Irland dag 7 - Connemara del 1
Onsdag 24 juni
Natten har varit aningen svår, två lite för välsolade människor, om än ofrivilligt och samma kamp om täcke på eller täcke av.
Jag har lyckats bränna mig på baksidan av båda överarmarna, så det har varit nästan omöjligt att sova på någon sida.
Knylan däremot verkade helbrägdagjord efter cyklingen, för han går normalt igen.
Inatt har det bott två italienska gossar här i huset, förutom oss. De var jättetrevliga med urdåliga på engelska. När jag frågade hur länge de varit här, svarade den ene 29 år (sin ålder). Den andre sa på italienska att jag inte frågat efter hans ålder och tänk, det förstod jag. Vi skrattade gott alla fyra och hade ett halvhaltande samtal. De var från Turin och hade också varit på Inis Mór igår och när de sa det tycker jag mig minnas att jag sett dem där. Större än så är inte ön.
Frukosten för min del var LJUVLIG. Jag valde yoghurt med färsk frukt och bär.
SAGOLIKT GOTT!
Särbon valde ägg och bacon, men bad om löskokt istället för stekt. Han fick två löskokta och bacon som han nästan kväljdes lite av. Han har svårt för den vita kanten, hur knaperstekt den än är. Jag däremot, har alltid haft en förkärlek för fett fläsk, så jag rävade åt mig den med sån fart att jag råkade få med en bit äggskal också och det som är så otäckt att tugga på.
Vi tog det lite lugnt och packade med oss gåskor, regnjackor och extra tröja. Som tur var tog jag med solskyddskrämen också, men det var mulet när vi for. Jag körde, men hade för avsikt att överlämna ratten till särbon framöver.
Vi passerade en del hus till salu, det här bland annat - mysigt tycker jag!
Ju längre från Galway vi kom, desto bättre blev vädret och efter ett tag kändes det vara dags att lämna över ratten. Knylan var läkt och fantasin tröt för den blivande chauffören och jag såg fram emot en avslappnande biltur som passagerare.
HJÄLP, vad spattig jag blev - och vad nära kanten han körde - "Hur himla fort kör du egentligen?" - "Känner du dig trygg?" - "OJ, jag skulle kunna plocka en bukett blommor rätt ut genom sidorutan i farten" osv osv.
Jag hade ingen aning om att jag skulle leva med så i hans vänstertrafikkörning. Det pirrade i vaderna och jag satt och höll fast mig genom att kröka tårna rent instinktivt.
Tack och lov släppte det lite efter ett tag och sen kom vi så passligt till "Quiet Man Bridge" och den ville jag se utan att ha en aning om vad det var.
Det var en fin, gammal stenbro med två valvöppningar över en liten bäck, precis bredvid den s.k. stora vägen.
Kontraster! Husen stod mitt emot varandra på varsin sida vägen
Någon hade fiskat i den fina bäcken kunde vi se. Lina, krok och mask satt kvar i ledningen ovanför bron.
Vi spankulerade runt där en stund, det var skönt och jag såg en kolsvart tupp som gick och sprätte på gårdsplanen på huset närmast bron.
Vi åkte vidare och rastade vid en turistfälla när vi började närma oss Connemara.
Där fanns Connemarajätten, inget någon av oss stött på i vare sig litteratur eller folkmun. Förmodligen något för att locka turister att stanna. 
Det lyckades bra, för vi stannade och fler med oss. Det var väldigt vackert, med en liten sjö, stora rhododendronsnår och digitalis mm. 
Lite affärer för turister fanns också, bl a en "Bookshop".
Efter ett tag kom vi till Clifden. Där hade vi fått tips av Mike O, vår värd, att välja "Sky Road". Vi lyckades hitta den och nu var ostvägen i Kroatien nära kändes det som. Det var bara att anpassa fart och körsätt till situationen och den var: Många turister i bilar och bussar, smal väg, backig, kurvig och få parkeringsplatser.
Vi gjorde flera stopp och vad roligt det var att ha med kikaren, den som särbon for hem och hämtade kvällen innan vi skulle stiga upp 4, för avfärd mot Arlanda.
Det var otroligt vackert med vyer ut över havet, små gårdar, djur och grönt, grönt överallt. Där fanns även en slottsruin Clifden Castle, som säkert sett ut som ett riktigt slott med rundtorn osv.
Helskinnade kom vi ner och fortsatte mot Connemara Nationalpark.
Fortsättning följer
Irland dag 6 - Inis Mór
Tisdag 23 juni
Sovit helt okej, men det är jobbigt att dela täcke, när den ena (jag) vill sova med det och den andra utan.
Sen var det mer ljud än på hotellet, det å andra sidan, var onaturligt tyst. Nu känns det mera normalt.
Den fina dörren in till vårt rum.
Solen sken och det var en härlig morgon. Efter dusch och en frukost som slog hotellet med flera hästlängder rustade vi oss för en dag på en av Aranöarna - Inis Mór.
Frukosten
Frukostmatsalen var ett vackert rum med fräscha vita dukar och bord i olika storlek.
Juice och te, valfria flingor ur fina porslinsburkar och mjölk till
Sedan fick vi välja från en matsedel med 6 olika rätter, från kraftig, irländsk frukost till dubbeltoast med smält ost - det valde jag, medan särbon tog omelett med färska champinjoner. Det var fritt val på fyllning i omeletten.
Det fanns två sorters bröd, vitt svampigt och grovt, hembakat. Gissa om vi blev mätta.
På slingriga vägar tog vi oss till Rossaveal och där parkerade vi på en liten grusplan där en gammal man med två hundar delade ut P-biljett. 5 E skulle betalas vid hemfärden.
Färjbiljetten kostade 25 E / person och nu sitter vi och guppar ute på Atlanten. Underbart väder och jag kanske borde köpa lite solskyddsmedel.
Första skymten av Inis Mór
Väl framme, efter 45 minuter, blev vi direkt infångade av cykeluthyrarna. Det var bara att hänga på en av dem och vi fick prova ut varsin cykel 5 E / cykel + 10 E i depositionsavgift som vi skulle få tillbaka när vi återlämnade cyklarna.
Jag hann spana in att det fanns tröjförsäljning, för det har jag sagt länge: Kommer jag till Irland, ska jag till Aranöarna och köpa mig en tröja, även om de går att köpa på andra platser. Ska jag ha en ska den vara köpt där!
Vi testade våra cyklar, särbon höjde upp sadlarna till rätt storlek och sen trampade vi iväg.
Först upp för backen och in på Spar, där jag handlade klokt.
* Solskyddskräm med faktor 15
* En jätteflaska vatten
* Två nybakade muffins
* En kanelsmörsnurra till särbon som älskar kanelbullar
* Morötter
* En påse Cockies
* En påse lakritskola
En dietist kanske inte skulle tycka den listan är särskilt klok, men under en heldag i solen, på cykel, ute i Atlanten på en torr och stenig ö är den perfekt!
Vi drack en massa vatten och sen cyklade vi iväg. Jag fick stanna direkt för det var en hoper tuppar och hönor i en trädgård bredvid vägen. De stod och väntade vid baren.........??
Vi trampade vidare och på denna ö, dit man inte får ta med sig bilen, var det väldigt mycket bilar och i synnerhet små bussar som skjutsade knäsvaga och trötta amerikaner runt ön. Det var för all del både fransmän, kineser, italiernare, kanadensare m fl, men amerikanerna var i majoritet.
De var på en "återresa" för att se platserna deras förfäder kom ifrån, de som flyttade under den stora svälten. Jag pratade med en jättetrevlig man på färjan och hans farmor och farfar, eller möjligen en generation till bakåt, var irländare.
Träd var en klar bristvara, det fanns inte ett enda ett så långt vi kunde se, trots att vi hade kikaren med oss.
Vi cyklade mitt i stekheta solen och bakom ett backkrön kom vi till öns skola.
Buskage fanns och snår, men det mesta var gräs, grå stenmurar och ett och annat hus, lite hästar, kor och getter, men inga får.
Var kommer ullen ifrån till de berömda Arantröjorna som jag tänker köpa en?
Det var ganska backigt, mest uppför kändes det som, fast visst susade vi utför också. Vi vilade då och då och drack vatten och knaprade på en morot eller kaka.
Gamla bostadshus ..........
...............och nya
Stenen som alla murar bestod av var speciell
Vi cyklade mitt på ön bort till en sandbukt - Port Mouirbigh.
Där fanns två vägar och vi valde den som verkade rätt enligt vår karta och hamnade mitt ibland alla hästskjutsar som hade paus. Det var ett café där och särbon frågade en av hästkarlarna om vägen. Den vi valt var så tuff och hård att han rådde oss att ta kustvägen istället. Det som vi trodde att vi redan hade gjort.
Där låg även ruinen av den berömda Dún Aonghasa. Dit upp kunde man gå och de som gjorde det var i huvudsak de som inte cyklade. Vi som var där kan lätt förstå varför!
Jag tog en tur in på kyrkogården istället, det låg så passligt där mitt i vägkorsningen.
Grönfärgat kross av något material som liknade glas
Vi vände. Oj, vad fint det var att cykla längs med vattnet, även om det låg en bit ifrån oss. Vi stannade ofta och på ett ställe såg vi Aransvanar (nu hittade jag på), de var mycket större än de svanar vi är vana vid hemifrån. Just där kunde man ha fått se sälar också, för det var ebb, men tyvärr uteblev den upplevelsen.
Kor, kalvar, hästar, föl, getter och en härligt gassande sol, mycket sten och mycket cyklande människor är en snabb sammanfattning av dagen.
De här stora fyrkantiga stenblocken funderade vi mycket över, tills vi kom så högt ovanför ett att vi förstod att det var vattenreservoarer för djuren. Vi gissar att regnvatten rann ner i hon via de stora, svagt, sluttande sidorna.
Det var intressant att se Inis Mór, den största av Aranöarna, men med tanke på var de ligger blir det nog ingen mer gång.
Hur hade de det för 100 år sen härute? Blåsten och kylan på vinterhalvåret? Kunde båtar ta sig fram och tillbaka till öarna? Mycket funderingar blev det när vi kasade runt på våra hyrcyklar, min var jättebra!
På tillbakavägen stannade vi på en pub som fanns vid cykelvägen, förmodligen något modernt påfund, och drack varsin iskall ½ pint och där fanns förresten ett litet träd, så helt utan träd är inte ön.
Vi satt ganska länge och pratade med en engelsman som varit på jobb på ön. Det var en tjej från ön som hade gift sig med en kille från fastlandet. De här jobbarna hade byggt upp partytälten och festen hade hållit på i 3 dygn, så de hade haft jobb en hel vecka med byggandet, underhåll och nedmontering. Vilken bröllopsfest!
Det fanns några restauranger, cykeluthyrningarn och så Arantröjeförsäljningen, allt samlat nere runt hamnen.
Nu är jag ägare till en vit, äkta Arantröja med dragkedja och fickor och den kostade mycket! 99.95 Euro. Det är ju inte klokt, men det var min avsikt hela tiden och jag känner mig nöjd. Nu har särbon sin Canadatröja och jag min Aran när det blir vargavinter och ullen...... den kommer från Irland. Alla tröjor i den här prisklassen och de runtomkring är handstickade.
Jag har registeringsnummer 60578 på min och intyg av en intendent Colm Mac Carthy att den är äkta!
Förr hade varje familj sitt alldeles egna mönster på tröjorna och det fick bara finnas inom den familjen. Detta för att om någon förolyckades till havs och var svår att identifiera, så kunde man se från vilken familj han/hon kom via mönstret på tröjan.
Idag kunde man köpa "familjetröjor", men det var mycket, mycket, MYCKET dyrare!
Innan vi lämnade tillbaka cyklarna åkte vi förbi den här fina blomman, den matchade huset rätt bra.
På en servering vid kajen köpte vi varsin cappuccino och åt upp våra muffins, som vid det laget blivit ganska "mörade". Smaken var dock helt felfri. Trädgårdsland fanns säkert på fler ställen, men där nere vid hamnen såg vi den enda odlingen av något överhuvudtaget. Potatis!
17.00 steg vi på färjan igen. Det är helt lugnt på båten, nästan alla sover. En hel dag med garanterat frisk luft och sol kan sänka de flesta, dock inte mig. Jag behöver horisontalläge för att sova.
Skylt på färjan!
Hem till rummet, särbon vilade och jag kollade mailen. Hade fått från mina J-flickor, dottern och "sonhustrun".
Matdags framåt 20.00 och han med knylan mobiliserade och strakade iväg till puben med mig vid sin sida. Idag blev det dyrare och han fick en betydligt större, hemgjord hamburgare och jag tog en halv kycklinghuvudrätt + varsin pint Guinness. Nu har vi verkligen snöat in på den. Vi satt på uteserveringen idag och njöt av det varma vädret.
Vi lärde känna Mike också, han talade värre än den vi hittills haft som värsta pratare i våra liv, men han lyssnade ibland. Så höll jag på att bli enleverad av en äldre herre också, men särbon såg till att behålla mig - tack älskling!
Mike kom ut och rökte 5 - 6 gånger för att få prata med oss och på slutet var det mest om motorcyklar. Sen fick vi hans e-mailadress, för han ville ha kontakt och få se bilder från Aranöarna osv osv osv.
När särbons Jägerdessert kom in var den upphälld i ett litet skirt Jägerglas, så fint att jag frågade på puben om jag kunde få köpa ett. Jag tänkte mig att få förära vår kompis I.ett sånt på hans födelsedag. Nog är vi bland underbara människor, jag fick inte köpa ett, jag fick två stycken.
Nu har jag tvättat upp två toppar och även kommit i säng - vi är solbrända och särbon sover redan. Själv känner jag mig jättetjock och magen är som en kudde deg framför mig. Stora middagar med en pint Guinness är väldigt gott, men har även sina avigsidor.
Dags att släcka och sova!
Sovit helt okej, men det är jobbigt att dela täcke, när den ena (jag) vill sova med det och den andra utan.
Sen var det mer ljud än på hotellet, det å andra sidan, var onaturligt tyst. Nu känns det mera normalt.
Den fina dörren in till vårt rum.
Solen sken och det var en härlig morgon. Efter dusch och en frukost som slog hotellet med flera hästlängder rustade vi oss för en dag på en av Aranöarna - Inis Mór.
Frukosten
Frukostmatsalen var ett vackert rum med fräscha vita dukar och bord i olika storlek.
Juice och te, valfria flingor ur fina porslinsburkar och mjölk till
Sedan fick vi välja från en matsedel med 6 olika rätter, från kraftig, irländsk frukost till dubbeltoast med smält ost - det valde jag, medan särbon tog omelett med färska champinjoner. Det var fritt val på fyllning i omeletten.
Det fanns två sorters bröd, vitt svampigt och grovt, hembakat. Gissa om vi blev mätta.
På slingriga vägar tog vi oss till Rossaveal och där parkerade vi på en liten grusplan där en gammal man med två hundar delade ut P-biljett. 5 E skulle betalas vid hemfärden.
Färjbiljetten kostade 25 E / person och nu sitter vi och guppar ute på Atlanten. Underbart väder och jag kanske borde köpa lite solskyddsmedel.
Första skymten av Inis Mór
Väl framme, efter 45 minuter, blev vi direkt infångade av cykeluthyrarna. Det var bara att hänga på en av dem och vi fick prova ut varsin cykel 5 E / cykel + 10 E i depositionsavgift som vi skulle få tillbaka när vi återlämnade cyklarna.
Jag hann spana in att det fanns tröjförsäljning, för det har jag sagt länge: Kommer jag till Irland, ska jag till Aranöarna och köpa mig en tröja, även om de går att köpa på andra platser. Ska jag ha en ska den vara köpt där!
Vi testade våra cyklar, särbon höjde upp sadlarna till rätt storlek och sen trampade vi iväg.
Först upp för backen och in på Spar, där jag handlade klokt.
* Solskyddskräm med faktor 15
* En jätteflaska vatten
* Två nybakade muffins
* En kanelsmörsnurra till särbon som älskar kanelbullar
* Morötter
* En påse Cockies
* En påse lakritskola
En dietist kanske inte skulle tycka den listan är särskilt klok, men under en heldag i solen, på cykel, ute i Atlanten på en torr och stenig ö är den perfekt!
Vi drack en massa vatten och sen cyklade vi iväg. Jag fick stanna direkt för det var en hoper tuppar och hönor i en trädgård bredvid vägen. De stod och väntade vid baren.........??
Vi trampade vidare och på denna ö, dit man inte får ta med sig bilen, var det väldigt mycket bilar och i synnerhet små bussar som skjutsade knäsvaga och trötta amerikaner runt ön. Det var för all del både fransmän, kineser, italiernare, kanadensare m fl, men amerikanerna var i majoritet.
De var på en "återresa" för att se platserna deras förfäder kom ifrån, de som flyttade under den stora svälten. Jag pratade med en jättetrevlig man på färjan och hans farmor och farfar, eller möjligen en generation till bakåt, var irländare.
Träd var en klar bristvara, det fanns inte ett enda ett så långt vi kunde se, trots att vi hade kikaren med oss.
Vi cyklade mitt i stekheta solen och bakom ett backkrön kom vi till öns skola.
Buskage fanns och snår, men det mesta var gräs, grå stenmurar och ett och annat hus, lite hästar, kor och getter, men inga får.
Var kommer ullen ifrån till de berömda Arantröjorna som jag tänker köpa en?
Det var ganska backigt, mest uppför kändes det som, fast visst susade vi utför också. Vi vilade då och då och drack vatten och knaprade på en morot eller kaka.
Gamla bostadshus ..........
...............och nya
Stenen som alla murar bestod av var speciell
Vi cyklade mitt på ön bort till en sandbukt - Port Mouirbigh.
Där fanns två vägar och vi valde den som verkade rätt enligt vår karta och hamnade mitt ibland alla hästskjutsar som hade paus. Det var ett café där och särbon frågade en av hästkarlarna om vägen. Den vi valt var så tuff och hård att han rådde oss att ta kustvägen istället. Det som vi trodde att vi redan hade gjort.
Där låg även ruinen av den berömda Dún Aonghasa. Dit upp kunde man gå och de som gjorde det var i huvudsak de som inte cyklade. Vi som var där kan lätt förstå varför!
Jag tog en tur in på kyrkogården istället, det låg så passligt där mitt i vägkorsningen.
Grönfärgat kross av något material som liknade glas
Vi vände. Oj, vad fint det var att cykla längs med vattnet, även om det låg en bit ifrån oss. Vi stannade ofta och på ett ställe såg vi Aransvanar (nu hittade jag på), de var mycket större än de svanar vi är vana vid hemifrån. Just där kunde man ha fått se sälar också, för det var ebb, men tyvärr uteblev den upplevelsen.
Kor, kalvar, hästar, föl, getter och en härligt gassande sol, mycket sten och mycket cyklande människor är en snabb sammanfattning av dagen.
De här stora fyrkantiga stenblocken funderade vi mycket över, tills vi kom så högt ovanför ett att vi förstod att det var vattenreservoarer för djuren. Vi gissar att regnvatten rann ner i hon via de stora, svagt, sluttande sidorna.
Det var intressant att se Inis Mór, den största av Aranöarna, men med tanke på var de ligger blir det nog ingen mer gång.
Hur hade de det för 100 år sen härute? Blåsten och kylan på vinterhalvåret? Kunde båtar ta sig fram och tillbaka till öarna? Mycket funderingar blev det när vi kasade runt på våra hyrcyklar, min var jättebra!
På tillbakavägen stannade vi på en pub som fanns vid cykelvägen, förmodligen något modernt påfund, och drack varsin iskall ½ pint och där fanns förresten ett litet träd, så helt utan träd är inte ön.
Vi satt ganska länge och pratade med en engelsman som varit på jobb på ön. Det var en tjej från ön som hade gift sig med en kille från fastlandet. De här jobbarna hade byggt upp partytälten och festen hade hållit på i 3 dygn, så de hade haft jobb en hel vecka med byggandet, underhåll och nedmontering. Vilken bröllopsfest!
Det fanns några restauranger, cykeluthyrningarn och så Arantröjeförsäljningen, allt samlat nere runt hamnen.
Nu är jag ägare till en vit, äkta Arantröja med dragkedja och fickor och den kostade mycket! 99.95 Euro. Det är ju inte klokt, men det var min avsikt hela tiden och jag känner mig nöjd. Nu har särbon sin Canadatröja och jag min Aran när det blir vargavinter och ullen...... den kommer från Irland. Alla tröjor i den här prisklassen och de runtomkring är handstickade.
Jag har registeringsnummer 60578 på min och intyg av en intendent Colm Mac Carthy att den är äkta!
Förr hade varje familj sitt alldeles egna mönster på tröjorna och det fick bara finnas inom den familjen. Detta för att om någon förolyckades till havs och var svår att identifiera, så kunde man se från vilken familj han/hon kom via mönstret på tröjan.
Idag kunde man köpa "familjetröjor", men det var mycket, mycket, MYCKET dyrare!
Innan vi lämnade tillbaka cyklarna åkte vi förbi den här fina blomman, den matchade huset rätt bra.
På en servering vid kajen köpte vi varsin cappuccino och åt upp våra muffins, som vid det laget blivit ganska "mörade". Smaken var dock helt felfri. Trädgårdsland fanns säkert på fler ställen, men där nere vid hamnen såg vi den enda odlingen av något överhuvudtaget. Potatis!
17.00 steg vi på färjan igen. Det är helt lugnt på båten, nästan alla sover. En hel dag med garanterat frisk luft och sol kan sänka de flesta, dock inte mig. Jag behöver horisontalläge för att sova.
Skylt på färjan!
Hem till rummet, särbon vilade och jag kollade mailen. Hade fått från mina J-flickor, dottern och "sonhustrun".
Matdags framåt 20.00 och han med knylan mobiliserade och strakade iväg till puben med mig vid sin sida. Idag blev det dyrare och han fick en betydligt större, hemgjord hamburgare och jag tog en halv kycklinghuvudrätt + varsin pint Guinness. Nu har vi verkligen snöat in på den. Vi satt på uteserveringen idag och njöt av det varma vädret.
Vi lärde känna Mike också, han talade värre än den vi hittills haft som värsta pratare i våra liv, men han lyssnade ibland. Så höll jag på att bli enleverad av en äldre herre också, men särbon såg till att behålla mig - tack älskling!
Mike kom ut och rökte 5 - 6 gånger för att få prata med oss och på slutet var det mest om motorcyklar. Sen fick vi hans e-mailadress, för han ville ha kontakt och få se bilder från Aranöarna osv osv osv.
När särbons Jägerdessert kom in var den upphälld i ett litet skirt Jägerglas, så fint att jag frågade på puben om jag kunde få köpa ett. Jag tänkte mig att få förära vår kompis I.ett sånt på hans födelsedag. Nog är vi bland underbara människor, jag fick inte köpa ett, jag fick två stycken.
Nu har jag tvättat upp två toppar och även kommit i säng - vi är solbrända och särbon sover redan. Själv känner jag mig jättetjock och magen är som en kudde deg framför mig. Stora middagar med en pint Guinness är väldigt gott, men har även sina avigsidor.
Dags att släcka och sova!
Irland dag 5
Måndag 22 juni - Knylans dag !
Vi befinner oss i Enfield just nu, men från Maldron och hit har det varit rena smärtornas och de sura gluppordens väg - dock inte mina!
Just nu är livet gott - te och lemon spong cake (sockerkaka) med två kulor glass och mitt emot mig har han med surorden ändrat attityd efter blåbärsmuffin och te. Fast, det har inte varit surt ända hit.
För att ta det från början!
3 pint Guinness/Irish Stout och en sen middag på det är ett 100%-igt koncept för att vredga maggudarna. Vi har haft jätteont hela natten, båda två.
Jag steg upp 7.30 och ägnade mig åt diverse inre rehabilitering, samt en låååååååååång dusch. Kärestan gjorde exakt likadant och efter det kände vi att lärt oss lite mer om oss själva, samt att vi skulle gå ner och testa hur frukosten skulle tas emot där inuti oss.
Idag avstod mannen helt från den varma maten, jag kunde inte motstå äggröran och baconet, men tog bara pyttelite. Istället slog vi in på lite nyttigare frukostspår med färsk frukt och han tog gräddfil till. Sedan enbart grovt bröd med smör och ost och jag tog bara lite, lite sylt.
Packade ihop, checkade ut och ännu en anvisning från receptionisten, för att ta oss på rätt sätt till Teenueve Road där vi skulle hämta bilen. Buss 74 på "Pears Rd across the street" och den gick hela vägen ut.
Snacka om två tokar som gjorde som dåren sa!
Där stod vi och såg den ena buss 74 efter den andra komma mot oss, fast från stan och inte till. En del svängde in på vår gata och en del fortsatte rakt fram. MEN, de enda som kom från rätt håll var 77, 77A, 2, 3, och 55.
Efter att ha frågat ytterligare två personer som sa att det var rätt och bara att vänta, stod vi kvar i 50 minuter till.
Sen frågade vi igen - en ny man - mycket trevlig och mycket medkännande. Vi skulle ha stått på tvärgatan istället.
Vi travade muttrande tillbaka och där var en busshållplats och vid den stod en lastbil som hörde till nybygget. Jag frågade jobbarna, men oh nej, den hållplatsen var inaktiverad.
NU blev det inte så kul! Kärestan kinkade - inte likt honom. Han hade suttit och snott benen om varandra påbusshållplatsen och var plötsligt halvt ofärdig och kissnödig och törstig var han och svära kunde han och det fanns ingen som visste någonting om bussväsendet i hela Dublin, inklusive oss förstås.
Då kom en 74 A, jag vevade med armarna, som mycket väl kan fungera på sydligare breddgrader, men icke i Dublin.
Det var nu den verkligen Via Dolorosavandringen började. Han kan tala den käre särbon - och det gjorde han. Censuren griper in här och tur är väl det.
Själv hittade jag en liten man som gick och bättrade på färgen på ett hus och han rådde oss att fortsätta att gå till Trinity och fråga där. Det gjorde vi och jag fortsatte att vara positiv och fick en snilleblixt. Jag gick helt sonika till en annan buss och frågade chauffören och då blev det lätt som en plätt. Buss 15 som stannade ungefär 50 meter längre fram var vårt mål.
Jag matade i kärestan några Läkerol och lite vatten och sen kom bussen.
Tänk, våra rabattkort gällde forfarande, det var i sista minuten, men bussturen blev t o m gratis.
Bussen var varm och kvav, det var åskvärme utanför och det hjälpte inte att fönstret var öppet. Jag bad chauffören att ropa ut när vi var framme och till slut var vi där. Då led kärestan av följande krämpor : Surben, ont i magen, ont i skallen, törst och på det ett rackarns surhumör.
Jag fortsatte med min inslagna glättiga "Det ordnar sig-attityd" och frågade två herrar efter biluthyrningen och något Holiday Autos hade de aldrig hört talas om.
Att inte kärestan fick en akut stroke är dagens under!
Fast, herrarna ändrade sig lite, det var en biluthyrningsfirma lite längre fram och så hänvisade de oss till ett hus lite längre upp på gatan, numret stämde inte, men det var inte så noga enl. dem.
Vi gick dit och där var porten låst och ingen brydde sig om att vi ringde på, sen får vi se ett inplastat papper bredvid porttelefonen som säger, att biluthyrningen flyttat till en helt annan adress och det stod även ett telefonnummer.
Nu sa kärestan ingenting!
Jag däremot böjde mig in mot ett öppet fönster bredvid dörren, där det var ett kontor och ropade: "Can somebody help us, please?"
Äntligen hände det något, en tjej kom ut och efter lite vädjanden tog hon vår voucher och gick in och ringde eller vad hon nu gjorde. I alla fall kom hon ut ígen och hänvisade oss till en annan adress, men på samma gata.
TACK, SUCK och PUST!
Vi knegade tillbaka till rätt nummer och där fanns inte skymten av en biluthyrning. Däremot stod där två poliser som inte var sena att hjälpa oss och medan vi stod och förklarade vårt dilemma, lösgör sig en kille på andra sidan gatan och säger sig komma från biluthyrningen.
Då grep Garda in och krävde att han skulle bevisa det, för inte tänkte de släppa iväg två turister med vem som helst. När det var avklarat var de nöjda och önskade oss en trevlig resa och lycka till.
Denna stackars kille, som dessutom var från Tjeckien, åkte i skytteltrafik hela dagarna och letade efter hyreskunder ute i Rathgate - där vi var. De hade nämligen flyttat företaget in till stan, ganska nära Phoenix Park för några veckor sen.
Vad ska man säga?
Det var inte hans fel och han var grundligt utskälld av alla tidigare kunder som det var. Vi pratade Tjeckien istället.
Väl framme vid uthyrningen blev jag först helt ignorerade av den lille sprätten bakom disken och kärestan som äntligen skulle få låna en toalett blev hänvisad till närmsta pub för att låna deras.
När mannen bakom disken äntligen lyfte blicken från sin dator och telefon, var han så fruktansvärt arrogant, att jag bestämde mig för att ta kontakt med någon högre upp i hierarkin, för att åtminstone få en ursäkt, för någon slags ersättning kan man väl bara drömma om.
Sen försökte han ta betalt för bilhyran en gång till och när jag påpekade att det redan var betalt när jag bokade bilen, skyndade han sig att ändra sig och sa att det var bara depositionsavgiften han la in. Han var högst obehaglig.
Vår bil, fast här står den redan i Galway
Till slut satt vi i bilen, jag körde och naturligtvis kom vi fel. Hamnade bakom en Guinnessbil och där låg jag länge. Vi tänkte att den nog inte var på väg in i centrum och till slut var vi ute på rätt väg mot Galway. Det gick galant, det mesta av vänstertrafikbeteendet satt kvar sen England och kärestan var bara lite åkrädd.
I Enfield svängde jag av för att få te och där fanns ett alldeles underbart litet café med utebord. Vi parkerade utanför ett hus utan fönster och gick gatan ner till cafeét.
Solen sken, fikat var jättegott och vi kände oss nöjda och glada. Min käre man talade då om att han haft ont i fotknölen - som han kallar knylan - hela dagen och den var alldeles svullen. Där fick jag förklaringen till hans väldigt annorlunda humör!
Vi höll oss på småvägar ett tag, men hur vi än försökte hamnade vi ändå på motorvägen till slut. Det var en del vägarbeten, 16.30 var vi i Galway.
Vi åkte inte in i centrum, utan hittade ett jättefint B&B en bit utanför och här bor vi nu hos Annette och Mike O´Grady i "Killbree House" för 35 Euro per person och natt.
Detta ställe vill jag verkligen rekommendera! Helt fantastiska människor och ett underbart boende.
Där fanns dator med internet, för oss gäster så jag kunde kolla banken, bloggen och maila hem till barnen. Skönt!
Vi har varit på bypuben Kelehans och ätit.
Äntligen fick jag min dubbla toast med skinka och ost, glass till efterrätt och en Guinness förstås. Kärestan som haltat med till puben åt en egenkomponerad burgare med riktigt bröd (inte bara luft) och pommes frites förstås. Det får man jämt här om man inte säger ifrån. Allt var jättegott
Såsutbudet till hans mat + en Tartarsås som han åt upp.
Billigaste notan hittills, vi försöker förstå vad normalkostnaden är för att ha lite koll på vår resebudget, men det är svårt.
1 pint Guinness kostar här 3.90 E, mot 5 E i Dublin.
Vi åt alltså en dubbel toast, en burgare med pommes frites, en glassdessert, 2 pint Guinness och en Jäger. Summa 25 Euro.
På väg till puben passerade vi en kyrkogård och med tanke på mitt något bisarra intresse för dylika, i synnerhet utomlands, stannade vi till där.
De för Irland så typiska högkorsen
Gravarna är inte riktigt som man är van hemifrån
Nu är det kväll/natt. Vi slår läger här i 3 dagar har vi bestämt.
Aranöarna nästa hoppas vi!
Vi befinner oss i Enfield just nu, men från Maldron och hit har det varit rena smärtornas och de sura gluppordens väg - dock inte mina!
Just nu är livet gott - te och lemon spong cake (sockerkaka) med två kulor glass och mitt emot mig har han med surorden ändrat attityd efter blåbärsmuffin och te. Fast, det har inte varit surt ända hit.
För att ta det från början!
3 pint Guinness/Irish Stout och en sen middag på det är ett 100%-igt koncept för att vredga maggudarna. Vi har haft jätteont hela natten, båda två.
Jag steg upp 7.30 och ägnade mig åt diverse inre rehabilitering, samt en låååååååååång dusch. Kärestan gjorde exakt likadant och efter det kände vi att lärt oss lite mer om oss själva, samt att vi skulle gå ner och testa hur frukosten skulle tas emot där inuti oss.
Idag avstod mannen helt från den varma maten, jag kunde inte motstå äggröran och baconet, men tog bara pyttelite. Istället slog vi in på lite nyttigare frukostspår med färsk frukt och han tog gräddfil till. Sedan enbart grovt bröd med smör och ost och jag tog bara lite, lite sylt.
Packade ihop, checkade ut och ännu en anvisning från receptionisten, för att ta oss på rätt sätt till Teenueve Road där vi skulle hämta bilen. Buss 74 på "Pears Rd across the street" och den gick hela vägen ut.
Snacka om två tokar som gjorde som dåren sa!
Där stod vi och såg den ena buss 74 efter den andra komma mot oss, fast från stan och inte till. En del svängde in på vår gata och en del fortsatte rakt fram. MEN, de enda som kom från rätt håll var 77, 77A, 2, 3, och 55.
Efter att ha frågat ytterligare två personer som sa att det var rätt och bara att vänta, stod vi kvar i 50 minuter till.
Sen frågade vi igen - en ny man - mycket trevlig och mycket medkännande. Vi skulle ha stått på tvärgatan istället.
Vi travade muttrande tillbaka och där var en busshållplats och vid den stod en lastbil som hörde till nybygget. Jag frågade jobbarna, men oh nej, den hållplatsen var inaktiverad.
NU blev det inte så kul! Kärestan kinkade - inte likt honom. Han hade suttit och snott benen om varandra påbusshållplatsen och var plötsligt halvt ofärdig och kissnödig och törstig var han och svära kunde han och det fanns ingen som visste någonting om bussväsendet i hela Dublin, inklusive oss förstås.
Då kom en 74 A, jag vevade med armarna, som mycket väl kan fungera på sydligare breddgrader, men icke i Dublin.
Det var nu den verkligen Via Dolorosavandringen började. Han kan tala den käre särbon - och det gjorde han. Censuren griper in här och tur är väl det.
Själv hittade jag en liten man som gick och bättrade på färgen på ett hus och han rådde oss att fortsätta att gå till Trinity och fråga där. Det gjorde vi och jag fortsatte att vara positiv och fick en snilleblixt. Jag gick helt sonika till en annan buss och frågade chauffören och då blev det lätt som en plätt. Buss 15 som stannade ungefär 50 meter längre fram var vårt mål.
Jag matade i kärestan några Läkerol och lite vatten och sen kom bussen.
Tänk, våra rabattkort gällde forfarande, det var i sista minuten, men bussturen blev t o m gratis.
Bussen var varm och kvav, det var åskvärme utanför och det hjälpte inte att fönstret var öppet. Jag bad chauffören att ropa ut när vi var framme och till slut var vi där. Då led kärestan av följande krämpor : Surben, ont i magen, ont i skallen, törst och på det ett rackarns surhumör.
Jag fortsatte med min inslagna glättiga "Det ordnar sig-attityd" och frågade två herrar efter biluthyrningen och något Holiday Autos hade de aldrig hört talas om.
Att inte kärestan fick en akut stroke är dagens under!
Fast, herrarna ändrade sig lite, det var en biluthyrningsfirma lite längre fram och så hänvisade de oss till ett hus lite längre upp på gatan, numret stämde inte, men det var inte så noga enl. dem.
Vi gick dit och där var porten låst och ingen brydde sig om att vi ringde på, sen får vi se ett inplastat papper bredvid porttelefonen som säger, att biluthyrningen flyttat till en helt annan adress och det stod även ett telefonnummer.
Nu sa kärestan ingenting!
Jag däremot böjde mig in mot ett öppet fönster bredvid dörren, där det var ett kontor och ropade: "Can somebody help us, please?"
Äntligen hände det något, en tjej kom ut och efter lite vädjanden tog hon vår voucher och gick in och ringde eller vad hon nu gjorde. I alla fall kom hon ut ígen och hänvisade oss till en annan adress, men på samma gata.
TACK, SUCK och PUST!
Vi knegade tillbaka till rätt nummer och där fanns inte skymten av en biluthyrning. Däremot stod där två poliser som inte var sena att hjälpa oss och medan vi stod och förklarade vårt dilemma, lösgör sig en kille på andra sidan gatan och säger sig komma från biluthyrningen.
Då grep Garda in och krävde att han skulle bevisa det, för inte tänkte de släppa iväg två turister med vem som helst. När det var avklarat var de nöjda och önskade oss en trevlig resa och lycka till.
Denna stackars kille, som dessutom var från Tjeckien, åkte i skytteltrafik hela dagarna och letade efter hyreskunder ute i Rathgate - där vi var. De hade nämligen flyttat företaget in till stan, ganska nära Phoenix Park för några veckor sen.
Vad ska man säga?
Det var inte hans fel och han var grundligt utskälld av alla tidigare kunder som det var. Vi pratade Tjeckien istället.
Väl framme vid uthyrningen blev jag först helt ignorerade av den lille sprätten bakom disken och kärestan som äntligen skulle få låna en toalett blev hänvisad till närmsta pub för att låna deras.
När mannen bakom disken äntligen lyfte blicken från sin dator och telefon, var han så fruktansvärt arrogant, att jag bestämde mig för att ta kontakt med någon högre upp i hierarkin, för att åtminstone få en ursäkt, för någon slags ersättning kan man väl bara drömma om.
Sen försökte han ta betalt för bilhyran en gång till och när jag påpekade att det redan var betalt när jag bokade bilen, skyndade han sig att ändra sig och sa att det var bara depositionsavgiften han la in. Han var högst obehaglig.
Vår bil, fast här står den redan i Galway
Till slut satt vi i bilen, jag körde och naturligtvis kom vi fel. Hamnade bakom en Guinnessbil och där låg jag länge. Vi tänkte att den nog inte var på väg in i centrum och till slut var vi ute på rätt väg mot Galway. Det gick galant, det mesta av vänstertrafikbeteendet satt kvar sen England och kärestan var bara lite åkrädd.
I Enfield svängde jag av för att få te och där fanns ett alldeles underbart litet café med utebord. Vi parkerade utanför ett hus utan fönster och gick gatan ner till cafeét.
Solen sken, fikat var jättegott och vi kände oss nöjda och glada. Min käre man talade då om att han haft ont i fotknölen - som han kallar knylan - hela dagen och den var alldeles svullen. Där fick jag förklaringen till hans väldigt annorlunda humör!
Vi höll oss på småvägar ett tag, men hur vi än försökte hamnade vi ändå på motorvägen till slut. Det var en del vägarbeten, 16.30 var vi i Galway.
Vi åkte inte in i centrum, utan hittade ett jättefint B&B en bit utanför och här bor vi nu hos Annette och Mike O´Grady i "Killbree House" för 35 Euro per person och natt.
Detta ställe vill jag verkligen rekommendera! Helt fantastiska människor och ett underbart boende.
Där fanns dator med internet, för oss gäster så jag kunde kolla banken, bloggen och maila hem till barnen. Skönt!
Vi har varit på bypuben Kelehans och ätit.
Äntligen fick jag min dubbla toast med skinka och ost, glass till efterrätt och en Guinness förstås. Kärestan som haltat med till puben åt en egenkomponerad burgare med riktigt bröd (inte bara luft) och pommes frites förstås. Det får man jämt här om man inte säger ifrån. Allt var jättegott
Såsutbudet till hans mat + en Tartarsås som han åt upp.
Billigaste notan hittills, vi försöker förstå vad normalkostnaden är för att ha lite koll på vår resebudget, men det är svårt.
1 pint Guinness kostar här 3.90 E, mot 5 E i Dublin.
Vi åt alltså en dubbel toast, en burgare med pommes frites, en glassdessert, 2 pint Guinness och en Jäger. Summa 25 Euro.
På väg till puben passerade vi en kyrkogård och med tanke på mitt något bisarra intresse för dylika, i synnerhet utomlands, stannade vi till där.
De för Irland så typiska högkorsen
Gravarna är inte riktigt som man är van hemifrån
Nu är det kväll/natt. Vi slår läger här i 3 dagar har vi bestämt.
Aranöarna nästa hoppas vi!
Irland dag 4
Söndag 21 juni - Fars dag här på Irland.
Regnmorgon och repotage på nyheterna från Stonehenge där tio tusentals människor samlats med sin Stonhengedruid, för att se något fenomen som den uppgående solen gör inne bland stenbumlingarna. Tyvärr var det mulet i år, så det blev inget.
Tänk därinne har jag travat runt och stått och hängt emot de urgamla stenarna. Det var på motorcykelsemester i England 1976, då var det fritt fram. Enda gången man får vara där numera, är just den här morgonen - sommarsolståndet.
Under frukosten har vi kunnat studera hur framtidens hopp, dvs de unga, mycket förslaget packar med sig skaffning för hela dagen. Det är en hel busslast ungdomar här just nu.
De fyra som satt närmast oss tog med sig allt de kunde från frukostbuffén. En hade t o m förberett sig med plastpåsar i väskan och där skyfflade hon ner 2 croissanter och 3 baguetter. En av de andra la ner smörpaket i ytterfacket på sin handväska, utan plastpåse + bröd inlindat i servetter i väskan.
Jaja, vi hade kanske gjort likadant i vår ungdom - eller kanske inte, vi var nog så att säga hårdare fostrade vad det gällde sånt här. Inte tror jag vi bodde på hotell med frukostbuffé heller för den delen.
Jag var nere och checkade ut och sen checkade jag in igen. Vi bodde de tre första nätterna på COOP-check (tips till alla som handlar på "koopra", man kan bo billigt på checken även utomlands). Våra 3 Coop-nätter kostade tillsammans 257 Euro, den sista vanliga 128 Euro, summa 385 Euro. COOP gav oss en natt gratis med andra ord.
Vi bestämde oss för att ignorera duggregnet och gick till Trinity College, dock fick vi stanna och ta på oss regnjackorna, för regnet tilltog.
Vi köpte inträde, det kostade10 Euro och vi hade en otroligt vältalig och duktig Trinitystudent som guidade oss. Han hette Rory och var fjärdeårsstudent och skulle upp i sin juristexamen på onsdag.
Det var intressant att lyssna på honom, han berättade om det mesta vi såg därinne, fast ute var vi ju.
Inne på första fyrkantgården växte två enormt stora lönnar. Det var kanadensiska lönnar som Trinity College fått i gåva därifrån.
Normalt sett blir de inte så stora som dessa, men förhållandena var ovanligt goda med vindskydd från husen runtom + att de växte på gammal kyrkogårdsmark full av näring.
Det var gott om statyer av olika potentater, bl a en rektor som var 100% emot kvinnliga studenter. Det fick bli över hans döda kropp lär han ha sagt.
När den då styrande engelske kungen Edward fick höra talas om det, blev höge vederbörande tvungen att skriva under ett papper som gav kvinnor tillträde till Trinity. När han skrev under sa han: "Jag gör det med min hjärna, men inte med mitt hjärta!" Sen la han sig ner och dog, så vad rätt han fick.
Idag är 60 % av studenterna kvinnor.
På området fanns ungefär 100 studentrum och det var bara till dem med kontakter eller pengar - de som redan har, får alltså mer! Övriga fick bo var som helst ute på stan.
Det var en vacker skola, med mycket växlighet och konstverk som skänkts från olika håll
Rundvandringen avslutades i haussen kring "Book of Kells".
När vi skulle inomhus blev det fotograferingsförbud, så de här bilderna har jag plockat på nätet.
Vi fick gå in i ett skumt rum med en massa ljusbilder, typ stordia - på väggarna. Sen var det montrar med boksidor och uppslag ur de gamla manuskripten "Book of Kells och Durrow." Man ska nog ha ett större intresse för sånt än vad vi har.
Däremot föll jag nästan i trance över "Old Library".
Det är ett 64 meter långt rum "Long Room" som innehåller 200 000 böcker. Det något udda var, att de var sorterade efter storleksordning, varken efter ämne eller författare, dessutom var de flesta på latin. Lånefrekvensen var låg, trots att det var fritt fram att låna.
Det var enormt mäktigt, jättehögt i tak och böcker i gamla läderband + marmorbyster av viktiga personer vid varje hylla.
Vi fick även se Irlands äldsta lyra i en monter, den som sitter på Guinnessetiketterna.
Även i biblioteket fanns uppslagna böcker och textblad. Jag såg en facsimil av försättsbladet till Beethovens Symfoni Grande och även noter på Eroica.
I en annan monter fanns det böcker och foton av en författare: John Millington Synge, som varit på Aranöarna på 1800-talet och skrivit och fotograferat. (När jag kom hem ser jag att jag har en av hans böcker i min hylla.......ibland är det konstigt!)
Nu har vi ätit gigantiska muffins och druckit Cappuccino på West Coast Coffee och äntligen har jag fått kärestan att smaka Cappuccino och äntligen fick han ett kaffe han tyckte var gott.
Efter fikat gick vi O´Connell Street kors och tvärs på den sidan Liffey (det är förresten O´Connell som står på statyn med de fina änglarna kom jag på). Sen kryssade vi på andra sidan och gick i något som kändes som China Town i Dublin.
Strosade vidare och någonstans under dagen hittade vi två uniformerade män som hjälpte oss med information inför morgondagens busstur till Irish Car Rental. Nu tror vi att vi har det klart för oss. Buss utanför hotellet på Mackenvägen och den går ända fram till biluthyrningen.
Vi insåg att vi behövde äta eller dricka något och mitt i smeten uppenbarade sig ett Tesco. Jag bara sögs in där och kärestan fattade ingenting. Jag greppade en korg och då gläfste han till och sa, att hade jag tänkt storhandla fick jag allt bära själv.
JÖSSES! Vad kan man inte bära på Tesco? Där väger allt lätt.
Nu blev det i och för sig bara två vatten, en Pringles, en Energybar-förpackning och en liten dosa spearminttabletter.
Maten då?
Vi bara gick och gick och så bestämde vi oss för att gå tilll Kennedys och äta bakad potatis. Jovisst, det låg nära Trinity College och dit hittade vi efter att ha läst karta vid Connoley Station. Kärestan tyckte att vi skulle gena och gå rakt igenom och det var jag gärna med på och sen gick och gick och gick och gick vi igen. Den ena vägen ut, efter den andra var stängd för vanligt folk från T-län.
Så småningom, när vi gått avsevärt mycket längre sträcka än om vi gått på utsidan, kom vi till två uniformerade herrar och jag frågade efter närmaste väg ut. En av dem pekade på den senaste av alla grindar vi provat och vi svarade att den var låst.
ACK, vilka män! Han följde med oss dit och släppte ut oss i den vanliga världen igen med orden: "Det är svårt på helgerna, då är nästan allt låst."
Fin fot på en lyktstolpe efter vägen
Så gick vi då igen. Mina nya gåskor som jag köpte på Sportex för 599 kronor just innan vi åkte, måste vara bevingade. Jag tror jag kan gå hur långt som helst med dem.
Efter att ha pratat om Kennedys blev det som en inre karta i mig - I MIG, som är så hopplöst utan lokalsinne - och vi gick raka vägen dit. Kärestan blev åthutad av en tiggare med pappersmugg, samma som i förrgår, detta för att han tittade på honom och konstaterade att vi liksom setts förut.
Väl framme vid Kennedys var det stängt. JAHA!
Mulligans nästa, med stans godaste öl enligt både boken och folkmun.
Inga problem att hitta dit heller. När jag är på ett okänt ställe och har karta leder jag vem som helst rätt, så även idag. 100% träffsäkerhet på John Mulligans pub.
Vi stegade in, kärestan fixade ett ledigt bord, medan jag väntade vid bardisken på att få beställa.
Där fanns en tapp med ett för oss okänt namn - Beamish - en Irish Stout som vi inte hört talas om förut. Jag bad om ett smakprov och det var urgott, som Gunniess ungefär. Jag lät min oäkta hälft smaka också och sen beställde jag 2 pints.
Bredvid mig satt en liten gubbe som frågade var vi kom ifrån - Sweden. AHA, där hade han minsann jobbat, i Norrköping och när han surrat en stund kröp det fram, att han hade levt som gift man både i Norrköping och hemma i Dublin och det var inget han var stolt över. Så försökte han se lite oskyldig ut, så bigamist han var.
Jag moraliserade inte över det där på puben,utan tog mina Irish Stout, samt två påsar crisps och gick tillbaka till bordet.
Otroligt fina lampor där på Mulligans
MMMmmmm, vad de var goda och hur fort slukade vi inte lök&cheddarchipsen - i synnerhet kärestan. JÄTTEHUNGRIGA var vi med andra ord. Fast mörk Irish Stout mättar och när vi tog varsina pint till, denna gång Guinness och en ale blev det bara en påse torrostade jordnötter. Jag fotograferade och efter det erbjöd sig den mycket kraftigt, överviktige mannen till höger om oss att ta ett kort på oss två tillsammans. Tack, sa jag och sen började vi prata.
Det var han Paul och hans pappa Jim som satt där och drack Guinness och efterfirade Fars Dag. Äldre brodern hade också varit där, men gått hemåt.
Det visade sig att Jim - 62 år - varit i Sverige även han, för cirka 15 år sen och arbetat åt Tarkett. 2 veckor varannan månad hade han bott på Ronneby Brunn och vad han är konsumerade var det bara att skriva på, så betalade Tarkett.
Väl hemma igen hade han kört taxi i några år innan han pensionerade sig.
Det var jättetrevligt att sitta där och prata med dem och när vi till slut reste oss för att gå, kom Jim från baren med två halfpints till oss. Då blev vi kvar ett tag till och han fick fortsätta surra med oss, vilket också var syftet.
Nu är vi avrådda från att åka till Drogheda, där Michael från flygresan tyckte vi kunde spendera att par dagar. Enligt Jim och Paul var det enda uppseendeväckande med Drogheda att påven varit där för 15 - 20 år sen. Jag säger som Di Leva: "Vem ska man tro på"
Till slut kom vi iväg efter kramar och Good Luck och promenerade i rask takt - jag hittade - till Ely Hq, för att få oss lite mat.
Kvällen var varm och skön och vi satt ute. Kärestan valde Sirloinsteak medium och jag en kycklingburgare med aioli. Hur gott som helst. Jag t o m unnade mig dagen chokladdessert.
Det var chokladbrulée och hur gott var inte det med tillhörande apelsin/vaniljglass på ett mördegsflarn. Saligt kändes det!
De röda stolparna lyste jättefint när vi gick hem mot hotellet.
Väl hemma kom vi inte in på rummet. Utcheckningen i morse gick galant, men lilla damen i receptionen glömde checka in oss igen.
Klockan är snart 23.00. Kärestan har börjat på en ny bok och jag har ett halvlöst Sudoku som väntar innan jag kastar mig in i min bok. GOD NATT!
Regnmorgon och repotage på nyheterna från Stonehenge där tio tusentals människor samlats med sin Stonhengedruid, för att se något fenomen som den uppgående solen gör inne bland stenbumlingarna. Tyvärr var det mulet i år, så det blev inget.
Tänk därinne har jag travat runt och stått och hängt emot de urgamla stenarna. Det var på motorcykelsemester i England 1976, då var det fritt fram. Enda gången man får vara där numera, är just den här morgonen - sommarsolståndet.
Under frukosten har vi kunnat studera hur framtidens hopp, dvs de unga, mycket förslaget packar med sig skaffning för hela dagen. Det är en hel busslast ungdomar här just nu.
De fyra som satt närmast oss tog med sig allt de kunde från frukostbuffén. En hade t o m förberett sig med plastpåsar i väskan och där skyfflade hon ner 2 croissanter och 3 baguetter. En av de andra la ner smörpaket i ytterfacket på sin handväska, utan plastpåse + bröd inlindat i servetter i väskan.
Jaja, vi hade kanske gjort likadant i vår ungdom - eller kanske inte, vi var nog så att säga hårdare fostrade vad det gällde sånt här. Inte tror jag vi bodde på hotell med frukostbuffé heller för den delen.
Jag var nere och checkade ut och sen checkade jag in igen. Vi bodde de tre första nätterna på COOP-check (tips till alla som handlar på "koopra", man kan bo billigt på checken även utomlands). Våra 3 Coop-nätter kostade tillsammans 257 Euro, den sista vanliga 128 Euro, summa 385 Euro. COOP gav oss en natt gratis med andra ord.
Vi bestämde oss för att ignorera duggregnet och gick till Trinity College, dock fick vi stanna och ta på oss regnjackorna, för regnet tilltog.
Vi köpte inträde, det kostade10 Euro och vi hade en otroligt vältalig och duktig Trinitystudent som guidade oss. Han hette Rory och var fjärdeårsstudent och skulle upp i sin juristexamen på onsdag.
Det var intressant att lyssna på honom, han berättade om det mesta vi såg därinne, fast ute var vi ju.
Inne på första fyrkantgården växte två enormt stora lönnar. Det var kanadensiska lönnar som Trinity College fått i gåva därifrån.
Normalt sett blir de inte så stora som dessa, men förhållandena var ovanligt goda med vindskydd från husen runtom + att de växte på gammal kyrkogårdsmark full av näring.
Det var gott om statyer av olika potentater, bl a en rektor som var 100% emot kvinnliga studenter. Det fick bli över hans döda kropp lär han ha sagt.
När den då styrande engelske kungen Edward fick höra talas om det, blev höge vederbörande tvungen att skriva under ett papper som gav kvinnor tillträde till Trinity. När han skrev under sa han: "Jag gör det med min hjärna, men inte med mitt hjärta!" Sen la han sig ner och dog, så vad rätt han fick.
Idag är 60 % av studenterna kvinnor.
På området fanns ungefär 100 studentrum och det var bara till dem med kontakter eller pengar - de som redan har, får alltså mer! Övriga fick bo var som helst ute på stan.
Det var en vacker skola, med mycket växlighet och konstverk som skänkts från olika håll
Rundvandringen avslutades i haussen kring "Book of Kells".
När vi skulle inomhus blev det fotograferingsförbud, så de här bilderna har jag plockat på nätet.
Vi fick gå in i ett skumt rum med en massa ljusbilder, typ stordia - på väggarna. Sen var det montrar med boksidor och uppslag ur de gamla manuskripten "Book of Kells och Durrow." Man ska nog ha ett större intresse för sånt än vad vi har.
Däremot föll jag nästan i trance över "Old Library".
Det är ett 64 meter långt rum "Long Room" som innehåller 200 000 böcker. Det något udda var, att de var sorterade efter storleksordning, varken efter ämne eller författare, dessutom var de flesta på latin. Lånefrekvensen var låg, trots att det var fritt fram att låna.
Det var enormt mäktigt, jättehögt i tak och böcker i gamla läderband + marmorbyster av viktiga personer vid varje hylla.
Vi fick även se Irlands äldsta lyra i en monter, den som sitter på Guinnessetiketterna.
Även i biblioteket fanns uppslagna böcker och textblad. Jag såg en facsimil av försättsbladet till Beethovens Symfoni Grande och även noter på Eroica.
I en annan monter fanns det böcker och foton av en författare: John Millington Synge, som varit på Aranöarna på 1800-talet och skrivit och fotograferat. (När jag kom hem ser jag att jag har en av hans böcker i min hylla.......ibland är det konstigt!)
Nu har vi ätit gigantiska muffins och druckit Cappuccino på West Coast Coffee och äntligen har jag fått kärestan att smaka Cappuccino och äntligen fick han ett kaffe han tyckte var gott.
Efter fikat gick vi O´Connell Street kors och tvärs på den sidan Liffey (det är förresten O´Connell som står på statyn med de fina änglarna kom jag på). Sen kryssade vi på andra sidan och gick i något som kändes som China Town i Dublin.
Strosade vidare och någonstans under dagen hittade vi två uniformerade män som hjälpte oss med information inför morgondagens busstur till Irish Car Rental. Nu tror vi att vi har det klart för oss. Buss utanför hotellet på Mackenvägen och den går ända fram till biluthyrningen.
Vi insåg att vi behövde äta eller dricka något och mitt i smeten uppenbarade sig ett Tesco. Jag bara sögs in där och kärestan fattade ingenting. Jag greppade en korg och då gläfste han till och sa, att hade jag tänkt storhandla fick jag allt bära själv.
JÖSSES! Vad kan man inte bära på Tesco? Där väger allt lätt.
Nu blev det i och för sig bara två vatten, en Pringles, en Energybar-förpackning och en liten dosa spearminttabletter.
Maten då?
Vi bara gick och gick och så bestämde vi oss för att gå tilll Kennedys och äta bakad potatis. Jovisst, det låg nära Trinity College och dit hittade vi efter att ha läst karta vid Connoley Station. Kärestan tyckte att vi skulle gena och gå rakt igenom och det var jag gärna med på och sen gick och gick och gick och gick vi igen. Den ena vägen ut, efter den andra var stängd för vanligt folk från T-län.
Så småningom, när vi gått avsevärt mycket längre sträcka än om vi gått på utsidan, kom vi till två uniformerade herrar och jag frågade efter närmaste väg ut. En av dem pekade på den senaste av alla grindar vi provat och vi svarade att den var låst.
ACK, vilka män! Han följde med oss dit och släppte ut oss i den vanliga världen igen med orden: "Det är svårt på helgerna, då är nästan allt låst."
Fin fot på en lyktstolpe efter vägen
Så gick vi då igen. Mina nya gåskor som jag köpte på Sportex för 599 kronor just innan vi åkte, måste vara bevingade. Jag tror jag kan gå hur långt som helst med dem.
Efter att ha pratat om Kennedys blev det som en inre karta i mig - I MIG, som är så hopplöst utan lokalsinne - och vi gick raka vägen dit. Kärestan blev åthutad av en tiggare med pappersmugg, samma som i förrgår, detta för att han tittade på honom och konstaterade att vi liksom setts förut.
Väl framme vid Kennedys var det stängt. JAHA!
Mulligans nästa, med stans godaste öl enligt både boken och folkmun.
Inga problem att hitta dit heller. När jag är på ett okänt ställe och har karta leder jag vem som helst rätt, så även idag. 100% träffsäkerhet på John Mulligans pub.
Vi stegade in, kärestan fixade ett ledigt bord, medan jag väntade vid bardisken på att få beställa.
Där fanns en tapp med ett för oss okänt namn - Beamish - en Irish Stout som vi inte hört talas om förut. Jag bad om ett smakprov och det var urgott, som Gunniess ungefär. Jag lät min oäkta hälft smaka också och sen beställde jag 2 pints.
Bredvid mig satt en liten gubbe som frågade var vi kom ifrån - Sweden. AHA, där hade han minsann jobbat, i Norrköping och när han surrat en stund kröp det fram, att han hade levt som gift man både i Norrköping och hemma i Dublin och det var inget han var stolt över. Så försökte han se lite oskyldig ut, så bigamist han var.
Jag moraliserade inte över det där på puben,utan tog mina Irish Stout, samt två påsar crisps och gick tillbaka till bordet.
Otroligt fina lampor där på Mulligans
MMMmmmm, vad de var goda och hur fort slukade vi inte lök&cheddarchipsen - i synnerhet kärestan. JÄTTEHUNGRIGA var vi med andra ord. Fast mörk Irish Stout mättar och när vi tog varsina pint till, denna gång Guinness och en ale blev det bara en påse torrostade jordnötter. Jag fotograferade och efter det erbjöd sig den mycket kraftigt, överviktige mannen till höger om oss att ta ett kort på oss två tillsammans. Tack, sa jag och sen började vi prata.
Det var han Paul och hans pappa Jim som satt där och drack Guinness och efterfirade Fars Dag. Äldre brodern hade också varit där, men gått hemåt.
Det visade sig att Jim - 62 år - varit i Sverige även han, för cirka 15 år sen och arbetat åt Tarkett. 2 veckor varannan månad hade han bott på Ronneby Brunn och vad han är konsumerade var det bara att skriva på, så betalade Tarkett.
Väl hemma igen hade han kört taxi i några år innan han pensionerade sig.
Det var jättetrevligt att sitta där och prata med dem och när vi till slut reste oss för att gå, kom Jim från baren med två halfpints till oss. Då blev vi kvar ett tag till och han fick fortsätta surra med oss, vilket också var syftet.
Nu är vi avrådda från att åka till Drogheda, där Michael från flygresan tyckte vi kunde spendera att par dagar. Enligt Jim och Paul var det enda uppseendeväckande med Drogheda att påven varit där för 15 - 20 år sen. Jag säger som Di Leva: "Vem ska man tro på"
Till slut kom vi iväg efter kramar och Good Luck och promenerade i rask takt - jag hittade - till Ely Hq, för att få oss lite mat.
Kvällen var varm och skön och vi satt ute. Kärestan valde Sirloinsteak medium och jag en kycklingburgare med aioli. Hur gott som helst. Jag t o m unnade mig dagen chokladdessert.
Det var chokladbrulée och hur gott var inte det med tillhörande apelsin/vaniljglass på ett mördegsflarn. Saligt kändes det!
De röda stolparna lyste jättefint när vi gick hem mot hotellet.
Väl hemma kom vi inte in på rummet. Utcheckningen i morse gick galant, men lilla damen i receptionen glömde checka in oss igen.
Klockan är snart 23.00. Kärestan har börjat på en ny bok och jag har ett halvlöst Sudoku som väntar innan jag kastar mig in i min bok. GOD NATT!
Rapport från drinkfesten
Vilken otroligt rolig kväll vi hade! Det var jag, M, E och B.
18.00 var startskottet och om man har lite fantasi och räknar om det hela så kom alla precis på klockslaget . I själva verket kom två för tidigt och en försent, så det gick jämnt ut.
Vi hade kalasväder och kunde sitta på uterummet, där det nästan var för varmt i början. Så småningom kom tröjorna fram och på, men det var framåt nattkröken.
Av min kära själssyster M fick jag en tuff dammvippa i den bästa blå färgen jag vet. Hon vet dessutom att jag avskyr att damma och ville försöka göra den proceduren lite trevligare för mig.
Visst är den helt ljuvlig?
Vi började med en god fördrink, jag hade provgjort den ett par dagar innan, i miniformat och med halvsöt cider istället för att korka upp det mousserande vinet. Tipset fick jag av "min" bankkvinna. Vi pratar inte bara pengar hon och jag!
Hur enkelt som helst, man tar Creme de Cassis och fyller upp med iskallt mousserande vin. Isbit i var pricken över i. Dosera får man göra själv, det är en smaksak.
Ingen av oss hade ätit och vi var tvungna att ta två var, för sprattelvattnet gick inte att spara. Sånt har en benägenhet att gå direkt upp i skallen, vilket det också gjorde. Vi blev behagligt snurriga en liten stund, men det gick över så fort vi ätit.
Jag blev nog mest yr, för min vana trogen slog jag ut mitt glas (klumpig kanske????). Det strilade ner mellan brädorna i bordet och duschade B.s ena fot. Jag får mina ideér väldigt snabbt och löste problemet på plats, så hon inte skulle locka till sig en massa myror med sin "söta" fot.
Jag hade gjort två pajer, Katarinas kalla sparrispaj (som är god varm också) och Annas Bacon&äpplepaj. Sallad och hembakt bröd. Till maten drack vi vatten.
Direkt efter maten gjorde E Irish Coffee - så otroligt lämpligt tyckte jag, som inte lyckades köpa någon sån medan jag var på Irland. De gånger jag frågade på puben hade de ingen grädde. De tyckte jag kunde ta whiskeyn som den var. Tack, men NEJ TACK! Jag tycker inte om whiskey.
Sen gjorde jag min gröna, som jag kallar för Umeå, för den är påhittad där.
Den är gjord av Pisang Ambon, gin, pressad citron, Sprite och mycket is. Den satt vi länge med, för glasen var ganska stora. Vi var dock noga med att inte göra för starka drinkar, då är det risk att festen tar slut i förtid.
Det blev mycket jobbprat, det går an nu när det gått några veckor in på sommaren. Vi är pedagoger allihopa, så det är lätt att halka in på ämnet.
När det började mörkna tyckte B att det var dags för hennes drink, som även den var mörk. En gammal klassiker Black Russian. Det är Kaluha och vodka och is förstås.
Kaluha är kaffelikör och det lär ju vara uppiggande, så festen och pratandet bara fortsatte.
Vi åt också Irish Whiskey Fudge (från Irland så klart), ljus och mörk chokladtryffel + lite snacks.
Tiden gick så fort, att vi nästan var för trötta när det blev dags för M att göra sin drink, men bara nästan.
Det var en ny bekantskap, den hette Sand Dance och bestod av whiskey, körsbärslikör och tranbärsjuice. Till den plockade vi fram iskrossmaskinen och fyllde glasen till hälften med det. Den var frisk och väldigt god och som hon så vitsigt sa: "Ni vet väl tjejer, att tranbärsjuice är bra mot urinvägsinfektion." Så sant så.
Hon själv började tänka på sin kommande cykelfärd hemåt, så jag plockade fram mitt allra minsta glas, bara så pass att hon fick smaka sin egen drink. Det rymmer 2 cl och det är ungefär så stor snaps jag klarar av, därav innehavet av något så pyttelitet.
Vi hade en fantastisk kväll, saknade A som låg hemma med hals- och ögonfluss. Henne skickade vi både MMS och SMS till för att ha med henne lite grann i alla fall. Hon längtar till nästa år skrev hon tillbaka. Så fort som tiden går numera måste jag nog snart börja planera för 2010 års drinkfest.
Klockan 1 började slutet närma sig och klockan 3 hade jag diskat och städat bort och kunde gå och lägga mig.
Alla tog sig hem helskinnade och utan några som helst problem kanske jag ska tillägga och ingen var sjuk dagen efter heller.
MÅTTLIGHET ÄR EN DYGD, ÄVEN PÅ EN DRINKFEST!
18.00 var startskottet och om man har lite fantasi och räknar om det hela så kom alla precis på klockslaget . I själva verket kom två för tidigt och en försent, så det gick jämnt ut.
Vi hade kalasväder och kunde sitta på uterummet, där det nästan var för varmt i början. Så småningom kom tröjorna fram och på, men det var framåt nattkröken.
Av min kära själssyster M fick jag en tuff dammvippa i den bästa blå färgen jag vet. Hon vet dessutom att jag avskyr att damma och ville försöka göra den proceduren lite trevligare för mig.
Visst är den helt ljuvlig?
Vi började med en god fördrink, jag hade provgjort den ett par dagar innan, i miniformat och med halvsöt cider istället för att korka upp det mousserande vinet. Tipset fick jag av "min" bankkvinna. Vi pratar inte bara pengar hon och jag!
Hur enkelt som helst, man tar Creme de Cassis och fyller upp med iskallt mousserande vin. Isbit i var pricken över i. Dosera får man göra själv, det är en smaksak.
Ingen av oss hade ätit och vi var tvungna att ta två var, för sprattelvattnet gick inte att spara. Sånt har en benägenhet att gå direkt upp i skallen, vilket det också gjorde. Vi blev behagligt snurriga en liten stund, men det gick över så fort vi ätit.
Jag blev nog mest yr, för min vana trogen slog jag ut mitt glas (klumpig kanske????). Det strilade ner mellan brädorna i bordet och duschade B.s ena fot. Jag får mina ideér väldigt snabbt och löste problemet på plats, så hon inte skulle locka till sig en massa myror med sin "söta" fot.
Jag hade gjort två pajer, Katarinas kalla sparrispaj (som är god varm också) och Annas Bacon&äpplepaj. Sallad och hembakt bröd. Till maten drack vi vatten.
Direkt efter maten gjorde E Irish Coffee - så otroligt lämpligt tyckte jag, som inte lyckades köpa någon sån medan jag var på Irland. De gånger jag frågade på puben hade de ingen grädde. De tyckte jag kunde ta whiskeyn som den var. Tack, men NEJ TACK! Jag tycker inte om whiskey.
Sen gjorde jag min gröna, som jag kallar för Umeå, för den är påhittad där.
Den är gjord av Pisang Ambon, gin, pressad citron, Sprite och mycket is. Den satt vi länge med, för glasen var ganska stora. Vi var dock noga med att inte göra för starka drinkar, då är det risk att festen tar slut i förtid.
Det blev mycket jobbprat, det går an nu när det gått några veckor in på sommaren. Vi är pedagoger allihopa, så det är lätt att halka in på ämnet.
När det började mörkna tyckte B att det var dags för hennes drink, som även den var mörk. En gammal klassiker Black Russian. Det är Kaluha och vodka och is förstås.
Kaluha är kaffelikör och det lär ju vara uppiggande, så festen och pratandet bara fortsatte.
Vi åt också Irish Whiskey Fudge (från Irland så klart), ljus och mörk chokladtryffel + lite snacks.
Tiden gick så fort, att vi nästan var för trötta när det blev dags för M att göra sin drink, men bara nästan.
Det var en ny bekantskap, den hette Sand Dance och bestod av whiskey, körsbärslikör och tranbärsjuice. Till den plockade vi fram iskrossmaskinen och fyllde glasen till hälften med det. Den var frisk och väldigt god och som hon så vitsigt sa: "Ni vet väl tjejer, att tranbärsjuice är bra mot urinvägsinfektion." Så sant så.
Hon själv började tänka på sin kommande cykelfärd hemåt, så jag plockade fram mitt allra minsta glas, bara så pass att hon fick smaka sin egen drink. Det rymmer 2 cl och det är ungefär så stor snaps jag klarar av, därav innehavet av något så pyttelitet.
Vi hade en fantastisk kväll, saknade A som låg hemma med hals- och ögonfluss. Henne skickade vi både MMS och SMS till för att ha med henne lite grann i alla fall. Hon längtar till nästa år skrev hon tillbaka. Så fort som tiden går numera måste jag nog snart börja planera för 2010 års drinkfest.
Klockan 1 började slutet närma sig och klockan 3 hade jag diskat och städat bort och kunde gå och lägga mig.
Alla tog sig hem helskinnade och utan några som helst problem kanske jag ska tillägga och ingen var sjuk dagen efter heller.
MÅTTLIGHET ÄR EN DYGD, ÄVEN PÅ EN DRINKFEST!
Irland dag 3 - del 2
Fortfarande lördag 20 juni
Iväg igen och nu tog vi gröna Hop on - Hop off-bussen för att ta oss till Merrion Square, för att titta på alla Georgianska hus med sina vackra dörrar med halvmånefönster ovanför och smidesdetaljer på balkonger, fönster och längs med husen.
I morse fick inte bussen köra in där, för enligt dåvarande chauffören pågick något "rubbyhubby" där borta. Nu gjorde vi ett nytt försök och efter att ha bytt buss vid ändhållplatsen lyckades vi få en plats längst fram däruppe. Där satt vi i godan ro, solen hade äntligen krupit fram ur molnen och vi tog av oss tröjorna och njöt.
DÅ!
Vi anfölls av turistande kineser.
De kom som ett gäng gräshoppor och vräkte sig ner en på varje säte där bakom oss och placerade en väska eller kamera på det lediga bredvid sig, så ingen annan kunde sitta där.
Nu är det risk för att jag låter rasistisk, men det här är faktiskt precis vad som hände.
De gastade och skrek till varandra och det var inte några små pipiga röster. Jag mindes plötsligt hur det var båda gångerna jag varit i Kina, på bl a inrikesflyget och andra offentliga ställen. De skrek ofta när de pratade.
Hela tiden skulle de prata med varandra, så varför inte sitta tillsammans då? Hon som satt bakom oss satt och hojtade till sitt manliga sällskap, som satt på bänken bredvid oss och pekade att han skulle fotografera det och det och det.
De överröstade t o m chauffören som guidade oss om alla sevärdheter vi passerade. Jag satt och härsknade till och innan jag ens hann fatta det vänder sig min lugne, timide, kära särbo om och säger till den gapande kvinnan: "Could you please be quiet, I don't hear what he says".
Jag höll på att få slag och kvinnan sa något till sin man och helt plötsligt kunde de tala i normal samtalston.
Tydligen blev det helt enkelt för mycket för dem att någon sa till, för bara ett par minuter senare reste de sig - och då visade det sig att denna högljudda, tjattrande hop bara bestod av 4 personer. De gick nerför trappan under pågående färd - något som chauffören upplyst alla som steg på, att det var förbjudet och så fort de kommit ner började skrikandet igen.
Den här gången var det chauffören som flera gånger bad dem sätta sig ner, samt att prata lite tystare. De bara ignorerade honom och till slut röt han i mikrofonen: "Om ni inte gör som jag säger får ni betala dubbel avgift"! Då först blev det lite lugnare därnere.
Är jag rasist?
Eller beskriver jag verkligheten?
Jag hade reagerat likadant om det varit svenskar eller vilket folk som helst.
Vi närmade oss vårt mål, men inte kom vi dit med bussen. Tydligen pågick det där "rubbyhubby" fortfarande, för vi hamnade vid St Stephans Green - en stor park mitt i Dublin med konstgjorda små sjöar, massor med grönska, bänkar och statyer. En riktig liten oas mitt ibland all trafik och buller.
Vi gick runt där ett bra tag och naturligtvis behövde särbon hitta en toalett. Det hade de glömt att ordna i denna annars så välordnade park. När han nästan såg ubåtar och det var helkris, kom det till slut ett tätt och lämpligt buskage i ett skogsparti och han försvann in i grönskan, men tji fick han. Där inne "bodde" någon karl som låg och sov.
Livet är hårt ibland, både för den nödige och han som blev störd. Det fick bli en pubtoalett som blev räddningen!
Vår lilla krukväxt Fuchsia växer i stora häckar på Irland!
Alla sorters människor verkade ha hittat sin egen plats där i parken.
Vi tog oss ur parken och promenerade mot Merrion Square för att äntligen få se de fina husen. Vi mötte hundratals med människor och hörde stoj och glam och först då förstod vi att det där "rubbyhubby" var en stor, folklig begivenhet för hela familjen.
På väg dit passerade vi hugenottkyrkogården, men den led av ett påtagligt sorgligt tillstånd bakom låsta galler. Där kan man tala om stendött i dubbla bemärkelsen. Cirka 10 - 12 lutande stenar, inte en blomma, bara lite ogräs - knappt något dagsljus ens en gång. Det kanske inte finns en enda levande hugenott kvar i Dublin?
I de Geogianska kvarteren var det fortfarande mycket folk. Vi provade några roliga spel som var till för allmänheten, det fanns ganska många och de var det gratis att roa sig med. Tur det, för det var annat som kostade!
Vi förfasade oss över att det kostade 2 Euro att klättra upp i ett "snott" torn och åka ner i en spiralbana på en kokosmatta. För 2 Euro kunde en förälder åka med sitt barn, annars tror jag att det var per person och åk. Tänk de som har många barn och dålig ekonomi.
De sålde även olika sorters kakor och godis. Jag fick ögonen på några som åt chokladdoppade bär och marshmallows på en pinne, det ville jag ha, ända tills jag såg priset. 4 Euro för 8 jordgubbar eller 4 bär och 4 marshmallows.
Jag tycker det är för dyrt för barnfamiljer som uppenbarligen var målgrupp för det här arrangemanget.
Till slut hade vi roat oss färdigt och koncentrerade oss på det vi kommit dit för. Det var verkligen fina dörrar och detaljer runt framsidorna.
Den här grunkan stod i olika varianter utanför vart och vartannat hus, dess funktion funderade vi över i flera dagar, sen kom särbon på det. Gissa gärna! Jag kan tala om det lite längre fram om det behövs.
Vi travade på hemåt och jag fick se första katten på Irland. Vaktkatt?
Nu har vi tvättat lite strumpor och underkläder. Särbon som varit okontaktbar sen vi kom hem är åter tillgänglig, för slagskeppet Tirpitz är sänkt och boken utläst.
GO NATT!
Iväg igen och nu tog vi gröna Hop on - Hop off-bussen för att ta oss till Merrion Square, för att titta på alla Georgianska hus med sina vackra dörrar med halvmånefönster ovanför och smidesdetaljer på balkonger, fönster och längs med husen.
I morse fick inte bussen köra in där, för enligt dåvarande chauffören pågick något "rubbyhubby" där borta. Nu gjorde vi ett nytt försök och efter att ha bytt buss vid ändhållplatsen lyckades vi få en plats längst fram däruppe. Där satt vi i godan ro, solen hade äntligen krupit fram ur molnen och vi tog av oss tröjorna och njöt.
DÅ!
Vi anfölls av turistande kineser.
De kom som ett gäng gräshoppor och vräkte sig ner en på varje säte där bakom oss och placerade en väska eller kamera på det lediga bredvid sig, så ingen annan kunde sitta där.
Nu är det risk för att jag låter rasistisk, men det här är faktiskt precis vad som hände.
De gastade och skrek till varandra och det var inte några små pipiga röster. Jag mindes plötsligt hur det var båda gångerna jag varit i Kina, på bl a inrikesflyget och andra offentliga ställen. De skrek ofta när de pratade.
Hela tiden skulle de prata med varandra, så varför inte sitta tillsammans då? Hon som satt bakom oss satt och hojtade till sitt manliga sällskap, som satt på bänken bredvid oss och pekade att han skulle fotografera det och det och det.
De överröstade t o m chauffören som guidade oss om alla sevärdheter vi passerade. Jag satt och härsknade till och innan jag ens hann fatta det vänder sig min lugne, timide, kära särbo om och säger till den gapande kvinnan: "Could you please be quiet, I don't hear what he says".
Jag höll på att få slag och kvinnan sa något till sin man och helt plötsligt kunde de tala i normal samtalston.
Tydligen blev det helt enkelt för mycket för dem att någon sa till, för bara ett par minuter senare reste de sig - och då visade det sig att denna högljudda, tjattrande hop bara bestod av 4 personer. De gick nerför trappan under pågående färd - något som chauffören upplyst alla som steg på, att det var förbjudet och så fort de kommit ner började skrikandet igen.
Den här gången var det chauffören som flera gånger bad dem sätta sig ner, samt att prata lite tystare. De bara ignorerade honom och till slut röt han i mikrofonen: "Om ni inte gör som jag säger får ni betala dubbel avgift"! Då först blev det lite lugnare därnere.
Är jag rasist?
Eller beskriver jag verkligheten?
Jag hade reagerat likadant om det varit svenskar eller vilket folk som helst.
Vi närmade oss vårt mål, men inte kom vi dit med bussen. Tydligen pågick det där "rubbyhubby" fortfarande, för vi hamnade vid St Stephans Green - en stor park mitt i Dublin med konstgjorda små sjöar, massor med grönska, bänkar och statyer. En riktig liten oas mitt ibland all trafik och buller.
Vi gick runt där ett bra tag och naturligtvis behövde särbon hitta en toalett. Det hade de glömt att ordna i denna annars så välordnade park. När han nästan såg ubåtar och det var helkris, kom det till slut ett tätt och lämpligt buskage i ett skogsparti och han försvann in i grönskan, men tji fick han. Där inne "bodde" någon karl som låg och sov.
Livet är hårt ibland, både för den nödige och han som blev störd. Det fick bli en pubtoalett som blev räddningen!
Vår lilla krukväxt Fuchsia växer i stora häckar på Irland!
Alla sorters människor verkade ha hittat sin egen plats där i parken.
Vi tog oss ur parken och promenerade mot Merrion Square för att äntligen få se de fina husen. Vi mötte hundratals med människor och hörde stoj och glam och först då förstod vi att det där "rubbyhubby" var en stor, folklig begivenhet för hela familjen.
På väg dit passerade vi hugenottkyrkogården, men den led av ett påtagligt sorgligt tillstånd bakom låsta galler. Där kan man tala om stendött i dubbla bemärkelsen. Cirka 10 - 12 lutande stenar, inte en blomma, bara lite ogräs - knappt något dagsljus ens en gång. Det kanske inte finns en enda levande hugenott kvar i Dublin?
I de Geogianska kvarteren var det fortfarande mycket folk. Vi provade några roliga spel som var till för allmänheten, det fanns ganska många och de var det gratis att roa sig med. Tur det, för det var annat som kostade!
Vi förfasade oss över att det kostade 2 Euro att klättra upp i ett "snott" torn och åka ner i en spiralbana på en kokosmatta. För 2 Euro kunde en förälder åka med sitt barn, annars tror jag att det var per person och åk. Tänk de som har många barn och dålig ekonomi.
De sålde även olika sorters kakor och godis. Jag fick ögonen på några som åt chokladdoppade bär och marshmallows på en pinne, det ville jag ha, ända tills jag såg priset. 4 Euro för 8 jordgubbar eller 4 bär och 4 marshmallows.
Jag tycker det är för dyrt för barnfamiljer som uppenbarligen var målgrupp för det här arrangemanget.
Till slut hade vi roat oss färdigt och koncentrerade oss på det vi kommit dit för. Det var verkligen fina dörrar och detaljer runt framsidorna.
Den här grunkan stod i olika varianter utanför vart och vartannat hus, dess funktion funderade vi över i flera dagar, sen kom särbon på det. Gissa gärna! Jag kan tala om det lite längre fram om det behövs.
Vi travade på hemåt och jag fick se första katten på Irland. Vaktkatt?
Nu har vi tvättat lite strumpor och underkläder. Särbon som varit okontaktbar sen vi kom hem är åter tillgänglig, för slagskeppet Tirpitz är sänkt och boken utläst.
GO NATT!
Irland dag 3 - del 1
Lördag 20 juni
Idag sov vi till nästan 9. Det är nog det tystaste hotell vi någonsin bott på.
Mer hets i matsalen idag, men lika bra mat ändå. Vi åt en riktigt stadig frukost. Sen blev det "litteraturstudier" på rummet, så länge att jag blev tvungen att reagera och komma med några kommentarer om hur långa kapitel det egentligen var i särbons bok. Vi har en liten oskriven regel, att den som läser måste få läsa ut kapitlet, även om det är något annat, icke tidsberoende på gång.
Till allt elände var det bara en sida kvar till nästa kapitel och det såg jag. Till slut kom vi iväg och idag var jag rätt klädd från början.
Vi gick längs Liffey till O´Connelstreet och där hoppade vi på gröna bussen till katedralen.
Gångbron som vi gick på över till "andra sidan"
Nytt brobygge som liknar lyran som verkar vara någon nationell symbol
På "Custom House Quay" fanns statyen "The Famine Statues", symboliserande den stora svälten och hungersnöden i mitten av 1800-talet då Irland förlorade mer än 1 miljon människor genom både svält och emigration. Skulptören heter Rowan Gillespie.
Four Courts en bit närmare stan.
När vi väl kom fram till bussen hade vi passerat uteliggare, A-lagare, turister, influgna tiggare med pappersmugg, personer med annan klädsmak än vår och all slags folk.
Jag tyckte inte riktigt att kavajen matchade byxorna, men då fick jag höra att jag var petig.
Särbon gjorde en noggrann observation av två kvinnor som verkligen var välpackade och då menar jag bagagemässigt. De hade varsin gigantisk ryggsäck - på ryggen naturligt nog och en var i mer normalstorlek fram på magen/bröstet. Ganska välklädda och stod i ett gathörn och såg helt vilse ut. Då kändes det ganska skönt att sitta på bussen och bara ha 2 regnjackor, resedagbok och Irlandsbok i packningen.
Just nu sitter vi på "The Bald Barista At Avalon House-Café" och har fikat. Särbon en muffin och kaffe Americano, som var så starkt att skeden nästan frättes av och jag en cappuccino med fruktscones, smör och jordgubbssylt.
Den skallige baristan gjorde ett väldigt fint ansikte på toppen och den var jättegod.
Längs vägen passerade vi en väldigt osvensk dragning av kablar utomhus.
Nu är vi redo för nästa etapp. Ska se om vi hittar en marknad som ska finnas i närheten.
Det gjorde vi och den var som vilken skräpmarknad som helst. Det vore bra om de som skriver resehandböcker uppdaterar sig ibland - second hand och antika smycken stod det i vår bok - HÖ! ! !
Vi gick runt och tittade på allt och det fanns ingenting mer än möjligen en sjal som tilltalade mig, men 10 Euro - nej tack! Det finaste jag såg där var Cup cakes, men inte ens det köpte jag.
Det fanns lite roliga klänningar också, men jag är inte direkt den som använder klänning!
Vi fortsatte längs gatan
och hamnade på Temple Bar.
Där kunde de ta betalt. Ligger man mitt på värsta turiststråket så kostar det.
1 liten Jäger, ½ pint Paulaner och en Kaluha med cola 20.70 Euro - no comments!
Lyfte man blicken uppåt möttes man av detta
Vi satt där länge och det var levande musik, en duktig kille med gitarr som sjöng väldigt bra. En massa irländska ballader och de enda jag kände igen var en variant av "Waltzing Mathilda" och "Whiskey in the jar"
Janne satt helt fascinerad och stirrade på en diskret klädd, biffig man med hörsnäcka kopplat via en spiralkabel, som ringlade som en orm längs halsen på honom. När jag väl fick ögonen på honom fick jag reda på att han hade stått där hela tiden vi varit inne på Temple Bar. Han stod mitt i hörnet och spanade uppåt backen och neråt gatan runt hörnet.
Genast skenar min fantasi i raketfart och instinktivt kände jag att jag ville ducka, för vad var det han väntade på? Var det något speciellt på gång?
Det hände ingenting och lika bra var det.
Själv var jag fascinerad av serviceautomaten på damtoaletten. Här kunde man få alla sina behov tillfredsställda.
Tamponger, bindor, godis, tuggummi och kondomer.
Till sist hade vi druckit ur vårt dyrbara innehåll i glasen och gick därifrån.
Det var trånga gränder, lite som i Gamla Stan. När vi vimlat runt en stund kom vi ner till Liffey där man tydligt såg att det var ebb.
Vi gick över "Ha´Pennybridge" över till andra sidan.
Den heter egentligen "Liffey Bridge", men det kostade en halv penny i tull att gå över, ända från invigningen 1816 fram till 1919. Därav namnet "Ha´Penny Bridge".
Vi gick rakt in på en gata med lite gamla hus och sen svängde vi in på en parallellgata till floden och hamnade bland vanliga bostadshus. Sånt är alltid roligt och intressant att titta på. Vi svängde igen och kom precis ut vid den bron som gick över till puben Brazen Head.
Den säger sig vara stans äldsta , då den härrör från 1198, men den nuvarande puben byggdes på 1750-talet, på samma ställe som den gamla.
Nog för att spolanordningen till toaletten var gammal, men inte från 1750 i alla fall.
Lite finare interiörbild än toaletten.
Vi satt ganska länge där också och åt grillad panini med äkta skinka, så äkta att den t o m hade svålen kvar mitt inne i mackan. Inget som tilltalade oss direkt, men skinkan smakade verkligen som skinka ska. Cheddarosten hade sin karaktärisktiska kraftigt orange färg. Till denna macka fick särbon pommes frites. Det kan man tydligen ha till allt.
Det var varmt och skönt, vi satt ute, tyvärr sitter alla rökare också ute numera, men man kan inte få allt och det var inte så störande då uterummet var rejält tilltaget.
Fortsättning följer snarast, men nu måste jag ta en liten paus!
Idag sov vi till nästan 9. Det är nog det tystaste hotell vi någonsin bott på.
Mer hets i matsalen idag, men lika bra mat ändå. Vi åt en riktigt stadig frukost. Sen blev det "litteraturstudier" på rummet, så länge att jag blev tvungen att reagera och komma med några kommentarer om hur långa kapitel det egentligen var i särbons bok. Vi har en liten oskriven regel, att den som läser måste få läsa ut kapitlet, även om det är något annat, icke tidsberoende på gång.
Till allt elände var det bara en sida kvar till nästa kapitel och det såg jag. Till slut kom vi iväg och idag var jag rätt klädd från början.
Vi gick längs Liffey till O´Connelstreet och där hoppade vi på gröna bussen till katedralen.
Gångbron som vi gick på över till "andra sidan"
Nytt brobygge som liknar lyran som verkar vara någon nationell symbol
På "Custom House Quay" fanns statyen "The Famine Statues", symboliserande den stora svälten och hungersnöden i mitten av 1800-talet då Irland förlorade mer än 1 miljon människor genom både svält och emigration. Skulptören heter Rowan Gillespie.
Four Courts en bit närmare stan.
När vi väl kom fram till bussen hade vi passerat uteliggare, A-lagare, turister, influgna tiggare med pappersmugg, personer med annan klädsmak än vår och all slags folk.
Jag tyckte inte riktigt att kavajen matchade byxorna, men då fick jag höra att jag var petig.
Särbon gjorde en noggrann observation av två kvinnor som verkligen var välpackade och då menar jag bagagemässigt. De hade varsin gigantisk ryggsäck - på ryggen naturligt nog och en var i mer normalstorlek fram på magen/bröstet. Ganska välklädda och stod i ett gathörn och såg helt vilse ut. Då kändes det ganska skönt att sitta på bussen och bara ha 2 regnjackor, resedagbok och Irlandsbok i packningen.
Just nu sitter vi på "The Bald Barista At Avalon House-Café" och har fikat. Särbon en muffin och kaffe Americano, som var så starkt att skeden nästan frättes av och jag en cappuccino med fruktscones, smör och jordgubbssylt.
Den skallige baristan gjorde ett väldigt fint ansikte på toppen och den var jättegod.
Längs vägen passerade vi en väldigt osvensk dragning av kablar utomhus.
Nu är vi redo för nästa etapp. Ska se om vi hittar en marknad som ska finnas i närheten.
Det gjorde vi och den var som vilken skräpmarknad som helst. Det vore bra om de som skriver resehandböcker uppdaterar sig ibland - second hand och antika smycken stod det i vår bok - HÖ! ! !
Vi gick runt och tittade på allt och det fanns ingenting mer än möjligen en sjal som tilltalade mig, men 10 Euro - nej tack! Det finaste jag såg där var Cup cakes, men inte ens det köpte jag.
Det fanns lite roliga klänningar också, men jag är inte direkt den som använder klänning!
Vi fortsatte längs gatan
och hamnade på Temple Bar.
Där kunde de ta betalt. Ligger man mitt på värsta turiststråket så kostar det.
1 liten Jäger, ½ pint Paulaner och en Kaluha med cola 20.70 Euro - no comments!
Lyfte man blicken uppåt möttes man av detta
Vi satt där länge och det var levande musik, en duktig kille med gitarr som sjöng väldigt bra. En massa irländska ballader och de enda jag kände igen var en variant av "Waltzing Mathilda" och "Whiskey in the jar"
Janne satt helt fascinerad och stirrade på en diskret klädd, biffig man med hörsnäcka kopplat via en spiralkabel, som ringlade som en orm längs halsen på honom. När jag väl fick ögonen på honom fick jag reda på att han hade stått där hela tiden vi varit inne på Temple Bar. Han stod mitt i hörnet och spanade uppåt backen och neråt gatan runt hörnet.
Genast skenar min fantasi i raketfart och instinktivt kände jag att jag ville ducka, för vad var det han väntade på? Var det något speciellt på gång?
Det hände ingenting och lika bra var det.
Själv var jag fascinerad av serviceautomaten på damtoaletten. Här kunde man få alla sina behov tillfredsställda.
Tamponger, bindor, godis, tuggummi och kondomer.
Till sist hade vi druckit ur vårt dyrbara innehåll i glasen och gick därifrån.
Det var trånga gränder, lite som i Gamla Stan. När vi vimlat runt en stund kom vi ner till Liffey där man tydligt såg att det var ebb.
Vi gick över "Ha´Pennybridge" över till andra sidan.
Den heter egentligen "Liffey Bridge", men det kostade en halv penny i tull att gå över, ända från invigningen 1816 fram till 1919. Därav namnet "Ha´Penny Bridge".
Vi gick rakt in på en gata med lite gamla hus och sen svängde vi in på en parallellgata till floden och hamnade bland vanliga bostadshus. Sånt är alltid roligt och intressant att titta på. Vi svängde igen och kom precis ut vid den bron som gick över till puben Brazen Head.
Den säger sig vara stans äldsta , då den härrör från 1198, men den nuvarande puben byggdes på 1750-talet, på samma ställe som den gamla.
Nog för att spolanordningen till toaletten var gammal, men inte från 1750 i alla fall.
Lite finare interiörbild än toaletten.
Vi satt ganska länge där också och åt grillad panini med äkta skinka, så äkta att den t o m hade svålen kvar mitt inne i mackan. Inget som tilltalade oss direkt, men skinkan smakade verkligen som skinka ska. Cheddarosten hade sin karaktärisktiska kraftigt orange färg. Till denna macka fick särbon pommes frites. Det kan man tydligen ha till allt.
Det var varmt och skönt, vi satt ute, tyvärr sitter alla rökare också ute numera, men man kan inte få allt och det var inte så störande då uterummet var rejält tilltaget.
Fortsättning följer snarast, men nu måste jag ta en liten paus!
Drinkfest
Idag kanske det inte blir någon Irlandsblogg.
Jag ska ha min årliga drinkfest för några av mina käraste väninnor. Det är fjärde året nu, så nu kan man lugnt säga att det är tradition.
Det kanske kommer en rapport från den lite senare, men nu måste jag dra snabeldraken ett varv i köket. Jag har stått där och gjort två pajer så vi får lite mat i oss innan drinkadet tar fart.
Bilderna är från förra året, damerna kommer dock att vara de samma.
Giraffhäng heter den här bilden. Till skillnad mot gäddhäng är det rätt så tjusigt!
Drinkfest är inte så farligt som det låter. Alla har med sig ingredienser till någon drink som de själva tycker om. Man tar med så det räcker till dem som är här. Vi brukar vara 4 - 5 stycken, men tyvärr är en sjuk i år , så vi blir bara 4.
Jag bjuder på välkomstdrink och mat, sen börjar mixandet och trixandet med iskrossmaskin, pressade citrusfrukter, mortling och blandande, vi avsmakar och diskuterar, fnittrar och pratar tills vi inte orkar mer.
När alla väl har åkt hem brukar jag diska, för jag vill ha städat när jag kommer ner i köket nästa morgon.
Det har aldrig varit under 50 använda glas.................... på 4 -5 personer................................!
KUL HAR VI I ALLA FALL OCH JAG GILLAR ATT DISKA! Så konstig är jag!
Jag ska ha min årliga drinkfest för några av mina käraste väninnor. Det är fjärde året nu, så nu kan man lugnt säga att det är tradition.
Det kanske kommer en rapport från den lite senare, men nu måste jag dra snabeldraken ett varv i köket. Jag har stått där och gjort två pajer så vi får lite mat i oss innan drinkadet tar fart.
Bilderna är från förra året, damerna kommer dock att vara de samma.
Giraffhäng heter den här bilden. Till skillnad mot gäddhäng är det rätt så tjusigt!
Drinkfest är inte så farligt som det låter. Alla har med sig ingredienser till någon drink som de själva tycker om. Man tar med så det räcker till dem som är här. Vi brukar vara 4 - 5 stycken, men tyvärr är en sjuk i år , så vi blir bara 4.
Jag bjuder på välkomstdrink och mat, sen börjar mixandet och trixandet med iskrossmaskin, pressade citrusfrukter, mortling och blandande, vi avsmakar och diskuterar, fnittrar och pratar tills vi inte orkar mer.
När alla väl har åkt hem brukar jag diska, för jag vill ha städat när jag kommer ner i köket nästa morgon.
Det har aldrig varit under 50 använda glas.................... på 4 -5 personer................................!
KUL HAR VI I ALLA FALL OCH JAG GILLAR ATT DISKA! Så konstig är jag!
Irland dag 2 - Del 2
Fortsättning fredag 19/6
Det slår mig att det är midsommarafton, det går helt obemärkt förbi där vi befinner oss och det är ganska skönt!
Upp på bussen igen och vidare till Guinness. 
Det var mycket intressant och vi var där minst ett par timmar. Man fick först en introduktion av en gosse som fick allt folk samlat runt sig utan att anstränga sig ett enda dugg.
Alla skockades under skylten och väntade tyst på att han skulle börja prata.
Vi fick en veta hur allt startat och han talade om att Arthur Guinness 1759 hade skrivit ett avtal om att få hyra marken och tillträde till stadens vatten, på ett 9000-årskontrakt. 
Vi fick en karta över hela byggnaden, den var 6 våningar hög och via den fick man all information om hur vi skulle gå för att få reda på processen att brygga det kolsvarta ölet och även historiken.
Det behövs egentligen bara 4 ingredienser, men utan Arthur hade det aldrig blivit något, följaktligen är han ingrediens nummer 5.
1. KORN
2. HUMLE
Tredje ingrediensen var så viktig att den hölls inlåst i kassaskåp
3. JÄST
4. VATTEN
5. OCH SÅ ARTHUR
Jag läser in mig på hur vi ska gå för att inte missa något.
De gamla bryggkaren var väldigt stora. 
Mycket av inredningen från det gamla bryggeriet fanns kvar och som utställningen var uppbygd runt. Det visades även filmer med hur det är idag och parallellt en bild hur det var förr. Vi tyckte det var jätteintressant.
Schema över hela processen
På ett lite högre plan, upp i huset alltså, fick alla som ville ett gratis smakprov. Jag funderade länge över varför man fick det, men sen listade jag ut det. Eftersom det ingick en gratis pint Guinness på inträdesbiljetten för 10 Euro, så fick man först den där lilla skvätten, tyckte man inte om det så löste man förstås inte in sin pint och på det viset blev det inte så stort svinn. Visst är det är ganska trolig teori?
Dit var det rusning och de flesta såg väldigt glada och nöjda ut när de fick sitt gratisglas.
Jag och särbon har också gjort Guinnesspremiär sittande med ett gäng glada skottar i 25-årsåldern. De pratade, sjöng och skrattade och den som satt bredvid mig visade att jag hade en 3-klöver gjord i skummet på toppen i glaset.
Visst syns treklövern?
De drack mer än en var, men då var de tvungna att gå en trappa ner och köpa i baren - och de hade minsann ingen klöver på toppen!
Guinness är helt okej måste jag erkänna. Jag sög i mig den utan problem. Smakramarna som spökar nu igen.
De gamla järnvägsspåren som gick från bryggeriet ända ner till hamnen fanns det kvar lite grann av utanför.
På bussen igen och vi bestämde oss för att skippa rundvandringen på Jamesons Whiskey, det är ändå inte ett dugg gott.
Istället har vi åkt hela rundan till ändhållplatsen och nu sitter vi på en liten pub på en bakgata någonstans. På väg hit har särbon pratat mat, läst matsedlar när vi passerat någon restaurang och jag tänker på Snickers när detta händer.
Här är det läge för en förklarande parentes känner jag.
(Jag lider av ett Snickertrauma sen första gången i Prag då jag varit utan mat en hel dag och gått minst en mil. När jag lägger fram förslaget att vi kanske skulle äta något säger mannen i mitt liv: "Vi kanske skulle dela på en Snickers?". Det glömmer jag ALDRIG!! Han var helt seriös dessutom.)
Vi dricker varsin pint Budweiser för att jämföra med Guinessen. Det är jag och 17 karlar + pubinnehavaren som också är man. Kvinnorna är i klar minoritet på den här puben, så var det inte på Guinness! Det finns ingen mat på denna pub.
Särbon är på changing room, som toaletten kallas just här och jag sitter och stirrar på armbågen på mannen vid bordet bredvid. Den armbågen skulle må bra av lite hemp som min kära dotter skulle uttrycka det. Det ser mera ut som en torr, skorvig häl, än en armbåge.
Ut på stan igen och efter att ha passerat 4 - 5 restauranger och jag varit tvungen att "Snickerssura" kom vi till något som hette Mona-Lisa, jag sa helt sonika: "Nu går vi in här och äter och blir på bra humör igen och sen håller vi inte på så här längre." Det var ett bra drag, vi var urhungriga båda två.
Särbon har ätit "steakpie" med goda, tjocka, hemgjorda (nåja, hem och hem) potatisstavar. Jag åt en vegetarisk pastarätt med tomatsås, paprika och parmesanost. Före det en "starter" som var pizzadegbullar med vitlökssmör och syltad lök. Det var hur gott som helst. Vi avslutade med en latte och en varm choklad med marshmallows. Summa 31.25 Euro. Vi är inte helt vana vid varken pengar eller priser än. Den här måltiden sades vara en lågbudgetvariant, klart prisvärd.
Vi gick och vi gick och vi gick, antagligen för att vi har fria bussresor i 3 dygn. Vänder man på det var det riktigt skönt att röra på sig och skaka ner maten lite.
Vi passerade både James Joyce och en staty av en annan man som omgavs av väldigt fina änglar.
Kors och tvärs gick vi och rätt som det var kände vi igen oss. Vi var vid Trinity College.
Idag var det en port som var öppen och vi följde så klart med strömmen. Där innanför var inte inne, utan ute, på andra sidan porten.
Flera hus låg runt en stor innegård, husen var i olika skick, vackra, men en del var väldigt svarta av avgaser och sot. 
Sen vi fortsatt en bit hamnade vi vid sidan av en stor grönyta och där pågick en av de här obegripliga bollsporterna med slagträ, som man förmodligen måste födas in i för att förstå. Vi satt ganska länge, räknade och tittade på spelarnas olika beteenden, men så fort vi tyckte oss se lite logik och ett spelmönster, så bröts det. Inget för oss alltså.
Vi fortsatte gå, har man gåskor så har man och till slut var vi hemma.
Kamerabatteriet tog slut strax innan vi kom hem och det var väldigt skönt att få ställa ifrån sig väskan, den hade blivit tung under dagen.
Jag har redan köpte min Irlandssouvernir, det fick bli en svart mugg från Guinness - ett ganska självklart val.
Så har jag köpt fudge och toffé med Guinnessmak också. Om jag inte äter upp det själv kanske det kan bli en bra present till någon.
På kvällen gick vi ut på en ganska lång kvällspromenad nere vid Liffey och det var den midsommaraftonen det!
Istället för midsommarstång "glodde" jag lite extra på framsidan till ett hus vi gick förbi, så att jag i alla fall har sett något pyntat denna afton.
Irland dag 2 - Del 1 Från hotellet till katedralen.
Fredag 19 juni
UTSÖVDA!
Det har varit en lugn natt. Vi gick ner till frukosten vid 8.30. Den var bara helt perfektl
Äggröra och kotlettbacon, grovt och vitt bröd, t o m croissanter, ost, sylt, marmelad och juicer. Teet var jättegott. Det fanns ingenting att klaga på.
Vi åt länge och sen har vi vilat frukost, för särbon har en så bra bok som han har lite svårt att slita sig ifrån, men nu ska vi ut på rundtursbussen och se oss om i Dublin.
Det var ett riktigt gråväder och blåsigt. Det första jag gjorde var att gå in igen och hämta jackan, sen promenerade vi ner till turistinformationen en bit från Trinity College.
Efter lite funderande köpte vi en 3-dagars biljett på alla bussar. Den kostade 25 Euro och hade vi valt enbart rundtursbussen kostade den 15 Euro för 24 timmar. Nu kan vi t o m ta vanliga stadsbussen till biluthyrningen efter frukost på måndag.
Vi hoppade på den gröna bussen "Hop on - Hop off" för att åka med till Christ Church - den stora katedralen.
När allt är nytt blir det gärna många knäpp på kameran och vad skönt det är med en digitalkamera, bara att knäppa allt man ser, sen hem och kolla, radera eller behålla.
Vi åkte förbi en stoppförbudsskylt på engelska och gaeliska.
O´Neills Townhouse med alla vackra blomsteramplar
Folk vid ett övergångsställe
Ovanför ett fönster stod en elefant och gjorde reklam för Elverys, som jag tror hade något med sport att göra.
Och i ett annat fönster stod "Kingen" himself.
Katedralområdet var väldigt pampigt.
Det var röd gubbe, så istället för att vänta där gick särbon in i en liten park, där han såg att det växte en massa vackra rosor. Nu är han en gång för alla den största rosfantast jag någonsin mött och då må han ju få sitt lystmäte när det är så otroligt vackert.
Utanför parken fanns statyn "Millenium Child"
(inte children, som jag tycker den skulle hetat)
Testar kamerans förmåga att ta bra närbilder.
Det kostade 6 Euro att gå in i katedralen, men vi bestämde att vi borde se en av de stora kyrkobyggnaderna, så självklart gick vi in.
Därinne stod en blid dam och frågade vilket land vi kom ifrån. Först förstod vi inte varför, men svarade så klart "Sweden". Då fick vi en helt "disabled" broschyr på svenska, om katedralen. Den var okej i början, bortsett från språket (översättningen), men innan kryptan spårade den ur totalt.
Nu var vi duktiga turister och tittade på Strongbow, fast enligt guideboken ligger han inte under statyn som heter just Strongbow.
Vi tittade på St Lauds fredskapell där relikskrinet med hjärtat från ärkebiskop Laurence O´Toole fanns.
I samma kapell fanns också en bit av det medeltida golvkaklet kvar. Det efterbildade man sedan i hela katedralen under den viktorianska tiden.
Originalet
Det nya
Kryptan ingick i priset och det poängterade damen att vi inte fick missa. Det var mer intressant med själva kryptan, än alla skatter som förvarades därnere - silverserviser av olika slag, som använts och kanske används fortfarande, vid olika ceremonier.
Kryptan är från åren efter 1171-72. Den är 63.4 meter lång och sträcker sig både under koret och mittskeppet i den övre kyrkan och har en skog av tunga pelare av grov sten som bär hela katedralen och det tunga centrala tornets vikt.
Därnere fanns också en stupstock. Det såg inte alltför roligt ut. Å andra sidan var det väl inte meningen heller.
Katten och råttan från 1860-talet fanns också nere i kryptan.
Den ena lär ha jagat den andra och de fastnade i en orgelpipa och mumifierades.
Det som inte jag tyckte var så kul var att det pågick en konstutställning inne i hela katedralen, för mig kändes det störande.
Det var stora, rektangulära schabrak som hängde i alla öppningar och inte föreställde de någonting heller. Allt var helt abstrakt konst och längs väggarna stod det också liknande verk, men i mindre format. En del hade bara en färg över hela duken och sen en klutt i olika form i en avvikande färg.
Lite bilder inifrån katedralen
Utanför var en ruin av något ännu äldre, ett Chapter House från 1163 och där var tydligen en bra plats att inta sin lunch på.
Det sista från katedralen är tuppen och nu inser jag verkligen hur bra zoomen är på kameran.
Nästa Guinness!
UTSÖVDA!
Det har varit en lugn natt. Vi gick ner till frukosten vid 8.30. Den var bara helt perfektl
Äggröra och kotlettbacon, grovt och vitt bröd, t o m croissanter, ost, sylt, marmelad och juicer. Teet var jättegott. Det fanns ingenting att klaga på.
Vi åt länge och sen har vi vilat frukost, för särbon har en så bra bok som han har lite svårt att slita sig ifrån, men nu ska vi ut på rundtursbussen och se oss om i Dublin.
Det var ett riktigt gråväder och blåsigt. Det första jag gjorde var att gå in igen och hämta jackan, sen promenerade vi ner till turistinformationen en bit från Trinity College.
Efter lite funderande köpte vi en 3-dagars biljett på alla bussar. Den kostade 25 Euro och hade vi valt enbart rundtursbussen kostade den 15 Euro för 24 timmar. Nu kan vi t o m ta vanliga stadsbussen till biluthyrningen efter frukost på måndag.
Vi hoppade på den gröna bussen "Hop on - Hop off" för att åka med till Christ Church - den stora katedralen.
När allt är nytt blir det gärna många knäpp på kameran och vad skönt det är med en digitalkamera, bara att knäppa allt man ser, sen hem och kolla, radera eller behålla.
Vi åkte förbi en stoppförbudsskylt på engelska och gaeliska.
O´Neills Townhouse med alla vackra blomsteramplar
Folk vid ett övergångsställe
Ovanför ett fönster stod en elefant och gjorde reklam för Elverys, som jag tror hade något med sport att göra.
Och i ett annat fönster stod "Kingen" himself.
Katedralområdet var väldigt pampigt.
Det var röd gubbe, så istället för att vänta där gick särbon in i en liten park, där han såg att det växte en massa vackra rosor. Nu är han en gång för alla den största rosfantast jag någonsin mött och då må han ju få sitt lystmäte när det är så otroligt vackert.
Utanför parken fanns statyn "Millenium Child"
(inte children, som jag tycker den skulle hetat)
Testar kamerans förmåga att ta bra närbilder.
Det kostade 6 Euro att gå in i katedralen, men vi bestämde att vi borde se en av de stora kyrkobyggnaderna, så självklart gick vi in.
Därinne stod en blid dam och frågade vilket land vi kom ifrån. Först förstod vi inte varför, men svarade så klart "Sweden". Då fick vi en helt "disabled" broschyr på svenska, om katedralen. Den var okej i början, bortsett från språket (översättningen), men innan kryptan spårade den ur totalt.
Nu var vi duktiga turister och tittade på Strongbow, fast enligt guideboken ligger han inte under statyn som heter just Strongbow.
Vi tittade på St Lauds fredskapell där relikskrinet med hjärtat från ärkebiskop Laurence O´Toole fanns.
I samma kapell fanns också en bit av det medeltida golvkaklet kvar. Det efterbildade man sedan i hela katedralen under den viktorianska tiden.
Originalet
Det nya
Kryptan ingick i priset och det poängterade damen att vi inte fick missa. Det var mer intressant med själva kryptan, än alla skatter som förvarades därnere - silverserviser av olika slag, som använts och kanske används fortfarande, vid olika ceremonier.
Kryptan är från åren efter 1171-72. Den är 63.4 meter lång och sträcker sig både under koret och mittskeppet i den övre kyrkan och har en skog av tunga pelare av grov sten som bär hela katedralen och det tunga centrala tornets vikt.
Därnere fanns också en stupstock. Det såg inte alltför roligt ut. Å andra sidan var det väl inte meningen heller.
Katten och råttan från 1860-talet fanns också nere i kryptan.
Den ena lär ha jagat den andra och de fastnade i en orgelpipa och mumifierades.
Det som inte jag tyckte var så kul var att det pågick en konstutställning inne i hela katedralen, för mig kändes det störande.
Det var stora, rektangulära schabrak som hängde i alla öppningar och inte föreställde de någonting heller. Allt var helt abstrakt konst och längs väggarna stod det också liknande verk, men i mindre format. En del hade bara en färg över hela duken och sen en klutt i olika form i en avvikande färg.
Lite bilder inifrån katedralen
Utanför var en ruin av något ännu äldre, ett Chapter House från 1163 och där var tydligen en bra plats att inta sin lunch på.
Det sista från katedralen är tuppen och nu inser jag verkligen hur bra zoomen är på kameran.
Nästa Guinness!
Irland, fortfarande dag 1 i Dublin
Fortsättning 18 juni, efter maten.
Baren inne på puben var lite lagom murrig och kändes mysig.
Är man järnvägarunge så är man.
Så här fin är järnvägsbron som går rakt över gatan där Kennedys låg.
Sakta vi gått genom stan, när vi väl hämtat oss efter maten och orkade resa på oss.
När vi kom ut, kom en hel kortege med motorcyklar. Då kändes det riktigt skönt att vår stod hemma och att vi var ute och promerade, istället för att sitta påpälsade och åka vänstertrafik.
Vi flanerade som det så vackert heter, det berodde enbart på att den korta natten började göra sig hörd. Vi var rejält trötta båda två, men nu var det ändå en första koll på Dublin som gällde.
En titt inne på gården till Trinity College och en fin port som också hörde dit.
Så småningom kom vi fram till det stället där floden Liffey tvingats in i ett 4-kantlopp och där man pyntat ut ordentligt framför ett nybygge som skulle bli något alldeles extra vad det såg ut som.
Där var stenbänkar av kantiga block som fogats ihop med metallband och överallt några höga, röda, runda "stolpar" i olika lutning.
Vi som gick med lite fördröjd effekt just den här dagen, blev omgångna av ett par herrar. Den enes klädsel fick mig att slita upp kameran och testa zoomen. Den var mycket bra kunde jag konstatera!
Solen gassade och var jätteskarp och där var så lämpligt en restaurang -Ely Hq, med uteservering och ett ledigt bord mitt i solen. Vi satte oss och tog varsin pint. Fem minuter senare flyttade vi inomhus. Redan första dagen har vi lärt oss att vädret skiftar snabbt i det här landet.
Vad kaxig jag ser ut, som om jag ägde hela stället!
Mitt emot de röda stolparna ser det ut så här. Gamla kvarter verkar det som.
Efter den här ölen längtar jag till min drottningslaf. Nu är jag TRÖTT!
Vi går hemåt, längs floden och där ligger en riktigt stor skuta.
Libertad, en fregatt var det visst, inte vet jag och den kom från Argentina.
Huset mitt emot på andra sidan floden var också lite speciellt, det var mycket nya intryck den här första dagen.
Hemma på hotellet händer detta.
Särbon: "Jag ska bara vila en liten stund", klockan är runt 19.30. Han somnar tvärt.
Jag löser sudoku på min egen lilla ö - drottningslafen. Utanför stojar några barn som leker på postområdet, annars är det tyst och lugnt.
Då fryser kärestan, så jag går upp och brer på honom det filtliknande överkastet och på 5 sekunder sover han igen.
Vid 21-tiden reser jag på mig och gör mig nattfärdig - han är INTE kontaktbar.
Sen ligger jag och läser alla tidningar vi dragit inop under dagen, Nerikes Allehanda, DN och Expressen.
Cirka 22.00 säger jag hans namn ett par gånger - inget svar, men jag ser att han andas, för jag kollade faktiskt det och sen tänkte jag attt det är lika bra han får sova.
Ingen dör av att sova påklädd och inte ramlar tänderna ut heller om man avstår från att borsta dem en enda gång.
Någon gång under natten vaknade jag till och hörde att han klädde av sig och kröp ner i sängen.
HAN SOV 12 TIMMAR ! ! ! !Själv var jag pigg efter 8. Vad trötta vi måste ha varit.
Borta bra, men hemma bäst
Så har jag då nått det aktningsvärda stadiet i mitt liv, då det aldrig någonsin förr varit så skönt att komma hem.
Vi har haft en toppensemester, haft jättetur med vädret, bott på Bed & Breakfast hos nästan uteslutande fantastiska människor och inte drabbats av något allvarligt elände, utan kunnat göra det vi planerat och det har funkat!
Det som har varit jobbigt var att:
* Flänga omkring i bilen och inte veta vart vi skulle sova nästa natt.
* Ett par dagar blev det mer bilåkning än semester.
* Vänja de gamla, stela ryggarna vid nya sängar alltför ofta
* Värst av allt, men det gällde bara mig: Alla kuddar utom en, under 14 nätter, var STENKUDDAR! Det hjälpte inte att jag hade min lilla resekudde med mig, under den, låg de som var: Helt enkelt bara STEN! Resekudden är som ett frimärke, så jag var tvungen att ha lite stadga under, därav stenarna.
Nu tänkte jag köra resedagboken rakt av i princip och lägga in lite bilder mellan textraderna. Det kan bli en ganska lång följetong, men så blir det.
Dag 1
Torsdag 18 juni
Vaknade till änglatoner - det var mobilens signal som satte igång, innan min ilsket, pipande väckarklocka. Helgarderad, man vet aldrig när batteriet i klockan tar slut. 4.00 var klockan och jag drog mig i 3 minuter.
5.15 gick vi ut och packade in i bilen och nu äntligen, efter 5 års planerande och sparande av guldtior är vi på väg till den gröna ön, där inga ormar finns.
Särbon kör och snart är vi på Arlanda!
9.50 Vägen hit var aningen svår, men nu sitter vi på Arlanda med 50 minuter kvar till avgång.
Vad har hänt innan 9.50?
En hel del och kvarfyllt har det varit när vi inte valde avfarten till långtidsparkeringen.
På något outgrundligt vis blev det visst mitt fel också, men jag gafflade inte om det särskilt länge. Vill särbon gärna se lite olika in- och utfarter och snurra runt lite vid Arlanda, så är det väl lika bra han får göra det.
Jag sa "Ja" ett par gånger och tog fram en saltlakritsplopp för att höja, åtminstone blocksockernivån i bilen.
Hit och dit, fram och tillbaka, sen var vi på Benstocken. Det kostade 620 kronor för två veckor.
Det som gällde var: Tjura lite till, så då gjorde vi (dvs han) det. Vi tog varsin macka innan han körde bort bilen, medan jag höll tillbaka avfärden med bussen genom att hålla konversationen igång med busschauffören.
Väl på den hamnar vi framför en äkta urskåning som skorrar så där härligt. Jag befarade det värsta, för jag vet hur han brukar bli när det ringer skåningar till Lisa Syrén på lördagmorgnarna, då kan han inte låta bli att testa dialekten. Jag stötte honom i sidan innan han ens dragit in luft och väste :"TYSSSST ! ! ! Sen gick det ungefär 40 sekunder innan han - urnärkingen - bräker ur sig ett JÄÄÄÄÄÄÄAAAAUUU!!! Hjälp!
Efter det har allt flutit på bra. Jag fick kontakt med en mycket vacker prima ballerina från Stockholmoperan i kön till incheckningsdisken. Hon - Desie - var från Sofia i Bulgarien och var osäker på om hon stod i rätt kö. Vi pratade hela långa labyrintkön igenom och nu får jag försöka få med mig kärestan till huvudstaden på balett i höst. (Jag bara ÄLSKAR att titta på balett).
Efter vi checkat in lyckades vi hamna i onåd hos en engelsktalande vrångdam. Vi gick nämligen förbi hela kön enbart pga att vi inte begrep att det var en kö. Nästan framme, när vi anslöt till folkmassan insåg vi det och då gjorde jag mig osynlig (trodde jag) och ställde mig vid sidan, men särbon fick sig en rejäl skopa ovett och då ställer han sig där helt lugn och slår ut med armarna på bästa Italienmanér och förstod ingenting, ställde sig sedan bakom henne och allt blev lugnt igen.
Vi sitter och njuter, han har köpt något som heter "Semesterpaketet"
Jag nöjde mig med en kall Tuborg, men tack vare min otroliga utstrålning fick jag en påse naturchips, som egentligen kostade 20 kronor. Gissa i vems mage merparten av dem bearbetas just nu!
Jag ska inte dricka Tuborg före klockan 12 på dagen något mer, jag spillde ut halva min över hela bordet. Smidig som alltid!
Vi fick en fönsterplats och den avstod jag den här gången till särbon, istället fick jag Michael from Drogheda på min vänstra sida. Vilken tur att hamna bredvid en irländare som kunde berätta massor om olika ställen och allra bäst på hela Irland var nästan Drogheda. Det var så bra, att där kunde vi gott och väl spendera ett par,tre dagar, bl a tyckte han vi kunde gå in i shoppinggallerian och söka upp bokhandeln, för där arbetade hans hustru Maired och då kunde vi hälsa på henne också.
Resan gick väldigt fort, för han och jag pratade hela vägen och jag skrev ner en massa goda råd och tips.
Flygbussen in till Dublin kostade 7 Euro per person och vi steg av vid Trinity College efter en kort anvisning av chauffören hur vi skulle komma till vårt hotell.
Vi gick och vi gick och vi gick och vi gick ganska länge längs River Liffey. Ibland regnade det och jag slet fram regnjackan, sen blev det kvavt, då led jag, men strax efter regnade det igen och till slut var vi framme vid Hotell Maldron, som var vårt hotell.
Vi fick rum 343, jättefint med två sängar, en vanlig och en queensize. Det är jag som är drottningen!
Mätta och belåtna sitter vi nu på Kennedys och har gluppat i oss mat som den värsta, glupska uthungrade katten.
Jag åt Chicken hot pot-mex eller nåt sånt, det gröna är guacamole och det illgula är osten........
Särbon åt en rejäl hamburgare på rent, kraftigt oxkött med äkta pommes frites till.
Tjejen som serverade oss var från Varberg och som dricka till maten rekommenderade en Smithwicks, när vi inte kände oss riktigt redo för Guinness än. Gott tyckte hon, fast hon hade blivit mobbad för det, för det är tydligen gubbdricka. Vi tyckte också det var gott.
Nu bara vi dåsar!
Fortsättning följer....................... !
Vi har haft en toppensemester, haft jättetur med vädret, bott på Bed & Breakfast hos nästan uteslutande fantastiska människor och inte drabbats av något allvarligt elände, utan kunnat göra det vi planerat och det har funkat!
Det som har varit jobbigt var att:
* Flänga omkring i bilen och inte veta vart vi skulle sova nästa natt.
* Ett par dagar blev det mer bilåkning än semester.
* Vänja de gamla, stela ryggarna vid nya sängar alltför ofta
* Värst av allt, men det gällde bara mig: Alla kuddar utom en, under 14 nätter, var STENKUDDAR! Det hjälpte inte att jag hade min lilla resekudde med mig, under den, låg de som var: Helt enkelt bara STEN! Resekudden är som ett frimärke, så jag var tvungen att ha lite stadga under, därav stenarna.
Nu tänkte jag köra resedagboken rakt av i princip och lägga in lite bilder mellan textraderna. Det kan bli en ganska lång följetong, men så blir det.
Dag 1
Torsdag 18 juni
Vaknade till änglatoner - det var mobilens signal som satte igång, innan min ilsket, pipande väckarklocka. Helgarderad, man vet aldrig när batteriet i klockan tar slut. 4.00 var klockan och jag drog mig i 3 minuter.
5.15 gick vi ut och packade in i bilen och nu äntligen, efter 5 års planerande och sparande av guldtior är vi på väg till den gröna ön, där inga ormar finns.
Särbon kör och snart är vi på Arlanda!
9.50 Vägen hit var aningen svår, men nu sitter vi på Arlanda med 50 minuter kvar till avgång.
Vad har hänt innan 9.50?
En hel del och kvarfyllt har det varit när vi inte valde avfarten till långtidsparkeringen.
På något outgrundligt vis blev det visst mitt fel också, men jag gafflade inte om det särskilt länge. Vill särbon gärna se lite olika in- och utfarter och snurra runt lite vid Arlanda, så är det väl lika bra han får göra det.
Jag sa "Ja" ett par gånger och tog fram en saltlakritsplopp för att höja, åtminstone blocksockernivån i bilen.
Hit och dit, fram och tillbaka, sen var vi på Benstocken. Det kostade 620 kronor för två veckor.
Det som gällde var: Tjura lite till, så då gjorde vi (dvs han) det. Vi tog varsin macka innan han körde bort bilen, medan jag höll tillbaka avfärden med bussen genom att hålla konversationen igång med busschauffören.
Väl på den hamnar vi framför en äkta urskåning som skorrar så där härligt. Jag befarade det värsta, för jag vet hur han brukar bli när det ringer skåningar till Lisa Syrén på lördagmorgnarna, då kan han inte låta bli att testa dialekten. Jag stötte honom i sidan innan han ens dragit in luft och väste :"TYSSSST ! ! ! Sen gick det ungefär 40 sekunder innan han - urnärkingen - bräker ur sig ett JÄÄÄÄÄÄÄAAAAUUU!!! Hjälp!
Efter det har allt flutit på bra. Jag fick kontakt med en mycket vacker prima ballerina från Stockholmoperan i kön till incheckningsdisken. Hon - Desie - var från Sofia i Bulgarien och var osäker på om hon stod i rätt kö. Vi pratade hela långa labyrintkön igenom och nu får jag försöka få med mig kärestan till huvudstaden på balett i höst. (Jag bara ÄLSKAR att titta på balett).
Efter vi checkat in lyckades vi hamna i onåd hos en engelsktalande vrångdam. Vi gick nämligen förbi hela kön enbart pga att vi inte begrep att det var en kö. Nästan framme, när vi anslöt till folkmassan insåg vi det och då gjorde jag mig osynlig (trodde jag) och ställde mig vid sidan, men särbon fick sig en rejäl skopa ovett och då ställer han sig där helt lugn och slår ut med armarna på bästa Italienmanér och förstod ingenting, ställde sig sedan bakom henne och allt blev lugnt igen.
Vi sitter och njuter, han har köpt något som heter "Semesterpaketet"
Jag nöjde mig med en kall Tuborg, men tack vare min otroliga utstrålning fick jag en påse naturchips, som egentligen kostade 20 kronor. Gissa i vems mage merparten av dem bearbetas just nu!
Jag ska inte dricka Tuborg före klockan 12 på dagen något mer, jag spillde ut halva min över hela bordet. Smidig som alltid!
Vi fick en fönsterplats och den avstod jag den här gången till särbon, istället fick jag Michael from Drogheda på min vänstra sida. Vilken tur att hamna bredvid en irländare som kunde berätta massor om olika ställen och allra bäst på hela Irland var nästan Drogheda. Det var så bra, att där kunde vi gott och väl spendera ett par,tre dagar, bl a tyckte han vi kunde gå in i shoppinggallerian och söka upp bokhandeln, för där arbetade hans hustru Maired och då kunde vi hälsa på henne också.
Resan gick väldigt fort, för han och jag pratade hela vägen och jag skrev ner en massa goda råd och tips.
Flygbussen in till Dublin kostade 7 Euro per person och vi steg av vid Trinity College efter en kort anvisning av chauffören hur vi skulle komma till vårt hotell.
Vi gick och vi gick och vi gick och vi gick ganska länge längs River Liffey. Ibland regnade det och jag slet fram regnjackan, sen blev det kvavt, då led jag, men strax efter regnade det igen och till slut var vi framme vid Hotell Maldron, som var vårt hotell.
Vi fick rum 343, jättefint med två sängar, en vanlig och en queensize. Det är jag som är drottningen!
Mätta och belåtna sitter vi nu på Kennedys och har gluppat i oss mat som den värsta, glupska uthungrade katten.
Jag åt Chicken hot pot-mex eller nåt sånt, det gröna är guacamole och det illgula är osten........
Särbon åt en rejäl hamburgare på rent, kraftigt oxkött med äkta pommes frites till.
Tjejen som serverade oss var från Varberg och som dricka till maten rekommenderade en Smithwicks, när vi inte kände oss riktigt redo för Guinness än. Gott tyckte hon, fast hon hade blivit mobbad för det, för det är tydligen gubbdricka. Vi tyckte också det var gott.
Nu bara vi dåsar!
Fortsättning följer....................... !
Galway
Tjohopp!
Har kommer en halsning fran Galway dar vi just flyttat in pa ett B&B dar man kunde fa lana internet.
Vi har inte sett ett smack av den har delen an, men Dublin ar vi klara med. DYRT!!!!!!!!!!!! Men vi har nog gjort det man forvantas som turist och kanske lite till.
Nu ska vi ga ut och forsoka fa lite mat pa den narbelagna puben.
Detta var nog allt fran den har delen av varlden fran mig.
Ses i juli nan gang!!!!!!
Har kommer en halsning fran Galway dar vi just flyttat in pa ett B&B dar man kunde fa lana internet.
Vi har inte sett ett smack av den har delen an, men Dublin ar vi klara med. DYRT!!!!!!!!!!!! Men vi har nog gjort det man forvantas som turist och kanske lite till.
Nu ska vi ga ut och forsoka fa lite mat pa den narbelagna puben.
Detta var nog allt fran den har delen av varlden fran mig.
Ses i juli nan gang!!!!!!
Frånvaro
Nu tänkte jag bara tala om att här kommer att vara ordtomt ett tag framöver. Vi ska åka till Irland imorgon.
Detta hade jag skrivit ett långt inlägg om tidigare idag och så dök då Bloggspöket upp för första gången i min blogghistoria och glufsade i sig alltihopa.
Jag kan bara tala om att det var både roligt och innehöll bilder, men nu ligger allt det i magen på den uslingen och jag har inte någon tid över att skriva om det.
Jag återkommer runt 3 juli och då får det bli rapport ur resedagboken, som när jag var till England.
Skulle jag råka springa ihop med en dator där på den gröna ön blir det för att föra över pengar till någon hjälpbehövande här hemma och inte för att sitta och blogga.
Glad Midsommar på er allihopa! Ha det så trevligt och roa er.
Vi tänker bl a göra ett studiebesök på Guiness bryggeri i Dublin och det kan mycket väl bli på midsommarafton, de firar inte som vi, så vitt jag vet!
Fin trappuppgång
Äldste bonussonen har flyttat in i ett lite äldre hyreshus. Jag skulle kunna gissa på 50-tal.
Vid första besöket tog vi hissen, för han bor högst upp, men jag valde att gå ner. Alltid bränner jag nån kalori! Det är en av mina bättre levnadstankar.
När jag hurtade nerför trapporna blev jag så glad över att det inte bara var en trist, enfärgad vägg jag hastade förbi. Näääää, så var det inte alls. Istället blev jag snuvad på min lilla "hurtigrutt" neråt, för jag var tvungen att stanna och ta upp kameran och det på varje våning dessutom.
Visst är det härligt att allt inte är komunnalgrått?
En på varje våning fanns det, fint tycker jag!
Vid första besöket tog vi hissen, för han bor högst upp, men jag valde att gå ner. Alltid bränner jag nån kalori! Det är en av mina bättre levnadstankar.
När jag hurtade nerför trapporna blev jag så glad över att det inte bara var en trist, enfärgad vägg jag hastade förbi. Näääää, så var det inte alls. Istället blev jag snuvad på min lilla "hurtigrutt" neråt, för jag var tvungen att stanna och ta upp kameran och det på varje våning dessutom.
Visst är det härligt att allt inte är komunnalgrått?
En på varje våning fanns det, fint tycker jag!
Gråmulen söndag som vi lämnade i Örebro
Idag skulle det vara soligt i Örebro!
Inte var det det, inte ens om man låg kvar i sängen till 10.30 och väntade, så visade den sig.
Efter vi ätit en "aningens försenad" frukost ville särbon att vi skulle ta en motorcykeltur och efter en del bearbetande av mig själv, sa jag att vi kanske kunde åka en liten tur.
Jag var ändå inte helt säker på att jag ville och jag gnällde över hur mycket jag brukar frysa och hur blåsigt det var, inte var det särskilt varmt heller.
Då helt plötsligt får jag se kärestan gå ut utanför huset, knäppa av sig skjortan och stå där med bar överkropp, för att riktigt visa mig vilken underbar sommardag vi hade, trots att solen gömt sig bakom en massa grått ludd på himlen.
Sån humor kan jag bara inte motstå och så fick det bli en mc-utflykt till de södra länsdelarna, för där skulle det i alla fall vara sol, enligt dagens tidning.
Askersund blev första stopp och Café Tutingen än en gång. Idag kände jag för en Latte och en bulle. Jag gör fortfarande motstånd mot ordet Latte, men hur ska jag annars kunna beställa en, när det är det jag vill ha?
"En kaffe med mjölk tack"? Eller: "Ett glas med nymalt kaffe och varm vispad mjölk"?
Jag bad om en Latte och den största kardemummabullen de hade. Jag hade nämligen planerat att testa zoomen på min nya kamera och då ville jag locka till mig lite pilfinkar. Vi skulle sitta ute, trots hårda vindar. Vi var ju ganska välklädda.
Särbon mumsade i sig en nyttig macka och när jag ätit mig mätt på en del av bullen gav jag honom en bit och resten smulade jag och kastade iväg på marken, till bordet längst bort från oss.
Det kom genast några små fåglar och jag fick testa. Den har fulla näbben med bulle!
VAD BRA DEN ÄR MIN NYA KAMERA!!!!!!!!!!!!!!!
Nu kan den bruna kärrhöken visa upp sig igen så jag får testa på höjden också.
Övermodig, som man lätt blir en sån här gång, insåg jag att humlorna också hade kalas i blomstren bakom oss. Måste bara testa att fotografera även dem.
Nu undrar jag: Syns de? Jag vet att det var minst tre!
Jag gillar kameran, nu ska jag försöka lära mig lite mer finesser också.
Rosorna var vackert vita och doftade gott, men inte stå starkt som rosor brukar göra.
Via diverse småvägar, bl a Åmmelången runt, hamnade vi slutligen hos kompisarna som har frysen full med muffins!
Vad lagom vi kom, det stod en nästan färdig äppelpaj i ugnen, samma sort som vi smaskade i oss när jag hade bakjour här om dagen.
Gårdvaren kom också och ville vara med, han hade nyss ätit stekt fisk och nu var det dags för desserten. Han avstod dock från sin del av pajen och åt enbart grädde, toppad med vaniljvisp.
När vi kom hem igen började det regna när vi hade 200 meter kvar till ytterdörren!
Det blev ändå en skön dag, även om vi nästan blåste bort!
Inte var det det, inte ens om man låg kvar i sängen till 10.30 och väntade, så visade den sig.
Efter vi ätit en "aningens försenad" frukost ville särbon att vi skulle ta en motorcykeltur och efter en del bearbetande av mig själv, sa jag att vi kanske kunde åka en liten tur.
Jag var ändå inte helt säker på att jag ville och jag gnällde över hur mycket jag brukar frysa och hur blåsigt det var, inte var det särskilt varmt heller.
Då helt plötsligt får jag se kärestan gå ut utanför huset, knäppa av sig skjortan och stå där med bar överkropp, för att riktigt visa mig vilken underbar sommardag vi hade, trots att solen gömt sig bakom en massa grått ludd på himlen.
Sån humor kan jag bara inte motstå och så fick det bli en mc-utflykt till de södra länsdelarna, för där skulle det i alla fall vara sol, enligt dagens tidning.
Askersund blev första stopp och Café Tutingen än en gång. Idag kände jag för en Latte och en bulle. Jag gör fortfarande motstånd mot ordet Latte, men hur ska jag annars kunna beställa en, när det är det jag vill ha?
"En kaffe med mjölk tack"? Eller: "Ett glas med nymalt kaffe och varm vispad mjölk"?
Jag bad om en Latte och den största kardemummabullen de hade. Jag hade nämligen planerat att testa zoomen på min nya kamera och då ville jag locka till mig lite pilfinkar. Vi skulle sitta ute, trots hårda vindar. Vi var ju ganska välklädda.
Särbon mumsade i sig en nyttig macka och när jag ätit mig mätt på en del av bullen gav jag honom en bit och resten smulade jag och kastade iväg på marken, till bordet längst bort från oss.
Det kom genast några små fåglar och jag fick testa. Den har fulla näbben med bulle!
VAD BRA DEN ÄR MIN NYA KAMERA!!!!!!!!!!!!!!!
Nu kan den bruna kärrhöken visa upp sig igen så jag får testa på höjden också.
Övermodig, som man lätt blir en sån här gång, insåg jag att humlorna också hade kalas i blomstren bakom oss. Måste bara testa att fotografera även dem.
Nu undrar jag: Syns de? Jag vet att det var minst tre!
Jag gillar kameran, nu ska jag försöka lära mig lite mer finesser också.
Rosorna var vackert vita och doftade gott, men inte stå starkt som rosor brukar göra.
Via diverse småvägar, bl a Åmmelången runt, hamnade vi slutligen hos kompisarna som har frysen full med muffins!
Vad lagom vi kom, det stod en nästan färdig äppelpaj i ugnen, samma sort som vi smaskade i oss när jag hade bakjour här om dagen.
Gårdvaren kom också och ville vara med, han hade nyss ätit stekt fisk och nu var det dags för desserten. Han avstod dock från sin del av pajen och åt enbart grädde, toppad med vaniljvisp.
När vi kom hem igen började det regna när vi hade 200 meter kvar till ytterdörren!
Det blev ändå en skön dag, även om vi nästan blåste bort!
Open Art
Nu kan jag läsa i tidningen att det är dags för "Open Art" igen.
Det började förra året, en massa konstnärer hade sina verk både här och där i stan.
Det var jätteroligt att strosa omkring och helt plötsligt inse att, här var det något nytt.
De mesta togs bort efter en tid och inte mycket lämnades kvar för alltid, fast den här lilla figuren har funnits med i stadsbilden ett helt år snart.
Den sitter under en av broarna vid slottet och ser så fridfull ut.
Förresten broarna över Svartåns vatten, vid slottet är väldigt fina.
Så håller de på och bygger en laxtrappa också! Hoppas det blir lite liv där så man kan se laxarna hoppa, på väg uppför ån för att leka.
Här är ett konstverk till som är kvar sen förra året. Fri tolkning, jag vet inte vad den heter!
I år finns det bl a en jättehand som sticker upp ur vattnet, den ska jag kolla in endera dagen!
Det började förra året, en massa konstnärer hade sina verk både här och där i stan.
Det var jätteroligt att strosa omkring och helt plötsligt inse att, här var det något nytt.
De mesta togs bort efter en tid och inte mycket lämnades kvar för alltid, fast den här lilla figuren har funnits med i stadsbilden ett helt år snart.
Den sitter under en av broarna vid slottet och ser så fridfull ut.
Förresten broarna över Svartåns vatten, vid slottet är väldigt fina.
Så håller de på och bygger en laxtrappa också! Hoppas det blir lite liv där så man kan se laxarna hoppa, på väg uppför ån för att leka.
Här är ett konstverk till som är kvar sen förra året. Fri tolkning, jag vet inte vad den heter!
I år finns det bl a en jättehand som sticker upp ur vattnet, den ska jag kolla in endera dagen!
Bakjour i en annan betydelse
Ord som man tror man vet sig känna till, kan i en del fall betyda någonting helt annat och jag som älskar ord och dessutom är ordpolis gillar att vränga till det lite.
Idag har jag t ex varit bakjour!
Alldeles rätt, efter jobbet for jag iväg till kompisen Eva för att vara bakjour.
Eva, det är hon som tidigare utnämnt mig till muffinskonsult! Nu är det lätt att förstå sammanhanget hoppas jag?
Hon var hos mig på vårt kalas, när jag hade muffinsbuffé istället för tårta och nu hade hon planerat att ha samma sak till midsommar.
Jag åkte iväg till henne när jag slutat jobba och klev bara rätt in, för så bra känner vi varandra!
"Här kommer bakjouren", hojtade jag. Hon kom och mötte mig och sa: "Okej, jag har köpt 30 ägg, 4 kilo smör och 8 kilo vetemjöl." Jag blev så paff att jag efter att ha stirrat på henne ett tag bara fick ur mig ett litet "Bra". Sen skrattade hon gott, för det var inte riktigt sant, men nog var hela arbetsbänken laddad för muffinsbakning.
Vi körde igång direkt och vi har upptäckt att vi kompar så bra ihop. Det flyter på som om vi arbetat sida vid sida ända sen 1975, då vi gjorde just det i 1 månad och lärde känna varandra. Vi jobbade visserligen inte i bageribranschen, men väl på ett fritidshem. Sen dess har vi varit vänner och det är en salig känsla att ha så goda vänner och som man känt nästan hela livet.
Hon hade en äppelpaj i ugnen och te på gång, men jag skyndade mig att röra ihop smeten till första muffinsomgången. Det blev Non Stop muffins med vit choklad. Eftersom ugnen var varm tänkte jag att de kunde gräddas medan vi fikade.
Äppelpajen var helt fantastisk, massor med syrliga äpplen och en underbar knäckig yta som var hur smaskig som helst. Receptet glömde jag ta, men jag planerar att hon ska få komma till mig och vara pajjour framöver, haha!
Efter fikat blev vi mer samkörda och gjorde Chokladmuffins Black&White. De har jag hittat på "Dagens muffin" . Garanterat supergoda, chokladspäckade med mörk och vit choklad.
Sista sorten hon ville ha var Äppel- och kanelmuffins och det ville hon ha massor av. Jag har förfinat dem lite och toppar dem med en blandning av råsocker och kanel, istället för bara kanel - rekommenderas!
Strax efter 20.00 for jag hem, efter att vi tillsammans bakat 80 stycken stora, s.k. amerikanska muffins. Då var jag lite trött........
....men Eva sken som solen och pussade mina muffinsböcker. Dessutom skickade hon med mig 12 äppelmuffins hem, trots att jag tyckte hon skulle ha alla.
Större delen av det vi åstadkom!
Idag har jag t ex varit bakjour!
Alldeles rätt, efter jobbet for jag iväg till kompisen Eva för att vara bakjour.
Eva, det är hon som tidigare utnämnt mig till muffinskonsult! Nu är det lätt att förstå sammanhanget hoppas jag?
Hon var hos mig på vårt kalas, när jag hade muffinsbuffé istället för tårta och nu hade hon planerat att ha samma sak till midsommar.
Jag åkte iväg till henne när jag slutat jobba och klev bara rätt in, för så bra känner vi varandra!
"Här kommer bakjouren", hojtade jag. Hon kom och mötte mig och sa: "Okej, jag har köpt 30 ägg, 4 kilo smör och 8 kilo vetemjöl." Jag blev så paff att jag efter att ha stirrat på henne ett tag bara fick ur mig ett litet "Bra". Sen skrattade hon gott, för det var inte riktigt sant, men nog var hela arbetsbänken laddad för muffinsbakning.
Vi körde igång direkt och vi har upptäckt att vi kompar så bra ihop. Det flyter på som om vi arbetat sida vid sida ända sen 1975, då vi gjorde just det i 1 månad och lärde känna varandra. Vi jobbade visserligen inte i bageribranschen, men väl på ett fritidshem. Sen dess har vi varit vänner och det är en salig känsla att ha så goda vänner och som man känt nästan hela livet.
Hon hade en äppelpaj i ugnen och te på gång, men jag skyndade mig att röra ihop smeten till första muffinsomgången. Det blev Non Stop muffins med vit choklad. Eftersom ugnen var varm tänkte jag att de kunde gräddas medan vi fikade.
Äppelpajen var helt fantastisk, massor med syrliga äpplen och en underbar knäckig yta som var hur smaskig som helst. Receptet glömde jag ta, men jag planerar att hon ska få komma till mig och vara pajjour framöver, haha!
Efter fikat blev vi mer samkörda och gjorde Chokladmuffins Black&White. De har jag hittat på "Dagens muffin" . Garanterat supergoda, chokladspäckade med mörk och vit choklad.
Sista sorten hon ville ha var Äppel- och kanelmuffins och det ville hon ha massor av. Jag har förfinat dem lite och toppar dem med en blandning av råsocker och kanel, istället för bara kanel - rekommenderas!
Strax efter 20.00 for jag hem, efter att vi tillsammans bakat 80 stycken stora, s.k. amerikanska muffins. Då var jag lite trött........
....men Eva sken som solen och pussade mina muffinsböcker. Dessutom skickade hon med mig 12 äppelmuffins hem, trots att jag tyckte hon skulle ha alla.
Större delen av det vi åstadkom!
Rhododendron och fortsättning på gårdagen
När vi var på väg genom Stadsparken och jag hade siktet inställt på konstverken, hade samtidigt min blomsterälskande särbo ett helt annat fokus.
Jag gick iväg till en staty av en bronshjort som jag var tvungen att kolla om den var Knöppels verk, han såg det här!
Vi insåg att just nu är den tid som Rhododendron blommar som mest. Eftersom den tiden är ganska kort var ett besök på den nya anläggningen i Stadsparken ett måste, efter att vi varit på medeltidsmarknaden.
Jag kommenterar inte bilderna, det behövs inte tycker jag!
Vi gick ut ur parken genom rosenplanteringarna, där stod nyponrosorna i full blom och doftade himmelskt!
Bänkarna för oss trötta besökare har en intressant och rolig form
Vi gick ut via Stadsträdgården och där mitt i gräset ligger helt oväntat ett konstverk. Helt okänt för mig, men det måste jag förstås kolla upp lite närmare. Fint var det i alla fall, låg där som en liten kudde.
Nu har jag skrivit färdigt och säger som skylten vid utgången
Jag gick iväg till en staty av en bronshjort som jag var tvungen att kolla om den var Knöppels verk, han såg det här!
Vi insåg att just nu är den tid som Rhododendron blommar som mest. Eftersom den tiden är ganska kort var ett besök på den nya anläggningen i Stadsparken ett måste, efter att vi varit på medeltidsmarknaden.
Jag kommenterar inte bilderna, det behövs inte tycker jag!
Vi gick ut ur parken genom rosenplanteringarna, där stod nyponrosorna i full blom och doftade himmelskt!
Bänkarna för oss trötta besökare har en intressant och rolig form
Vi gick ut via Stadsträdgården och där mitt i gräset ligger helt oväntat ett konstverk. Helt okänt för mig, men det måste jag förstås kolla upp lite närmare. Fint var det i alla fall, låg där som en liten kudde.
Nu har jag skrivit färdigt och säger som skylten vid utgången
Medeltiden mitt ibland oss
Igår och idag var det medeltidsmarknad i Wadköping. Det är ett fasligt sjå att hinna med allt man vill njuta av på helgerna. I Stadsparken blommar Rhododendronbuskarna som värst, så man kan lugnt säga att det är tur att parken gränsar till Wadköping.
Vi gick in i parken från Stadsträdgårdssidan, där finns en ny träskulptur "INTRÄDET", tillverkad av motorsågskonstnären Torbjörn Lindgren förra sommaren.
Inträdet är gjort av en gammal alm och man kan se alla byggnader av vikt, som finns i Örebro, t ex Slottet, de stora kyrkorna, rådhuset, Svampen mm. Här är en liten detalj som jag verkligen undrar om man kan såga ut med en motorsåg?
Jag gillar det här trädet, det är härligt med lite nya grepp i den offentliga konsten.
På väg ner till marknaden upptäcker vi att det är gott om konstverk i parken. Det får bli en rejäl konstrunda nästa gång. Här är ett par som vi passerade.
"LYSSNANDE LODJUR" av Georg Ganmar från 1979
"NALLEFÅTÖLJ" i Ekebergsmarmor av Karin Johansson från 1991
Nu började vi höra oväsendet från medeltiden, det var flöjtspel och trumslag, människor som sjöng och något som smällde som metall mot metall. Det senare visade sig vara ett barn som höll på att "dräpa" en drake.
Särbon undrade stillsamt om det var en bra sysselsättning för ett litet barn?
Förresten var det inte bara drakdödande som kanske var olämpligt för barnens nattsömn - se nedan.
Eller så är så vana vid död och elände numera, som de får via datorns inträde i deras unga liv, att de inte bryr sig.
(Det gäller att ha huvu't på skaft så man inte missar något viktigt.)
Den här medeltidskvinnan visar upp en massa läderpungar för diverse olika ändamål. Det var jättehärligt med alla tidstypiska kläder som alla medverkande hade på sig.
Flöjtmusiken vi hörde kom från dansgruppens musikanter.
Här framför alla kvinnor en dans som de sjöng till.
Två "törkegädd" (som vi sa i Västerbotten, fast det här var någon annan fisk), låg som betalningsmedel om det var något man ville köpa.
På läderlappen står det: " Här kan du betala med lagringsbara varor, t ex Brödsäd, Torkad fisk, Torkat kött, Ylletyg, Linnetyg, Masurbjörk, Päronträ, Äppelträ, Fläderträ mm
Hos Glada Galten såldes korvar och grillspett till de hungrande.
Nu kommer lite blandade bilder från promenaden runt marknadsplatsen.
Korgflätning
Smide
Saker till försäljning av horn eller ben
Fäktning
Tydligen kunde även riddarryggar lägga av och behöva lite uppmjukning.
Jag gick förbi ett stånd där man kunde köpa kärleksolja...........Undrar om det funkar? Spelar ingen roll, jag behöver i alla fall ingen!!!!
En ung man som drömmer om att vara riddare.
Medeltida glas, fast nytillverkade, till försäljning
På väg tillbaka till samlingsplatsen såg man olika klädstilar, medeltida och modernt
De började nämligen att vråla: "Dansken anfaller, dansken anfaller" och alla gick åt samma håll för att se vad som stod på.
Vi gick vidare, jag var inte så sugen på att se striden mellan svenskar och danskar.
Jag föredrog en lite lugnare jonglör innan vi gick till Cajsa Warg och fikade.
Blomsterbilderna kommer nästa gång jag loggar in!
Vi gick in i parken från Stadsträdgårdssidan, där finns en ny träskulptur "INTRÄDET", tillverkad av motorsågskonstnären Torbjörn Lindgren förra sommaren.
Inträdet är gjort av en gammal alm och man kan se alla byggnader av vikt, som finns i Örebro, t ex Slottet, de stora kyrkorna, rådhuset, Svampen mm. Här är en liten detalj som jag verkligen undrar om man kan såga ut med en motorsåg?
Jag gillar det här trädet, det är härligt med lite nya grepp i den offentliga konsten.
På väg ner till marknaden upptäcker vi att det är gott om konstverk i parken. Det får bli en rejäl konstrunda nästa gång. Här är ett par som vi passerade.
"LYSSNANDE LODJUR" av Georg Ganmar från 1979
"NALLEFÅTÖLJ" i Ekebergsmarmor av Karin Johansson från 1991
Nu började vi höra oväsendet från medeltiden, det var flöjtspel och trumslag, människor som sjöng och något som smällde som metall mot metall. Det senare visade sig vara ett barn som höll på att "dräpa" en drake.
Särbon undrade stillsamt om det var en bra sysselsättning för ett litet barn?
Förresten var det inte bara drakdödande som kanske var olämpligt för barnens nattsömn - se nedan.
Eller så är så vana vid död och elände numera, som de får via datorns inträde i deras unga liv, att de inte bryr sig.
(Det gäller att ha huvu't på skaft så man inte missar något viktigt.)
Den här medeltidskvinnan visar upp en massa läderpungar för diverse olika ändamål. Det var jättehärligt med alla tidstypiska kläder som alla medverkande hade på sig.
Flöjtmusiken vi hörde kom från dansgruppens musikanter.
Här framför alla kvinnor en dans som de sjöng till.
Två "törkegädd" (som vi sa i Västerbotten, fast det här var någon annan fisk), låg som betalningsmedel om det var något man ville köpa.
På läderlappen står det: " Här kan du betala med lagringsbara varor, t ex Brödsäd, Torkad fisk, Torkat kött, Ylletyg, Linnetyg, Masurbjörk, Päronträ, Äppelträ, Fläderträ mm
Hos Glada Galten såldes korvar och grillspett till de hungrande.
Nu kommer lite blandade bilder från promenaden runt marknadsplatsen.
Korgflätning
Smide
Saker till försäljning av horn eller ben
Fäktning
Tydligen kunde även riddarryggar lägga av och behöva lite uppmjukning.
Jag gick förbi ett stånd där man kunde köpa kärleksolja...........Undrar om det funkar? Spelar ingen roll, jag behöver i alla fall ingen!!!!
En ung man som drömmer om att vara riddare.
Medeltida glas, fast nytillverkade, till försäljning
På väg tillbaka till samlingsplatsen såg man olika klädstilar, medeltida och modernt
De började nämligen att vråla: "Dansken anfaller, dansken anfaller" och alla gick åt samma håll för att se vad som stod på.
Vi gick vidare, jag var inte så sugen på att se striden mellan svenskar och danskar.
Jag föredrog en lite lugnare jonglör innan vi gick till Cajsa Warg och fikade.
Blomsterbilderna kommer nästa gång jag loggar in!
