vanligt blev det en hel del mer än bara det.  Allra mest blev det en massa prat. Den här gången fördjupade vi oss i våra krämpor.

Både Ann-Britt och jag har axelproblem.

Mitt: Pga att slämsäcken blivit överansträngd och inflammerad byggs det på med brosk för att jag inte ska kunna vara så rörlig att den irriteras. Då blir det ännu mer trångt, den blir mer inflammerad, mer brosk osv osv.
Nu är slemsäcken bortplockad och brosket bortslipat och det är bara att invänta att en ny, fräsch bildas. Det tar 6 veckor.

Ann-Britts problem är att hon är så sliten i axlarna att det inte bildas något brosk. Hon har för lite, det är som ett glapp där det borde finnas brosk och det leder till väldigt ONT!

Eftersom jag har noll skolning i medicin tycker jag att hon ska se till att reta slemsäcken så den blir inflammerad. Då borde kroppen reagera med att bilda brosk och vips blir hon om inte bra, så i alla fall bättre.

Så enkelt är det förstås inte, men nog är det lite underligt att vi har tvärtomkrämpor?

Tids nog ska jag börja som Astrid Lindgren och hennes syster. Istället för att tala sjukdomar och krämpor får det räcka med att säga :"Döden, döden". Det lär de ha gjort i början av alla sina samtal.

Foppa hade gått i ide, han gäspade lite mot mig och la sig ner igen.



Just när jag skulle gå fick jag syn på en väldigt fin skål. Det spelar ingen roll hur ofta jag är därinne, det dyker ständigt upp nya saker. Fast den här skålen hade funnits länge, sa Ann-Britt.



                         Den finns bara i 1 exemplar!